Att uppdatera

Det är dags att uppgradera, uppdatera. Om ni önskar och vill - följa med mig in i den nya eran Ergo Sum Renovata. Kanske kan vi där faktiskt ha en kommunikation? Håll utkik här för länk till det nya. 

Caldium receperint! 

Att uppleva nätterna i juni

Min känsla av att ha landat i min sommar härrör sig från nätterna i juni. Det har jag sakta förstått under de timmar som jag har funderat över skillnaderna från de två tidigare sommrarna. Jag har inte riktigt kunnat slappna av, inte kommit in i den vaggande, om huldande sommarlunken. Något kändes ofärdigt. Nätterna i juni. 

Denna sommar kunde jag följa det förtrollande ljuset av nätterna som aldrig riktigt blir. Jag har suttit på vår altan - i vår soffa - och njutit av det gäckande dunklet som sakta bytts ut till silvrigt morgonljus. Det har varit magiskt och hänförande. Och väldigt läkande. 

Sittande på midsommarafton i vår stilla trädgård, lyssnades till skratt och prat från andra trädgårdar var lugnande. Man var ensam, men ändå inte. Jag satt där jag satt - och det fanns liksom ingen anledning att önska att jag var någon annanstans. Allt var som det skulle. Färgerna bleknade, men himlen ville inte mörkna. Fåglarna ville inte riktigt slå sig till ro och samtalen i trädgårdarna omkring blev till mummel. Magiska drömridåbeströdda sommarnätter. 

Att titta på "Anne with an E" eller "Jag heter Anne"

Jag kan inte längre hålla mig ifrån det, även om jag egentligen tänkte det. För frågan är hur intressant det jag kommer att skriva om är för andra att läsa? Men jag tänker för en gångs skull inte ens tänka på det, för detta känns viktigt för mig att skriva: ni som har Netflix – titta på serien ”Jag heter Anne” eller, som den heter på originalspråk:”Anne with an E” (AWAE)! Titta på den och njut av de tre säsongerna. Den är en sann pärla och bär flera otroligt viktiga budskap. Och framför allt: det är en mänsklig, varm, sorglig, kärleksfull och viktig serie i dagens oroliga brus. 

Det är en nyinspelning av min älskade Anne på Grönkulla av lika älskade L. M Montgomery. Som ni kanske kommer ihåg är Montgomerys böcker om Anne (och de om Emily) mina absoluta favoriter. De, tillsammans med böckerna om Laura Ingalls, räddad mig under min barndom. Det var till dem jag flydde när jag inte kunde ta vägen någon annanstans, och det var de som gav mig orken och styrkan att fortsätta och överleva. 

Jag kände mig som Annes ”besläktade själ”. Trots att hon växte upp 100 år innan mig, kände jag igen mig i hennes förmåga att komma igen, att stå upp för orättvisor, att drömma och önska sig bort och att alltid försöka tro på sig själv. Hon var full av känslor och rätt dramatisk, hon var arbetsam och god och samtidigt som hon var självständig och klarade sig själv, gav hon ofta upp sina drömmar för att andra skulle kunna följa sina. Jag älskade hennes historia. 

Jag läste allt av författaren och senare, i vuxen ålder, läste jag också allt om författaren Lucy Maud Montgomery. Jag kunde se att hon hade samma typ av mörker inom sig som man anat hos alla hennes romanfigurer samtidigt som hon begränsades av att vara en kvinna i den tid hon levde. Hon var långt före sin tid i tankar om vad och hur en kvinna skulle vara, men hennes ambitioner begravdes av traditioner och förväntningar och hon tog sitt liv vid 67 års ålder 1942. 

Böckerna om Anne på Grönkulla har jag läst om många, många gånger. Så 1985 spelades en tv-serie in om Anne – Kevin Sullivans ”Anne of Green Gables” med Megan Follows som Anne och jag blev handlöst förälskad.(Se här: Anne of Green Gables)En fantastisk filmatisering (även om den inte höll sig HELT till böckerna) och min lycka var total när jag så småningom kunde köpa alla delarna på DVD. Dessa har jag också sett oräkneliga gånger och varje gång jag är i tango-mode ser jag dem och gråter och skrattar.

