Att förledas till varseblivning

Ute på altanen i kväll, under de svarta stormmolnen, förleddes jag att varsebli hösten. Jag trodde att jag hörde en skiftning i rasslet från björkarna och att trädäcket under mina bara fötter plötsligt kändes som något obekant. Jag trodde att jag andades höst och under en bråkdel av en sekund började jag redan sörja sommaren som gått. 

Nu, sittandes med laptopen i knät, inser jag att jag egentligen andades in de sista, skälvande semesterdagarna. Även om jag har börjat fuska på jobbet redan denna vecka är det på allvar nu nästa vecka. Och bara för att jag börjar jobba igen är inte denna ovanliga sommar slut ännu. Precis som två fantastiska dagar i mitten av en maj inte betyder att sommaren har anlänt. 

Denna underliga, vidunderliga sommar. Värmen och solen. Så välkommen i min värld, men med så förödande egenskaper för vår miljö, vår livsmedelsproduktion och med så mycket ödeläggande. Men. Jag har vilat denna sommar. Umgåtts med mina älskade pojkar, pussat syskonbarn, Gjort franska rivieran, Monaco och Köpenhamn. Jag har utmanat min höjdskräck på en höghöjdsbana och kvällsbadat i ljummet, klart hav. Jag har tränat, läst, lyssnat på musik, skvallrat, fikat med vänner och haft 30-årig klassåterträff. Jag har vunnit i minigolf, sjungit och målat hus. Fyllt år och gått på massage och ansiktsbehandling. Det har varit magiskt. 

Det är så jag väljer att komma ihåg denna sommar. Och på måndag går jag in i en annan roll på jobbet: 75% undervisning, 25% rektorsstöd. Kanske var det den förändringens vind jag förnam, ute på altanen i kväll.  

Att försjunka

Önskar så att vissa saker skulle kunna tappas upp på flaska: bedövande vackra eldröda solnedgångar, ljummet sommarhav, bara armar i svalkande fartvindar när man susar fram på cykel. Doften av solmogna tomater, smaken av vattenmelon och fetaost, ljudet av hängmattans knirrande. Allt sådant där har jag upplevt med en sådan hänryckande skräpa denna sommar, att jag blir lite rädd. Rädd för den bakomliggande orsaken till mina skärpta sinnen.

Ni förstår: jag funderar ju mycket – mest hela tiden – på VARFÖR. Varför är det si eller så? Varför händer detta just nu? Varför? Så, helt naturligt måste jag fråga mig: varför upplever jag saker så intensivt denna sommar? Är det för att den uträknade och tilldelade tiden/situationen börjar närma sig slutet? Är det för att mitt undermedvetna vill ge mig en sista chans till att skapa starka minnen att leva på, när det som är förgängligt inte längre finns? 

Ty i allt detta himmelskt vackra, försjunker jag ibland i grubbel. Jag vet med mig att det är ack så tudelat. För världen omkring – fotbolls VM till trots – brinner på ett oroande sätt på många fronter. Det känns som om jag inte kan tillåta mig själv njuta av det som är precis framför mig då det lurar mörker i skuggorna. 

Även om jag inte finge buteljera det som doftar, smakar, syns så vackert på himlen skulle hösten och vintern vara varmt välkomna, ty årstidsväxlingar hör naturen till. Det är det där andra som oroar mig. Som gör att jag försjunker i illavarslande grubbel mitt i sammetsnätternas omfamningar. 

Att hänryckas

Det får gå hur det vill. Med denna sommar. För jösses vilken magi maj har bjudit på! Jag är hänryckt och lycklig. Fullkomligt. Det är en overklig känsla att liksom redan vara fylld av det som man så ivrigt väntar på. En mycket behaglig känsla. 

Ja, ni vet ju det redan. Att maj 2018 har bjudit på en fantastisk försommar, fantastisk grönska, dofter och solvarm hud. Varje eftermiddag och kväll har känts som semester. Ni vet, den där fullkomliga känslan av avslappning?

När känslan är så fullkomlig finns det inte ord att beskriva den. För det är en sådan gåva att kunna bli såhär avslappnad i maj, i denna tid. Det är en sann ynnest att ha fått denna tid – oavsett vad som väntar. För jag är väl medveten om att sådana här vattenhål inte slösaktigt delas ut hur ofta som helst. Och kanske är det just därför jag värdesätter detta så mycket. 

