Summa sidvisningar

2017-11-05

Att sakna

Allhelgonaafton har via natten övergått i Allhelgonadagen. Det är mörkt ute och inte så mycket ljusare här inne. Det är bara de olika skärmarna som lyser upp livet här inne i huset. Det är verkligen en saknadens helg.

Jag saknar en hel del just nu. Ord till exempel: ord till att rätt kunna uttrycka vad det är som skulle behövas lyftas ut i ljuset. För, visst är det så, att i samma ögonblick som vi har ord för det som gnager och oroar, så är oron något decimerad? Så därför blir avsaknaden av just orden så stor denna natt.

I dag – något senare – när det återigen blivit mörkt – skall jag tända ljus på kyrkogården för alla dem som jag bär med mig. Jag skall också tända ljus för all dem som fortfarande lever, men som skulle behöva skyddas av något av alla de helgon som skall finnas. Ty, under lördagen hann jag inte med det. Jag hann inte heller gratulera min älskade Syster II på hennes dag, och inte hann jag berätta för någon som behövde höra det att jag tänker på den.

Jag hann inte skriva omdömen och rätta uppsatser och inte heller hann jag att se den där filmen som jag jag sparat att se till just detta tillfälle. Jag hann knappt oroa mig för världen och jag hann bara skumläsa ett par viktiga, intressanta och genomtänkta artiklar. För livet hände.

Jag satt på akuten i Varberg. Med min vackra 17 åring. Som fått ännu ett migränanfall. När han ringde från jobbet visste jag egentligen redan innan jag svarade vad som hänt. Och vi körde till akuten för neurologen ville kunna notera vad det är som händer under dessa attacker; varför ingen medicin vill hjälpa och varför smärtan är så otroligt stor.

När jag så betraktar mitt barn i ett dunkelt sjukhusrum med en massa sladdar uppkopplade så saknar jag ord. Och därför dröjer det innan jag kan samla mig ordentligt för att kunna lyfta ut min oro i ljuset, klä den i ord och se den decimeras. För jag saknar den lördag som egentligen skulle ha varit: med alla de där andra sakerna som skulle göras och med en son som gick till jobbet och sedan kom hem, hungrig som en varg och redo att träffa sina kompisar för en lördagskväll i samvaro.


Istället vakar jag i vårt nedsläckta hus över saknaden. 17 åringen sover nu, jämrandes med jämna mellanrum. Och så har det blivit söndag.

2017-10-30

Att ha på fötterna vid diskussioner som leder vidare

Vad glad jag blir för att mitt förra inlägg renderade en sådan klok kommentar! Ty ibland, rätt så ofta, så hjälper det att lyssna på när andra formulerar det man kanske vill säga. Ni vet, man tänker och tänker själv, och så snurrar man in sig i den ena tanketråden efter den andra och så till sist vet man bara att man har ändan där bak.

Jag är ju lärare. Och som sådan har jag i uppgift att fostra demokratiska medborgare. Förutom att lära ut mina ämnen. I mina klassrum försöker jag alltid ha högt i tak och ge utrymme för väldigt mycket olika tankar. Man måste, som ung vuxen, få prova sina idéer mot andra och vid ett förlåtande klimat uppstår en mängd olika samtal. Vi diskuterar högt och lågt och jag måste hela tiden komma ihåg att inte förringa någons tanke, inte kränka någon och inte döma någon.

Mina elever står i behovsställning gentemot mig. Jag ger dem betyg, vilket de är smärtsamt medvetena om, och det gör att jag inte kan köra på i en diskussion som jag kanske skulle i det privata. Jag måste förhålla mig respektfull till värderingar, tankar och idéer de har med sig och svara på deras oro och frågor på ett sätt som lämnar plats för egna tankar. Det är så den egna förmågan till resonerande, empatiska tankar utvecklas. Jag försöker ge goda exempel; förra läsåret jobbade jag mycket med Magda Gads artiklar och Chimamanda Ngozi Adichies noveller och tal.