Så förstod jag för något år sedan att man gjorde en ny inspelning. Med Moira Walley Beckett vid rodret (se ovan). Hon meddelade redan från början att hennes Anne var lite mörkare än den förra, lite mindre gullig men att hon framförallt varit L M Montgomerys anda och tiden trogen. Jag tycker hon har gjort ett fantastiskt arbete. Jag känner igen min Anne, men jag känner också igen Lucy Maud. Serien lyfter viktiga frågor om att bli övergiven som barn, om utanförskap, om inskränkhet, sann vänskap, tonårstid, familjeband och mycket annat. Det finns något för alla åldrar: de yngre får lite tonårsromantik, vi äldre kan fundera över hur och varför vi känner som vi gör för våra barn. Vi får uppleva underbar inkluderande feminism och fantastisk syskonkärlek, men också sorg och rädsla. Det är en magisk serie. 

Många av de ”rättrogna” Anne-fansen har irriterat sig över att Moiras Anne inte följer böckerna och att hon därför är ”otrogen”, men jag anser att hon på alla sätt skapat en Anne som L M Montgomery hade älskat. Det som är det tråkiga i det hela är att Netflix och CBC (Kanadas television) abrupt avslutade serien utan att Moira och skådesspelarna visste det. Moira hade planerat för ungefär 5 säsonger och därför blev inte alla trådar – av naturliga skäl – avslutade i säsong 3. När säsong 3 var färdiginspelad och man skulle släppa den i kanadensisk tv först, nu i höstas, kom helt plötslig nyheten: detta skulle bli sista säsongen! 

Detta har, av många ogreppbara, känslomässiga anledningar, blivit en stor sorg hos mig. Som om jag förlorat en vän. Jag har tittat på säsong 3 – 10 avsnitt – flera gånger sedan det släpptes på Netflix nu den 3:e januari. Jag vill inte tro att det är slut. Men är det det så vill jag att ni också skall se serien. För den är viktig. Särsklit viktig detta decennium. Den påminner mig om varför jag finns som människa. 

Att diagnostisera en cysta

Fick två kommentarer på inlägget i går och blev väldigt glad. Kommentarerna är en form av kommunikation som hjälper mig vidare i mina tankar; som pockar på nya inlägg, förtydliganden och revideringar. Det känns inte som om en bara talar rakt ut i den tysta och kompakta rymden. Nåväl. Tack Meekatt och Blondie – på grund av er blir det ett inlägg i dag också. 

L har opererats för en månad sedan. Det är hans resa detta inlägg kommer att handla om. Allting är väldigt väl nu och jag har verkligen inget att bekymra mig för. Längre.

I våras hade L ont i magtrakten. Som den luttrade tonårsmamma/gymnasielärare jag är var jag övertygad om att han hade stressmage. Kanske tom. magkatarr? Jag sa att han skulle se att det skulle gå över. Jag värmde vetetkudde och gav honom och köpte hem godabakterieryoghurt. Han fortsatte, med jämna och ojämna mellanrum, klaga på att det liksom stramade i övre magtrakten. Jag lugnade. 

L fick ibland lite andnöd i samband med magsmärtan – jag tänkte att det kanske handlade om att han satt och spelade relativt mycket datorspel och att han, med sin långa, gängliga kropp, hade en dålig sittställning. Kanske var det därför? Så en dag i maj kom han ner för trappan: ”Mamma, nu har jag så där ont igen och titta här!!” Han lyfte sin t-shirt och på hans bröstkorg, på vänstra sidan, strax under bröstet, syntes en stor utbuktning. Vi kom överens om att om den inte försvunnit under helgen, skulle vi till läkare. 

Vi åkte in till vår vårdcentral måndagen efter. En fantastisk läkare undersökte L noggrant. Hon tog blodprov och mätte blodsocker, tryck mm. Hon tog tempen och intervjuade L om smärtorna, Hon klämde och tryckte. Och ja, hon kände att det var något som var där det inte skulle vara något. Men inget av proverna visade någonting. Alls. Alla värden var tipptopp. Men hon var bekymrad. För det kändes fel. Och det kändes som att det i det som var en konstig utväxt, också fanns någon form av vätska. Det kluckade i L. Vi skulle skyndsamt få en remiss för ultraljud i vår större grannstad. L tittade på läkaren och frågade: ”Är det en tumör?”. Hon svarade helt ärligt att hon inte helt säkert kunde utesluta det, men att det med 90% säkerhet inte var det. Vi valde att tro på henne. 

