Att konkludera i-lands hybris

Jo, jag vet. Gårdagens inlägg matchar denna i titeln. Men jag är inte riktigt färdig med att späka mig själv själsligt för min megalomani. Promenaderna varje dag bjuder på rätt mycket navleskådning och rannsakanden. Som denna smärtsamma sanning: jag har inte fått klart något nytt manus.

Jag är en person som avslutar saker och ting. Inte den som kommer med en ny ”crazy” idé bara för att strax överge den för nästa kick. Nej, jag är den som plockar upp din idé, realiserar den och för den vidare, ompaketerad på ett snyggt sätt och låter dig ta äran för det sedan. Alltså tänkte jag plocka upp den däringa idén om att ”lilla” jag faktiskt skulle kunna vara en författare. Det var ju liksom bara att göra det! Faktiskt! Även om det skulle ske ord för ord och ibland bokstav för bokstav.

Det har gått sådär. Kan man väl säga. Om man vill uttrycka det vänligt. Visst blev ett manus – till och med två! – klara, men inget är antaget. Manus ett har dock fått lite vänlig återkoppling från två olika förlag, två större, men mer än så har det inte blivit. Själv har jag inte musten att anse att mina manus är av prioriteringsvärt material för att satsa våra sparpengar på egen tryckning. Dels har vi inte särsklit mycket sparpengar. (Väldigt lite faktiskt) Och dels kan jag inte arbeta upp en sådan förmäten tro på min förmåga.

Önskar att jag kunde det. Tro lite oförblommat på mig själv. Hybris utan självförtroende är inte särsklit värdefullt vet ni. Tvärtom. Lite lätt patetiskt är faktiskt vad det är.

Att nysta i ledartrådar

Texter blir till och skrivs ner av någon. Men det är först när de tas emot av någon annan som de får liv. Musik skapas via ett instrument, ett notblad men upplevs och skapar reaktioner först när det finns en mottagare. Det är egentligen inget konstigt. Det är så det är. Det slår mig på min långpromenad denna försiktiga vårvinterdag.

Promenader är bra. Med eller utan vikter, med eller utan mål. Jag tänker så bra då. Och jag tänker nuförtiden väldigt mycket på vilken typ av ledare jag skulle vilja vara – vilken typ av ledare jag är; i min mammaroll, som lärare, som mentor, syster, världsmedborgare. För det känns viktigt att formulera i ord hur det faktiskt är och sedan på ett engagerat vis lyssna på, och ta in, ordens betydelse.

En sådan sak är till exempel, varför jag hittills inte velat se mig själv som någon form av ledare? Har jag varit helt ambitionslös? Utan någon framåtanda? Varför har jag tackat nej, när jag blivit tillfrågad? När jag lyssnar på de formulerade frågorna hör jag plötsligt också svaret: jag har alltid trott att en ledare skall vara på ett visst sätt: styrande, pekande, kompromisslös. Men det är ju inte så det är.

En ledare skall ha förmågan att ta en obetydlig roll. Den skall uppmuntra aktiva, värderande och självständiga medarbetare. En sann ledare skall, i mångt och mycket, arbeta för att göra sig själv överflödig som just ledare – men samtidigt vara en grundad kollega och medarbetare – någon som man kan ha som en trygg förebild och som en yttre bekräftelse på att arbetsgruppen/företaget/projektet/familjen är på rätt väg. Någon man kan ”ta rygg” på.

Man skall vara lite som författaren, eller kompositören. Skapa ett verk, men låta det få liv och reaktioner hos andra. Låta andra få göra det till sina egna upplevelser. Och lita på att deras upplevelser av det som skapats blir bra – för som en framtidens ledare vet man att alla har sin egen sanning. Det enda man kan göra är att plantera ett frö – och lita på att man är en tillräckligt bra förebild.

Det är så det kan gå. När man är ute och går. Och bearbetar ord som andra uttryckt. Helt plötsligt så hör man. Och förstår att man dragit slutsatser om detaljer innan man förstått helheten – helheten är att leda, inspirera – detaljerna om det, om HUR-et, var helt fel uppfattade. Innan jag lyssnade exklusivt koncentrerat. Men nu vet jag.

Och jo, jag vill. 

Att måna

Det skall vara något alldeles extra med månen i natt. Talas det om. Håller man sig vaken tillräckligt länge kommer man att få vara med om något utomordentligt vackert. Sägs det. Ovanligt och enastående. Den klart lysande fullmånen blickar ner på mig från sin plats i universum och genom rutan i mitt köksfönster möts vi två. Månen och jag.

Hon vet däruppe att jag inte kommer att hålla mig vaken. Förmodligen kommer jag att drömma oroligt just när hon skall köra sitt stora nummer. Varm under mitt duntäcke kommer jag kasta av mig täcket och sömndrucket kommer jag sträcka mig efter behållaren att lägga min bettskena i. Ty bettskenor är inte förenliga med en god natts sömn. Lika lite som hårt sammanbitna käkar är förenliga med obefintlig spänningshuvudvärk och icke nedbitna tänder. Så jag kompromissar mig till ett status quo. Till ingen nytta.

