Att konkludera i-lands hybris

Jo, jag vet. Gårdagens inlägg matchar denna i titeln. Men jag är inte riktigt färdig med att späka mig själv själsligt för min megalomani. Promenaderna varje dag bjuder på rätt mycket navleskådning och rannsakanden. Som denna smärtsamma sanning: jag har inte fått klart något nytt manus.

Jag är en person som avslutar saker och ting. Inte den som kommer med en ny ”crazy” idé bara för att strax överge den för nästa kick. Nej, jag är den som plockar upp din idé, realiserar den och för den vidare, ompaketerad på ett snyggt sätt och låter dig ta äran för det sedan. Alltså tänkte jag plocka upp den däringa idén om att ”lilla” jag faktiskt skulle kunna vara en författare. Det var ju liksom bara att göra det! Faktiskt! Även om det skulle ske ord för ord och ibland bokstav för bokstav.

Det har gått sådär. Kan man väl säga. Om man vill uttrycka det vänligt. Visst blev ett manus – till och med två! – klara, men inget är antaget. Manus ett har dock fått lite vänlig återkoppling från två olika förlag, två större, men mer än så har det inte blivit. Själv har jag inte musten att anse att mina manus är av prioriteringsvärt material för att satsa våra sparpengar på egen tryckning. Dels har vi inte särsklit mycket sparpengar. (Väldigt lite faktiskt) Och dels kan jag inte arbeta upp en sådan förmäten tro på min förmåga.

Önskar att jag kunde det. Tro lite oförblommat på mig själv. Hybris utan självförtroende är inte särsklit värdefullt vet ni. Tvärtom. Lite lätt patetiskt är faktiskt vad det är.

Att cirkulera

Man gräver för fiber. Spörsmålen handlar om när det kan tänkas bli inkopplat, när gruset kommer att sopas upp, när groparna kommer att fyllas igen. I den bleka vårvintersolen avslöjas det faktum att vår lutande gräsmatta blivit en mossmatta, att vindskivorna nog behöver tvättas och att altanmarkisen måste bytas.

Man hukar för krypskyttar. Alltmedan man vänjer sig vid en ohygglig tillvaro, drunknar andra i höga vågor på ett helvetes hav. Miljardärer känner att man kan låta andra betala och oombett beger sig våldsverkare ut i våra städer för att beskydda deras obefintliga manlighet.

Världen är upp och ner. Och ändå blir det natt. Och dag.

Jag hjälper L att läsa på inför provet om den svenska medeltiden. Får slå upp Birger Jarl och hans sonson Birger som nämns i Håtunaleken i Erikskrönikan. Inser – ännu en gång – att inget är nytt under solen. Dessvärre. Då, som nu, drev girigheten folk; då som nu, utnyttjade en mindre elit eländet och armodet bland de mindre bättre beställda och bussade dem på varandra, medan de förnöjt och ostört tittade på.

Världen är upp och ner. Civilisationer dör ut och nya kommer i deras ställe. Precis som det alltid blir natt. Och sedan dag igen.

Och vi arma människor kämpar. I ena sekunden mot mossa i gräsmattor. I nästa sekund mot våld och förtryck.

Och massmördaren från Utöya åberopar de mänskliga rättigheterna.