Den senaste veckan har det funnits ett behov av att prata om #metoo. Och jag vill hjälpa mina elever genom att leda dem igenom deras funderingar. Det är ett fantastiskt ansvar man har som pedagog – fantastiskt att få ta del av alla rädslor, all ilska, undran och glädje. Och då hjälpte Evelina mig – genom sin kommentar på mitt senaste blogginlägg. Så klart att jag måste hjälpa eleverna att sortera i de olika delarna! En annan av mina bloggsystrar delade en debattartikel från ÖP http://www.op.se/opinion/debatt/debatt-kvinnojouren-viktigast-med-metoo-du-ar-inte-ensam?referrer=app om vad man kan GÖRA med allt det som nu blottats så tydligt. Ty många av mina elever vill veta hur de kan hjälpa till, vad de kan göra. Artikeln föreslår bland annat följande:
Och förändringsarbete behövs på många plan:
• lagstiftning
• praktik/handläggning på myndigheter
• praktik/handläggning på arbetsplatser
• utredningar hos polisen
• hantering i domstol
• beskrivningar i medierna
• sexistiskt språkbruk
• stöd till utsatta
Men just nu lyssnar vi och låter berättelserna komma. Nu är det viktigt att den som har en berättelse kan lämna den till en omgivning som tar den till sig. 
Med omfattningen av berättelser om övergrepp och sexuella trakasserier visas vidden av problemet med mäns våld mot kvinnor, strukturerna blir tydliga. Grunden finns i bristen på jämställdhet, i bristen på respekt för kvinnor – och konsekvenserna är ett folkhälsoproblem.
Det är dags för män att göra upp med grabbkultur, ryggdunkande och sexistiskt medlöperi och börja ta ansvar för maskulinitet och börja förändra unkna normer.”

Och precis detta är det som jag nu kan använda mig av när diskussionerna i mina klassrum, i min vardag, fortsätter. Nu känner jag att jag har lite mer på fötterna.

2017-10-29

Att #metoo

Vet inte riktigt vad jag skall skriva, men känner ändå att jag måste uttrycka mig. Förmodligen blir det fel och plumpt. Undfallande eller aggressivt påhoppande. Det går liksom inte att vara sådär ”mittemellan”. Och man äger inte orden som sändare av dem – de ägs av dem som tar emot. Vilket gör att det det som sägs och skrivs ner blir än mer präglande.

De som sagt att pennan är starkare än svärdet har alltid haft rätt, men sällan har det väl varit så tydligt i vår skyddade del av världen som det senaste decenniet. Allt som skrivs skrutineras, analyseras och tillskrivs miljoner olika oönskade vinklingar. Samtidigt som det i de allomfattande kanalerna sällan ens stavas rätt och och man inte är så noga med källkritiken. Det är en underlig tid vi lever i.

Men jag dristar mig till att ha en åsikt i denna fråga också. Jag tycker att #metoo är en nödvändig aktion. Den pekar – på ett mycket sorgligt sätt – ut hur otroligt långt vi har kvar till en jämnlik värld. En värld där varje människa äger sin egen kropp och där varje människa bedöms efter sina egenskaper och där vi, oavsett kön, betalas lika mycket för samma jobb. Vi lever i ett patriarkat, där normgivarna är männen. Och många av dessa män har präglats att tycka att de har rätt till att ta för sig av andras kroppar, både fysiskt och psykiskt.

Jag har också varit där. I den utsattas situation. Men för att inte förringa mina medsystrars situation vill jag erkänna att jag inte blivit utsatt för några av de mer traumatiska situationerna; vid de tillfällen någon fysiskt tagit sig friheter mot mig har jag alltid lika fysiskt haft möjlighet att slå tillbaka och därmed avbrutit tafsandet. Det har alltid varit män som tafsat – och alltid varit jag som fått slå mig fri. Aldrig tvärtom.

Partriarkatet har alltid funnits där. Ett mönster som legat som en tung filt över alla delar av samhället. En osynlig, tjock dimma som de utsatta vackert fått lära sig att huka i. Nu har dimman lättat och skingrats och i det strålkastarljus som nu flödar över det ser vi hur fruktansvärt fult det är. Hur otroligt under vår värdighet det är och hur ofantligt det omhuldats att växa. Jag är tacksam för ljuset. För den hårda och fula sanningen, ty den ger de hukande röster.

