Att leva i coronavirusets tid

Det är första mars och det slog mig precis att oxveckorna tydligen är över. Jag är inte helt säker på vad det innebär för mig; av oxveckorna har jag märkt föga i år. Inte för att det inte har varit allmänt trögjobbat, mörkt och grått, utan mera för att mina två olika världar har krockat.

Min microvärld – där mina pojkar bor, där mina vänner rör sig och där jobbet finns – har varit oxveckomodefri. Det är betydligt ljusare på morgnarna när jag tar mig till jobbet, ett par gånger har jag sett den blå himlen, jag har skrattat och trivts med min familj och mina vänner och jobbet har bjudit på alldeles lagom med utmaningar. Men så har vi min macrovärld – vår macrovärld. Den står i infekterade lågor. 

När jag möts av Facebooks minneskavalkader blir det än tydligare att min macrovärld sedan länge varit en varböld – infekterad och sorgligt ovärdig. Och det handlar inte om Coronaviruset. Det oroar mig faktiskt inte alls. Epidemier kommer och går. Drabbar oss människor och drar sig sedan tillbaka. I dagens självupptagna och sammankopplade värld känner vi oss förfördelade om vi inte ”får lov” att, när helst andan faller på, helt oinskräkt röra oss över landsgränser. Vi känner oss lurade på livkvalité. Men coronaviruset är inte den verkliga faran. Vi är infekterade av något mycket mera förödande. 

Det som har utgjort mina kroniska och ständiga oxveckor är två saker: dels klimatkrisen (nej, den är INTE påhittad) och dels den fruktansvärda framtid vi går till mötes i facsismens, nazismens och rasismens tid. Medan andra har orerat om att ”våren kommer tidigt” och så vidare har en olustkänsla gnagt i mig: det ÄR inte normalt att löven har spuckit ut på häcken som omger vår trädgård redan sista veckan i februari – det brukar ske i början av april. Det är inte bra. Och det är vansinnigt att mänskligheten, ännu en gång, kommer att stå inför förtryck, galenskap, förräderi och ovärdighet. Det sker redan precis här. I Skåne, i Hörby. Och därmed tar aldrig mina oxveckor slut. 

Det jag funderar på är hur mina två världar, micro och macro, skall kunna mötas? Ty de måste existera tillsammans, de är inte möjliga utan varandra. Fast samtidigt kräver livet i sig att jag lever det varje dag, att jag bidrar med min arbetskraft, mina tankar och engagemang. Samtidigt som dessa båda världar finns. Och mycket snart kommer jag att behöva överge min microvärld för att agera i macrovärlden. För om man inte gör det är man inget annat än en liten lort och därmed finns det alltså mycket värre saker att oroa sig för än ett coronavirus. 

Att tackla klimakteriet

Om det nu är det. Klimakteriet alltså. Det verkar vara väldigt svårt att fastställa om det är det eller något annat. Jag trodde i min enfald att det gick att ta ett blodprov – kanske flera – och göra en gynekologisk undersökning av något slag för att få vetskap. Men det gör tydligen inte det. Mycket underligt. 

Jag tror att jag är i klimakteriet och därför gör jag tappra försök att tackla det. Jag har oregelbunden mens: blöder mycket ibland, lite ibland, ofta ibland, sällan andra gånger. Jag vaknar på nätterna och är varm. Inte så där så att det stör, men tillräckligt mycket för att vara mer än jag brukar. Jag sover lättare. Vaknar av varje ljud, vilket också är underligt då jag ju egentligen inte hör på ett öra. 

Det som är allra tydligast är att jag har ett labilt känsloliv likt alla de tonåringar jag är rektor för: oförklarligt ledsen ibland, lättsårad och lättirriterad. Djupt melankolisk andra gånger och tjutande av skratt en annan gång. Dramatisk. Och OTROLIGT irriterad på mig själv. För till skillnad från förra omgången med hormonpåslag – då, för 35 år sedan – är jag ohjälpligt medveten om hur patetiskt det hela är. Så den person jag tål minst är mig själv. 

