Att måla fan på väggen

Det där med att cykla utan mössa i april. Det var inte helt genomtänkt det. Men det var ju som om jag anade det, när galenskapen i det hela slog mig. Det är nu de sista skälvande minutrarna på 2020:s nationaldag här i Sverige och denna 6 juni har det varit 11 grader med ösregn och kraftiga vindar. Ergo: en dag för både mössa och vantar. 

Men jag ångrar inte den stulna glädjen där i april. För maj visade sig vara mycket dämpad. Flera bestraffningar för min frivola lössläppthet drabbade mig och min familj hade jag kunnat känna om jag hade haft en tro på en straffande gud. Tre saker inträffade varav jag egentligen bara orkar beröra en: min man drabbades av Coronan. Verkligen en riktig, snärtig örfils-bestraffning på det bara april-huvudet. 

S var hemma i två veckor för en “förkylning”. En feber som kom och gick, orkeslöshet och förlust av aptit. Ingen hosta att prata om och heller inget ont i halsen. Bara underlig frossa varvat med kraftiga svettningar. Vi kom överens om att han skulle vara i gästrummet och så gick jag och B till jobb och L till skolan. Enligt 1177 skulle vi det. Efter tio dagar kände jag att det fick vara nog. Då hade S:s röst nästan helt försvunnit och andningen kändes inte helt lätt. Jag körde en motvillig S till akuten. 

Väl på akuten fick jag inte komma med in. En effektiv och rar sjuksköterska i visir och skyddskläder försvann in med min man. Kvällen var sommarvarm och jag satte mig på en bänk för att vänta. Fågelsången var magisk och på sjukhusets vidsträckta gräsmatta satt två sköterskor en bit bort och andades sommarljummen luft under ett par dyrbara minuter innan de raskt igen försvann in. Efter bara en halvtimme fick jag ett sms om att jag fick köra hem. En massa prover hade tagits och S skulle stanna över natten. 

Bilresan hem tar 30 minuter. Jag kör mot en vacker solnedgång och innan jag hinner hem har min mobil plingat två gånger till. S meddelar att de är fantastiskt fina där inne och att de tagit en massa tester. Nästa sms berättar att de har hittat proppar i hans lungor. De tror att han ahr Covid-19 och att det är det som orsakat det. 

Det skulle visa sig att han har Corona/Covid-19. Han blir kvar två nätter på sjukhus och idag mår han väl. Men det är underliga dagar och sedan underliga två veckor här hemma. Det är i sanning en underlig vår och försommar. Men den är vacker - för trots allt ÄR det juni nu! Med vacker grönska överallt. Grillkvällar hemma. Fantastiska stora fullmånar. Syrener och nyklippt gräs. Och dugamladufria. 

Att leva i coronavirusets tid

Det är första mars och det slog mig precis att oxveckorna tydligen är över. Jag är inte helt säker på vad det innebär för mig; av oxveckorna har jag märkt föga i år. Inte för att det inte har varit allmänt trögjobbat, mörkt och grått, utan mera för att mina två olika världar har krockat.

Min microvärld – där mina pojkar bor, där mina vänner rör sig och där jobbet finns – har varit oxveckomodefri. Det är betydligt ljusare på morgnarna när jag tar mig till jobbet, ett par gånger har jag sett den blå himlen, jag har skrattat och trivts med min familj och mina vänner och jobbet har bjudit på alldeles lagom med utmaningar. Men så har vi min macrovärld – vår macrovärld. Den står i infekterade lågor. 

När jag möts av Facebooks minneskavalkader blir det än tydligare att min macrovärld sedan länge varit en varböld – infekterad och sorgligt ovärdig. Och det handlar inte om Coronaviruset. Det oroar mig faktiskt inte alls. Epidemier kommer och går. Drabbar oss människor och drar sig sedan tillbaka. I dagens självupptagna och sammankopplade värld känner vi oss förfördelade om vi inte ”får lov” att, när helst andan faller på, helt oinskräkt röra oss över landsgränser. Vi känner oss lurade på livkvalité. Men coronaviruset är inte den verkliga faran. Vi är infekterade av något mycket mera förödande. 

Det som har utgjort mina kroniska och ständiga oxveckor är två saker: dels klimatkrisen (nej, den är INTE påhittad) och dels den fruktansvärda framtid vi går till mötes i facsismens, nazismens och rasismens tid. Medan andra har orerat om att ”våren kommer tidigt” och så vidare har en olustkänsla gnagt i mig: det ÄR inte normalt att löven har spuckit ut på häcken som omger vår trädgård redan sista veckan i februari – det brukar ske i början av april. Det är inte bra. Och det är vansinnigt att mänskligheten, ännu en gång, kommer att stå inför förtryck, galenskap, förräderi och ovärdighet. Det sker redan precis här. I Skåne, i Hörby. Och därmed tar aldrig mina oxveckor slut. 

