Att lova att inget lova

Så. Nu har jag suttit med laptopen i knät i en och en halvtimma utan att skriva något. Jag har tänkt och funderat desto mer, men det är ju inget som når särsklit långt i medvetandesfären och då jag är en person som genomför det jag ålagt mig själv att göra, är det liksom lika bra att jag sätter igång nu. Med att skriva. Se så.

Jag kan börja med att skriva att jag inget kommer att lova. Trots att jag är väl medveten om den pseudomagiska tidpunkten på året. Den där tidpunkten när det skall göras bokslut och omstart. Då jag funderade på detta fenomen tidigare ikväll, slog det mig att jag behövde ta reda på varför jag inte kände mig särsklit hugad eller manad att göra varken eller. Varför kände jag inget behov av det? Det stod klart för mig att jag konstant gör bokslut och omstarter – och jag därför liksom inte behöver en särskild tidpunkt på året till det. Och kontinuiteten i det gör att nuet faktiskt ofta känns tillräckligt spännande.

Ett exempel är att nu under 2017 fullföljde jag en ledarubildning och i samband med dess start lämnade jag alla mina politiska uppdrag. Jag gjorde en komplett omstart då jag summerade för- och nackdelar och tog ett genomtänkt beslut. Jag har inte ångrat en sekund. Konstigt nog, då politiken varit mitt liv under 25 år. Jag har någonstans insett att engagemanget i vår demokrati kommer jag aldrig att ge upp, men det kanske inte behöver, eller skall ske, via förtroendeuppdrag. För jag tror inte att politiken har saknat mig heller. Och då är det ju rackarns onödigt att fortsätta den relationen. Men jag har lämnat med största respekt för alla dem som är kvar. Det är otroligt svårt att vara en kommunpolitiker: ständigt balansera olika beslut, ständigt vara syndabock för något, vara tillgänglig 24/7, ta ansvar för det ingen annan orkar ta ansvar för och ändå aldrig kunna göra alla nöjda. Det är förbaskat otacksamt. Men otroligt givande.

Jag lämnade alltså detta. Och insåg att jag förmodligen kommer att sluta som lärare också – trots att jag älskar mitt jobb. För jag vill verkligen jobba som ledare i någon organisation eller på något företag. Och det lovade jag mig själv redan i oktober.

Jag lovade också mig själv att lära mig att spela något instrument då jag plötsligt en kväll insåg att jag alltid velat det, men aldrig någonsin trott att jag kan. Och då tänkte jag att det var det dummaste jag någonsin trott om mig själv: jag kan väl inte veta om jag kan eller inte om jag inte försökt! Så jag skall lära mig spela fiol. Eller dragspel. För jag älskar dessa instrument.

Sedan kommer jag att ge mig själv i gåva att ta sånglektioner. Ty jag har alltid sjungit. Men aldrig någonsin vetat om jag KAN sjunga. Och jag märker att jag alltid sjunger när jag är ensam - aldrig i någons sällskap (förutom min familj som får lyssna på min sång från duschen) Och OM jag sjunger i sällskap, låter jag bara min stämma skrälla, utan att ställa in den på ”sång”. Så jag vill ta reda på: kan jag egentligen sjunga? Eller inte? Varför vågar jag inte sjunga ut, annat än när jag är ensam? Och hur låter det jag åstadkommer i andras öron? Det är spännande att veta, att få en återkoppling så att man har något att arbeta med.

Hmmm, ok? Så detta var en text om att inte göra bokslut och lova något, men att ändå göra det? Verkar som en paradoxal tautologi, vilket ju är ett tjusigt slut på ett motsägelsefullt år och tillika blogginlägg. Jag tror att jag slutar där. Och passar på att önska er alla ett fantastiskt nytt år! Var rädda om er, varandra och vår värld! 

Att chargera

Vet ni, alla människor överdriver inte bara helt rätt och slätt. Nej, vissa chargerar. Ulf Brunnberg slog mig häromdagen vara en man som chargeerar – gärna med ett lite utdraget e. Kanske är det inte så, men det var mitt intryck. Men låt mig ta det från början.

I veckan var jag med L för att han skulle klippa sig. L är 12 år och klarar naturligtvis av det själv, men då jag hade några ärenden i sta’n höll vi varandra sällskap. Alltså satt jag med 40 minuter av mycket litet att göra, vilket ledde till att jag faktiskt läste en veckotidning. En skvallerblaska, av den sort där den stackars redaktören/skribenten måste hitta på otroligt fåniga bildtexter till triljoner fåniga foton på semikändisar som går på någon totalt ointressant premiär, typ: ”Idol-aspiranten Kickan härligt sommarklädd med okänt sällskap” på premiären av ”Iceage 35”.

