Att konspirera

Förlåt mig, ty jag har gjort något jag inte borde.. En söndagskväll, efter en eftermiddag med störtskurar drev mig långtråkigheten att göra något mycket ogenomtänkt: jag ägnade tid åt inlägg på sociala medier. 

Jag brukar inte göra det. Jag har inget Twitterkonto, Instagram och Snap delar jag bara med närmsta familjen och ett par vänner, FB scrollar jag mest igenom för att gratulera vänner jag har på födelsedagen och det är bara några bloggar jag följer. Vill jag ha information om något läser jag debattartiklar från olika tidningar, på olika språk och så kikar jag på vilka personer som skriver vilka artiklar för att se vilken vinkling man använt eller vilken förkunskap man kan ha om ett ämne. 

Jag väljer ofta att se de olika sidorna av ett hett debatterat ämne - mycket för att det är så det ter sig för olika människor: på olika sätt. Jag vill förstå saker i både makro- och mikroperspektiv. Se om jag kan ta ställning eller om jag inte kan det. Kunna argumentera om varför jag tar en viss ställning eller varför jag aktivt väljer att inte ta ställning. Jag vill till exempel förstå Trump-förespråkarna: vad är det som driver dem i deras enorma hängivenhet? Och vissa av dem förstår jag. Jag håller inte med. Men jag förstår. 

Men EN sak förstår jag inte. Oavsett vad det gäller; chemtrails, antivaccin, Wallenbergsska-konspirationen, Covid-19 teorier, klimatförnekarna, andliga och religiösa rörelser och sekter, bokstavstro, ultranationalister av alla de slag, så återkommer samma begrepp: “en dag skall ni andra vakna”. 

Vakna till vadå?? Till att världen är knäpp? Styrs av de som har makten, tillika medlen? Det ÄR redan så och har alltid varit så - det är ingen hemlighet!! Ingen konspiration. Ska vi vakna till att ni som tydligen redan visste allt (oavsett vad det nu gäller) inte gjorde jättemycket åt något mer än konspirerade på sociala medier? Jamen, hejsan - här är vi redan! Människor har ALLTID varit skeptiska till en mängd saker: ibland helt riktigt, ibland på helt fel grunder. Så har våra samhällen alltid sett ut. Bara det att nu är idiotin så mycket mera synlig - tack vare sociala medier. 

Jag tar hatten av för de människor som lever som de lär om de valt det av fri vilja och inte skadar andra: djupt religiösa människor (oavsett religion) som mediterar/arbetar i kloster och gör avbön på allt det som de själva anser vara av styggelse, djurrättsaktivister som själva absolut inte skadar ett enda djur på något sätt inbegripet insekter och annat levande och därmed inte människor heller ty människan är ett djur och så vidare. Jag har full respekt för en annan människas livsval - men inte för skenhelighet och förljugenhet. 

Hur det är blir “when the day will come” så har vi alla bara ett liv - här och nu - och det är här och nu vi skall vara vara goda mot varandra. Det är det enda som spelar någon roll. Konspirera mig hit och konspirera mig dit, bah! Gör något gott mot en annan människa istället och sprid den lilla glädjen vi “förlorade” människor kan! Historien kommer ändå skrivas av de som har makten. Och vilka de blir om 100 år vet vi inte även om vi kan ana. (Om nu civilisationen står kvar) 

PS. Än en gång, förlåt! Skall låta bli sociala medier i fortsättningen också..

Att gästspela

Gästspelar lite här – i min egen blogg. Bisarrt det där; att dyka upp i det som är det egna och känna sig som en främling, en gäst. Som sitter sådär lite försiktigt, längst ut på kanten av en stoppad finstol, balanserande på en kopp kaffe i en spetstunn söndagskopp med guldkant. Lite nervös och lite lätt obehaglig till mods; måtte jag bara inte göra bort mig, orsaka någon obehag eller trampa någon på tårna. 