Inte vet jag om detta är klimakteriet men jag tänker att det nog är så. När man är 47 år är det nog rätt normalt om det är det som händer. Även om jag just i detta hänseende aldrig varit normal: Jag gick in i puberteten väldigt tidigt och fick min första mens redan vid 11 års ålder, jag har aldrig ätit p-piller, haft p-stav eller spiral. Vid mina sparsamma besök hos gynekologen har hennes lösning på alla mina frågor varit att jag borde överväga en spiral. Tydligen skall det hjälpa till att tackla ett förmodat klimakterium. 

Men vad vet jag? Jag fortsätter irritera mig själv med att känna mig ensam och tråkig, orkeslös och dum. Kanske gråter jag en skvätt till ”Sofias änglar” eller ”Anne With An E”. Sträcktittar på ”Stolthet och fördom” och går långa promenader på gråa folktomma stränder med dramatisk musik dånande i mina hörlurar, tycker synd om mig själv i allmänhet och människorna i synnerhet. Och sedan bannar jag mig själv för att jag är så förbannat otacksam och löjlig. Vad detta än är tacklar jag det så gott jag kan. Och hoppas på att det snart är över. 

Att leva i dikotomi

Det här talet om Yin och Yang, om att svart behöver vitt och att medaljen har två sidor är en helt annan typ av verklighet än den jag upplever varje dag. Mina sekunder och minuter existerar i en dikotomisk värld: en värld som är en helhet, men i två helt olika delar. 

Denna diskrepans skaver i mig. Den sysselsätter min vakna tid och dröjer sig kvar i mina drömmar på natten. Den är som ett skoskav som jag känner av alltid, men olika mycket. Dikotomin handlar om mina två olika liv. Vardagslivet som medelålders, medelklass, arbetande mamma, med allt vad det bär med sig. Och livet som den ständigt stridsberedde, oönskade, landsförrädaren som skall repatrieras. 

Det tar energi detta, att leva ett liv som är delat i två delar. Ena sekunden funderar man på vilken tid som skulle kunna passa att boka på bilprovningen för att i nästa sekund lyssna på någon bekant som säger att hen skall rösta på SD: ”för att de är de ända som GÖR något”. Och då slängs jag in i den där andra delen av mitt liv. Det livet där jag med jämna mellanrum, i 25 år, behövt lyssna på röster som i telefon försäkrat mig om att NÄR de får makten ska de ”ta tag i människor som mig”. När jag frågar dem om förändringarna i deras egna tolkningar av sitt partiprogram hånskrattar de bara och berättar – skrytsamt och villigt – att de har bättre vett än att öppet prata om sådant nuförtiden. Att de lärt sig att vissa saker måste ”presenteras i lite mindre doser för att Svenssons skall kunna ge dem makten”

Ni förstår kanske. Att det där skoskavet hotar att inflameras till en bultande, varig böld. När till och med människor runt om kring mig vill ha en regering som på kvällstid ringer hem till ”sådana som mig” och talar om att jag inte är önskvärd. Jag. Ta in det. 

Idag var SD på torget i vår stad. Jag skulle ha varit där och vänt ryggen till som jag gjorde för fyra år sedan också. Men jag arbetade så jag kunde inte. På lördag kommer tydligen detta årtiondets motsvarighet till exakt vad SD öppet hotade mig med för 25 år sedan, Af*. Positionerna flyttas mina vänner. Och på lördag arbetar jag inte. Och dikotomin som är mitt liv innehåller helt plötsligt bara en del: livet som den ständigt stridsberedde, oönskade, landsförrädaren som skall repatrieras.

Att förlåta

Förmodligen har jag kommit in i ett sjok av tango-mode mitt i högsommarens jubeltid. Jag får inte riktigt någon ro i kroppen och jag drömmer väldigt livliga och händelserika drömmar. Varje natt tar mig tillbaka till människor och platser som jag sett och levt och på drömmars sätt överdrivs alla färger, ljud och historierna blir förvridna, hopblandade och förvrängda. När jag vaknar tar det mig en lång stund innan jag landar i det som är nu. Ty jag befinner mig så långt bort. Och denna känsla av att befinna sig långt bort, trots att man är mitt i, dröjer sig kvar hos mig hela dagen. 

