Summa sidvisningar

2017-07-24

Att fundera över sommar

Denna sommar. Sommaren 2017. Har nog aldrig varit med om maken. Det är en mycket underlig sommar, för mig i alla fall. Jag skall se om jag lyckas förmedla det i skrift.

Vädret. Har inte varit något att tala om. Ett par av mina mest ”glaset är halvfullt-vänner” har påstått att det inte alls varit så dåligt, som jag påstått. Det har ju varit ett par stranddagar under juni och juli och många dagar har varit bra. Med bra menas dagar när det inte SAMTIDIGT har stormat, regnat och varit 14 grader. Kanske har det varit regn, men vindstilla? Storm, men i alla fall tjugo grader? 17 grader och sol? Eller dagar som fram till fyra på eftermiddagen varit stormiga/regniga/kalla, men SEDAN, till kvällen, faktiskt blivit behagliga nitton, tjugo grader. Det är inte sommarväder i min bok. Det är april/september-väder.

För er som inte vet så bor jag på västkusten. Vid en fantastisk sanstrand. Jag har varit nere vid vår strand två gånger i år. TVÅ gånger. Suck.

Tiden. Har funnits mångfalt. För första gången i mitt vuxna liv har jag inte en massa engagemang och möten att gå på, även under min semester. Jag är helt ledig. I veckor i rad. Jag förstår ingenting. När jag funderar på det så inser jag att det också sammanfaller med att jag numera har två tonåringar. Med sommarjobb och egna agendor; som sover länge på mornarna och som kan fixa något att äta själva. Så min lediga tid har mångdubblats.

Vad har jag så gjort med tiden? LÄST!! Ett tiotal romaner är utlästa. En vecka på Kreta (och DÄR badat och vistats i solen!!), städat hus/trädgård hur många gånger som helst – finns inte EN pryl på fel plats hos oss, bakat (!?!), träffat vänner, tränat var och varannan dag (!?!). Umgåtts med min storfamilj, varit i Göteborg blandannat, varit på farsen ”Fabian Bom”, tjuvlyssnat på en massa härliga utomhuskonserter i vår stad. Och sovit länge på mornarna. Väldigt länge.

Så sommaren 2017 har hittills varit mindre bra och väldigt bra. På det egoistiska och personlig planet. (I kväll tänker jag inga macro-tankar, utan befinner mig i det lilla.) Dessutom har jag gått tillbaka till mina ”att-rubriker”. Bloggtexterna kändes inte bra utan dem.


Nu går jag och tänder upp lite lampor då det är mörkt ute av tunga mörka regnmoln. Men; det blåser inte storm ;)

2017-07-20

Att vara outdated

Tydligen har demokrati blivit omodernt. Det har överlevt sig självt och blivit överflödigt. Tydligen. Dessutom har det blivit urvattnat och meningslöst. Eller? Jag skall erkänna att jag inte läste vidare. Lite rädd och ängslig över vad som skulle möta mig i skrift på skärmen. Kanske var det inte så det stod. Förutom i rubriken.

Demokratin är viktigare nu än någonsin innan. Den demokratin som innebär att man har rätt till sin åsikt, rätt till lika möjligheter, utbildning och tak över huvudet. Med den demokratin följer skyldigheter såväl som rättigheter. Skyldigheten att värna demokratin och att följa lagar och regler. Vid missnöje med dessa lagar och regler kan man gå den demokratiska vägen att få dem ändrade.

Demokratin innebär inte att man får hota folk, inte att alla måste hålla med i en åsikt man yttrar, inte att man får tolka lagen så som man själv vill. En annan politisk ordning är otroligt farlig – det har historien visat oss, både på vänster- och högerpolitisk sida.


Och det där om att många stackars dumskallar påstår att Förintelsen inte ägt rum med argumentet: ”Hur kan du bevisa det? Var du med där eller? Jag tror helt enkelt inte på det” – till er vill jag bara säga: ”Japp, och jorden är ju egentligen platt – för vem av oss har egentligen SETT att den är rund?” IDIOTER!!!

2017-06-29

chemtrails och konspirationsteorier

Och så fastnar jag återigen i ett diskussionsforum. Eller, fastnar och fastnar. Algoritmen i sociala medier rekommenderar mig en artikel om GMO och konsekvenserna av förädling av våra grödor. Samtidigt rekomenderas jag en artikelserie om chemtrails som tydligen någon vän till en vän kommenterat kring. Jag läser. Och så fastnar jag.

Jag fastnar inte så mycket i artiklarna som jag gör i kommentarerna. Jag förundras. Förundras över hur en människa alltid är och förblir en människa – oavsett hur välutvecklade vi skall vara som ras och oavsett hur mycket vi skall ha förkovrat oss. Det som förundrar mig är inte så mycket att man tror på olika konspriationsteorier kring fenomenet chemtrails – utan det andra som sägs.