Jag halvligger i sängen uppe i vårt gästrum och utanför fönstret tändes just nu gatlyktorna. Mitt liv, min familj, rör sig i huset runt omkring mig, men härinne är mitt enda sällskap mina tankar. Genom fönstret ser jag toppen på vår syrenbuske med de djuplila blommorna avteckna sig mot den mörknande himlen. Snart, om någon dag eller två, kommer de knoppande blommorna slå ut. 

Det är tango-mode som gäller just nu, om någon nu missat det. En molande ledsen känsla som liksom finns i en ogreppbar bakgrund. För som vanligt finns det ingen källa till känslan, ingen förankring. Bara ett molande. Därför låter jag det vara där och sysslesätter mig med vardagen. Med det som skall göras, älskas, värnas och vårdas. 

Min förtfödda tar studenten om en dryg månad. Det är stort. Jag har snart jobbat halva tiden på mitt rektorsvikariat. Det har varit otroligt lärorikt. För en månad sedan var jag i Kina. Också mycket lärorikt. I nästa vecka är det Eurovision Song Contest och dessutom skall jag ta med min familj och rösta i EU-valet. Kanske skall vi åka till Amalfikusten i sommar. Kanske blir det bra. Kanske bäst. 

Och under tiden händer världen. Diskussioner som blir kamper. Kamper som förs mot en inbillad fiende medan det verkligt onda sticker kniven i ryggen på mänskligheten. Utan vett och sans smutsar vi ner våra demokratiska rättigheter och glömmer bort att de går hand i hand med solidaritet och med vänlighet. Med simpel vänlighet och omtanke. Ty demokrati har aldrig handlat om vad JAG har rätt till utan vad VI har rätt till – tillsammans. 

Förmodligen har jag fel. Och det är kanske därför jag sitter där, lite obekvämt, och balanserar på yttersta kanten av en stoppad finstol, med en spetstunn porslinskopp med guldkant, och gästspelar i min egen verklighet. 

Att döda manuskript

En mycket god vän och jag promenerade för någon vecka sedan och pratade om högt och lågt. Vi brukar göra det under våra promenader: formulera våra tankar och testa dem på någon vi litar på. När vi gick där i det lite gråmulna kom frågan upp om varför jag skriver. Och i svaret jag blev tvungen att verbalisera kunde jag så sätta ord på varför mina mauskript aldrig har blivit färdigarbetade. 

Insikten om varför jag skriver stod plötsligt helt klar för mig: jag skriver inte för att jag vill bli bekräftad eller för att jag skall bli berömd. Jag skriver inte för att min historia är viktig eller för att jag har något budskap som jag vill nå ut med. Att det är mitt namn som står på någon framsida av en bok är oviktigt. Mina karaktärer skall egentligen inte bära spår av människor jag verkligen träffat, ty berättelser som man delar med andra är faktiskt inte ens egna att berätta – det finns alltid en annan historia. Också. 

Nej. Jag vill skriva för att det finns så många människor som behöver gemenskapen i orden. Människor befinner sig så långt ifrån varandra många gånger. Man tror att man famlar omkring i ensamhet och att man inte är förankrad i någonting eller något. Att man inte är av betydelse och att man är tyngdlös. Jag vill låta mina ord svepa in människor i en förlåtande, jublande kör av vackra meningar som låter dem förstå att vi alla gör avtryck i världen, att vi alla kan göra skillnad. För någon. Och att det är gott så. Vi behöver inte göra så mycket mer. Än att göra så gott vi kan. 

Jag förstod där och då i klartext att mina manuskript aldrig kommer att nå längre. Att skriva en fiktiv historia baserad på något som skulle kunna härledas till mig är inte intressant. Alls. Eller en helt påhittad livsåskådning av ännu en medleålders kvinna – tämligen tröttande. Jag kan inte skriva spänning eller skräck. Jag är verkligen ingen romantiker annat än i djupaste hemlighet och erotik ligger lika lite för mig som att skriva manualer i hur man lägger halmtak på ett korrekt sätt. Jag vill skriva för gemenskapen i orden. För det vackra och det bisarra. För det vidunderliga i livet – denna korta tid som vi har. Därför raderade jag ikväll mina manuskript. 

