Summa sidvisningar

2019-01-19

Att börja ett nytt jobb

Ett par veckor in i det nya jobbet. Biträdande rektor på den enda kommunala gymnasieskolan i kommunen. Det är egentligen väldigt stort och samtidigt så ofantligt litet. Precis som det mesta i livet. I ett ”just nu” kan många saker kännas oöverstigliga, omöjliga att förlåta och glömma och otroligt överväldigande, för att i ett ”då, innan” te sig skrattretande enkla, obetydliga och enbart sedelärande. Livet är förunderligt på detta sätt. 

Jag brukar försöka förhålla mig till livet på ett jordnära sätt: vet du inte hur du skall bete dig – var snäll. Det är mest respektfullt emot dig själv då du annars får leva med att du är en sådan som trampar på andra. Det andra jag försöker leva efter är att det är en ny dag i morgon. Ni vet, solen kommer att gå upp, oavsett vad som händer omkring mig och även om den kanske går upp bakom ett täcke av moln. Det vill säga, jag kanske inte skall gå omkring och känna att allt står och faller med mig. ”Det blir som det blir och det var som det var” som Ove i Fredrik Backmans bok uttryckte det. 

Mina två rättesnören tar jag med mig in i mitt nya jobb och jag försöker att låta bli att springa på alla bollar och att hela tiden hoppa högst. Det är inte alltid helt enkelt för jag är så förbaskat plikttrogen. Men jag tycker om mitt jobb. Jag tycker om att behöva lära mig nya saker och att tänka i nya spår. Jag gillar att klura ut lösningar och väga saker och ting emot varandra. Jag utmanas av att göra fel, för misstag är otroligt lärorika och jag tycker mycket om att slutföra saker och ting. Jag jobbar mycket mer än mina 40 timmar i veckan, men jag tänker att det måste jag nog göra, i alla fall det första halvåret. Tills jag lär mig att sortera i alla inbillade och verkliga måsten. 

Och mitt i all den lycka som mina nya uppgifter innebär – bär jag med mig ett minne av ett svek: jag upplever att jag har svikit mina elever. Jag bröt upp från en relation som jag, liksom underförstått, låtit dem tro skulle hålla hela skolan ut. Det är INTE att bete sig snällt. Och därför har jag tappat respekten för mig själv. Så jag behöver tid att hitta den igen. För solen går upp oavsett och livet går vidare och nya relationer kan ersätta de gamla. Hoppas mina elever glömmer mig och mitt brutna löfte snabbt. För livet är förunderligt. 


2019-01-05

Att slutdefinieras

Jag är en ordnarkoman. Jag vältrar mig i ord och låter, smakar på dem och försöker ikläda mig i dem. På samma sätt som andra provar ett par skor eller en tröja, prövar jag ord och uttyck. Vissa ord klär inte mig. Förstår ni hur jag menar? De kan låta uppriktiga eller vackra i andras munnar, men från mig landar de i en klibbig geggamoja eller landar stumt utan studs i ett tomt eko. 

Men idag kunde jag landa i mjuk förvissning om att orden jag använde hamnade precis rätt – de till och med hakade i varandra och skapade en realitet och förde med sig ett budskap. Jag pratade med en gammal vän och kollega om att vara färdigdefinierad. Jag återberättade bitar av samtal jag haft med B, min äldsta, och jag pratade om önskan att vara färdigdefinierad. Om hur viktigt det verkar vara för vissa människor att vara färdig, klar, som människa. Och jag fortsatte med hur oviktigt det var för mig. 

Det är något som slagit mig i samma andetag som jag upptäckte att jag vet vad jag har och var jag är – jag vet också att jag inte på något sätt är ”färdig”. Jag är jag. Många miljoner jag. Trots att jag alltid är samma. Men jag är också de olika delar som förstärks i samvaro med andra. Och så länge jag inte är färdigdefinierad lever jag. Oavsett vad jag kan ge sken av. 