I dag kände jag mig beredd att ta striden med de kvardröjande drömmarna och gav mig av på en vandring. Löparskorna på, hörlurarna i öronen och en nostalgisk, hjärtslitande låtlista i en evighetsloop på Spotify. Nästan två mil gick jag. Innan jag kunde reda i mina tankar lite. Och det som hjälpte mig var min låtlista; med sånger som påminde mig om den allra lyckligaste tiden i min barndom och ungdom. Sånger som sjungs på mitt modersmål, ungerskan. 

Ni förstår, jag håller tyvärr på att glömma mitt modersmål. Eller, låt mig omfrasera: jag har insett hur lite jag egentligen alltid kunnat på mitt modersmål: när man inte fullt ut lever i ett språk, stagnerar det språk man har och alla de vackra omskrivningarna och fantasifulla utvecklingarna hålls utom räckhåll på samma sätt som de precisa nyanseringarna. Detta har fått mig att förstå att jag förmodligen – mycket troligt – inte alls varit så lätt att förstå och sympatisera med som jag kanske skulle ha önskat. 

Varje sommar bilade vi ”hem”, ner till en liten ungersk by i dagens Serbien. Där fanns mormor och morfar, moster och kusiner. Och vänner! Och vilka vänner!! De mest fantastiska tjejkompisarna: Mari och Mari och en hel hoper andra. Dessa veckor varje sommar var mitt andningshål. Min paus ifrån en otroligt jobbig verklighet här hemma på västkusten. Men trots det har jag insett att jag tog med mig mitt oförsonliga jag även till min oas. Jag lade inte av mig den hårda masken ens där. 

Jag kan se det nu. Som vuxen. För drömmarna jag har låter mig se det mycket tydligt: att mitt sätt att bete mig egentligen var föga smickrande. Att jag själv var min egen fiende. Låt mig förklara: jag bestämde mig mycket tidigt i mitt liv att jag skulle stå ut. Jag var 12 år och jag insåg att jag var tvungen att stå ut med hur saker och ting var hemma tills jag tog studenten. Då skulle jag vara 19 år. Alltså behövde jag stå ut i 7 år. Det var överskådligt för min del. Men det gjorde också att jag var tvungen att bli hård. Ska man ta emot stryk och hårda ord, måste man stålsätta sig. Allt detta gjorde att jag inte såg att jag var värd någonting. 

Jag var säker på att ingen EGENTLIGEN höll av mig och att alla EGENTLIGEN bara talade illa om mig bakom min rygg. Skrattade man någonstans, var det åt mig, sa någon något jag inte uppfattade, var det något hånfullt. Och i min oas, i den lilla älskade byn, tyckte EGENTLIGEN inte människorna om mig, utan de ville bara vara min vän för att jag kom från Sverige och det var lite prestige i det. Jag var övertygad om detta. Hela tiden och konstant. Och därför tror jag att jag faktiskt var otrevlig mot folk. 

I drömmarna får jag en massa skäll av människor som jag håller av, eller så gäckar de mig genom att vinka åt mig genom ett öppet fönster och sedan vara borta när jag hunnit fram. De utbyter blickar med varandra och sluter sina cirklar när jag närmar mig. Ingenstans blir jag insläppt. Och under min två-mila vandring i dag insåg jag några saker: jag behandlade kanske folk illa med mitt hårda yttre. Pojkar jag datade gjorde jag abrupt slut med, jag tog det inte på allvar när de sade att de tyckte om mig. Jag tänkte bara ”jahapp, mig kommer du i alla fall inte få ligga med” och inom någon vecka hade jag avpolleterat dem. Tjejkompisar kunde jag fnysa åt när de svärmade för pojkarna och skamlöst kunde jag lyfta ut min syster ur något sällskap om jag tyckte att hon ”fånade sig”.  Jag dundrade fram och tyckte mig hela tiden finna bevis för att jag faktiskt inte kunde vara omtyckt och att ingen EGENTLIGEN tyckte om mig. Och allt detta med min grovhuggna, underutvecklade ungerska. 