Ett par veckor senare var vi på ultraljud, L och jag. Vi fick träffa en vikarierande, pensionerad läkare som hade stor erfarenhet och som vi därmed kände oss trygga med. Han förklarade efter noggrann undersökning att L hade en stor cysta växande runt mjälten. I cystan fanns ett hålrum som var fyllt med en oidentifierbar vätska. Det var inte blod, inte urin och det såg inte heller ut som cystvätska. Han var lite bekymrad då skador rörande mjälten handlar mycket om olika blodsjukdomar med leukemi som en av de allvarligare. Men L:s blodvärden var fortfarande mycket bra. Läkaren sa att en remiss skulle skrivas till Drottnings Silvias barnsjukhus i Göteborg. För oavsett vad det var för något, behövdes det tas bort. Utväxten tryckte mot L:s lungor. 

Vi fick operationstid i september. Under sommaren hade L ont ibland och vi kunde höra hur det kluckade från hans bröstkorg. I Göteborg opererades han så en tisdagmorgon. Operationen tog längre tid än man räknat med och jag väntade oroligt i fem timmar på att få komma in till honom. Den duktiga kirurgen och överläkaren hade kunnat få bort nästan hela cystan utan att skada mjälten och de hade fått tömma cystan på en liter vätska. Hon berättade för mig att allt gått så bra det kunnat och att de fyra titthålen efter operationen snart skulle läka. 

En liter vätska. En enorm cysta. Det var det magontet som jag hade ignorerat. Fantastisk mamma?! Dessutom var L:s uppvaknande från narkosen mycket dramatiskt med ett kort hjärtstillestånd, vilket gjorde att jag inte var särsklit kaxig där ett tag. När jag sakta strök min son över hans bleka kind kände jag mig inte särsklit duglig och stark. Jag kände mig rätt värdelös. 

Nu är det knappt två veckor kvar tills vi skall träffa kirurgen igen på ett återbesök. Vi har varit och gjort ett nytt ultraljud och de bilderna är skickade till Göteborg. Av kirurgen skall vi få veta vad cystan innehöll, vilken typ av cysta det är och om det är något som L kommer att behöva operara fler gånger. Vid operationstillfället kunde hon berätta att cystan förmodligen var något som L fötts med, men att den sedan vuxit alltför mycket. 

Vi tänker att allt är som det skall. Förmodligen kommer L att behöva kolla hur mycket cystan eventuellt växer, men det är en sak för då – för framtiden. Just nu är det bra. Och som den tonåring han är har L redan gått vidare. Nu är nu och nu har han inte ont i magen och kan andas hur djupt han behöver. 

Att forma augusti

Augustis sommarnätter är verkligen speciella. Särskilt de gånger som de tryggt får vila i sin verkliga form, när inte sena september, med sin begynnande höst, tränger sig in. Nätterna i augusti är mognare, djupare och för med sig en alldeles egen doft. I augustis sanna sommarnätter kan jag mycket lätt hitta mig själv. 

Jag får tillåtelse att vila en kort sekund. Sitter blickstilla på soffan i mörkret i mitt uterum och låter augusti finnas. Jag hör naturen, vinden. Ser månen och stjärnorna. Anar fortfarande en liten gnutta värme, men förnimmer också den nya luften som komma skall. Det är en gåva. 

Veckorna sedan jag sist skrev här har varit intensiva. Men underbara. Jag har kommit att förstå att jag älskar mitt jobb och att jag, trots allt, faktiskt gör skillnad. Och det är gott så. Att vara en av rektorerna på en stor skola är ett fantastiskt äventyr. 

Något annat som finns här i augustis form är tankarna kring L:s förestående operation. För nu har vi fått datum och snart är det inskrivning. I mörkret i uterummet kan jag nästan, men bara nästan, erkänna att det skaver i mig. Det är ingen oro som gnager, utan mera en insikt om att det är något som han kommer att behöva gå igenom helt på egen hand. För första gången i L:s liv kan jag inte prata honom igenom proceduren, för jag har inte själv gjort någon sådan operation. För första gången behöver han göra det helt själv. Vilket han inte har några betänkligheter inför. Det är bara hans mamma som har det. Just för att hon är mamma. 