Man säger saker som ”när skall världen vakna?” ”människor borde få veta detta”. Man uttrycker en känsla av att vara en ensam om att liksom känna till en stor hemlighet och att andra är helt okunniga. Det får mig att bli lite barnsligt fnittrig. Ty jag känner att så klart att de har rätt – och samtidigt så fel.

I alla tider har det funnits alla möjliga olika konspirationsteorier, vissa religiösa, andra grundade på andra former av maktfullkomligheter. I alla tider har det visat sig att människor tagit dåliga beslut och gjort saker som i efterhand verkar helt vansinniga: olika botemedel, ritualer med mera. Jag är helt säker på att om ett par hundra år kommer man att se på oss i början på detta millenium och fnissa åt våra vanor och sätt att leva. Man kommer att undra över hur dumma och naiva vi var. Så har det alltid varit. Så kommer det alltid vara. Det är inget nytt, häpnadväckande som denna grupp upplever.


De behöver inte ”väcka världen”. Världen har förmåga att se. Om den vill se. Och det vill man inte alltid. Ty det finns så mycket att välja på att ”se”. Och konspiraitonsteorier kommer att komma och gå. Hela tiden. Så kanske finns det en sanning i chemtrails. Kanske inte. Men jag är lite mera orolig för andra saker. I den mån jag ororar mig.

2017-06-15

Vägskäl

I doften av poppade popcorn – poppade på spisen i en kastrull – sitter jag med halvmörkret som sällskap och funderar. Jag har uppenbarligen en hel del att fundera på, för jag har inte orkat tända någon lampa och inte heller har jag slagits av tanken att jag borde gå och lägga mig, då en arbetsdag väntar i morgon. Nej, jag sitter och funderar på de senaste dagarna.

I tre dagar har jag skuggat biträdande kommunchef i vår grannstad som ett led i min ledarskapsutbildning. Jag har fått vara med i hennes jobbvardag, delta på möten och lyssnat på samtal hon fört med medarbetare. Det har sporrat mig i många tankar och funderingar jag upptäcker att jag faktiskt har närt. Och nu i kväll sitter jag och funderar på om jag vågar formulera dessa tankar i konkret handling. Det känns lite hisnande.


Jag märker att det inte riktigt går att föra ett samtal med mig och att jag inte riktigt är närvarande i det jag gör. Därför tror jag allt att jag måste ta dessa funderingar på allvar. De kommer inte att låta sig avfärdas. Det är lite skrämmande att stå vid ett vägskäl – även i ett i-land.

2017-06-06

Leve den tid vi lever!

Ännu en långhelg är snart till ända. Pingsthelgen har övergått i Nationaldags firande och här i det gula huset på Tröingeberg slår fasadflaggan rappt i den ljumma vinden. Jag slås allt som oftast av den fantastiska miljön jag har fått förmånen att leva i. I bostadsområdet har grönskan tätnat och eftermiddagar som den här kan man känna doften från olika grillar och utomhuskök samtidigt som man kan se ut över Ätradalens vackra hav av åkrar. Det är verkligen en gåva.

Jag är tacksam över det faktum att jag fortfarande har förstånd nog att vara tacksam för allt detta – att jag fortfarande kan se det och värdesätta det. Ty det måste vara ermbarmligt sorgligt att bara kunna se mörker och förfall. Jag har förstått mer och mer, att det var bland annat denna egenskap som tog mig igenom de flesta av de sakerna som jag upplevt. Många är de gånger jag önskar att det fanns ett sätt att förmedla den – att ge den egenskapen vidare. 


Denna helg har jag tänkt mycket på det. Hur det kan vara olika med saker och ting som dessa. Tre vänner till mig har mist människor i sin närhet: en bror, en mor och en far. Tre helt olika livsöden och tre helt olika familjer. Hos dem alla finner jag beröringspunkter och jag har tänkt mycket på deras liv och relationer. På hur det blev och varför. Och det jag ofta i tanken återkommer till är något som den fantastiska författarinnan Chimamanda Ngozi Adichie föreläste om ”The Danger of the Single Story” (Faran med den Enda berättelsen).

Hon tar upp vikten av att höra och lyssna på HELA berättelsen – att inte ge någon tolkningsföreträde. Ty, sanningen är den att vi alla äger vår egen sanning. Att en historia eller berättelse inte bara har EN sanning, utan flera. Alla med samma värde, men kanske med olika mycket smärta/lycka/kärlek/hat i. Innan jag ger mig ut på min lufstur vill jag dela hennes föreläsning med er. Den har givit mig mycket att fundera på!
 
Ha en fin kväll!