Och jag skäms. Skäms för att jag förmodligen sårade någon. Ni vet, när man arbetar med tonåringar och lyssnar på deras hemligheter och bekymmer, förstår man att mycket handlar om att värja sig mot taggar andra människor skjuter ut. Vem vet om någon av dem jag förmodligen sårade ”taggades” alltför hårt av mig? Bara för att jag ville skydda mig själv från att såras? Vem vet om någon än i vuxen ålder kommer ihåg mig som den hjärtlöse, sjävupptagna, hårda Monika? Som fortfarande lever med taggen kvar som jag så frikostigt delade ut? 

Det är hårt. Att inte kunna längta tillbaka till sin oas utan att känna skam. Förlägenhet. Det är inte en enkel sak att se sig själv med andras ögon. Nyttigt, men ack så svårt! Jag rodnar av skam samtidigt som den ungerska musiken dånar i mina hörlurar. Jag försöker mota bort vissa minnen som nattens drömmar har rotat fram åt mig och jag vågar inte längre hänge mig åt min nostalgiska längtan. Och jag inser vad min tango-mode handlar om: den handlar om att jag borde be om ursäkt. Till alla dem jag valt att inte lyssna på. Och jag borde förlåta. Mig själv. För trots allt var jag tvungen att göra så. För att överleva. 

Att vara aningslös

Sent i natt loggade jag in på FB. Jag brukar numera inte alls följa något på FB mer än att jag håller mig uppdaterad på vem av mina vänner som fyller år och så kikar jag in på mina meddelanden då jag för övrigt inte laddat ner messenger. Men så i natt fastnade jag på ett inlägg i mitt flöde som en av mina vänner lagt upp i sitt flöde. Och där och då kände jag att jag måste få lufta mina reaktioner, ty de höll mig fast i ett vaket tillstånd till på småtimmarna. 

I inlägget, skrivet av en kvinna (källa finns sparat), berättar hon om en fruktansvärd händelse från tidigare i veckan. Hon blev överfallen av två män på sina föräldrars uppfart (där hon inte själv längre bor) när hon sent en kväll steg ur bilen. I inlägget finns bilder upplagda på hennes skador och det är en uppskakande läsning. Dels för att jag verkligen kan sätta mig in i skräcken av att bli påhoppad på en plats som man betraktar som säker – inte för att man någon gång skall utsättas för något sådant, oberoende av plats – och dels för att jag blir så in i Norden förbannad på människor som ger sig själva rätten att behandla andra människor som skräp. 

Kvinnan berättar i inlägget att gärningsmännen försvann, utan att få med sig något och att händelsen är polisanmäld. Liksom många andra som kommenterat hennes original inlägg, hoppas jag innerligt att dessa båda män kan identifieras och ställas inför rätta. 

Men. 

Så läser jag inlägget och mitt i min upprördhet, letar en bitter bismak sig in:

”Man är fan inte säker någonstans längre! Inte längre i vårt fina villaområde. Inte ens utanför mitt eget hus […]

’Sverige har aldrig varit tryggare’.
Svordomar som skulle få en sjöbuse generad är vad jag har lust att hälsa regeringen och vår fantastiska sjuklöver!
Tack för det ’trygga’ Sverige ni har skapat! 

Den 9 september är det val. Förvalta din röst väl!”

Jag gör några enkla Googlingar och hittar några andra artiklar om kvinnan och trots att jag inte kan släppa min ilska över gärningsmännen och trots att jag fortfarande kan känna hennes skräck, känner jag också en slags uppgivenhet. Hon är med i SD. Antagligen kommer hon från Iran eller något annat land i Mellanöstern då hennes vackra namn antyder det. Och hon är med i SD. Jag tar det en gång till: hon är med i SD. SD, vars medlemmar diskuterar vad man skall göra med skräpet från MENA (middle east north africa) länderna. I det SD där man i partiprogrammet talar om den ”svenska NEDÄRVDA essensen”. Jag baxnar över den aningslöshet jag anar.

