Summa sidvisningar

2018-06-14

Att vara aningslös

Sent i natt loggade jag in på FB. Jag brukar numera inte alls följa något på FB mer än att jag håller mig uppdaterad på vem av mina vänner som fyller år och så kikar jag in på mina meddelanden då jag för övrigt inte laddat ner messenger. Men så i natt fastnade jag på ett inlägg i mitt flöde som en av mina vänner lagt upp i sitt flöde. Och där och då kände jag att jag måste få lufta mina reaktioner, ty de höll mig fast i ett vaket tillstånd till på småtimmarna. 

I inlägget, skrivet av en kvinna (källa finns sparat), berättar hon om en fruktansvärd händelse från tidigare i veckan. Hon blev överfallen av två män på sina föräldrars uppfart (där hon inte själv längre bor) när hon sent en kväll steg ur bilen. I inlägget finns bilder upplagda på hennes skador och det är en uppskakande läsning. Dels för att jag verkligen kan sätta mig in i skräcken av att bli påhoppad på en plats som man betraktar som säker – inte för att man någon gång skall utsättas för något sådant, oberoende av plats – och dels för att jag blir så in i Norden förbannad på människor som ger sig själva rätten att behandla andra människor som skräp. 

Kvinnan berättar i inlägget att gärningsmännen försvann, utan att få med sig något och att händelsen är polisanmäld. Liksom många andra som kommenterat hennes original inlägg, hoppas jag innerligt att dessa båda män kan identifieras och ställas inför rätta. 

Men. 
Så läser jag inlägget och mitt i min upprördhet, letar en bitter bismak sig in:
Man är fan inte säker någonstans längre! Inte längre i vårt fina villaområde. Inte ens utanför mitt eget hus […]
’Sverige har aldrig varit tryggare’.
Svordomar som skulle få en sjöbuse generad är vad jag har lust att hälsa regeringen och vår fantastiska sjuklöver!
Tack för det ’trygga’ Sverige ni har skapat! 
Den 9 september är det val. Förvalta din röst väl!”
Jag gör några enkla Googlingar och hittar några andra artiklar om kvinnan och trots att jag inte kan släppa min ilska över gärningsmännen och trots att jag fortfarande kan känna hennes skräck, känner jag också en slags uppgivenhet. Hon är med i SD. Antagligen kommer hon från Iran eller något annat land i Mellanöstern då hennes vackra namn antyder det. Och hon är med i SD. Jag tar det en gång till: hon är med i SD. SD, vars medlemmar diskuterar vad man skall göra med skräpet från MENA (middle east north africa) länderna. I det SD där man i partiprogrammet talar om den ”svenska NEDÄRVDA essensen”. Jag baxnar över den aningslöshet jag anar.
Vad är det som gör att man som en person med någon form av invandrarbakgrund ens funderar på att rösta på SD? Det finns flera sådana människor i min absoluta närhet. Med andra ord är inte denna kvinna från Stockholm exklusiv i sitt tänkande. Och jag kan inte hjälpa att tänka att det som kommer att bli demokratins fall inte på något sätt handlar om extremism, utan om den vanliga människans infantila och naiva aningslöshet. 
Genom historien har vi tydligt kunnat se att alla extrema yttringar – i politik, i religion, från vänster eller från höger – alltid har resulterat i en enda sak: förföljelse och förtryckande ända in i den innersta kretsen. Kvinnan i Stockholm kommer förmodligen inte vara den första som drabbas: hon kommer att behövas i ”revolutionens” uppstart. Förmodligen kommer hon att klara sig ett par år längre än en sådan som jag. Men hennes öde är den samma. 
I alla former av diktaturer har man börjat med att utesluta/försvåra för/internera människor som är längst bort på skalan, för att liksom långsamt normalisera beteendet. Men man har alltid slutat det hela med att till och med fängsla/mörda familjemedlemmar och partikamrater. Ingen har gått säker: oavsett din ställning i samhället, din ekonomi, om du vunnit OS-guld för ditt land eller forskat fram någon banbrytande medicin. Till sist har det alltid handlat om att du inte är ”önskvärd”, oavsett om det handlat om att du varit kristen, kapitalist, kommunist, jude, borgerlig eller muslim. Alltid.
De som förr brukade ringa mig, som företrädde (och fortfarande företräder) SD var MYCKET tydliga mot mig i detta: ”vänta bara till vi får makten – då behöver vi inte längre låtsas som om vi bryr oss om all smuts”. Så för mig är det MYCKET klart och tydligt: SD är ett främlingfientligt, rasistiskt parti med nazistiska uttryck. De som röstar på SD är kanske inte allt detta men för mig räcker att de är aningslösa. Det oroar mig mer. 
För övrigt hoppas jag verkligen att de två gärningsmännen identifieras och ställs inför rätta. Det de har gjort förtjänar mitt absoluta förakt. Dessutom hoppas jag att kvinnan återhämtar sig helt. 