Men. Så är där en sida av det hela som gnager i mig. Jag har mött kvinnor som tafsat på män. Kvinnor som blivit vansinniga på att män tackat nej till en dans och därför börjat slå den tjej de istället valt att dansa med. Jag har känt en kvinna som inte ville acceptera att mannen inte ville fortsätta vara ihop med henne och därför började sprida mycket obehagliga lögner om mannen på dennes arbetsplats. Sådant bekymmrar mig.

För, förstår ni, #metoo är otroligt viktig för att markera att alla vi som hukat oss inte längre kommer att vara tysta, det är viktigt för att när man är tillsammans i något är man inte ensam. Den partriarkaliska samhällsordningen måste brytas! Men, precis som i alla andra brännande frågor; de om rasism, om hur man behandlar människor med funktionsvariationer, de om religiös tillhörighet, så är det inte så att man automatiskt är offret bara för att man är på den ”rätta” sidan. Det är där det skaver för mig: ALLA kvinnor är inte goda, ALLA kristna är inte goda, ALLA socialdemokrater har inte rätt, ALLA homosexuella är inte godhjärtade och så vidare.


Jag tänker inte gå in på hur det är med alla dem som vi anser tillhöra ”den skyldiga” sidan. Den delen är knepig (kan man vara en snäll Ku Klux Klanare? Kanske.) Men just här och i detta kan jag inte låta bli att tänka på att jag faktiskt upplevt båda sidorna. Och så till min fråga: vart tar vi vägen med det? Det här att ALLA systrar faktiskt inte enbart är offer – hur tänker vi kring det? Jag undrar på riktigt. För att jag vill kunna argumentera på ett kunnigt och rakt sätt med mina två söner och alla mina elever. Och minimera mottagarnas möjligheter till vinklingar. 

Att hoppa

Vi pratade om det. Vid det sista tillfället vi sågs; om att våga hoppa, att det liksom bara var det steget kvar. För nu hade vi gjort hela utbildningen och skulle få våra diplom – nu var vi diplomerade ledare. Så det är det jag skall göra. Hoppa. In i något nytt. Eller ut ut något känt.

För snart ett år sedan, i november 2016, var jag iväg på assessment, en uttagning, inför Morgondagens Ledare 2017. Jag klarade den uttagningen, liksom jag klarat tre steg innan. Jag fick veta att jag var antagen och skulle få börja utbildningen i februari 2017 som en av 30.

Det har varit en fantastisk tid. En otroligt lyxig tid där jag dels fått många mycket bra föreläsningar och dels fått tiden till att göra en massa djupdykningar i det som är jag. När i livet får man en sådan här möjlighet? Att på allvar och riktigt faktiskt vara tvungen att rannsaka sig själv och dessutom få återkoppling av fyra andra vuxna? Det är alltför få förunnat.

Morgondagens Ledare bygger dels på föreläsningar om, bland annat, utvecklande ledarskap, samtal och kommunikation, arbetsrätt, arbetsmiljö, budget och hur det är att arbeta i politiskt styrda organisationer, men också på principen om SSL – självstyrt lärande. I SSL-gruppen var vi fem vuxna som genom samtal, uppgifter, case och återkopplingar, utvecklades tillsammans. Det finns en otrolig styrka i en SSL-miljö.

Det är främst den gruppen jag kommer att sakna. En grupp där jag kunde lyfta vad som helst och veta att jag skulle lämna mötet med, om inte en lösning, så i alla fall ny idéer kring något som kanske kunde närma sig en lösning. De var mina vapensystrar och bror och vi delade det mesta.


Och nu är det slut. För att bli början på något nytt. Och det var vi överens om: att vi faktiskt kan det här med att leda på ett utvecklande och inkluderande vis. Så nu är det bara det sista kvar: att ta steget ut och hoppa, vissa om att det bara kan gå på ett sätt: bra.

2017-10-21

Att avlägga räkenskap

I nästa vecka är det dags för min examination i utbildningen Morgondagens Ledare. Nio månader har då gått sedan starten och nio månader har då också gått sedan jag avslutade mina politiska uppdrag och mitt aktiva liv i politiken. De första nio månaderna i mitt vuxna liv utan möten, utan material att läsa in, motioner som skall skrivas, läsas och handlingar som skall gås igenom och bildas uppfattningar kring. Nio månader. Så lång tid som det tar för ett barn att möta världen utanför.