Att tidstänka

Det är ju ett nytt år nu. 2019. Och det känns plötsligt så svindlande, det här med tiden. I sociala medier läste jag en kommentar om att nästa år, 2020, är de som föddes 1990 30 år. Och då blev det så tydligt för det slog mig att när jag 1990 gick andra året på gymnasiet kändes VERKLIGEN 1960 otroligt långt borta. Det var liksom väldigt mycket svart/vit tv och Saltkråkan över det hela. Jag tyckte helt uppriktigt att den tiden hade mycket lite med ”min” tid att göra. Förmodligen känner de första 90-talisterna precis samma sak. Om inte ännu intensivare. 

Jag menar, hur snabbt har inte världen utvecklats, omvecklats och imploderat under det senaste seklet? För varje decenium har takten bara ökat. Allting har kommit allt närmare, men paradoxalt nog har allting också flyttats allt längre bort. 30 år är lång tid. Och också väldigt, väldigt kort. Det är inte helt enkelt. 

En annan dimension för mig är mina allra första elever var den kullen som föddes 1990. När de började i sjätte klass, 2002, var jag precis nyutbildad lärare. Och de, mina barn, fyller 30 år nästa år. De kommer att vara lika gamla som jag var det året jag mötte dem för första gången. Det är helt häpnadsväckande vidunderligt.

Tiden. Som kan gå så hiskeligt fort och smärtsamt långsamt. Åren. Som går och händer och sker. Med eller utan vår medverkan. Jag tänker så här: i år skall jag vara medveten om tiden. Det räcker nog så. På samma sätt som jag gjort mig medveten om vad jag har och var jag är vill jag bli medveten om tiden. Om dået, nuet och sedanet. 2019 – välkommen.  

2018-12-24

Att fira frid

Det är julafton i nådens år 2018. Jag steg upp till ett kallt hus där en plötslig köldknäpp under natten gjort världen utanför frostig och vit. De 17 graderna inomhus värmde mig ändå för blinkningen från moder natur, om att det finns en tingens ordning och att vid jul SKA det vara kallt, skänkte en blid förtröstan. Morgonens första varma mugg kaffe lade sig som balsam på min själ. Det finns en viss ordning på saker och ting i världen, även om mycket verkar upp och ner. 

Jag firar frid. I år har vi valt att vara helt själva, vi fyra, på julafton. Vi ska äta en massa god julmat, hemlagat godis, stora julapelsiner och spela spel. Bara vi fyra. Tänk vilken lycka! Jag är inte ens stressad här, där jag sitter uppkrupen i soffan med en filt och laptopen i knät: om en halvtimme skall jag ställa in den förberedda Jansonen och revbenen i ugnen och så skall jag steka köttbullarna och prinskrovarna precis innan Kalle, så att vi bara kan sätta oss vid bordet med en gång när vi tittat klart. Och bordet, ja, det är dukat sedan i går. 

Jag firar frid. Och slår undan tankar om annat för en dag. Slår undan sådant som pockar och irriterar. Plockar ner Luther från axeln och stuvar undan honom och ignorerar de väsande olyckskorparna. Ty, det är en dag bortom julen också, och bortom friden och då, då skall jag nådigt ge dem en minut var. 

Jag firar frid. Och är tacksam för allt jag har. Just nu. För morgondagen vet vi inget om. Och jag tänker att oavsett, oavsett vad morgondagen har att bjuda på kommer jag för alltid veta vad jag haft och att jag hade vett att vara tacksam för det just då. Och det – det är att fira frid. För mig. 

Var rädda om varandra där ute! Var goda och snälla! Gör för andra vad ni önskar andra gör för er! Mer än så behövs inte för att världen skall bli vacker! 


2018-11-17

Att andas i fyrkant

Ni vet, det här med att kunna klä i ord saker som är outsägliga? Det här med att uttrycka det innerst innersta? Att kunna använda ord som inte behöver tolkas och sättas i sammanhang? Det är få tillfällen i livet där det ljudlösa sammafaller så väl med situationen att det man vill ha sagt ändå uppfattas precis som det var ämnat. Ett sådant tillfälle var några dagar i förra veckan. Veckan när Dante försvann. 

