Att värna ett uppslagsverk

I 25 band står den där: längst ner i en av mina bokhyllor; vackert inbunden i vinröd skinnimitation och ett grått, stramt tyg med guldtryck. Nästan helt oanvänd, ty den förvärvades verkligen i en ganska så exakt brytningstid, precis innan Internets och smart-telefonernas tid. BBL 2000 - Bra Böckers Lexikon 2000. 

Trots sin ringa bokålder; bara knappt 20 år, är den en bokdinosaurie där den står, stram och trygg. Då och då, med ojämna mellanrum, bläddrar jag i något av banden och stryker med min hand längs med sidorna. Jag minns hur otroligt bra det kändes när jag betalade det sista bandet av 25 då 1999. Det hade krävt mycket sparande från min sida och mycket bortprioriteringar av andra saker under en längre tid, men köpet av uppslagsverket var viktigt för mig. Det symboliserade kunskap, och kunskap är makt. 

Jag tänkte att det skulle spara mig åtskilliga timmar då jag tillbringat många timmar på stadens bibliotek på deras referensavdelning. De böckerna där fick man ju enbart läsa sittandes på någon ganska så obekväm stol i ett dammigt hörn, man kunde inte låna hem dem. Och jag läste om allt möjligt. Folkvandringar och handelsvägar. Upptäcksresande och krig. Om infrastrukturer och järnvägar. Jag ville ju veta! Och därför prioriterade jag att köpa in ett uppslagsverk att ha hemma. Dels så fanns det ju vissa saker som verkligen var obestridd fakta: vad heter huvudstaden i Sydafrika? (Och varför är den uppdelad på tre städer?) medan andra saker kunde jämnföras med fakta från något annat uppslagsverk, som till exempel: konflikten i Israel? Hur har den utvecklats? 

Sedan kom WWW och Internet och och och.. Och mitt vackra uppslagsverk blev än dammigare i flera avseenden. Men när jag idag bläddrat igenom band 25 vis-öä, ställer jag ömt tillbaka det i hyllan. Jag nämns inte slänga det eller des 24 kompisar. Varför skulle jag göra det? De symboliserar mina prioriteringar, det jag tyckte var viktigt och det jag fortfarande tycker är viktigt: kunskap, nyfikenhet. Och en ödmjuk inställning till sanningar och nya sanningar. Utan att bli fanatisk och konspiratorisk. 

Att spela in kasettband

Under julhelgerna startade jag en ny vana – jag började lyssna på Sommar- och vinter i P1 på Spotify när jag städade. Dammandet och torkandet av lister och köksluckor gick så mycket snabbare när jag lyssnade på dessa program. Ni som följt mig, läst mig och som känner mig vet att jag städar ofta. Alltså hann jag igenom en mängd årgångar av värdar innan alla mellandagar och helger tog slut.

I ett av dessa program talade Mendez. Leopoldo Mendez. Jag lyssnade på hans historia alltmedan jag torkade av glasprismorna i min matsalslampa och i allt det vardagliga fastnade jag för en anekdot: han talade om kasettbanden. De band som hans mamma spelade in i deras lägenhet här i Sverige för att skicka till deras släkt i Chile som hon saknade så det värkte. Och jag visste precis vad det var han pratade om. 

Vi gjorde nämligen samma sak. Spelade in kasettband. Som vi skickade till mormor och morfar i Jugoslavien. I stället för att skriva långa brev, som skulle ha tagit otroligt mycket tid att skriva av tid som inte fanns för en skiftarbetande dåvarande tvåbarnsmor. Att ringa gick inte. Inte bara för att det var snuskigt dyrt att ringa utomlands, utan också för att mina morföräldrar inte hade någon telefon i den lilla ungerska byn de bodde i. Och min mamma saknade dem. Hon var här i Sverige helt utan någon släkt. Min pappa hade sina föräldrar här och alla hans syskon, men min mamma var ensam och hon ville tala med sin mamma. Så hon gjorde det – genom inspelade kasettband. 

Under ett par dagar fyllde vi det 90 minuter långa kasettbandet med allt möjligt: sånger som min lillasyster och jag sjöng, långa ungerska dikter som vi lärt oss recitera, långa, enväga samtal om allt som hänt hos oss sedan senaste gången vi pratat och förfrågningar om hur de hade det ”där hemma”. Vi väntade spänt på min morfars lååååånga brevsvar på vårt kasettband, för de hade inte pengar att köpa band för att själva spela in och att spela över våra band skulle de aldrig göra; de sparades som skatter. 