Vad är det som gör att man som en person med någon form av invandrarbakgrund ens funderar på att rösta på SD? Det finns flera sådana människor i min absoluta närhet. Med andra ord är inte denna kvinna från Stockholm exklusiv i sitt tänkande. Och jag kan inte hjälpa att tänka att det som kommer att bli demokratins fall inte på något sätt handlar om extremism, utan om den vanliga människans infantila och naiva aningslöshet. 

Genom historien har vi tydligt kunnat se att alla extrema yttringar – i politik, i religion, från vänster eller från höger – alltid har resulterat i en enda sak: förföljelse och förtryckande ända in i den innersta kretsen. Kvinnan i Stockholm kommer förmodligen inte vara den första som drabbas: hon kommer att behövas i ”revolutionens” uppstart. Förmodligen kommer hon att klara sig ett par år längre än en sådan som jag. Men hennes öde är den samma. 

I alla former av diktaturer har man börjat med att utesluta/försvåra för/internera människor som är längst bort på skalan, för att liksom långsamt normalisera beteendet. Men man har alltid slutat det hela med att till och med fängsla/mörda familjemedlemmar och partikamrater. Ingen har gått säker: oavsett din ställning i samhället, din ekonomi, om du vunnit OS-guld för ditt land eller forskat fram någon banbrytande medicin. Till sist har det alltid handlat om att du inte är ”önskvärd”, oavsett om det handlat om att du varit kristen, kapitalist, kommunist, jude, borgerlig eller muslim. Alltid.

De som förr brukade ringa mig, som företrädde (och fortfarande företräder) SD var MYCKET tydliga mot mig i detta: ”vänta bara till vi får makten – då behöver vi inte längre låtsas som om vi bryr oss om all smuts”. Så för mig är det MYCKET klart och tydligt: SD är ett främlingfientligt, rasistiskt parti med nazistiska uttryck. De som röstar på SD är kanske inte allt detta men för mig räcker att de är aningslösa. Det oroar mig mer. 

För övrigt hoppas jag verkligen att de två gärningsmännen identifieras och ställs inför rätta. Det de har gjort förtjänar mitt absoluta förakt. Dessutom hoppas jag att kvinnan återhämtar sig helt. 

Att fortfarande brinna

Och nej, jag har inte slutat brinna. Brinna för solidaritet och humanitet. För allas rätt till att behandlas värdigt.

Ibland måste man dra ner lågan lite för att kunna höra de rösterna som är allra svagast – de tunnaste, minsta. Ty ibland tillhör de fienden och det är av avgörande betydelse att känna fiendens röst, att förstå den och väga den. Man måste också våga höra tvivlet i de egna leden, lyssna till rädslan och ängslan, för känner man icke den, kommer man inte att ha något för de egna orden att landa i – de kommer bara att spridas som obetydliga stoft i vinden.

Var sak har sin tid, sin plats. När någon är stark kan någon annan backa. Turas om. Omformulera, omstrukturera. Det ena utesluter inte det andra. Min eld har aldrig handlat om mig, om att jag skall höras. Min eld har alltid handlat om mitt budskap – budskapet om att vi inte kan existera utan varandra. Varje sig vi vill eller inte: vi är alla sammakopplade på något sätt och därför måste vi lära oss att leva tillsammans. Och vi som, genom slumpens försyn, fått fördelar genom att födas och leva just här, har ett ansvar för att dela med oss av det vi fått.

Och det kan vi göra på olika sätt, var och en efter förmåga: le mot din nästa, säg tack. Agera på ett sätt så att det inte är till besvär för andra människor. Var rädd om världen, naturen och människorna. Uppträd på ett värdigt sätt. Delta i demokratin. Delta i din kommun. Lyssna på människor.