Det jag funderar på är hur mina två världar, micro och macro, skall kunna mötas? Ty de måste existera tillsammans, de är inte möjliga utan varandra. Fast samtidigt kräver livet i sig att jag lever det varje dag, att jag bidrar med min arbetskraft, mina tankar och engagemang. Samtidigt som dessa båda världar finns. Och mycket snart kommer jag att behöva överge min microvärld för att agera i macrovärlden. För om man inte gör det är man inget annat än en liten lort och därmed finns det alltså mycket värre saker att oroa sig för än ett coronavirus. 

Att hålla tredje advent

Strax efter midnatt, natten till tredje advent, sitter jag så åter med laptopen i knät för att samla mina tankar en gnutta. Jag hade egentligen velat skriva det där hänförda inlägget om den otroligt vackra stjärnhimlen jag såg sista helgen i november: en av två nätter som var stjärnklara i en grå och mulen november. På väg hem från en sen träning blev jag tvungen att stanna bilen då månen strödde sitt silverljus över ängarna och när jag andlöst steg ur bilen för att betrakta skådespelet uppenbarade sig den ena stjärnan efter den andra. Jag blev så otroligt rörd och drog djupa andetag där jag stod. Jag kände mig liten – pytteliten – och samtidigt så stor. Jag tänkte på alla människor som kunde blicka upp mot samma stjärnor och tänkte att de nog också fylldes av samma känsla som jag och plötsligt, trots att jag stod där ensam, så kände jag en samhörighet.

Men. Det var ju inte det jag ville skriva om i natt. Eller kanske var det det ändå. För jag ville skriva om hur vackert kören sjöng på Lucia, hur fina mina pojkar är och hur jag stundom översköljs av hur magisk världen är mitt i allt det onda. Och det slår mig nu att advent är precis det jag vill skriva om. Ankomst. Väntan inför ankomsten. Inte i någon religiös mening, då jag inte är religiös, utan väntan inför ankomsten av den kärlek som faktiskt finns bland människor. Man glimtar den varje dag. I leenden, en hjälpande hand, ett ställningstagande. Man känner den under stjärnklara nätter när man inser att man delar allt detta med alla, stora som små, ty ingen äger synen av en sliverbeströdd äng med böljande kullar tecknade i svart mot en djupblå himmel. Den är lånad till hela männskligheten. Oavkortat. Oavsett vad mänskliga regler, lagar och förordningar vill göra gällande. 

Därför håller jag tredje advent. Därför ger jag aldrig upp tron på människan. I alla fall inte helt och hållet. För det finns ögonblick då jag känner kraften i den godhet som skapar världen. 

Att diagnostisera en cysta

Fick två kommentarer på inlägget i går och blev väldigt glad. Kommentarerna är en form av kommunikation som hjälper mig vidare i mina tankar; som pockar på nya inlägg, förtydliganden och revideringar. Det känns inte som om en bara talar rakt ut i den tysta och kompakta rymden. Nåväl. Tack Meekatt och Blondie – på grund av er blir det ett inlägg i dag också. 

L har opererats för en månad sedan. Det är hans resa detta inlägg kommer att handla om. Allting är väldigt väl nu och jag har verkligen inget att bekymra mig för. Längre.

I våras hade L ont i magtrakten. Som den luttrade tonårsmamma/gymnasielärare jag är var jag övertygad om att han hade stressmage. Kanske tom. magkatarr? Jag sa att han skulle se att det skulle gå över. Jag värmde vetetkudde och gav honom och köpte hem godabakterieryoghurt. Han fortsatte, med jämna och ojämna mellanrum, klaga på att det liksom stramade i övre magtrakten. Jag lugnade. 

L fick ibland lite andnöd i samband med magsmärtan – jag tänkte att det kanske handlade om att han satt och spelade relativt mycket datorspel och att han, med sin långa, gängliga kropp, hade en dålig sittställning. Kanske var det därför? Så en dag i maj kom han ner för trappan: ”Mamma, nu har jag så där ont igen och titta här!!” Han lyfte sin t-shirt och på hans bröstkorg, på vänstra sidan, strax under bröstet, syntes en stor utbuktning. Vi kom överens om att om den inte försvunnit under helgen, skulle vi till läkare. 

Vi åkte in till vår vårdcentral måndagen efter. En fantastisk läkare undersökte L noggrant. Hon tog blodprov och mätte blodsocker, tryck mm. Hon tog tempen och intervjuade L om smärtorna, Hon klämde och tryckte. Och ja, hon kände att det var något som var där det inte skulle vara något. Men inget av proverna visade någonting. Alls. Alla värden var tipptopp. Men hon var bekymrad. För det kändes fel. Och det kändes som att det i det som var en konstig utväxt, också fanns någon form av vätska. Det kluckade i L. Vi skulle skyndsamt få en remiss för ultraljud i vår större grannstad. L tittade på läkaren och frågade: ”Är det en tumör?”. Hon svarade helt ärligt att hon inte helt säkert kunde utesluta det, men att det med 90% säkerhet inte var det. Vi valde att tro på henne. 