Torkande matta glasprismor i en taklampa ovanför mitt matsalsbord slungades jag helt plötsligt 40 år tillbaka i tiden. Och jag insåg att den långa, något smärtsamma flytten eller flykten från det gamla landet till det nya hade mina föräldrar gemensamt med så många andra. Mina föräldrar kom hit som värvad arbetskraft. De var 17 och 21 och var en tillgång när de dagen efter att de kommit hit började arbeta i den fabrik de skulle vara kvar i tills den lade ner. Då gick de vidare till andra arbetsplatser och jobbade ihop allt de har idag. De är stolta svenskar. Som fyllda av längtan efter de som inte följde efter hit, spelade in kasettband och skickade röster och sånger rakt in i de efterlämnades hjärtan. 

Att förledas till varseblivning

Ute på altanen i kväll, under de svarta stormmolnen, förleddes jag att varsebli hösten. Jag trodde att jag hörde en skiftning i rasslet från björkarna och att trädäcket under mina bara fötter plötsligt kändes som något obekant. Jag trodde att jag andades höst och under en bråkdel av en sekund började jag redan sörja sommaren som gått. 

Nu, sittandes med laptopen i knät, inser jag att jag egentligen andades in de sista, skälvande semesterdagarna. Även om jag har börjat fuska på jobbet redan denna vecka är det på allvar nu nästa vecka. Och bara för att jag börjar jobba igen är inte denna ovanliga sommar slut ännu. Precis som två fantastiska dagar i mitten av en maj inte betyder att sommaren har anlänt. 

Denna underliga, vidunderliga sommar. Värmen och solen. Så välkommen i min värld, men med så förödande egenskaper för vår miljö, vår livsmedelsproduktion och med så mycket ödeläggande. Men. Jag har vilat denna sommar. Umgåtts med mina älskade pojkar, pussat syskonbarn, Gjort franska rivieran, Monaco och Köpenhamn. Jag har utmanat min höjdskräck på en höghöjdsbana och kvällsbadat i ljummet, klart hav. Jag har tränat, läst, lyssnat på musik, skvallrat, fikat med vänner och haft 30-årig klassåterträff. Jag har vunnit i minigolf, sjungit och målat hus. Fyllt år och gått på massage och ansiktsbehandling. Det har varit magiskt. 

Det är så jag väljer att komma ihåg denna sommar. Och på måndag går jag in i en annan roll på jobbet: 75% undervisning, 25% rektorsstöd. Kanske var det den förändringens vind jag förnam, ute på altanen i kväll.  

Att inte komma till skott

Det är lite underligt det här med att sätta sig ner för att skriva. Jag har suttit här i över en timme nu och gjort allt – förutom skrivit. Jag har varit inne på Facebook och fastnat där. Det är så sällan nuförtiden som jag bryr mig något särsklit om det där med FB, jag orkar liksom inte. Orkar inte ta in alla dumheter människor tror på och saker som människor inte ifrågasätter. Orkar inte riktigt med det faktum att många verkar övertygade om att verkligheten – den sker på nätet. Inte i ett här och nu.

Naturligtvis är det inte så med alla. Jag ÄR lycklig för FB, för det tillåter mig att ha kontakt med en väldigt massa fina människor också. Människor som betyder mycket för mig; jag får delta i gratulationer på deras högtidsdagar och jag kan skicka dem min tanke när de kanske behöver den. Jag kan följa fantastiska bloggar och läsa texter som berör och ur den beröringen föds nya tankar och idéer. Så ibland fastnar jag. I flödet. Men det slutar alltid på samma sätt: jag bestämmer mig för att fortsätta att ha min Instagram helt privat (bara för familjen) och jag skaffar inget Twitterkonto.

Men nu var det ju denna text som jag hade tänkt skriva. En text om att låta sina söner bli vuxna individer.

Ni förstår: de senaste dagarna har jag med full kraft insett att min äldsta son alldeles snart fyller 18 år. Han blir officiellt vuxen. En fantastisk människa som har en stor kärlek och empati för andra. En storebror som lever för sin lillebror. En okomplicerat komplicerad tänkare. Ni som följt mig vet ju att jag varje år skriver julbrev till mina söner, där jag pratar om deras utveckling under året och hur jag upplever dem som människor och i år har jag slagits av tanken att jag måste möta min äldsta son på ett nytt sätt.

Jag måste möta honom som vuxen. Som en jämlike. Inte hela tiden förmana honom och råda honom. Han vet nu. Han är sin egen nu. Och jag kan bara hoppas på att jag kan få bli en av hans förtrogna. För han kommer att vara fullt förmögen att göra en massa egna val nu. Och det kan ju vara så att jag inte alltid är välkommen på den resan.