2018-06-12

Att vara i ljusa sommarnätter

Så är det sommarlovsvecka. Kanske firades studenten redan i förra veckan eller så väntar viftande flaggor, ”Den blomstertid nu kommer ” och tal från rektorerna senare denna vecka. Hur det än är med det så är lovet alldeles i faggorna. Väntandes på oss. 

Och här på västkusten visade sig så äntligen den västsvenska sommaren: i går regnade det och blåste stormvindar. Himlen var mörk och det rasslade i alla träd och jag cyklade hem med jackan på. När klockan var sju var det redan mörkt ute. Och då insåg jag: maj månads fantastiska sol har inte bara inneburit värme och ljumma nätter: den har också erbjudit dessa magiska ljusa nätter. 

Jag har saknat dem - de djupvioletta, sammetslena, ljusa sommarnätterna. Jag har inte upplevt dem på flera år och jag har saknat dem något otroligt. De är så.. förlåtande. De omsluter dagen, tankarna och världen. Och det behövs sådant, har alltid behövts. Men flera år har vi inte haft dessa ljusa nätter. 

Tänk att det skulle till en stormig, regnig, vanlig västkustsommardag, för att förstå riktigt HUR SPECIELLA dessa veckor varit?! Som med allt annat i livet: om man inte är uppmärksam saknar man inte det goda som är förrän det är något som varit. 

2018-05-21

Att hänryckas

Det får gå hur det vill. Med denna sommar. För jösses vilken magi maj har bjudit på! Jag är hänryckt och lycklig. Fullkomligt. Det är en overklig känsla att liksom redan vara fylld av det som man så ivrigt väntar på. En mycket behaglig känsla. 

Ja, ni vet ju det redan. Att maj 2018 har bjudit på en fantastisk försommar, fantastisk grönska, dofter och solvarm hud. Varje eftermiddag och kväll har känts som semester. Ni vet, den där fullkomliga känslan av avslappning?

När känslan är så fullkomlig finns det inte ord att beskriva den. För det är en sådan gåva att kunna bli såhär avslappnad i maj, i denna tid. Det är en sann ynnest att ha fått denna tid – oavsett vad som väntar. För jag är väl medveten om att sådana här vattenhål inte slösaktigt delas ut hur ofta som helst. Och kanske är det just därför jag värdesätter detta så mycket. 

Jag hoppas innerligt att ni alla har haft en möjlighet att stanna upp i denna hänryckningens tid – även om livet kanske är varit mörkt och svårt. För även om ni bara har kunnat vila några ögonblick i den, är de ögonblick värda sin
stund i guld. Och värda att skriva ett inlägg om. 