Att icke-existera

För drygt ett år sedan avslutade jag mina politiska uppdrag. I och med det avtonades min närvaro i den digitala etern och på sätt och vis slutade jag existera. Mer och mer drog jag mig undan sociala medier; deltog inte i debatter, delade inte material, var sparsam med fototaggningar och FB:s nya algoritmer hjälpte mig på traven: då jag inte längre styrde vad jag själv ville se – om jag själv inte aktivt varje dag gick in på varenda en av mina vänners flöden – blev FB ointressant för mig. Det gjorde uppbrottet så mycket enklare. 

Så jag slutade vara aktiv även på FB och det blev endast en plats för mig där jag kan gratulera mina vänner på födelsedagarna och höras med släktingar och vänner i andra länder. Kanske passar jag på att gilla något foto, någon kommentar, men jag tillbringar mycket begränsat med tid på det. Instagramkontot jag har är mycket snålt begränsat till min närmsta familj och jag har vägrat Twitter. I denna uppkopplade värld icke-existerar jag. Så till den milda grad att jag till och med mina mailboxar ekar tomma. 

Inte ens den dagliga floden av hot och hat når mig längre. Och i mitt stilla sinne har jag börjat fundera över vad det kan bero på, vad det är kopplat till? Var alla dessa åsikter som riktats mot mig i alla dessa år, knutna till mitt politiska engagemang eller var de knutna till min digitala persona? Förvisso har jag förärats hot och hat i den traditionella brevformen också, men det kom i betydligt mindre svallvågor. Vad är det som gör att jag lämnas i fred nu? För jag är ju fortfarande samma person med samma åsikter. Det är sannerligen intressant.

Så i går hade jag fått ett ansenligt antal mail igen i en av mina mailboxar. På min mobil blinkade en mängd okända nummer. Och jag undrade vad som hänt. Det visade sig att det handlade om att någon av mina kollegor blivit filmad på arbetet på den skola vi båda arbetar och nu ville man att jag skulle ha en åsikt. Och på en gång var jag tillbaka i den digitala världens verklighet. I mitt stilla sinne sände jag min kollega en tanke och jag kände ett adrenalinpåslag i hela kroppen: oavsett vad som hänt och sagts och gjort och vems felet var, förstod jag vart det digitala drevets orkanvindar blåste. Och jag visste hur det skulle kännas när det träffade, ty i vår uppkopplade värld sätts bollar i rullning i en rasande fart. Allt medan all de andra system vi har, fortfarande är mänskligt långsamma. 

Jag föredrar mänsklig långsamhet, kommunikation öga mot öga, möten i verkligheten. Långa, utredande texter med empiri och vetenskaplig grund. Vackra målningar och handskrivna brev. Böcker, som författare skrivit på länge och långa, djupodlande reportage på tv:n. Jag är en lyckligt lottad digitalickeperson. 

Att tänka kort i mars

Ibland blir jag oändligt trött på mina egna, långa, invecklade tankeströmmar. Det är som om jag inför mig själv ursäktar och förklarar mina funderingar inför en osynlig domstol. Inte för att jag vet vad jag skulle kunna bli dömd till och jag känner inte till straffens beskaffenhet, men jag gör det ändå. Om och om igen.

Kanske är det en yrkesskada? En sådan där som femton års pedagogiskt arbete kan medföra: förklara, försöka förklara från ett annat perspektiv, se saker ur olika synvinklar, respektera andra sätt att se på/uttrycka/bedöma saker och förklara ännu en hundrande gång. Man förklarar så mycket att man till sist knappast kommer ihåg vad man själv egentligen tycker.