Ett par veckor senare var vi på ultraljud, L och jag. Vi fick träffa en vikarierande, pensionerad läkare som hade stor erfarenhet och som vi därmed kände oss trygga med. Han förklarade efter noggrann undersökning att L hade en stor cysta växande runt mjälten. I cystan fanns ett hålrum som var fyllt med en oidentifierbar vätska. Det var inte blod, inte urin och det såg inte heller ut som cystvätska. Han var lite bekymrad då skador rörande mjälten handlar mycket om olika blodsjukdomar med leukemi som en av de allvarligare. Men L:s blodvärden var fortfarande mycket bra. Läkaren sa att en remiss skulle skrivas till Drottnings Silvias barnsjukhus i Göteborg. För oavsett vad det var för något, behövdes det tas bort. Utväxten tryckte mot L:s lungor. 

Vi fick operationstid i september. Under sommaren hade L ont ibland och vi kunde höra hur det kluckade från hans bröstkorg. I Göteborg opererades han så en tisdagmorgon. Operationen tog längre tid än man räknat med och jag väntade oroligt i fem timmar på att få komma in till honom. Den duktiga kirurgen och överläkaren hade kunnat få bort nästan hela cystan utan att skada mjälten och de hade fått tömma cystan på en liter vätska. Hon berättade för mig att allt gått så bra det kunnat och att de fyra titthålen efter operationen snart skulle läka. 

En liter vätska. En enorm cysta. Det var det magontet som jag hade ignorerat. Fantastisk mamma?! Dessutom var L:s uppvaknande från narkosen mycket dramatiskt med ett kort hjärtstillestånd, vilket gjorde att jag inte var särsklit kaxig där ett tag. När jag sakta strök min son över hans bleka kind kände jag mig inte särsklit duglig och stark. Jag kände mig rätt värdelös. 

Nu är det knappt två veckor kvar tills vi skall träffa kirurgen igen på ett återbesök. Vi har varit och gjort ett nytt ultraljud och de bilderna är skickade till Göteborg. Av kirurgen skall vi få veta vad cystan innehöll, vilken typ av cysta det är och om det är något som L kommer att behöva operara fler gånger. Vid operationstillfället kunde hon berätta att cystan förmodligen var något som L fötts med, men att den sedan vuxit alltför mycket. 

Vi tänker att allt är som det skall. Förmodligen kommer L att behöva kolla hur mycket cystan eventuellt växer, men det är en sak för då – för framtiden. Just nu är det bra. Och som den tonåring han är har L redan gått vidare. Nu är nu och nu har han inte ont i magen och kan andas hur djupt han behöver. 

Att fira frid

Det är julafton i nådens år 2018. Jag steg upp till ett kallt hus där en plötslig köldknäpp under natten gjort världen utanför frostig och vit. De 17 graderna inomhus värmde mig ändå för blinkningen från moder natur, om att det finns en tingens ordning och att vid jul SKA det vara kallt, skänkte en blid förtröstan. Morgonens första varma mugg kaffe lade sig som balsam på min själ. Det finns en viss ordning på saker och ting i världen, även om mycket verkar upp och ner. 

Jag firar frid. I år har vi valt att vara helt själva, vi fyra, på julafton. Vi ska äta en massa god julmat, hemlagat godis, stora julapelsiner och spela spel. Bara vi fyra. Tänk vilken lycka! Jag är inte ens stressad här, där jag sitter uppkrupen i soffan med en filt och laptopen i knät: om en halvtimme skall jag ställa in den förberedda Jansonen och revbenen i ugnen och så skall jag steka köttbullarna och prinskrovarna precis innan Kalle, så att vi bara kan sätta oss vid bordet med en gång när vi tittat klart. Och bordet, ja, det är dukat sedan i går. 

Jag firar frid. Och slår undan tankar om annat för en dag. Slår undan sådant som pockar och irriterar. Plockar ner Luther från axeln och stuvar undan honom och ignorerar de väsande olyckskorparna. Ty, det är en dag bortom julen också, och bortom friden och då, då skall jag nådigt ge dem en minut var. 

Jag firar frid. Och är tacksam för allt jag har. Just nu. För morgondagen vet vi inget om. Och jag tänker att oavsett, oavsett vad morgondagen har att bjuda på kommer jag för alltid veta vad jag haft och att jag hade vett att vara tacksam för det just då. Och det – det är att fira frid. För mig. 

Var rädda om varandra där ute! Var goda och snälla! Gör för andra vad ni önskar andra gör för er! Mer än så behövs inte för att världen skall bli vacker! 

Att andas i fyrkant

Ni vet, det här med att kunna klä i ord saker som är outsägliga? Det här med att uttrycka det innerst innersta? Att kunna använda ord som inte behöver tolkas och sättas i sammanhang? Det är få tillfällen i livet där det ljudlösa sammafaller så väl med situationen att det man vill ha sagt ändå uppfattas precis som det var ämnat. Ett sådant tillfälle var några dagar i förra veckan. Veckan när Dante försvann. 

Jag kände inte Dante. Inte heller Dantes pappa och bonusmamma även om jag visste vem de var då de bara bodde ett par gator ifrån oss. Här, på Tröingeberg i Falkenberg där vi bor, hälsar alla på varandra när vi möts på de vackra gång- och cykelvägarna som vindlar genom den vackra naturen och snirklar sig upp till våra villagator. Vi hälsar, nickar och ler vid Valborgsmässoelden i utkanten av den fotbollsplan, lekplats och cykelcrossbana, där alla våra barn leker, ofta till sent på kvällarna. 