Augusti känns verkligen som årets mamma; maj och juni är de små ystra systrarna, december med julen är farmorn och januari är pappan med de pampiga talen om nystart och annat. Men augusti är mamman. Den som lägger sommarens lite fria, fnittriga tonåringar till rätta och i ordningställer onkel och tant hösts inträde. Förmodligen är det därför luften är fylld varmaste, svalaste sammet, av kärlek och omtanke. Och av ett litet mamma-skav. I form av ett augusti. 

Att fira frid

Det är julafton i nådens år 2018. Jag steg upp till ett kallt hus där en plötslig köldknäpp under natten gjort världen utanför frostig och vit. De 17 graderna inomhus värmde mig ändå för blinkningen från moder natur, om att det finns en tingens ordning och att vid jul SKA det vara kallt, skänkte en blid förtröstan. Morgonens första varma mugg kaffe lade sig som balsam på min själ. Det finns en viss ordning på saker och ting i världen, även om mycket verkar upp och ner. 

Jag firar frid. I år har vi valt att vara helt själva, vi fyra, på julafton. Vi ska äta en massa god julmat, hemlagat godis, stora julapelsiner och spela spel. Bara vi fyra. Tänk vilken lycka! Jag är inte ens stressad här, där jag sitter uppkrupen i soffan med en filt och laptopen i knät: om en halvtimme skall jag ställa in den förberedda Jansonen och revbenen i ugnen och så skall jag steka köttbullarna och prinskrovarna precis innan Kalle, så att vi bara kan sätta oss vid bordet med en gång när vi tittat klart. Och bordet, ja, det är dukat sedan i går. 

Jag firar frid. Och slår undan tankar om annat för en dag. Slår undan sådant som pockar och irriterar. Plockar ner Luther från axeln och stuvar undan honom och ignorerar de väsande olyckskorparna. Ty, det är en dag bortom julen också, och bortom friden och då, då skall jag nådigt ge dem en minut var. 

Jag firar frid. Och är tacksam för allt jag har. Just nu. För morgondagen vet vi inget om. Och jag tänker att oavsett, oavsett vad morgondagen har att bjuda på kommer jag för alltid veta vad jag haft och att jag hade vett att vara tacksam för det just då. Och det – det är att fira frid. För mig. 

Var rädda om varandra där ute! Var goda och snälla! Gör för andra vad ni önskar andra gör för er! Mer än så behövs inte för att världen skall bli vacker! 

Att förlåta

Förmodligen har jag kommit in i ett sjok av tango-mode mitt i högsommarens jubeltid. Jag får inte riktigt någon ro i kroppen och jag drömmer väldigt livliga och händelserika drömmar. Varje natt tar mig tillbaka till människor och platser som jag sett och levt och på drömmars sätt överdrivs alla färger, ljud och historierna blir förvridna, hopblandade och förvrängda. När jag vaknar tar det mig en lång stund innan jag landar i det som är nu. Ty jag befinner mig så långt bort. Och denna känsla av att befinna sig långt bort, trots att man är mitt i, dröjer sig kvar hos mig hela dagen. 

I dag kände jag mig beredd att ta striden med de kvardröjande drömmarna och gav mig av på en vandring. Löparskorna på, hörlurarna i öronen och en nostalgisk, hjärtslitande låtlista i en evighetsloop på Spotify. Nästan två mil gick jag. Innan jag kunde reda i mina tankar lite. Och det som hjälpte mig var min låtlista; med sånger som påminde mig om den allra lyckligaste tiden i min barndom och ungdom. Sånger som sjungs på mitt modersmål, ungerskan. 

Ni förstår, jag håller tyvärr på att glömma mitt modersmål. Eller, låt mig omfrasera: jag har insett hur lite jag egentligen alltid kunnat på mitt modersmål: när man inte fullt ut lever i ett språk, stagnerar det språk man har och alla de vackra omskrivningarna och fantasifulla utvecklingarna hålls utom räckhåll på samma sätt som de precisa nyanseringarna. Detta har fått mig att förstå att jag förmodligen – mycket troligt – inte alls varit så lätt att förstå och sympatisera med som jag kanske skulle ha önskat. 