Jag hoppas innerligt att ni alla har haft en möjlighet att stanna upp i denna hänryckningens tid – även om livet kanske är varit mörkt och svårt. För även om ni bara har kunnat vila några ögonblick i den, är de ögonblick värda sin

stund i guld. Och värda att skriva ett inlägg om. 

Att fånga mellanrummet

För första gången på så länge jag kan minnas har jag fångat det gäckande mellanrummet, tiden mellan hägg och syren. Ett mellanrummets ögonblick som har tytt sig som en sägen, något jag läst om och hört talas om, men aldrig upplevt. Jag har tänkt att det kanske bara är något som existerar i ord – nedskrivet och nedärvt så att vi alla kan få en gemensam bild när vi hör orden. 

Men så fångade jag det i år. 

Och det är helt magiskt. 

Jag har sett lövverken tätna, knopparna brista och andats in fågelkvitter, barnskratt och grilldofter. Och jag har upplevt häggen och fångat syrenernas födelse. Det har varit obeskrivligt att i en tid som denna, med all oro, all alternativ, individuell faktatolkning, bara få vara. Mitt i ett ögonblick. 

Tacksam för mellanrum att vara i. 

Att stråla dan-före-dan-före-veckan

Ute har det precis slutat snöa blöta snöflingor. Ett förlåtande täcke snö har lagt sig över trädens kala grenar och adventstjärnornas sken i fönstrena skänker världen utanför ett guldaktigt skimmer. Det är lätt att i soffan, med benen upplagda på pallen, känna sig nöjd och tacksam en kväll som denna.

Jag tillåter mig själv att släppa alla tankar på världen utanför och känner att jag just nu – i denna minut – bara kan vara helt trygg, tillfreds och vän med alla och envar. Jag betraktar julgranen, blickar ut över skänken med alla änglar och tomtar och lyssnar till värmefläktens svaga sus. Det är inte alls dumt att vara jag.

Dessa ögonblick är dyrbara i en tid när det finns allför många kända faror att hålla reda på. Borta är oskuldens tid, den tid då man oroade sig för ett par saker som oväxt år och vår herres nåd. När man inte på samma sätt drabbades av det som hände ute i den stora världen som man gör i dag. När det kunde ske omvälvande saker 100 km bort och man kunde gå ett helt liv utan att beröras av det. Vi har det bättre än mänskligheten haft det på länge, men vi har fått betala ett högt pris.

Det är därför som jag värdesätter ögonblick som detta, därför som jag är tacksam för att ha förmågan att fånga dem med ord, ty mycket annars av det som sätts på pränt handlar om det svåra, tunga och mörka. Min L uttryckte det så bra härom veckan: vi diskuterade boken som han hade som ”bänkbok/läsbok” i skolan. Han ville byta ut den och jag ifrågasatte det och tyckte att han gott kunde ta sig igenom boken. På det svarade han: ”Det är inte det att jag inte kan läsa boken – den är bara på ett par hundra sidor och den har inget svårt språk, men den är så olycklig. Bara för att jag är en tonåring och frågade efter en tonårsbok fick jag en bok som handlar om självmordstankar och självskadebeteenden! Varför skulle jag vilja läsa om det? Det pratas det tillräckligt mycket om överallt. När jag läser vill jag bli upplyft och glad. Lycklig”

Jag lyssnade på hans argument och det slog mig att han hade rätt. Böckernas värld var min tillflykt när jag var barn och ungdom – elände fanns det gott om i min verkliga värld och därför behövde jag inte den också i berättelserna. Även om L nu inte har en svart verklighet, så har han den indirekt: i sociala medier, vloggar och bloggar, i spel och i chatforum. Han behöver inte ha den i böckernas och berättelsernas värld också. Så vi bytte bok. Precis som jag denna kväll byter min attityd och syn på världen omkring mig: jag är tillfreds. Och lycklig. Utan oro.

Att avlägga räkenskap

I nästa vecka är det dags för min examination i utbildningen Morgondagens Ledare. Nio månader har då gått sedan starten och nio månader har då också gått sedan jag avslutade mina politiska uppdrag och mitt aktiva liv i politiken. De första nio månaderna i mitt vuxna liv utan möten, utan material att läsa in, motioner som skall skrivas, läsas och handlingar som skall gås igenom och bildas uppfattningar kring. Nio månader. Så lång tid som det tar för ett barn att möta världen utanför.