Så självklart var jag ute och letade. Liksom alla andra. Tisdagkväll och natt, onsdagnatt och även en stund på torsdag. Och där behövdes inga ord. Vi ville alla samma sak. Hitta Dante. Punkt. Hitta Dante och lämna honom i en trygg famn. Första natten ingick jag i en grupp med fyra män. Vi sökte av flera områden. Det enda vi sa till varandra var ”jag har också barn” och så visste vi. Det fanns liksom inget annat som behövde sägas. 

När jag kom hem och under de långa dagarna som jag var på jobbet lärde jag mig andas i fyrkant. Och då hade jag bara varit en av dem som letade. Jag undrar just hur man andas om man är en av dem som stod Dante nära? Som står hans närmaste nära? Hur andas man då? Och hur klär man i ord det man inte kan säga? 

Jag vet inte. Ibland hittar inte ens jag ord. 

Att inte veta vare sig ut eller in

Oj. Nu var det verkligen längesedan. Nästan oförlåtligt längesedan. Och det har känts må ni tro, det här med att inte ha ork, tid och kraft att skriva. Det förhåller sig nämligen så med mitt skrivande att det är som för andra personer med tränande eller skapande av annat slag: jag skriver när jag mår bra, av ren och skär lycka och jag skriver när jag mår dåligt, allt för att sortera i mina tankars rum och rensa ut det som förgiftar. Men att inte skriva. Det är direkt livsfarligt för mig. 

Det tog ett litet tag för mig att se de tecknen; de som brukar tala om för mig att nu får du allt sakta in damen, att nu är det nog dags att ta en ordentlig funderare. För det som sysslesatte mig var ju så ohemuligt roligt. Spännande och utmanande. Men ack så utmattande. Det kom dessutom samtidigt som en inflammtion i muskelfästena på utsidan av min vänstra armbåge, vilket har gjort att all den fysiska aktivitet som jag brukar göra för att pysa ut negativ stress, har fått stanna av helt. När man som vänsterhänt har så ont i armen att man knappt kan borsta tänderna, är det inte bra. 

Så vad har jag då gjort denna vackra, ovanliga höst? Jag har provat på en tjänst som biträdande rektor på den gymnasieskola där jag arbetar. 50% rektor och 50% undervisande lärare. Vilket har varit fantastiskt roligt, men otroligt tungt. Så tungt att jag härom kvällen glömde bort att vår äldsta son B varit 18 år i snart ett år. Det är inte så bra det. 

Arbetet som biträdande rektor har varit väldigt spännande, men ack så krävande. Jag kastades in i rollen redan innan jag skulle påbörja den och utan någon som helst introduktion tog jag mig an tunga elevärenden. Jag ville så gärna göra rätt, tillräckligt och korrekt. Jag ville vara där för min personal som behövde stöd, jag ville vara rättvis mot eleverna och jag ville att föräldrarna skulle känna sig trygga med mig som ledare. 

Jag ville skriva ordentliga, utförliga utredningar och se till att man fick handledning kring frågor som gav ett otroligt stresspåslag och jag ville skapa stabilitet i en värld som ständigt är föränderlig, ty utan en grundstabilitet kan ingen utveckling ske, för då är man koncentrerad på att hålla näsan över vattnet på kort sikt. Man kan inte jobba med ”kort sikt” när det gäller människor. Då släcker man bara bränder. 

Samtidigt ville jag vara där för de elever som jag undervisar; planera undervisning och individualisera den. Göra rättvisa och kloka bedömningar som kommuniceras och förstås av eleverna. Jag planerade utvecklingssamtal och försöker få ut välformulerade åtgärdsprogram som dessutom innehåller realistiska mål. Jag håller i prövningar och individanpassar kurser för de av eleverna som har NPF-diagnoser. Jag jobbar. 60-70 timmar/vecka. Och kan inte stänga av huvudet när jag kommer hem på kvällarna, utan läser mail, svarar på sms och räcker inte till…

Nu vet jag inte riktigt. Det är en tjänst ute som biträdande rektor på heltid under 2019. Det är ungefär det ansvarsområde jag har just nu. Jag skulle vilja söka den, men jag vet inte jag. Dels älskar jag mitt arbetslag och mina elever och kollegor där jag redan är. Och jag vill inte lämna dem i sticket. Men jag tycker också om möjligheten att få vara med och styra upp det som bitvis gungar och skapa en större stabilitet. Bekymmret är att jag skulle få göra det på kort sikt – OM jag fick tjänsten – för det är bara under 2019. Och då skapas en instabilitet igen.

Och var gör jag störst nytta? Gör jag ens någon nytta? Elller springer jag bara omkring med värkande arm och skapar kaos? Jag vet inte jag. Men jag vet att jag måste bestämma mig. För jag vill inte glömma bort att min ena son fyller 19 i januari och att den andre fyller 15 i mars. 

Att leva i dikotomi

Det här talet om Yin och Yang, om att svart behöver vitt och att medaljen har två sidor är en helt annan typ av verklighet än den jag upplever varje dag. Mina sekunder och minuter existerar i en dikotomisk värld: en värld som är en helhet, men i två helt olika delar. 