Varje sommar bilade vi ”hem”, ner till en liten ungersk by i dagens Serbien. Där fanns mormor och morfar, moster och kusiner. Och vänner! Och vilka vänner!! De mest fantastiska tjejkompisarna: Mari och Mari och en hel hoper andra. Dessa veckor varje sommar var mitt andningshål. Min paus ifrån en otroligt jobbig verklighet här hemma på västkusten. Men trots det har jag insett att jag tog med mig mitt oförsonliga jag även till min oas. Jag lade inte av mig den hårda masken ens där. 

Jag kan se det nu. Som vuxen. För drömmarna jag har låter mig se det mycket tydligt: att mitt sätt att bete mig egentligen var föga smickrande. Att jag själv var min egen fiende. Låt mig förklara: jag bestämde mig mycket tidigt i mitt liv att jag skulle stå ut. Jag var 12 år och jag insåg att jag var tvungen att stå ut med hur saker och ting var hemma tills jag tog studenten. Då skulle jag vara 19 år. Alltså behövde jag stå ut i 7 år. Det var överskådligt för min del. Men det gjorde också att jag var tvungen att bli hård. Ska man ta emot stryk och hårda ord, måste man stålsätta sig. Allt detta gjorde att jag inte såg att jag var värd någonting. 

Jag var säker på att ingen EGENTLIGEN höll av mig och att alla EGENTLIGEN bara talade illa om mig bakom min rygg. Skrattade man någonstans, var det åt mig, sa någon något jag inte uppfattade, var det något hånfullt. Och i min oas, i den lilla älskade byn, tyckte EGENTLIGEN inte människorna om mig, utan de ville bara vara min vän för att jag kom från Sverige och det var lite prestige i det. Jag var övertygad om detta. Hela tiden och konstant. Och därför tror jag att jag faktiskt var otrevlig mot folk. 

I drömmarna får jag en massa skäll av människor som jag håller av, eller så gäckar de mig genom att vinka åt mig genom ett öppet fönster och sedan vara borta när jag hunnit fram. De utbyter blickar med varandra och sluter sina cirklar när jag närmar mig. Ingenstans blir jag insläppt. Och under min två-mila vandring i dag insåg jag några saker: jag behandlade kanske folk illa med mitt hårda yttre. Pojkar jag datade gjorde jag abrupt slut med, jag tog det inte på allvar när de sade att de tyckte om mig. Jag tänkte bara ”jahapp, mig kommer du i alla fall inte få ligga med” och inom någon vecka hade jag avpolleterat dem. Tjejkompisar kunde jag fnysa åt när de svärmade för pojkarna och skamlöst kunde jag lyfta ut min syster ur något sällskap om jag tyckte att hon ”fånade sig”.  Jag dundrade fram och tyckte mig hela tiden finna bevis för att jag faktiskt inte kunde vara omtyckt och att ingen EGENTLIGEN tyckte om mig. Och allt detta med min grovhuggna, underutvecklade ungerska. 

Och jag skäms. Skäms för att jag förmodligen sårade någon. Ni vet, när man arbetar med tonåringar och lyssnar på deras hemligheter och bekymmer, förstår man att mycket handlar om att värja sig mot taggar andra människor skjuter ut. Vem vet om någon av dem jag förmodligen sårade ”taggades” alltför hårt av mig? Bara för att jag ville skydda mig själv från att såras? Vem vet om någon än i vuxen ålder kommer ihåg mig som den hjärtlöse, sjävupptagna, hårda Monika? Som fortfarande lever med taggen kvar som jag så frikostigt delade ut? 

Det är hårt. Att inte kunna längta tillbaka till sin oas utan att känna skam. Förlägenhet. Det är inte en enkel sak att se sig själv med andras ögon. Nyttigt, men ack så svårt! Jag rodnar av skam samtidigt som den ungerska musiken dånar i mina hörlurar. Jag försöker mota bort vissa minnen som nattens drömmar har rotat fram åt mig och jag vågar inte längre hänge mig åt min nostalgiska längtan. Och jag inser vad min tango-mode handlar om: den handlar om att jag borde be om ursäkt. Till alla dem jag valt att inte lyssna på. Och jag borde förlåta. Mig själv. För trots allt var jag tvungen att göra så. För att överleva. 