Och hur har det då varit? Hur har det känts? Vet ni, det börjar kanske bli dags att avlägga räkenskap, att redogöra för det? Ty om jag skall formulera mig i skrift till er, måste jag ju uttrycka i klara ord det jag så luddigt tänker. Nåväl, vi gör ett försök:

Jag har fått så otroligt mycket tid till vardagen, den där som liksom sker hela tiden, den där som jag alltid innan upplevt som lite egoistisk: jag läser romaner, tränar, läser in mig på forskning kring mitt yrke, sjunger, hinner se färgernas skiftningar och reflekterar kring saker som hybris. I sig är dessa saker inget jag låtit bli innan, men då har de skett EFTER alla mina politiska ”måsten”, med den effekten att jag sov fyra timmar per natt. I nästan tjugo år.

Ni ser, politiken för mig har alltid varit mitt sätt att göra min samhällsmedborgerliga plikt på. Och skall man utföra sin pikt skall man ju göra det ordentligt. Vara påläst och kunnig. Ta ansvar för det man gör och alltid göra så gott man kan. Att vara kommunpolitiker är som att vara med i en handfull föreningar: man deltar i kvällsmöten där man hjälper till med förberedelser, skriver protokoll, man är ute och informerar, deltar i marknader, håller torgmöten, gör studiebesök. Man arbetar på sitt jobb – i mitt fall som lärare på 100 % - men man är ALLTID också politiker. I matbutikerna möter man medborgare som undrar, ställer frågor. På kvällar och helger och högtider, ringer människor som behöver svar och hjälp. Mailboxen är full av frågor från andra organisationer, medier; medmännsikor som vill informera, upplysa, ställa frågor och ha svar.

Och man gör det samtidigt som allt annat: man bakar till ett torgmöte och så kör man till ett fotbollssammandrag och deltar på föräldramöten och styr upp klasskassor och deltar på aktiviteter och säljer korv för fotbollsföreningen och föreläser om vägskatter och tvättar matchställ och sitter ordförande i en fritidsförening och delar ut flygblad och samlar in pengar och så tvättar man och klipper gräs och målar hus och tar hand om skrubbade knän och ledsna kompisar och hjälper föräldrarna att koppla upp sitt fibernät och försöker klämma in någon middag och bakar pepparkakshus från grunden och gör julgodis och klipper häcken och ruskar ur strandsand ur badlakan och tokar golv och torkar snor och torkar tårar och krattar löv och. Ja, ni ser. Samtidigt som man är tillgänglig politiker. Med ansvar över kommunmedborgarnas skattepengar.

Det är fantastiskt att få vara en så tydlig del av en demokrati. Att få vara en tydlig del av ett ansvar. Att ha fått förtroende för att vara det. Och därför kan jag sakna det. Att få bära din och min oro på axlarna och faktiskt vara ansvarig för den. För det är bara då man man tydligt blir manad till att göra något åt det som skaver. Och det tydliga mandatet och ansvaret kan jag sakna. För i dagens imaginära verkliget på sociala medier får man inget reellt gjort – man duttar hit, man duttar dit. Och så sitter man på sin kammare och hummar. Jag tycker om att göra saker i verkligheten: att skänka en filt till den som fryser, att hålla upp en dörr, att följa någon som är rädd och ensam till något som känns tryggare för dem. Och det kan jag sakna. Att i min roll som politiker få hjälpa till att baxa denna värld åt det håll som jag önskar.

Det andra då? Allt jobb? Det saknar jag faktiskt inte. Om jag skall vara helt ärlig. För det är ett otroligt jobb alla min politkerkollegor lägger ner – oavsett partitillhörighet. Och idag kan det kännas som ett arbete som verkligen strävar på i motvind. För ojojoj, vilka underliga uttalanden som kommer ifrån våra partier. Sittandes så här på sidobänken känner jag inte ens igen mitt eget parti ibland. Och det är tungt. För jag har ju lämnat. Och om jag vill påverka måste jag in i spelet igen.

Och jag vet inte om jag vill ge upp min vuxna vardag för det. Det nio månader gamla livet. Inte riktigt än. I alla fall.

Helgen

Vilka underbara, underbara dagar det har varit! Vilken fantastisk Kristi Himmelfärds helg! Vet ni, ibland – väldigt mycket ibland – så mår man sådär vidunderligt bra. Det finns inte något alls som skaver eller som irriterar. Inte något som kräver engagemang, åsikter eller tid. Utan man kan bara liksom finnas. Denna långhelg har varit sådan för mig.

Visst har jag saknat en hel del människor; fina vänner som jag skulle ha viljat prata med; visst har inte världen slutat brinna och vattennivåerna på Bästkusten är oroväckande låga och hudcancerdiagnoserna alldeles för höga, MEN – trots allt det, har jag kunnat vila i ro. Jag har känt dofterna av syrenerna, lyssnat på försommaren, doftat på saltat hav och gungat mig till en tupplur i min hängmatta.