Denna diskrepans skaver i mig. Den sysselsätter min vakna tid och dröjer sig kvar i mina drömmar på natten. Den är som ett skoskav som jag känner av alltid, men olika mycket. Dikotomin handlar om mina två olika liv. Vardagslivet som medelålders, medelklass, arbetande mamma, med allt vad det bär med sig. Och livet som den ständigt stridsberedde, oönskade, landsförrädaren som skall repatrieras. 

Det tar energi detta, att leva ett liv som är delat i två delar. Ena sekunden funderar man på vilken tid som skulle kunna passa att boka på bilprovningen för att i nästa sekund lyssna på någon bekant som säger att hen skall rösta på SD: ”för att de är de ända som GÖR något”. Och då slängs jag in i den där andra delen av mitt liv. Det livet där jag med jämna mellanrum, i 25 år, behövt lyssna på röster som i telefon försäkrat mig om att NÄR de får makten ska de ”ta tag i människor som mig”. När jag frågar dem om förändringarna i deras egna tolkningar av sitt partiprogram hånskrattar de bara och berättar – skrytsamt och villigt – att de har bättre vett än att öppet prata om sådant nuförtiden. Att de lärt sig att vissa saker måste ”presenteras i lite mindre doser för att Svenssons skall kunna ge dem makten”

Ni förstår kanske. Att det där skoskavet hotar att inflameras till en bultande, varig böld. När till och med människor runt om kring mig vill ha en regering som på kvällstid ringer hem till ”sådana som mig” och talar om att jag inte är önskvärd. Jag. Ta in det. 

Idag var SD på torget i vår stad. Jag skulle ha varit där och vänt ryggen till som jag gjorde för fyra år sedan också. Men jag arbetade så jag kunde inte. På lördag kommer tydligen detta årtiondets motsvarighet till exakt vad SD öppet hotade mig med för 25 år sedan, Af*. Positionerna flyttas mina vänner. Och på lördag arbetar jag inte. Och dikotomin som är mitt liv innehåller helt plötsligt bara en del: livet som den ständigt stridsberedde, oönskade, landsförrädaren som skall repatrieras.

Att förlåta

Förmodligen har jag kommit in i ett sjok av tango-mode mitt i högsommarens jubeltid. Jag får inte riktigt någon ro i kroppen och jag drömmer väldigt livliga och händelserika drömmar. Varje natt tar mig tillbaka till människor och platser som jag sett och levt och på drömmars sätt överdrivs alla färger, ljud och historierna blir förvridna, hopblandade och förvrängda. När jag vaknar tar det mig en lång stund innan jag landar i det som är nu. Ty jag befinner mig så långt bort. Och denna känsla av att befinna sig långt bort, trots att man är mitt i, dröjer sig kvar hos mig hela dagen. 

I dag kände jag mig beredd att ta striden med de kvardröjande drömmarna och gav mig av på en vandring. Löparskorna på, hörlurarna i öronen och en nostalgisk, hjärtslitande låtlista i en evighetsloop på Spotify. Nästan två mil gick jag. Innan jag kunde reda i mina tankar lite. Och det som hjälpte mig var min låtlista; med sånger som påminde mig om den allra lyckligaste tiden i min barndom och ungdom. Sånger som sjungs på mitt modersmål, ungerskan. 

Ni förstår, jag håller tyvärr på att glömma mitt modersmål. Eller, låt mig omfrasera: jag har insett hur lite jag egentligen alltid kunnat på mitt modersmål: när man inte fullt ut lever i ett språk, stagnerar det språk man har och alla de vackra omskrivningarna och fantasifulla utvecklingarna hålls utom räckhåll på samma sätt som de precisa nyanseringarna. Detta har fått mig att förstå att jag förmodligen – mycket troligt – inte alls varit så lätt att förstå och sympatisera med som jag kanske skulle ha önskat. 

Varje sommar bilade vi ”hem”, ner till en liten ungersk by i dagens Serbien. Där fanns mormor och morfar, moster och kusiner. Och vänner! Och vilka vänner!! De mest fantastiska tjejkompisarna: Mari och Mari och en hel hoper andra. Dessa veckor varje sommar var mitt andningshål. Min paus ifrån en otroligt jobbig verklighet här hemma på västkusten. Men trots det har jag insett att jag tog med mig mitt oförsonliga jag även till min oas. Jag lade inte av mig den hårda masken ens där. 

Jag kan se det nu. Som vuxen. För drömmarna jag har låter mig se det mycket tydligt: att mitt sätt att bete mig egentligen var föga smickrande. Att jag själv var min egen fiende. Låt mig förklara: jag bestämde mig mycket tidigt i mitt liv att jag skulle stå ut. Jag var 12 år och jag insåg att jag var tvungen att stå ut med hur saker och ting var hemma tills jag tog studenten. Då skulle jag vara 19 år. Alltså behövde jag stå ut i 7 år. Det var överskådligt för min del. Men det gjorde också att jag var tvungen att bli hård. Ska man ta emot stryk och hårda ord, måste man stålsätta sig. Allt detta gjorde att jag inte såg att jag var värd någonting. 