Det är precis så det skall vara. Men det gör det inte lättare bara för att jag vet om det. Det är den subtila oron som gör att jag i tanken allt som oftast är någon annanstans än där jag skall vara – att jag allt som oftast inte kommer till skott. För vissa saker tar tid att bearbeta. Och smälta.

Att avlägga räkenskap

I nästa vecka är det dags för min examination i utbildningen Morgondagens Ledare. Nio månader har då gått sedan starten och nio månader har då också gått sedan jag avslutade mina politiska uppdrag och mitt aktiva liv i politiken. De första nio månaderna i mitt vuxna liv utan möten, utan material att läsa in, motioner som skall skrivas, läsas och handlingar som skall gås igenom och bildas uppfattningar kring. Nio månader. Så lång tid som det tar för ett barn att möta världen utanför.

Och hur har det då varit? Hur har det känts? Vet ni, det börjar kanske bli dags att avlägga räkenskap, att redogöra för det? Ty om jag skall formulera mig i skrift till er, måste jag ju uttrycka i klara ord det jag så luddigt tänker. Nåväl, vi gör ett försök:

Jag har fått så otroligt mycket tid till vardagen, den där som liksom sker hela tiden, den där som jag alltid innan upplevt som lite egoistisk: jag läser romaner, tränar, läser in mig på forskning kring mitt yrke, sjunger, hinner se färgernas skiftningar och reflekterar kring saker som hybris. I sig är dessa saker inget jag låtit bli innan, men då har de skett EFTER alla mina politiska ”måsten”, med den effekten att jag sov fyra timmar per natt. I nästan tjugo år.

Ni ser, politiken för mig har alltid varit mitt sätt att göra min samhällsmedborgerliga plikt på. Och skall man utföra sin pikt skall man ju göra det ordentligt. Vara påläst och kunnig. Ta ansvar för det man gör och alltid göra så gott man kan. Att vara kommunpolitiker är som att vara med i en handfull föreningar: man deltar i kvällsmöten där man hjälper till med förberedelser, skriver protokoll, man är ute och informerar, deltar i marknader, håller torgmöten, gör studiebesök. Man arbetar på sitt jobb – i mitt fall som lärare på 100 % - men man är ALLTID också politiker. I matbutikerna möter man medborgare som undrar, ställer frågor. På kvällar och helger och högtider, ringer människor som behöver svar och hjälp. Mailboxen är full av frågor från andra organisationer, medier; medmännsikor som vill informera, upplysa, ställa frågor och ha svar.

Och man gör det samtidigt som allt annat: man bakar till ett torgmöte och så kör man till ett fotbollssammandrag och deltar på föräldramöten och styr upp klasskassor och deltar på aktiviteter och säljer korv för fotbollsföreningen och föreläser om vägskatter och tvättar matchställ och sitter ordförande i en fritidsförening och delar ut flygblad och samlar in pengar och så tvättar man och klipper gräs och målar hus och tar hand om skrubbade knän och ledsna kompisar och hjälper föräldrarna att koppla upp sitt fibernät och försöker klämma in någon middag och bakar pepparkakshus från grunden och gör julgodis och klipper häcken och ruskar ur strandsand ur badlakan och tokar golv och torkar snor och torkar tårar och krattar löv och. Ja, ni ser. Samtidigt som man är tillgänglig politiker. Med ansvar över kommunmedborgarnas skattepengar.

Det är fantastiskt att få vara en så tydlig del av en demokrati. Att få vara en tydlig del av ett ansvar. Att ha fått förtroende för att vara det. Och därför kan jag sakna det. Att få bära din och min oro på axlarna och faktiskt vara ansvarig för den. För det är bara då man man tydligt blir manad till att göra något åt det som skaver. Och det tydliga mandatet och ansvaret kan jag sakna. För i dagens imaginära verkliget på sociala medier får man inget reellt gjort – man duttar hit, man duttar dit. Och så sitter man på sin kammare och hummar. Jag tycker om att göra saker i verkligheten: att skänka en filt till den som fryser, att hålla upp en dörr, att följa någon som är rädd och ensam till något som känns tryggare för dem. Och det kan jag sakna. Att i min roll som politiker få hjälpa till att baxa denna värld åt det håll som jag önskar.

Det andra då? Allt jobb? Det saknar jag faktiskt inte. Om jag skall vara helt ärlig. För det är ett otroligt jobb alla min politkerkollegor lägger ner – oavsett partitillhörighet. Och idag kan det kännas som ett arbete som verkligen strävar på i motvind. För ojojoj, vilka underliga uttalanden som kommer ifrån våra partier. Sittandes så här på sidobänken känner jag inte ens igen mitt eget parti ibland. Och det är tungt. För jag har ju lämnat. Och om jag vill påverka måste jag in i spelet igen.