Lyssna på människor. Lyssna till de minsta rösterna. Lyssna på din fiende. Och glöm aldrig din eld. Även om andras eldar brinner starkare.

Att avlägga räkenskap

I nästa vecka är det dags för min examination i utbildningen Morgondagens Ledare. Nio månader har då gått sedan starten och nio månader har då också gått sedan jag avslutade mina politiska uppdrag och mitt aktiva liv i politiken. De första nio månaderna i mitt vuxna liv utan möten, utan material att läsa in, motioner som skall skrivas, läsas och handlingar som skall gås igenom och bildas uppfattningar kring. Nio månader. Så lång tid som det tar för ett barn att möta världen utanför.

Och hur har det då varit? Hur har det känts? Vet ni, det börjar kanske bli dags att avlägga räkenskap, att redogöra för det? Ty om jag skall formulera mig i skrift till er, måste jag ju uttrycka i klara ord det jag så luddigt tänker. Nåväl, vi gör ett försök:

Jag har fått så otroligt mycket tid till vardagen, den där som liksom sker hela tiden, den där som jag alltid innan upplevt som lite egoistisk: jag läser romaner, tränar, läser in mig på forskning kring mitt yrke, sjunger, hinner se färgernas skiftningar och reflekterar kring saker som hybris. I sig är dessa saker inget jag låtit bli innan, men då har de skett EFTER alla mina politiska ”måsten”, med den effekten att jag sov fyra timmar per natt. I nästan tjugo år.

Ni ser, politiken för mig har alltid varit mitt sätt att göra min samhällsmedborgerliga plikt på. Och skall man utföra sin pikt skall man ju göra det ordentligt. Vara påläst och kunnig. Ta ansvar för det man gör och alltid göra så gott man kan. Att vara kommunpolitiker är som att vara med i en handfull föreningar: man deltar i kvällsmöten där man hjälper till med förberedelser, skriver protokoll, man är ute och informerar, deltar i marknader, håller torgmöten, gör studiebesök. Man arbetar på sitt jobb – i mitt fall som lärare på 100 % - men man är ALLTID också politiker. I matbutikerna möter man medborgare som undrar, ställer frågor. På kvällar och helger och högtider, ringer människor som behöver svar och hjälp. Mailboxen är full av frågor från andra organisationer, medier; medmännsikor som vill informera, upplysa, ställa frågor och ha svar.

Och man gör det samtidigt som allt annat: man bakar till ett torgmöte och så kör man till ett fotbollssammandrag och deltar på föräldramöten och styr upp klasskassor och deltar på aktiviteter och säljer korv för fotbollsföreningen och föreläser om vägskatter och tvättar matchställ och sitter ordförande i en fritidsförening och delar ut flygblad och samlar in pengar och så tvättar man och klipper gräs och målar hus och tar hand om skrubbade knän och ledsna kompisar och hjälper föräldrarna att koppla upp sitt fibernät och försöker klämma in någon middag och bakar pepparkakshus från grunden och gör julgodis och klipper häcken och ruskar ur strandsand ur badlakan och tokar golv och torkar snor och torkar tårar och krattar löv och. Ja, ni ser. Samtidigt som man är tillgänglig politiker. Med ansvar över kommunmedborgarnas skattepengar.

Det är fantastiskt att få vara en så tydlig del av en demokrati. Att få vara en tydlig del av ett ansvar. Att ha fått förtroende för att vara det. Och därför kan jag sakna det. Att få bära din och min oro på axlarna och faktiskt vara ansvarig för den. För det är bara då man man tydligt blir manad till att göra något åt det som skaver. Och det tydliga mandatet och ansvaret kan jag sakna. För i dagens imaginära verkliget på sociala medier får man inget reellt gjort – man duttar hit, man duttar dit. Och så sitter man på sin kammare och hummar. Jag tycker om att göra saker i verkligheten: att skänka en filt till den som fryser, att hålla upp en dörr, att följa någon som är rädd och ensam till något som känns tryggare för dem. Och det kan jag sakna. Att i min roll som politiker få hjälpa till att baxa denna värld åt det håll som jag önskar.