Jag var säker på att ingen EGENTLIGEN höll av mig och att alla EGENTLIGEN bara talade illa om mig bakom min rygg. Skrattade man någonstans, var det åt mig, sa någon något jag inte uppfattade, var det något hånfullt. Och i min oas, i den lilla älskade byn, tyckte EGENTLIGEN inte människorna om mig, utan de ville bara vara min vän för att jag kom från Sverige och det var lite prestige i det. Jag var övertygad om detta. Hela tiden och konstant. Och därför tror jag att jag faktiskt var otrevlig mot folk. 

I drömmarna får jag en massa skäll av människor som jag håller av, eller så gäckar de mig genom att vinka åt mig genom ett öppet fönster och sedan vara borta när jag hunnit fram. De utbyter blickar med varandra och sluter sina cirklar när jag närmar mig. Ingenstans blir jag insläppt. Och under min två-mila vandring i dag insåg jag några saker: jag behandlade kanske folk illa med mitt hårda yttre. Pojkar jag datade gjorde jag abrupt slut med, jag tog det inte på allvar när de sade att de tyckte om mig. Jag tänkte bara ”jahapp, mig kommer du i alla fall inte få ligga med” och inom någon vecka hade jag avpolleterat dem. Tjejkompisar kunde jag fnysa åt när de svärmade för pojkarna och skamlöst kunde jag lyfta ut min syster ur något sällskap om jag tyckte att hon ”fånade sig”.  Jag dundrade fram och tyckte mig hela tiden finna bevis för att jag faktiskt inte kunde vara omtyckt och att ingen EGENTLIGEN tyckte om mig. Och allt detta med min grovhuggna, underutvecklade ungerska. 

Och jag skäms. Skäms för att jag förmodligen sårade någon. Ni vet, när man arbetar med tonåringar och lyssnar på deras hemligheter och bekymmer, förstår man att mycket handlar om att värja sig mot taggar andra människor skjuter ut. Vem vet om någon av dem jag förmodligen sårade ”taggades” alltför hårt av mig? Bara för att jag ville skydda mig själv från att såras? Vem vet om någon än i vuxen ålder kommer ihåg mig som den hjärtlöse, sjävupptagna, hårda Monika? Som fortfarande lever med taggen kvar som jag så frikostigt delade ut? 

Det är hårt. Att inte kunna längta tillbaka till sin oas utan att känna skam. Förlägenhet. Det är inte en enkel sak att se sig själv med andras ögon. Nyttigt, men ack så svårt! Jag rodnar av skam samtidigt som den ungerska musiken dånar i mina hörlurar. Jag försöker mota bort vissa minnen som nattens drömmar har rotat fram åt mig och jag vågar inte längre hänge mig åt min nostalgiska längtan. Och jag inser vad min tango-mode handlar om: den handlar om att jag borde be om ursäkt. Till alla dem jag valt att inte lyssna på. Och jag borde förlåta. Mig själv. För trots allt var jag tvungen att göra så. För att överleva. 

Att vara aningslös

Sent i natt loggade jag in på FB. Jag brukar numera inte alls följa något på FB mer än att jag håller mig uppdaterad på vem av mina vänner som fyller år och så kikar jag in på mina meddelanden då jag för övrigt inte laddat ner messenger. Men så i natt fastnade jag på ett inlägg i mitt flöde som en av mina vänner lagt upp i sitt flöde. Och där och då kände jag att jag måste få lufta mina reaktioner, ty de höll mig fast i ett vaket tillstånd till på småtimmarna. 

I inlägget, skrivet av en kvinna (källa finns sparat), berättar hon om en fruktansvärd händelse från tidigare i veckan. Hon blev överfallen av två män på sina föräldrars uppfart (där hon inte själv längre bor) när hon sent en kväll steg ur bilen. I inlägget finns bilder upplagda på hennes skador och det är en uppskakande läsning. Dels för att jag verkligen kan sätta mig in i skräcken av att bli påhoppad på en plats som man betraktar som säker – inte för att man någon gång skall utsättas för något sådant, oberoende av plats – och dels för att jag blir så in i Norden förbannad på människor som ger sig själva rätten att behandla andra människor som skräp. 

Kvinnan berättar i inlägget att gärningsmännen försvann, utan att få med sig något och att händelsen är polisanmäld. Liksom många andra som kommenterat hennes original inlägg, hoppas jag innerligt att dessa båda män kan identifieras och ställas inför rätta. 

Men. 

Så läser jag inlägget och mitt i min upprördhet, letar en bitter bismak sig in:

”Man är fan inte säker någonstans längre! Inte längre i vårt fina villaområde. Inte ens utanför mitt eget hus […]

’Sverige har aldrig varit tryggare’.
Svordomar som skulle få en sjöbuse generad är vad jag har lust att hälsa regeringen och vår fantastiska sjuklöver!
Tack för det ’trygga’ Sverige ni har skapat! 

Den 9 september är det val. Förvalta din röst väl!”