Jag har rättat alla mina prov, preliminärt betygsatt alla mina elever, betalt alla räkningar och sedan har jag bara njutit. Av fikasällskap, kortspel med killarna, långa träningspass, nyklippt gräsmatta och syskonbarnpussar. Jag har bara tillåtit mig ett par timmar ute på nätet och vet ni vad: jag har befunnit mig i verkligheten istället!

Jag pratade en stund med en av våra tiggare i sta’n, hjälpte ett äldre par att flytta in i skuggan för fika, busade med en liten kille så mamman kunde packa ner sina varor i fred, betalade en annan ung mammas inköp då hon inte hade tillräckligt med pengar. Allt detta tillsammans gjorde min helg – så mycket bättre än att ”likea” saker hit och dit och läsa socialamediernyheter. För världen utanför tar inte paus ändå: på nyheterna på TV kunde jag följa Trumps mycket sorgliga möte med G7 politikerna, jag kunde se uppföljningarna på Manchesterattentatet. Trots att jag inte var uppkopplad 24/7. Men jag slapp bruset. Det där malande, tärande bruset.

Istället kunde jag höja blicken och se de intesivt gula rapsfälten och känna på gräset mellan tårna. Jag hann tänka färdigt mina egna tankar innan jag kände att jag behövde formulera svaren på andras funderingar.

Alltså verkar nedkopplingen vara min grej. Jag tror att jag nog skall fortsätta så. Så kanske flera helger kan vara fyllda av att bara finnas. För tids nog kommer andra tider. Som det alltid gör.

De som lyfte mig

Trogna läsare känner till min barndom. Ni har läst om lilla 9år och hennes andra alteregon. Därför behöver jag inte upprepa mig. Sammanfattningsvis, för er som kanske inte har läst, kan man nog säga att det fanns en hel del övrigt att önska. Och man kan också säga att hade ett barn idag haft det som jag hade det då, så hade jag utan att tveka det minsta, gjort ALLt för att skydda det barnet. Nog om det.

Jag är inte bitter för vad som varit och det är inget som jag har låtit ta över mitt liv eller mina val. Saker och ting var som de var och i nuet kan man inte leva i dået. Men så fick jag en fråga från en vän som undrade vilken vuxen som ändå funnits i mitt liv, som kunnat göra mig till den människan jag är idag, oavsett vad jag varit med om. Hans tes var att det ibland räcker med en enda klok människa i en förövrigt oklok miljö, för att rädda ett barn.

Jag kan hålla med om tesen, men hans ärligt ställda undran lämnade mig lite svarslös. Nu – ett halvår senare – har jag kommit på svaret: för mig hette de kloka vuxna L. M Montgormery, Astrid Lindgren, Martha Sandwall-Bergström och Laura Ingalls Wilder. De var i de välsignade böckernas värld som jag fick mina ideal, där min envishet fick plats och där jag fann tröst.

När föräldralöse Anne fann lycka på Grönkulla, och Emily faktiskt lyckades gå sin egen väg, då var jag så otroligt stolt över dem. När Pippi och Ronja inte brydde som om alla ”usch och fy och såkanduvälintegöra” stärktes mitt mod. När Kulla-Gulla, trots slag och hunger förblev värdig, ville jag bli som hon. Och Lauras kärleksfulla föräldrar visade mig hur man skulle kunna vara som en god förälder. Det var de som var min trygghet och mina ledstjärnor. Utan böckerna hade jag förtvinat i förtvivlan.

Men de visade mig modet att härda ut – att det bortom livets krök kunde vänta något helt annat. Och att jag kunde nå hur långt som helst, så länge jag inte tappade bort min värdighet. Böcker som Brontës ”Jane Eyre” och Hugos ”Les Miserables” lärde mig att det inte var mitt fel att andra var som de var och att jag inte skulle låta det definiera mig som människa. Trots att jag bara var 10 år första gången jag läste dessa två böcker, var det det budskapet jag tog med mig. Och det stärkte mig.

När saker och ting var som värst läste jag mina älskade böcker om och om igen. I huvudet skapade jag andra världar och verkligheter för att stänga den sanna verkligheten ute – i alla fall tillräckligt för att stå ut med den.

Så böcker. L. M Montgormery, Astrid Lindgren, Martha Sandwall-Bergström och Laura Ingalls Wilder. De var mina trygga och kloka vuxna.