Så ikväll tänker jag kort. Utan att tänka efterefter:

- Vasaloppet. Kan faktiskt inte bry mig mindre. Alls. Kudos och all heder åt alla som orkar genomföra det. Men. Bryr mig oändligt lite.

- Min son har fått kallelse till mönstring. Pacifist som jag är blev jag ändå glad över att han vill göra värnplikten. Insåg att det är svårt att logiskt förena dessa två tankar.

- Ännu än gång är det ungdomar på skolor som leder en protest! Denna gång mot NRA i USA som fortsätter att via pengar och makt påverka ledande politiker till att uppmuntra människor att bära vapen. Och som tidigare i historien hånas ungdomarna av ledarna. Och som tidigare i historien kommer ungdomarna vara de som får rätt i eftervärldens ögon.

- Vi har haft en iskall vecka. Mina näshår har klibbat ihop och den kalla västkustvinden har gjort att till och med mina inälvor har frusit. Men. Jag har fått se solen. En hel vecka.

Ha en fin söndagskväll!

Att inte komma till skott

Det är lite underligt det här med att sätta sig ner för att skriva. Jag har suttit här i över en timme nu och gjort allt – förutom skrivit. Jag har varit inne på Facebook och fastnat där. Det är så sällan nuförtiden som jag bryr mig något särsklit om det där med FB, jag orkar liksom inte. Orkar inte ta in alla dumheter människor tror på och saker som människor inte ifrågasätter. Orkar inte riktigt med det faktum att många verkar övertygade om att verkligheten – den sker på nätet. Inte i ett här och nu.

Naturligtvis är det inte så med alla. Jag ÄR lycklig för FB, för det tillåter mig att ha kontakt med en väldigt massa fina människor också. Människor som betyder mycket för mig; jag får delta i gratulationer på deras högtidsdagar och jag kan skicka dem min tanke när de kanske behöver den. Jag kan följa fantastiska bloggar och läsa texter som berör och ur den beröringen föds nya tankar och idéer. Så ibland fastnar jag. I flödet. Men det slutar alltid på samma sätt: jag bestämmer mig för att fortsätta att ha min Instagram helt privat (bara för familjen) och jag skaffar inget Twitterkonto.

Men nu var det ju denna text som jag hade tänkt skriva. En text om att låta sina söner bli vuxna individer.

Ni förstår: de senaste dagarna har jag med full kraft insett att min äldsta son alldeles snart fyller 18 år. Han blir officiellt vuxen. En fantastisk människa som har en stor kärlek och empati för andra. En storebror som lever för sin lillebror. En okomplicerat komplicerad tänkare. Ni som följt mig vet ju att jag varje år skriver julbrev till mina söner, där jag pratar om deras utveckling under året och hur jag upplever dem som människor och i år har jag slagits av tanken att jag måste möta min äldsta son på ett nytt sätt.

Jag måste möta honom som vuxen. Som en jämlike. Inte hela tiden förmana honom och råda honom. Han vet nu. Han är sin egen nu. Och jag kan bara hoppas på att jag kan få bli en av hans förtrogna. För han kommer att vara fullt förmögen att göra en massa egna val nu. Och det kan ju vara så att jag inte alltid är välkommen på den resan.

Det är precis så det skall vara. Men det gör det inte lättare bara för att jag vet om det. Det är den subtila oron som gör att jag i tanken allt som oftast är någon annanstans än där jag skall vara – att jag allt som oftast inte kommer till skott. För vissa saker tar tid att bearbeta. Och smälta.

Att ha mens

Hur jag än skulle vilja rubriksätta detta inlägg annorlunda kommer jag tillbaka till pudelns kärna: detta inlägg handlar ju trots allt om mens. Och det är inget hyllande inlägg om kvinnans ”vackra förmåga att bära ett liv under hjärtat”, utan det är ett inlägg om det förbaskat jobbiga i att ha mens.