Jag gör några enkla Googlingar och hittar några andra artiklar om kvinnan och trots att jag inte kan släppa min ilska över gärningsmännen och trots att jag fortfarande kan känna hennes skräck, känner jag också en slags uppgivenhet. Hon är med i SD. Antagligen kommer hon från Iran eller något annat land i Mellanöstern då hennes vackra namn antyder det. Och hon är med i SD. Jag tar det en gång till: hon är med i SD. SD, vars medlemmar diskuterar vad man skall göra med skräpet från MENA (middle east north africa) länderna. I det SD där man i partiprogrammet talar om den ”svenska NEDÄRVDA essensen”. Jag baxnar över den aningslöshet jag anar.

Vad är det som gör att man som en person med någon form av invandrarbakgrund ens funderar på att rösta på SD? Det finns flera sådana människor i min absoluta närhet. Med andra ord är inte denna kvinna från Stockholm exklusiv i sitt tänkande. Och jag kan inte hjälpa att tänka att det som kommer att bli demokratins fall inte på något sätt handlar om extremism, utan om den vanliga människans infantila och naiva aningslöshet. 

Genom historien har vi tydligt kunnat se att alla extrema yttringar – i politik, i religion, från vänster eller från höger – alltid har resulterat i en enda sak: förföljelse och förtryckande ända in i den innersta kretsen. Kvinnan i Stockholm kommer förmodligen inte vara den första som drabbas: hon kommer att behövas i ”revolutionens” uppstart. Förmodligen kommer hon att klara sig ett par år längre än en sådan som jag. Men hennes öde är den samma. 

I alla former av diktaturer har man börjat med att utesluta/försvåra för/internera människor som är längst bort på skalan, för att liksom långsamt normalisera beteendet. Men man har alltid slutat det hela med att till och med fängsla/mörda familjemedlemmar och partikamrater. Ingen har gått säker: oavsett din ställning i samhället, din ekonomi, om du vunnit OS-guld för ditt land eller forskat fram någon banbrytande medicin. Till sist har det alltid handlat om att du inte är ”önskvärd”, oavsett om det handlat om att du varit kristen, kapitalist, kommunist, jude, borgerlig eller muslim. Alltid.

De som förr brukade ringa mig, som företrädde (och fortfarande företräder) SD var MYCKET tydliga mot mig i detta: ”vänta bara till vi får makten – då behöver vi inte längre låtsas som om vi bryr oss om all smuts”. Så för mig är det MYCKET klart och tydligt: SD är ett främlingfientligt, rasistiskt parti med nazistiska uttryck. De som röstar på SD är kanske inte allt detta men för mig räcker att de är aningslösa. Det oroar mig mer. 

För övrigt hoppas jag verkligen att de två gärningsmännen identifieras och ställs inför rätta. Det de har gjort förtjänar mitt absoluta förakt. Dessutom hoppas jag att kvinnan återhämtar sig helt. 

Att följa upp

Så klart såg jag det framför mig; ett nytt sätt att uttrycka det jag under dagarna samlade på mig i form av oavslutade meningar, vankelmodiga tveksamheter och frivoltande sarkasmer. Och så blev det ännu en paus. Men denna gång en högst ofrivillig och oväntad sådan.

För drygt en vecka sedan drabbades min far av en massiv stroke. Jag vill med en gång skriva att han återhämtar sig ofantligt bra och att han faktiskt mår så bra det går. Kanske kommer han hem redan nu i veckan. Min mor och bror bad mig att inte skriva något om detta i sociala medier. Och därför har jag låtit bli. Men i kväll kände jag att jag på min blogg – som nästan ingen läser – ändå ville återkoppla till er få trogna läsare om vad som händer i min mars.

Förmodligen kommer jag återkomma till ämnet när det inte längre känns som ett öppet sår för mor och bror min. Ibland är det inte de egna känslorna och önskningarna som är de viktigaste.

Men min mars i övrigt? Jo, så här:

- L fyller snart fjorton år. Och jag tackar kosmos för denna fantastiska människa som jag får kalla min son varenda dag. Vilken lyckosam människa jag är!

- Min svärmor har fått ett tillfälligt visum och kommer och bor ett tag hos oss. S skall hämta henne nästa söndag. Frågor på det?

- Vi är inne i omdömmesskrivningarnas tidevarv, vilket toppas med ett dussintal utvecklingssamtal. En ickeavundsvärdtid i ett pedagogiskt arbete.

- Det är val i Ryssland. Utan något att välja på. Det är fint ordnat det.

- Kent Ekeroth, min nemesis, skall flytta till Ungern. DET är något av det mest ironiska i mitt vuxna liv. Ni som känner mig vet. Annars kan jag ju berätta: mina båda föräldrar är ungrare och Ungerns nazister, Pilkorsarna, var värre än Tysklands nazister mot judarna. Kents mamma är judinna. Suck. Men Kent skall flytta dit. Och förmodligen då lära sig ungerska. Sok szerencsét med det Kent.

Och så var det det här med att inbilla sig att saker och ting kommer att bli som man visualiserar det. Det blir det sällan. Men ofta blir det bättre även om det blir sämre, eller så blir det inte så dåligt i alla fall. Trots att det inte alls blir som man önskat.