Hon vet däruppe att jag kommer att stappla ur sängen i morgon på morgonen och ångra att jag ändå inte höll mig vaken – när jag nu ändå inte kan sova ordentligt. Förmodligen kommer hon att stilla undra när jag kommer att lära mig. Lära mig att hon är där hon är och att precis som hon vandrar sin stilla ban, vandrar också jag, tillsammans med miljarder andra människor, vår eviga bana.

Det är sådana tankar hon får mig till, hon däruppe. Sådana här sena söndagskvällar, när jag sitter i halvdunklet vid köksbordet och försöker samla mina tankar inför en ny vecka. Veckorna går fort och i myllret av alla minuter som rasslar förbi tar jag små micropauser – för att få begrunda, sortera och spara – för att sedan låta mig svepas med av allmänna pockandet på uppmärksamhet. Om hon bara visste hur mycket strunt vi människor egentligen tror är av högsta vikt. Hur många oegentligheter vi fäster en tramsig, infantil viktighetsstämpel vid. Hon hade nog brustit ut i stjärnfallsskratt.

Vad vackert det hade varit att se; ett stjärnfallsskratt! En smått galen, blodröd måne som skrattar åt oss enfaldiga människor här nere. Jag funderar vidare vid mitt köksbord. Lyssnar på huset när det går och lägger sig. Klockan tickar i vardagsrummet och kylskåpet surrar när termostaten går igång. Det är höst nu. Hösten 2015. En massa människor på flykt. En massa människor som sover direkt under månen. Och en massa andra människor som inte borde få någon ro alls att sova. De som egentligen tar alla de där stora besluten.

Ja, de som tar alla de stora besluten. De där besluten om att köpa vapen, om att starta ett krig, om att våldta och lemlästa, om att skrämma och om att bestämma över liv och död. De borde inte få sova. Varken i en säng. Eller under en måne. Måtte nattmaran rida dem! Och låt månen måna om de andra – de små. De rädda. De ensamma.

Att göra som man vill

En fråga bara: kan man det? Kan man verkligen göra som man vill? För det är vad den frigivne får höra, den som är given frihet från olika hinder: nu kan du göra vad du vill! Du bestämmer själv! Bestämmer man verkligen själv?

Jag tror inte det. Inte fullt ut och väldigt sällan någonsin. För du är den du är utifrån en mängd saker: var någonstans du är född, i vilken familj du är född, under vilken tidsperiod du är född, vilket kön du har. Det handlar om vilken ålder du är i, vilka kroppsliga och mentala förutsättningar du har och vilka sammanhang du befinner dig i. Allt detta definierar just dig. Precis som det definierar mig.

Spelar det då någon roll att göra något? Att sträcka sig efter en framtid, ett öde som inte är så förutsägbart? Oaktat paradoxen i tanken? Absolut. Och å det bestämdaste. Ty, är vi medvetna om sammanhangen, om den orättvisa fördelningen och de oönskade, invanda mönstren kan vi också göra det som står i vår makt att kringgå dem. Och vi kan bli fria att göra något som vi vill.

Och något är alltid mer än inget.

Att tänkande undra

Undrar hur andra ser mig när jag tänker? Syns mina tankar i mitt ansikte? Avslöjar min kropp vad som befinner sig innan för mitt pannben? Det som flyter ut i rymden som en ström av tankar. Drömmar. Funderingar.

Ser det ut som jag ler? Som om jag fnissar lite åt en hemlighet som jag inte delar med någon annan än kosmos? Sitter jag hopkurad, ivrigt farande med blicken över bokens sidor? Undrar om jag omedvetet lyckas förmedla lyckan i att läsa.

Ser jag brydd ut? Skrämd? Har jag farit rätt upp och sitter spikrak i ryggen? Kanske läser jag ännu en artikel, ett uttalande eller vinklad tillrättaläggelse i en tidning? Undrar just om mina bekymmersrynkor för världens tillstånd någonsin kommer att slätas ut.

Ser jag uttråkad ut? Gäspar stort bakom en hand? Sluter jag med jämna mellanrum mina ögon för att få mig en mikrosekunds vila? Lyssnar jag utan att höra det som sägs? Jag undrar just. Hur jag ser ut. När jag tänker. Och när jag låter bli.

Att önska

Jag önskar jag kunde vara på Bokmässan i Göteborg nu. Varje dag. Torsdag till söndag. Jag skulle verkligen vilja det. Verkligen.

Gå runt bland montrarna och känna på böcker. Dofta på böcker. Kanske köpa någon? Kanske byta ett par ord med någon likasinnad? Lyssna på böcker. Titta på böcker.

Jag önskar verkligen att jag finge vara där. Om jag fick lov att önska.