Och hur har det då varit? Hur har det känts? Vet ni, det börjar kanske bli dags att avlägga räkenskap, att redogöra för det? Ty om jag skall formulera mig i skrift till er, måste jag ju uttrycka i klara ord det jag så luddigt tänker. Nåväl, vi gör ett försök:

Jag har fått så otroligt mycket tid till vardagen, den där som liksom sker hela tiden, den där som jag alltid innan upplevt som lite egoistisk: jag läser romaner, tränar, läser in mig på forskning kring mitt yrke, sjunger, hinner se färgernas skiftningar och reflekterar kring saker som hybris. I sig är dessa saker inget jag låtit bli innan, men då har de skett EFTER alla mina politiska ”måsten”, med den effekten att jag sov fyra timmar per natt. I nästan tjugo år.

Ni ser, politiken för mig har alltid varit mitt sätt att göra min samhällsmedborgerliga plikt på. Och skall man utföra sin pikt skall man ju göra det ordentligt. Vara påläst och kunnig. Ta ansvar för det man gör och alltid göra så gott man kan. Att vara kommunpolitiker är som att vara med i en handfull föreningar: man deltar i kvällsmöten där man hjälper till med förberedelser, skriver protokoll, man är ute och informerar, deltar i marknader, håller torgmöten, gör studiebesök. Man arbetar på sitt jobb – i mitt fall som lärare på 100 % - men man är ALLTID också politiker. I matbutikerna möter man medborgare som undrar, ställer frågor. På kvällar och helger och högtider, ringer människor som behöver svar och hjälp. Mailboxen är full av frågor från andra organisationer, medier; medmännsikor som vill informera, upplysa, ställa frågor och ha svar.

Och man gör det samtidigt som allt annat: man bakar till ett torgmöte och så kör man till ett fotbollssammandrag och deltar på föräldramöten och styr upp klasskassor och deltar på aktiviteter och säljer korv för fotbollsföreningen och föreläser om vägskatter och tvättar matchställ och sitter ordförande i en fritidsförening och delar ut flygblad och samlar in pengar och så tvättar man och klipper gräs och målar hus och tar hand om skrubbade knän och ledsna kompisar och hjälper föräldrarna att koppla upp sitt fibernät och försöker klämma in någon middag och bakar pepparkakshus från grunden och gör julgodis och klipper häcken och ruskar ur strandsand ur badlakan och tokar golv och torkar snor och torkar tårar och krattar löv och. Ja, ni ser. Samtidigt som man är tillgänglig politiker. Med ansvar över kommunmedborgarnas skattepengar.

Det är fantastiskt att få vara en så tydlig del av en demokrati. Att få vara en tydlig del av ett ansvar. Att ha fått förtroende för att vara det. Och därför kan jag sakna det. Att få bära din och min oro på axlarna och faktiskt vara ansvarig för den. För det är bara då man man tydligt blir manad till att göra något åt det som skaver. Och det tydliga mandatet och ansvaret kan jag sakna. För i dagens imaginära verkliget på sociala medier får man inget reellt gjort – man duttar hit, man duttar dit. Och så sitter man på sin kammare och hummar. Jag tycker om att göra saker i verkligheten: att skänka en filt till den som fryser, att hålla upp en dörr, att följa någon som är rädd och ensam till något som känns tryggare för dem. Och det kan jag sakna. Att i min roll som politiker få hjälpa till att baxa denna värld åt det håll som jag önskar.

Det andra då? Allt jobb? Det saknar jag faktiskt inte. Om jag skall vara helt ärlig. För det är ett otroligt jobb alla min politkerkollegor lägger ner – oavsett partitillhörighet. Och idag kan det kännas som ett arbete som verkligen strävar på i motvind. För ojojoj, vilka underliga uttalanden som kommer ifrån våra partier. Sittandes så här på sidobänken känner jag inte ens igen mitt eget parti ibland. Och det är tungt. För jag har ju lämnat. Och om jag vill påverka måste jag in i spelet igen.


Och jag vet inte om jag vill ge upp min vuxna vardag för det. Det nio månader gamla livet. Inte riktigt än. I alla fall.