Nåväl. Tidningen var från i våras någon gång och jag fastnade i en ”intervju” med skådespelaren Ulf Brunnberg. I slutet på januari i år hade sagda Brunnberg betett sig lite opassande på en flygplats. Han hade helt enkelt betett sig som ett pompöst svin. I artikeln fick han en fråga om incidenten. På det svarade han att han ”inte menat något illa”, han var bara en av ”de ytterst få i detta land som vågar säga vad man tycker!”.

Det är någonstans här jag kräks lite i munnen. För jag blir så j*a förbannad! Förmodligen – och säkert helt utan att tala osanning – vågar herr Brunnberg att säga vad han tycker. Och DET är ju bra. Man SKALL våga säga vad man tycker i en demokrati. Men herr Brunnberg skall ge blanka f*n i att tro att han tillhör en liten exklusiv skara av modiga i detta land: jag vågar också uttrycka vad jag tycker och tänker – saken är bara den att jag uppenbarligen tycker helt tvärtemot Brunnberg.

Det beska med det Brunnberg ger luft åt i intervjun är att det hör hemma i samma grumliga vatten som många självrättfärdigande personer/partier/grupper ligger och skvalpar runt i. Alla de som envist hävdar att ”ingen vågar längre säga vad de tycker”. För saken är att det är väldigt många som säger precis vad f*n de vill. Och de allra flesta tycker faktiskt annorlunda än Brunnberg. Men precis som sina gelikar, anser Brunnberg att just HAN sitter på sanningen. Och att om jag, till exempel, faktiskt skulle tycka annorlunda och uttrycka det, är jag antingen A) en liten toka till kvinna som inte förstår bättre, B) en förbannad landsförrädare som borde gruppvåldtas eller C) ett avskum till lesbisk vänsterhynda som säkert inte fått kuk i sig.

Därför: Tvi för att uttrycka sig som Brunnberg: ”Jag är en av ytterst få som vågar säga vad jag tycker i detta land”. Tvi för att överdriva, eller som i Brunnbergs fall, chargeeera. Och detta vågar jag stolt uttrycka i demokratins namn. 

Att vardagslaga

Det finns saker och ting som inte är riktigt bra där ute i verkligheten. Riktiga problem och bekymmer. Sådant som kan få hjärta och själ att brista och gå sönder. Och så finns sådant som finns på närmare håll. Som inte är bra heller. Som pollenallergi. L hade sin värsta period tidigare i vår, med björken. B har sin värsta period nu, med gräset. Det kommer tidigt i år. Och det är rent överjävligt.

Men så finns då en ”minsta typens” bekymmer. Som ändå kan gnaga i en och krypa in under huden på en. Som finns där som en irriterande ögonfrans som lossnat och krupit in bakom ögongloben. Det finns det här bekymret med att vardags laga. Mat. Och därmed också att handla.

Jag njuter inte av att laga mat. Eller baka. Men. Jag är duktig på det. Så det är inte det att jag inte kan. Tro inte det. Jag tycker bara att det är så otroligt tråkigt. Tyvärr. Jag har lagat mat i större delen av mitt liv. Äldsta systern till tre syskon. Med en mamma och pappa som arbetade treskift på en fabrik. Då fick man faktiskt hjälpa till. Laga färdigt förberedd mat och skala mängder med potatis.

I början av mitt ”vuxenliv” bakade jag allt bröd vi åt. Vi hade inte råd med annat. Lagade all mat från grunden. Köpte hela kycklingar – eller höns, när det var som värst – och styckade. Inälvsmat. Så jag kan laga mat. Känner mitt kött och mina kryddor. Kan reda en sås. Och så vidare. Men allt detta spelar ingen roll nu.

Nu lagar jag mat varje dag när jag kommer hem ifrån jobbet. Varje dag har vi MINST ett mål lagad mat. Vi arbetar båda 100% och jag har politiken upptill. Men S äter bara smörgåsar på jobbet och vill ha mat. Han lagar också mat. Men vardagsmaten är min. Vilken lycka! För S äter inte fläskkött. Han kan inte äta lök i någon form. L äter inte potatis, om det inte är pommes, inga grytor, inga såser och helst ingen marinerad kyckling. Inga kokta, gratinerade, frästa eller smörstekta grönsaker. Ingen ketchup. Inga tomater. Bara råa grönsaker.

B äter det mesta, som alla hungriga tonårskillar, och sedan äter han en limpa smörgåsar, en tallrik fil, fem äpplen, lite korv och ett helt paket riskakor. Varken S eller L gillar att äta rester. Alls. Och de börjar tröttna på lax och på pasta och nudlar. Så detta är läget hos oss. Och då har S och jag ALDRIG skämt bort killarna med att laga flera olika sorters mat bara för att de inte ville äta det som bjöds.. Suck.

Så jag ser med bävan fram emot sommarlovet. Frukost (mest brunch), sedan lagat mellanmål och så middag. Och däremellan ett par fikor och picknickkorgar. Jag bävar för mitt ”minsta typens” bekymmer. Och önskar att jag finge få bort den irriterande ögonfransen. Innan jag river ut ögonen på mig.