Att hänryckas

Det får gå hur det vill. Med denna sommar. För jösses vilken magi maj har bjudit på! Jag är hänryckt och lycklig. Fullkomligt. Det är en overklig känsla att liksom redan vara fylld av det som man så ivrigt väntar på. En mycket behaglig känsla. 

Ja, ni vet ju det redan. Att maj 2018 har bjudit på en fantastisk försommar, fantastisk grönska, dofter och solvarm hud. Varje eftermiddag och kväll har känts som semester. Ni vet, den där fullkomliga känslan av avslappning?

När känslan är så fullkomlig finns det inte ord att beskriva den. För det är en sådan gåva att kunna bli såhär avslappnad i maj, i denna tid. Det är en sann ynnest att ha fått denna tid – oavsett vad som väntar. För jag är väl medveten om att sådana här vattenhål inte slösaktigt delas ut hur ofta som helst. Och kanske är det just därför jag värdesätter detta så mycket. 

Jag hoppas innerligt att ni alla har haft en möjlighet att stanna upp i denna hänryckningens tid – även om livet kanske är varit mörkt och svårt. För även om ni bara har kunnat vila några ögonblick i den, är de ögonblick värda sin

stund i guld. Och värda att skriva ett inlägg om. 

Att fånga mellanrummet

För första gången på så länge jag kan minnas har jag fångat det gäckande mellanrummet, tiden mellan hägg och syren. Ett mellanrummets ögonblick som har tytt sig som en sägen, något jag läst om och hört talas om, men aldrig upplevt. Jag har tänkt att det kanske bara är något som existerar i ord – nedskrivet och nedärvt så att vi alla kan få en gemensam bild när vi hör orden. 

Men så fångade jag det i år. 

Och det är helt magiskt. 

Jag har sett lövverken tätna, knopparna brista och andats in fågelkvitter, barnskratt och grilldofter. Och jag har upplevt häggen och fångat syrenernas födelse. Det har varit obeskrivligt att i en tid som denna, med all oro, all alternativ, individuell faktatolkning, bara få vara. Mitt i ett ögonblick. 

Tacksam för mellanrum att vara i. 

Att januarifundera

2018 är snart en tolftedel gången. Och jag har inte tagit mig tid att skriva. Det är ju lite underligt, då jag faktiskt haft tid. Men ibland är det så. Att andra saker får ta tid. Som att fundera. Och tänka. Och vara. Det är viktigt, det också.

Nu i januari har min äldsta son, B, fyllt 18 år. Det är en hisnande känsla. Inte för att det kom som en överraskning eller för att jag inte har velat se det, utan mera för att det sätter saker och ting i andra perspektiv. Som det faktum att jag måste få en annan slags relation med honom nu. En på mer lika villkor. Där vi båda möts som vuxna. Och tänk om han inte vill vara lika nära mig som vuxen? Tänk om han, med all rätt naturligtvis, väljer bort mig?

Hur gör man då?

Ja, det har varit en hel del att fundera på. Att tänka kring. Och existera i. Denna januari 2018.  

Att stråla dan-före-dan-före-veckan

Ute har det precis slutat snöa blöta snöflingor. Ett förlåtande täcke snö har lagt sig över trädens kala grenar och adventstjärnornas sken i fönstrena skänker världen utanför ett guldaktigt skimmer. Det är lätt att i soffan, med benen upplagda på pallen, känna sig nöjd och tacksam en kväll som denna.

Jag tillåter mig själv att släppa alla tankar på världen utanför och känner att jag just nu – i denna minut – bara kan vara helt trygg, tillfreds och vän med alla och envar. Jag betraktar julgranen, blickar ut över skänken med alla änglar och tomtar och lyssnar till värmefläktens svaga sus. Det är inte alls dumt att vara jag.

Dessa ögonblick är dyrbara i en tid när det finns allför många kända faror att hålla reda på. Borta är oskuldens tid, den tid då man oroade sig för ett par saker som oväxt år och vår herres nåd. När man inte på samma sätt drabbades av det som hände ute i den stora världen som man gör i dag. När det kunde ske omvälvande saker 100 km bort och man kunde gå ett helt liv utan att beröras av det. Vi har det bättre än mänskligheten haft det på länge, men vi har fått betala ett högt pris.