Jag kände inte Dante. Inte heller Dantes pappa och bonusmamma även om jag visste vem de var då de bara bodde ett par gator ifrån oss. Här, på Tröingeberg i Falkenberg där vi bor, hälsar alla på varandra när vi möts på de vackra gång- och cykelvägarna som vindlar genom den vackra naturen och snirklar sig upp till våra villagator. Vi hälsar, nickar och ler vid Valborgsmässoelden i utkanten av den fotbollsplan, lekplats och cykelcrossbana, där alla våra barn leker, ofta till sent på kvällarna. 

Så självklart var jag ute och letade. Liksom alla andra. Tisdagkväll och natt, onsdagnatt och även en stund på torsdag. Och där behövdes inga ord. Vi ville alla samma sak. Hitta Dante. Punkt. Hitta Dante och lämna honom i en trygg famn. Första natten ingick jag i en grupp med fyra män. Vi sökte av flera områden. Det enda vi sa till varandra var ”jag har också barn” och så visste vi. Det fanns liksom inget annat som behövde sägas. 

När jag kom hem och under de långa dagarna som jag var på jobbet lärde jag mig andas i fyrkant. Och då hade jag bara varit en av dem som letade. Jag undrar just hur man andas om man är en av dem som stod Dante nära? Som står hans närmaste nära? Hur andas man då? Och hur klär man i ord det man inte kan säga? 

Jag vet inte. Ibland hittar inte ens jag ord. 

2018-10-21

Att inte veta vare sig ut eller in

Oj. Nu var det verkligen längesedan. Nästan oförlåtligt längesedan. Och det har känts må ni tro, det här med att inte ha ork, tid och kraft att skriva. Det förhåller sig nämligen så med mitt skrivande att det är som för andra personer med tränande eller skapande av annat slag: jag skriver när jag mår bra, av ren och skär lycka och jag skriver när jag mår dåligt, allt för att sortera i mina tankars rum och rensa ut det som förgiftar. Men att inte skriva. Det är direkt livsfarligt för mig. 

Det tog ett litet tag för mig att se de tecknen; de som brukar tala om för mig att nu får du allt sakta in damen, att nu är det nog dags att ta en ordentlig funderare. För det som sysslesatte mig var ju så ohemuligt roligt. Spännande och utmanande. Men ack så utmattande. Det kom dessutom samtidigt som en inflammtion i muskelfästena på utsidan av min vänstra armbåge, vilket har gjort att all den fysiska aktivitet som jag brukar göra för att pysa ut negativ stress, har fått stanna av helt. När man som vänsterhänt har så ont i armen att man knappt kan borsta tänderna, är det inte bra. 

Så vad har jag då gjort denna vackra, ovanliga höst? Jag har provat på en tjänst som biträdande rektor på den gymnasieskola där jag arbetar. 50% rektor och 50% undervisande lärare. Vilket har varit fantastiskt roligt, men otroligt tungt. Så tungt att jag härom kvällen glömde bort att vår äldsta son B varit 18 år i snart ett år. Det är inte så bra det. 

Arbetet som biträdande rektor har varit väldigt spännande, men ack så krävande. Jag kastades in i rollen redan innan jag skulle påbörja den och utan någon som helst introduktion tog jag mig an tunga elevärenden. Jag ville så gärna göra rätt, tillräckligt och korrekt. Jag ville vara där för min personal som behövde stöd, jag ville vara rättvis mot eleverna och jag ville att föräldrarna skulle känna sig trygga med mig som ledare. 

Jag ville skriva ordentliga, utförliga utredningar och se till att man fick handledning kring frågor som gav ett otroligt stresspåslag och jag ville skapa stabilitet i en värld som ständigt är föränderlig, ty utan en grundstabilitet kan ingen utveckling ske, för då är man koncentrerad på att hålla näsan över vattnet på kort sikt. Man kan inte jobba med ”kort sikt” när det gäller människor. Då släcker man bara bränder. 