Det andra då? Allt jobb? Det saknar jag faktiskt inte. Om jag skall vara helt ärlig. För det är ett otroligt jobb alla min politkerkollegor lägger ner – oavsett partitillhörighet. Och idag kan det kännas som ett arbete som verkligen strävar på i motvind. För ojojoj, vilka underliga uttalanden som kommer ifrån våra partier. Sittandes så här på sidobänken känner jag inte ens igen mitt eget parti ibland. Och det är tungt. För jag har ju lämnat. Och om jag vill påverka måste jag in i spelet igen.

Och jag vet inte om jag vill ge upp min vuxna vardag för det. Det nio månader gamla livet. Inte riktigt än. I alla fall.

Att trampa på demokratin

Nazister demonstrerar i Göteborg. 17 september 2017. Utan skam.

Hyperventilerar. Skäms. Är förtvivlat förbannad. Så du som inte vill läsa svordomar ombedes avsluta läsningen. Nu. Ty när när vanmakten river i mig vill jag rasande skrika ut min ilska.

Nazister demonstrerar i Göterborg. 17 september 2017. Utan lov.

Hur i helvete tänkte någon där?? Om någon ens tänkte!! Detta har, för djävulen,  ingenting med demokrati att göra!! För i en demokrati skall alla känna sig trygga och behandlade lika – inte attackerade av en grupp som KLART OCH TYDLIGT anser att det inte existerar någon likvärdighet. Vad är det som är så förbannat svårt att förstå???

Nej, jag förvägrar ingen rätten att tycka som den vill, att ha åsikter som den vill. Men. Ger man offentligt uttryck för odemokratiska åsikter – oavsett om man saluför IS åsikter eller nazisternas – har man förbrukat sin demokratiska rättighet. PUNKT SLUT!

Nazister demonstrerar i Göteborg. 17 september 2017. Utan att stoppas.

Och jag skriker ljudlöst. Inte åt dem. Utan åt oss som låter det hända! Hänger becksvart sorgflor över mitt hjärta. Och tänker inte låta mig tystas.  

Att fortsätta existera

Det är en massa förbannat som är fel i vår tid, en massa saker som vetenskapsmen och filosofer i en osynlig framtid kommer ha svårt att greppa om oss. Vad var vi för typ av primitiva sorgemänniskor som inte förstod bättre? Det är den FOLKVALDA(!!) president Trump i USA, den icke så folkvalda stollen i Nordkorea, det är terrordåd utförda i ett narcissitiskt kalifats namn, det är ultra höger, det är sanslösa utvisningar i ”trygga” demokratier, det är polsk riksdag (ursäkta användandet av uttrycket) i världens största demokrati och det är klimatförändringarna. Förutom allt annat.

För dem med samvete är det ingen lätt tid att leva i. För dem med skam i kroppen nästan outhärdligt.

Men jag, och många med mig, fortsätter existera. För någon måste ju anlägga empatins moteld. Och de dagar som är extra tunga tröstar jag mig med följande ord:

GODA NYHETER UNDER DET SENASTE DYGNET:
Planeten fortsatte att vrida sig runt sin axel som vanligt, med resultat att solen gick upp överallt på jorden. Miljarder fåglar sjöng och ett oändligt antal blommor blommade. Jorden välsignades med 340 000 helt nya ljuvliga människobarn. Intelligenta, kärleksfulla och mycket modiga handlingar utfördes varje sekund någonstans på jorden. Miljoner människor avstod från att säga eller göra något elakt. Hundratusentals nya, verkligt bra idéer kläcktes. Miljarder människor skrattade, lärde sig något nytt, rörde med ömhet vid varandra, älskade livet någon stund och vägrade ge upp.

Texten är skriven av Hedda Waldenström och återfinns i boken ”Glädjerapporten” av Bosse Angelöw.

Och jag fortsätter existera.