Att oshoppa

I helgens famn, mellan träning, städning, umgänge och ren och skär avslappning, slog en sak mig. För att vara någon som är totalt ointresserad av shopping har jag handlat ovanligt mycket det senaste halvåret. Röd av skam – då jag på min blogg nästan gjort en grej av att jag inte handlar särskilt ofta – beslöt jag mig att räkna efter. Och göra en offentlig avbön.

Så det senaste halvåret har jag faktiskt handlat följande:

1. Ett par vinröda Ecco-stövletter! De dyraste skorna jag NÅGONSIN köpt. 1400 kr. Dem har jag använt oavbrutet. De skönaste skorna jag ägt.

2. Så gick mina två par jeans sönder. Ena paret var trådslitet vid rumpan och det andra paret gick sönder i dragkedjan och slet sönder byxorna. Så jag köpte ett par mörka jeans. På Lindex. Höga i midjan och i slimfit. 399 kr.

3. Så köpte jag i november en tröja. Av ingen anledning alls!! En lila, stickad tröja med ”pingvinärm” och en nitad stjärna på framstycket. 299 kr på B-Young. Helt utan anledning!!!

4. I februari nu gick min vinterjacka sönder. Jag har två: en kort, tunnare, för de vintrar vi har i plusgrader. Passar för höstar och vårar också. Och så en ”minusgrader-jacka”, för de kalla vintrarna. En längre tjockare. Den gick sönder. En dag när jag skulle stoppa ner ärmen i jackan fick jag inte igenom armen. När jag tittade efter vad felet var, visade det sig att hela fodret smulats sönder. Så det blev en ny. En underbart, vacker, starkt lila, McKinley-jacka (Eller en ”Didrikson-kopia” som expediten sa när hon fick ringa om priset på den!) på rea-rea. 449 kr.

5. Nu i januari – när vintern smällde till – märkte jag också att mina mångåriga vinterkängor blivit slutslitna i sulan. Jag kände marken igenom dem. Inte optimalt på något sätt. Alltså, efter en hel del tandagnisslan, köpte jag nya, vattentäta, vinterskor. På rea-rea på Intersport. Precis som jackan. Och McKinleys. Precis som jackan. 399 kr.

6. Sist, men inte alls minst, (eller jo, minst) köpte jag en ny mössa! Bara sådär lättvindigt! I en vacker lila färg. 79 kr. Också på Intersport.

Här syns faktiskt nästan allt: mössa, jacka, och skor! *ler* 

Sammanlagt alltså:

1499

399

299

449

399

79    Sammanlagt: 3124 kronor. Jösses!!!!

Alltså. Jag ber om ursäkt. Jag handlar faktiskt ändå. På sex månader är detta vad jag handlat! Grymt mycket!

Att inte önska

Och julen är snart här. Kanske julklappar med den? Nåja, hos oss får verkligen bara B och L några julklappar, så jag vet att jag inte kommer att få några. Och jag har inte saknat det. Alls. Men. OM tomten skulle få för sig att överraska mig så finns det en del saker som appselut inte skulle vara uppskattade. Alls:

1. Underkläder. Bahahahahahahahahaha, verkligen ett stort ”nejtackaldrigilivetskojjardu”!! Jag köper specialsydda BH:n. En gång vart femte år. Och alltid samma svarta trosor i boxermodell. Punkt!

2. Smycken. Bahahahahahahahahahaha, lika roligt som ettan! Jag använder inte smycken. Punkt. Tycker inte det är värt att lägga pengar på. Punkt. Jag har en ring. Punkt.

3. Parfym. Men herrejösses! NEJ TACK!! Jag använder en doft. Ett par gånger i månaden. Jag får huvudvärk av folks doftagotter och det är oproportionerligt dyrt. Blärk!

4. Hushållsmaskiner. Skojar du? Varför skulle jag vilja ha det? På allvar alltså?

5. Satinlakan. HATAR satin mot huden!! Yuk!!!

6. Handväskor och annat tingeltangel. Går fetbort. Verkligen. Avskyr handväskor. Har helst plånboken i fickan. Och mobilen. Det är allt.

7. Alkohol. Öhhhhh???? Va???? Jag dricker inte alkohol. Så dyr whiskey eller annat förstår jag mig inte på.

8. Porslinsfiguriner. Jag kommer slänga dem på dig om du gör ett försök att ge bort sådant. Jag är pedant. Ge mig inte fler grejer att damma!!

9. Kristall. Men lägg av. Tycker inte om. Har aldrig tyckt om. Kommer aldrig tycka om.

10. After Eight-choklad. Fy. F*n. Tack, men nej tack.

Så. Nu vet ni. Om ni ens hade tänkt att köpa något till mig. Eller om TOMTEN tänkt köpa något till mig. Menar jag ju.