Samtidigt ville jag vara där för de elever som jag undervisar; planera undervisning och individualisera den. Göra rättvisa och kloka bedömningar som kommuniceras och förstås av eleverna. Jag planerade utvecklingssamtal och försöker få ut välformulerade åtgärdsprogram som dessutom innehåller realistiska mål. Jag håller i prövningar och individanpassar kurser för de av eleverna som har NPF-diagnoser. Jag jobbar. 60-70 timmar/vecka. Och kan inte stänga av huvudet när jag kommer hem på kvällarna, utan läser mail, svarar på sms och räcker inte till…

Nu vet jag inte riktigt. Det är en tjänst ute som biträdande rektor på heltid under 2019. Det är ungefär det ansvarsområde jag har just nu. Jag skulle vilja söka den, men jag vet inte jag. Dels älskar jag mitt arbetslag och mina elever och kollegor där jag redan är. Och jag vill inte lämna dem i sticket. Men jag tycker också om möjligheten att få vara med och styra upp det som bitvis gungar och skapa en större stabilitet. Bekymmret är att jag skulle få göra det på kort sikt – OM jag fick tjänsten – för det är bara under 2019. Och då skapas en instabilitet igen.

Och var gör jag störst nytta? Gör jag ens någon nytta? Elller springer jag bara omkring med värkande arm och skapar kaos? Jag vet inte jag. Men jag vet att jag måste bestämma mig. För jag vill inte glömma bort att min ena son fyller 19 i januari och att den andre fyller 15 i mars. 

2018-08-30

Att leva i dikotomi

Det här talet om Yin och Yang, om att svart behöver vitt och att medaljen har två sidor är en helt annan typ av verklighet än den jag upplever varje dag. Mina sekunder och minuter existerar i en dikotomisk värld: en värld som är en helhet, men i två helt olika delar. 

Denna diskrepans skaver i mig. Den sysselsätter min vakna tid och dröjer sig kvar i mina drömmar på natten. Den är som ett skoskav som jag känner av alltid, men olika mycket. Dikotomin handlar om mina två olika liv. Vardagslivet som medelålders, medelklass, arbetande mamma, med allt vad det bär med sig. Och livet som den ständigt stridsberedde, oönskade, landsförrädaren som skall repatrieras. 

Det tar energi detta, att leva ett liv som är delat i två delar. Ena sekunden funderar man på vilken tid som skulle kunna passa att boka på bilprovningen för att i nästa sekund lyssna på någon bekant som säger att hen skall rösta på SD: ”för att de är de ända som GÖR något”. Och då slängs jag in i den där andra delen av mitt liv. Det livet där jag med jämna mellanrum, i 25 år, behövt lyssna på röster som i telefon försäkrat mig om att NÄR de får makten ska de ”ta tag i människor som mig”. När jag frågar dem om förändringarna i deras egna tolkningar av sitt partiprogram hånskrattar de bara och berättar – skrytsamt och villigt – att de har bättre vett än att öppet prata om sådant nuförtiden. Att de lärt sig att vissa saker måste ”presenteras i lite mindre doser för att Svenssons skall kunna ge dem makten”

Ni förstår kanske. Att det där skoskavet hotar att inflameras till en bultande, varig böld. När till och med människor runt om kring mig vill ha en regering som på kvällstid ringer hem till ”sådana som mig” och talar om att jag inte är önskvärd. Jag. Ta in det. 

Idag var SD på torget i vår stad. Jag skulle ha varit där och vänt ryggen till som jag gjorde för fyra år sedan också. Men jag arbetade så jag kunde inte. På lördag kommer tydligen detta årtiondets motsvarighet till exakt vad SD öppet hotade mig med för 25 år sedan, Af*. Positionerna flyttas mina vänner. Och på lördag arbetar jag inte. Och dikotomin som är mitt liv innehåller helt plötsligt bara en del: livet som den ständigt stridsberedde, oönskade, landsförrädaren som skall repatrieras.