Att fortfarande brinna

Och nej, jag har inte slutat brinna. Brinna för solidaritet och humanitet. För allas rätt till att behandlas värdigt.

Ibland måste man dra ner lågan lite för att kunna höra de rösterna som är allra svagast – de tunnaste, minsta. Ty ibland tillhör de fienden och det är av avgörande betydelse att känna fiendens röst, att förstå den och väga den. Man måste också våga höra tvivlet i de egna leden, lyssna till rädslan och ängslan, för känner man icke den, kommer man inte att ha något för de egna orden att landa i – de kommer bara att spridas som obetydliga stoft i vinden.

Var sak har sin tid, sin plats. När någon är stark kan någon annan backa. Turas om. Omformulera, omstrukturera. Det ena utesluter inte det andra. Min eld har aldrig handlat om mig, om att jag skall höras. Min eld har alltid handlat om mitt budskap – budskapet om att vi inte kan existera utan varandra. Varje sig vi vill eller inte: vi är alla sammakopplade på något sätt och därför måste vi lära oss att leva tillsammans. Och vi som, genom slumpens försyn, fått fördelar genom att födas och leva just här, har ett ansvar för att dela med oss av det vi fått.

Och det kan vi göra på olika sätt, var och en efter förmåga: le mot din nästa, säg tack. Agera på ett sätt så att det inte är till besvär för andra människor. Var rädd om världen, naturen och människorna. Uppträd på ett värdigt sätt. Delta i demokratin. Delta i din kommun. Lyssna på människor.

Lyssna på människor. Lyssna till de minsta rösterna. Lyssna på din fiende. Och glöm aldrig din eld. Även om andras eldar brinner starkare.

Att ha på fötterna vid diskussioner som leder vidare

Vad glad jag blir för att mitt förra inlägg renderade en sådan klok kommentar! Ty ibland, rätt så ofta, så hjälper det att lyssna på när andra formulerar det man kanske vill säga. Ni vet, man tänker och tänker själv, och så snurrar man in sig i den ena tanketråden efter den andra och så till sist vet man bara att man har ändan där bak.

Jag är ju lärare. Och som sådan har jag i uppgift att fostra demokratiska medborgare. Förutom att lära ut mina ämnen. I mina klassrum försöker jag alltid ha högt i tak och ge utrymme för väldigt mycket olika tankar. Man måste, som ung vuxen, få prova sina idéer mot andra och vid ett förlåtande klimat uppstår en mängd olika samtal. Vi diskuterar högt och lågt och jag måste hela tiden komma ihåg att inte förringa någons tanke, inte kränka någon och inte döma någon.

Mina elever står i behovsställning gentemot mig. Jag ger dem betyg, vilket de är smärtsamt medvetena om, och det gör att jag inte kan köra på i en diskussion som jag kanske skulle i det privata. Jag måste förhålla mig respektfull till värderingar, tankar och idéer de har med sig och svara på deras oro och frågor på ett sätt som lämnar plats för egna tankar. Det är så den egna förmågan till resonerande, empatiska tankar utvecklas. Jag försöker ge goda exempel; förra läsåret jobbade jag mycket med Magda Gads artiklar och Chimamanda Ngozi Adichies noveller och tal.

Den senaste veckan har det funnits ett behov av att prata om #metoo. Och jag vill hjälpa mina elever genom att leda dem igenom deras funderingar. Det är ett fantastiskt ansvar man har som pedagog – fantastiskt att få ta del av alla rädslor, all ilska, undran och glädje. Och då hjälpte Evelina mig – genom sin kommentar på mitt senaste blogginlägg. Så klart att jag måste hjälpa eleverna att sortera i de olika delarna! En annan av mina bloggsystrar delade en debattartikel från ÖP http://www.op.se/opinion/debatt/debatt-kvinnojouren-viktigast-med-metoo-du-ar-inte-ensam?referrer=app om vad man kan GÖRA med allt det som nu blottats så tydligt. Ty många av mina elever vill veta hur de kan hjälpa till, vad de kan göra. Artikeln föreslår bland annat följande:

”Och förändringsarbete behövs på många plan:

• lagstiftning

• praktik/handläggning på myndigheter

• praktik/handläggning på arbetsplatser

• utredningar hos polisen

• hantering i domstol

• beskrivningar i medierna

• sexistiskt språkbruk

• stöd till utsatta

Men just nu lyssnar vi och låter berättelserna komma. Nu är det viktigt att den som har en berättelse kan lämna den till en omgivning som tar den till sig. 

Med omfattningen av berättelser om övergrepp och sexuella trakasserier visas vidden av problemet med mäns våld mot kvinnor, strukturerna blir tydliga. Grunden finns i bristen på jämställdhet, i bristen på respekt för kvinnor – och konsekvenserna är ett folkhälsoproblem.

Det är dags för män att göra upp med grabbkultur, ryggdunkande och sexistiskt medlöperi och börja ta ansvar för maskulinitet och börja förändra unkna normer.”

Och precis detta är det som jag nu kan använda mig av när diskussionerna i mina klassrum, i min vardag, fortsätter. Nu känner jag att jag har lite mer på fötterna.