2018-05-13

Att fånga mellanrummet

För första gången på så länge jag kan minnas har jag fångat det gäckande mellanrummet, tiden mellan hägg och syren. Ett mellanrummets ögonblick som har tytt sig som en sägen, något jag läst om och hört talas om, men aldrig upplevt. Jag har tänkt att det kanske bara är något som existerar i ord – nedskrivet och nedärvt så att vi alla kan få en gemensam bild när vi hör orden. 

Men så fångade jag det i år. 

Och det är helt magiskt. 

Jag har sett lövverken tätna, knopparna brista och andats in fågelkvitter, barnskratt och grilldofter. Och jag har upplevt häggen och fångat syrenernas födelse. Det har varit obeskrivligt att i en tid som denna, med all oro, all alternativ, individuell faktatolkning, bara få vara. Mitt i ett ögonblick. 

Tacksam för mellanrum att vara i. 

2018-04-29

Att icke-existera

För drygt ett år sedan avslutade jag mina politiska uppdrag. I och med det avtonades min närvaro i den digitala etern och på sätt och vis slutade jag existera. Mer och mer drog jag mig undan sociala medier; deltog inte i debatter, delade inte material, var sparsam med fototaggningar och FB:s nya algoritmer hjälpte mig på traven: då jag inte längre styrde vad jag själv ville se – om jag själv inte aktivt varje dag gick in på varenda en av mina vänners flöden – blev FB ointressant för mig. Det gjorde uppbrottet så mycket enklare. 

Så jag slutade vara aktiv även på FB och det blev endast en plats för mig där jag kan gratulera mina vänner på födelsedagarna och höras med släktingar och vänner i andra länder. Kanske passar jag på att gilla något foto, någon kommentar, men jag tillbringar mycket begränsat med tid på det. Instagramkontot jag har är mycket snålt begränsat till min närmsta familj och jag har vägrat Twitter. I denna uppkopplade värld icke-existerar jag. Så till den milda grad att jag till och med mina mailboxar ekar tomma. 

Inte ens den dagliga floden av hot och hat når mig längre. Och i mitt stilla sinne har jag börjat fundera över vad det kan bero på, vad det är kopplat till? Var alla dessa åsikter som riktats mot mig i alla dessa år, knutna till mitt politiska engagemang eller var de knutna till min digitala persona? Förvisso har jag förärats hot och hat i den traditionella brevformen också, men det kom i betydligt mindre svallvågor. Vad är det som gör att jag lämnas i fred nu? För jag är ju fortfarande samma person med samma åsikter. Det är sannerligen intressant.

Så i går hade jag fått ett ansenligt antal mail igen i en av mina mailboxar. På min mobil blinkade en mängd okända nummer. Och jag undrade vad som hänt. Det visade sig att det handlade om att någon av mina kollegor blivit filmad på arbetet på den skola vi båda arbetar och nu ville man att jag skulle ha en åsikt. Och på en gång var jag tillbaka i den digitala världens verklighet. I mitt stilla sinne sände jag min kollega en tanke och jag kände ett adrenalinpåslag i hela kroppen: oavsett vad som hänt och sagts och gjort och vems felet var, förstod jag vart det digitala drevets orkanvindar blåste. Och jag visste hur det skulle kännas när det träffade, ty i vår uppkopplade värld sätts bollar i rullning i en rasande fart. Allt medan all de andra system vi har, fortfarande är mänskligt långsamma. 

Jag föredrar mänsklig långsamhet, kommunikation öga mot öga, möten i verkligheten. Långa, utredande texter med empiri och vetenskaplig grund. Vackra målningar och handskrivna brev. Böcker, som författare skrivit på länge och långa, djupodlande reportage på tv:n. Jag är en lyckligt lottad digitalickeperson. 

2018-03-18

Att följa upp

Så klart såg jag det framför mig; ett nytt sätt att uttrycka det jag under dagarna samlade på mig i form av oavslutade meningar, vankelmodiga tveksamheter och frivoltande sarkasmer. Och så blev det ännu en paus. Men denna gång en högst ofrivillig och oväntad sådan.