Och jag vet inte om jag vill ge upp min vuxna vardag för det. Det nio månader gamla livet. Inte riktigt än. I alla fall.

Att sakna daggmaskarna

Det är många blogginlägg som nedtecknats i mitt huvud. Texter och ord som flytit fram genom mina blodådror och som fyllt min näsa med dofter. Dofter av sensommarvarmt grus till exempel. På väg hem på eftermiddagarna från skolan som precis börjat efter ett sommarlov, med gruset sprättande och knastrandes under lite för litet pumpade cykeldäck.

Det är fantastiskt att få bo på cykleavstånd ifrån det mesta. På vindlande cykelvägar har jag tagit mig fram genom vår stad från allra första dagen i första klass. Först genom tallskogar där rötterna brytit sig igenom asfalten på cykelvägen och där doften av grus blandades med doften från tallbarr som låg i sjok på marken. Senare på grusiga cykelvägar genom skira bok- och björkskogar.

Och jag har märkt en sak: i barndomens tallskogar kunde jag räkna hundratals daggmaskar alla de regninga dagarna jag cyklade till och från skolan. Under de mörka månaderna på året blev det till en tävling att i cyklens dynamolampas sken undvika så många som möjligt. Fascinerad brukade jag förundras över daggmaskens förmåga att överleva och fortsätta mot sitt mål. I den vuxna Ergos bokskogar finns inga daggmaskar – de har ersatts av feta, svarta och bruna skogssniglar. De är äckligare att råka cykla över. De ger ett större motstånd och känns mera mot cyklens däck. Var finns mina daggmaskar?

I allt det som förändras till det yttre, håller jag kvar vid doftminnena av solvarmt grus och fallna tallbarr. Och i allt det som förändras till det yttre kan jag faktiskt sakna något så enkelt som daggmaskar.

De som lyfte mig

Trogna läsare känner till min barndom. Ni har läst om lilla 9år och hennes andra alteregon. Därför behöver jag inte upprepa mig. Sammanfattningsvis, för er som kanske inte har läst, kan man nog säga att det fanns en hel del övrigt att önska. Och man kan också säga att hade ett barn idag haft det som jag hade det då, så hade jag utan att tveka det minsta, gjort ALLt för att skydda det barnet. Nog om det.

Jag är inte bitter för vad som varit och det är inget som jag har låtit ta över mitt liv eller mina val. Saker och ting var som de var och i nuet kan man inte leva i dået. Men så fick jag en fråga från en vän som undrade vilken vuxen som ändå funnits i mitt liv, som kunnat göra mig till den människan jag är idag, oavsett vad jag varit med om. Hans tes var att det ibland räcker med en enda klok människa i en förövrigt oklok miljö, för att rädda ett barn.

Jag kan hålla med om tesen, men hans ärligt ställda undran lämnade mig lite svarslös. Nu – ett halvår senare – har jag kommit på svaret: för mig hette de kloka vuxna L. M Montgormery, Astrid Lindgren, Martha Sandwall-Bergström och Laura Ingalls Wilder. De var i de välsignade böckernas värld som jag fick mina ideal, där min envishet fick plats och där jag fann tröst.

När föräldralöse Anne fann lycka på Grönkulla, och Emily faktiskt lyckades gå sin egen väg, då var jag så otroligt stolt över dem. När Pippi och Ronja inte brydde som om alla ”usch och fy och såkanduvälintegöra” stärktes mitt mod. När Kulla-Gulla, trots slag och hunger förblev värdig, ville jag bli som hon. Och Lauras kärleksfulla föräldrar visade mig hur man skulle kunna vara som en god förälder. Det var de som var min trygghet och mina ledstjärnor. Utan böckerna hade jag förtvinat i förtvivlan.

Men de visade mig modet att härda ut – att det bortom livets krök kunde vänta något helt annat. Och att jag kunde nå hur långt som helst, så länge jag inte tappade bort min värdighet. Böcker som Brontës ”Jane Eyre” och Hugos ”Les Miserables” lärde mig att det inte var mitt fel att andra var som de var och att jag inte skulle låta det definiera mig som människa. Trots att jag bara var 10 år första gången jag läste dessa två böcker, var det det budskapet jag tog med mig. Och det stärkte mig.

När saker och ting var som värst läste jag mina älskade böcker om och om igen. I huvudet skapade jag andra världar och verkligheter för att stänga den sanna verkligheten ute – i alla fall tillräckligt för att stå ut med den.

Så böcker. L. M Montgormery, Astrid Lindgren, Martha Sandwall-Bergström och Laura Ingalls Wilder. De var mina trygga och kloka vuxna.