Det är därför som jag värdesätter ögonblick som detta, därför som jag är tacksam för att ha förmågan att fånga dem med ord, ty mycket annars av det som sätts på pränt handlar om det svåra, tunga och mörka. Min L uttryckte det så bra härom veckan: vi diskuterade boken som han hade som ”bänkbok/läsbok” i skolan. Han ville byta ut den och jag ifrågasatte det och tyckte att han gott kunde ta sig igenom boken. På det svarade han: ”Det är inte det att jag inte kan läsa boken – den är bara på ett par hundra sidor och den har inget svårt språk, men den är så olycklig. Bara för att jag är en tonåring och frågade efter en tonårsbok fick jag en bok som handlar om självmordstankar och självskadebeteenden! Varför skulle jag vilja läsa om det? Det pratas det tillräckligt mycket om överallt. När jag läser vill jag bli upplyft och glad. Lycklig”

Jag lyssnade på hans argument och det slog mig att han hade rätt. Böckernas värld var min tillflykt när jag var barn och ungdom – elände fanns det gott om i min verkliga värld och därför behövde jag inte den också i berättelserna. Även om L nu inte har en svart verklighet, så har han den indirekt: i sociala medier, vloggar och bloggar, i spel och i chatforum. Han behöver inte ha den i böckernas och berättelsernas värld också. Så vi bytte bok. Precis som jag denna kväll byter min attityd och syn på världen omkring mig: jag är tillfreds. Och lycklig. Utan oro.

Att bestämma sig för att välja det goda

Det slog mig i kväll, mitt under mitt träningspass, att jag faktiskt inte orkar mer. Jag orkar inte våndas mer över världens mörker, över vad vi människor gör mot varandra och mot vår jord och över att vi, i vår mänskliga enfald, alltid tror att det finns ett ”bättre vi” mot ett ”sämre dem”.

Jag kände att jag bara, helt lugnt, kan konstatera att vi är olika: av olika ursprung och från olika traditioner. Med olika upplevelser och berättelser, seder och bruk, kulturer. Vi har olika religioner eller ingen alls, vi tillber mammon eller något kosmiskt världsallt. Vi är korta, långa, blåögda, brunögda, mörkhyade och anemiskt bleka. Vi springer fram i livet på två ben eller rullar fram med hjälp av en rullstol. Vi är hon, hen eller han; gamla, äldre, yngre och unga. Vi är olika nationaliteter och olika raser, men vi är en och samma: vi är allihop världsmedborgare och vi är alla människor. Olika lika.

Så vad definierar oss? Var vi hade turen att födas? I vilken familj vi växer upp? Vem vår mamma eller pappa är? Det finns en enda sak som definierar oss människor. Det är vad vi gör. Våra handlingar. Vad vi väljer att göra. Punkt.

Och jag väljer att sluta våndas. För saker kommer ändå att bli som de blir. Och jag väljer att bestämma mig för det goda; att se det goda som finns. Också. Där, bredvid allt som inte är bra. Jag väljer det goda: lördagskvällens frid, det faktum att vi denna kväll är skyddade från blåsten där ute, att mina fina mår bra just nu, att adventsstjärnan i fönstret lyser vacker mot de röda gardinerna. Och de större sakerna i livet: de olika sammanslutningarna som arbetar mot rasism, de som träder fram och vittnar i #metoo-revolutionen, de som sluter upp i Pridetågen och i Tillsammansskapen. Jag väljer dem.

Och därför delar jag, än en gång Hedda Waldenströms text:

"Planeten fortsatte att vrida sig runt sin axel som vanligt, med resultat att solen gick upp överallt på jorden. Miljarder fåglar sjöng och ett oändligt antal blommor blommade. Jorden välsignades med 340 000 helt nya ljuvliga människobarn. Intelligenta, kärleksfulla och mycket modiga handlingar utfördes varje sekund någonstans på jorden. Miljoner människor avstod från att säga eller göra något elakt. Hundratusentals nya, verkligt bra idéer kläcktes. Miljarder människor skrattade, lärde sig något nytt, rörde med ömhet vid varandra, älskade livet någon stund och vägrade ge upp."

Tillsammans är vi fler <3