För drygt en vecka sedan drabbades min far av en massiv stroke. Jag vill med en gång skriva att han återhämtar sig ofantligt bra och att han faktiskt mår så bra det går. Kanske kommer han hem redan nu i veckan. Min mor och bror bad mig att inte skriva något om detta i sociala medier. Och därför har jag låtit bli. Men i kväll kände jag att jag på min blogg – som nästan ingen läser – ändå ville återkoppla till er få trogna läsare om vad som händer i min mars.
Förmodligen kommer jag återkomma till ämnet när det inte längre känns som ett öppet sår för mor och bror min. Ibland är det inte de egna känslorna och önskningarna som är de viktigaste.

Men min mars i övrigt? Jo, så här:

- L fyller snart fjorton år. Och jag tackar kosmos för denna fantastiska människa som jag får kalla min son varenda dag. Vilken lyckosam människa jag är!

- Min svärmor har fått ett tillfälligt visum och kommer och bor ett tag hos oss. S skall hämta henne nästa söndag. Frågor på det?

- Vi är inne i omdömmesskrivningarnas tidevarv, vilket toppas med ett dussintal utvecklingssamtal. En ickeavundsvärdtid i ett pedagogiskt arbete.

- Det är val i Ryssland. Utan något att välja på. Det är fint ordnat det.

- Kent Ekeroth, min nemesis, skall flytta till Ungern. DET är något av det mest ironiska i mitt vuxna liv. Ni som känner mig vet. Annars kan jag ju berätta: mina båda föräldrar är ungrare och Ungerns nazister, Pilkorsarna, var värre än Tysklands nazister mot judarna. Kents mamma är judinna. Suck. Men Kent skall flytta dit. Och förmodligen då lära sig ungerska. Sok szerencsét med det Kent.


Och så var det det här med att inbilla sig att saker och ting kommer att bli som man visualiserar det. Det blir det sällan. Men ofta blir det bättre även om det blir sämre, eller så blir det inte så dåligt i alla fall. Trots att det inte alls blir som man önskat.

2018-03-04

Att tänka kort i mars

Ibland blir jag oändligt trött på mina egna, långa, invecklade tankeströmmar. Det är som om jag inför mig själv ursäktar och förklarar mina funderingar inför en osynlig domstol. Inte för att jag vet vad jag skulle kunna bli dömd till och jag känner inte till straffens beskaffenhet, men jag gör det ändå. Om och om igen.

Kanske är det en yrkesskada? En sådan där som femton års pedagogiskt arbete kan medföra: förklara, försöka förklara från ett annat perspektiv, se saker ur olika synvinklar, respektera andra sätt att se på/uttrycka/bedöma saker och förklara ännu en hundrande gång. Man förklarar så mycket att man till sist knappast kommer ihåg vad man själv egentligen tycker.

Så ikväll tänker jag kort. Utan att tänka efterefter:

- Vasaloppet. Kan faktiskt inte bry mig mindre. Alls. Kudos och all heder åt alla som orkar genomföra det. Men. Bryr mig oändligt lite.

- Min son har fått kallelse till mönstring. Pacifist som jag är blev jag ändå glad över att han vill göra värnplikten. Insåg att det är svårt att logiskt förena dessa två tankar.

- Ännu än gång är det ungdomar på skolor som leder en protest! Denna gång mot NRA i USA som fortsätter att via pengar och makt påverka ledande politiker till att uppmuntra människor att bära vapen. Och som tidigare i historien hånas ungdomarna av ledarna. Och som tidigare i historien kommer ungdomarna vara de som får rätt i eftervärldens ögon.

- Vi har haft en iskall vecka. Mina näshår har klibbat ihop och den kalla västkustvinden har gjort att till och med mina inälvor har frusit. Men. Jag har fått se solen. En hel vecka.


Ha en fin söndagskväll!