Jag är 45 år. Har haft mens i snart 35 år. Var med andra ord rätt tidig med att få min mens. Tidig med hela pubertetsgrejen; bröst och hår under armarna och så vidare. Det var inget kul då och det är inte särskilt kul nu heller. I lite drygt ett år har mina blödningar betett sig underligt: ibland har jag haft blödningar i tre intensiva dagar, uppehåll tre dagar, sedan blödningar återigen i 12 dagar, upphåll i 7, sedan blödning i 5.. Ingen rim och reson i någonting.

Det har varit mycket svårt att planera och förutse något som helst. Hela semesterveckan på Kreta blödde jag som en liten gris till exempel. Och med de opraktiska blödningarna kommer också menssmärtan som ett trevligt tillägg på posten. För den slipper jag inte. Men jag har gått och funderat på om jag inte kanske varit på väg in i klimakteriet med all denna oregelbundenhet med mera. Så jag ringde min gynekolog i slutet på sommaren för att boka en tid. Och fick en. Nu i november.

Innan jag hann göra besöket hann jag dock skaffa mig en propp i höger ben. Ja, förutom borrelian då – på vänster ben. Borrelian fick jag antibiotika för och proppen skall behandlas med en 6 månaders kur av Xarelto, ett blodförtunnande medel och en tjusig stödstrumpa under samma tid. Det är bara det att blodförtunnande medicin, tillsammans med kraftiga mensblödningar ger… tjaaaa, ÄNNU kraftigare mensblödningar. Bara så att ni vet.

Så nu sitter jag här, med enorma bindor, och blöder igenom. För medicinen som gynekologen skrev ut till mig skall man inte äta om man har propp i benet förstod jag när jag läste om den innan jag skulle hämta ut den. Den hämtades aldrig ut kan jag tillägga. Så fort jag rör mig känns det som ett vattenfall genom kroppen och jag blir vimmelkantig. Det är sådär roligt.

Om det är någon som undrar så mår jag egentligen finfint! Mina andra värden: blodtryck, järnvärde mm är tipp topp. Det vet jag för det är noga kollat. Det är också kollat och färdigutrett om jag är i klimakteriet: och nej, det är jag inte. Alltså blöder jag tydligen bara lite hursomhelst, närsomhelst och just nu och fyra månader framåt, väldigt, väldigt mycket.

Det är ju förtröstansfullt att veta. Men jag ville egentligen bara säga: jag avskyr verkligen min mens. Den är till salu just nu.

Att speglande reflektera

I en spegel reflekteras din synliga värld. Allt det som ögat ser syns också bortom den plana ytan. Det är det som syns som vi ser. Därför måste det osynliga kläs i hörbara ljud, formas i uttalade tankar och formuleras i ovanda ordmelodier. På det sättet reflekteras inte bara det vi ser – utan också det vi tänker, känner, minns och upplever. Och helt plötsligt blir vi tredimensionella.

I två dagar har jag övat upp min förmåga att existera tredimensionellt. Att ärligt fundera över just min egen spegling. Lyssnat på mig själv forma ord och sätta ihop undflyende tankar till en röd tråd. Givit min histora en disposition, en med tydlig början, en berättelsekropp och ett sammanfattande slut. Och min hjärna spinner på högvarv; förvirrad över den ovana uppmärksamheten.

I speglingen tar jag med mig andra berättelser. Berättelser om stort mod, kraft och mycken beslutsamhet. Om förluster och löften. Och kärlek. Men framför allt tillit och ansvar. Ty, när människor möts för att tillsammans bli tredimensionella krävs mycket tillit. Det gör det alltid när sådant som gjort ont blottas och när man skall skapa strukturerade dispositioner av sådant som inte syns på ytan. Och det krävs ansvar. Ansvar att förvalta förtroendet på rätt sätt.

Tack för att jag fått förtroendet! Det är mig en stor ära att få möta det som inte syns. Det gör att jag också syns. Tack.

(Tänk vad mycket ett utbildningsinternat kan ge!)