Att tråna

Tråna. Trängta och längta. I dag, sittandes i min ensamhet bland tusentals människor på vår vackra, vita sandstrand, hörde jag genom mina lurar detta vackra verb. Det slog mig hur mycket fylligare det var än uttrycket ”längta” eller ”sakna”: det anslog en djupare sträng inom mig. Trots att jag kunde höra sorlet av alla sommarfirande människor runt omkring mig, svagt genom lurarna, skickades jag långt bort i tanken. Tråna. 

Jag lyssnade på en av årets sommarpratare i P1. Jag har nästan aldrig någonsin tidigare gjort det och om jag gjort det har jag gjort det långt i efterhand, när kollegor eller vänner ivrigt diskuterat något och det därmed stått klart för mig att jag nog borde lyssna. Denna sommar har jag lyssnat på så gott som alla. Ty denna sommar har verkligen inte varit som sommrar förr. 

Hur som helst. Denna sommarpratare använde inte verbet ”tråna” på ett begränsande sätt; nej, det handlade inte om att sukta efter kärlek eller närhet, det handlade om att tråna efter en historia, ett minne. Och det kändes fint. För det var liksom den förstärkning av uttrycket ”längta efter” som jag behövt. Något som kunde förklara att det jag kände inte var som att ”åhh, jag längtar efter en glass” eller ”åhhh, jag längtar efter semester”. Nej, för jag trånar efter semester. En semester från min tråcklande hjärna som även i sömnen löser världsproblem. Som inte kan njuta av något, som ständigt är katastrofinställd. Nej, den här sommaren har inte varit bra. 

Det är flera saker: L och jag har behövt vara på sjukhus en hel del. Det kommer nog att bli helt bra så småningom. Det är både han och jag överrens om. Min pappa fick en massiv stroke för lite drygt ett år sedan och det följdes upp av två grand mal epilepsianfall. Trots en fantastik fysisk återhämtning är det en hel del övrigt att önska. Och min mammas tålamod och ork tynar. Ni som har följt min blogg och känner till lilla 9-år och resten av historien anar nog hur kaoset ser ut. Och så är det mitt älskade jobb där jag inte har lyckats särsklit bra. Alls. Så jag har jobbat alla dagar för att försöka få rätsida på saker och ting, så att andra inte skall snubbla i oredan. 

Det finns annat också. Som gnager som en trånad, men jag kan inte få fatt i ord att formulera det. Därför avfärdar jag det som en förklimakteriell känslovallning och därmed förminskar jag det som den duktiga flickan jag är. Tids nog faller säkert formuleringarna på plats. Och gör dem inte det får jag fortsätta tråna. Efter nästa sommar. 

Att försjunka

Önskar så att vissa saker skulle kunna tappas upp på flaska: bedövande vackra eldröda solnedgångar, ljummet sommarhav, bara armar i svalkande fartvindar när man susar fram på cykel. Doften av solmogna tomater, smaken av vattenmelon och fetaost, ljudet av hängmattans knirrande. Allt sådant där har jag upplevt med en sådan hänryckande skräpa denna sommar, att jag blir lite rädd. Rädd för den bakomliggande orsaken till mina skärpta sinnen.

Ni förstår: jag funderar ju mycket – mest hela tiden – på VARFÖR. Varför är det si eller så? Varför händer detta just nu? Varför? Så, helt naturligt måste jag fråga mig: varför upplever jag saker så intensivt denna sommar? Är det för att den uträknade och tilldelade tiden/situationen börjar närma sig slutet? Är det för att mitt undermedvetna vill ge mig en sista chans till att skapa starka minnen att leva på, när det som är förgängligt inte längre finns? 

Ty i allt detta himmelskt vackra, försjunker jag ibland i grubbel. Jag vet med mig att det är ack så tudelat. För världen omkring – fotbolls VM till trots – brinner på ett oroande sätt på många fronter. Det känns som om jag inte kan tillåta mig själv njuta av det som är precis framför mig då det lurar mörker i skuggorna. 

Även om jag inte finge buteljera det som doftar, smakar, syns så vackert på himlen skulle hösten och vintern vara varmt välkomna, ty årstidsväxlingar hör naturen till. Det är det där andra som oroar mig. Som gör att jag försjunker i illavarslande grubbel mitt i sammetsnätternas omfamningar. 

Att diagnostisera mot Borrelia

I morse var luften under de allra tidigaste timmarna lite förändrad. Det fanns en viss höjd i den och jag förnam något knappt skönjbart. Så försvann det och när jag nådde fram till jobbet var jag som vanligt varm och svettig. Men den där lilla, mikro-känslan var tillräcklig. Jag anar en ny tid.

Det är en fantastisk gåva att få arbeta nära sin bostad. De dryga tre kilometrarna bjuder mig alltid mycket nöje, oavsett om jag cyklar eller går. Så många kloka tankar hinner passera min tankevärld, så många lösningar på världens problem och så många sjävrannsakande monologer. Det är också just detta som är tjusningen med att träna för mig – tid att ensam reflektera över en massa saker. För att sedan, i en av utandningarna, bara släppa iväg det ut i rymden och klippa den nedtyngande förankringen i mig.

Att ensam röra på mig ger mig tid att diagnostisera tingens natur.

Och tydligen, mitt i alltihop, har jag Borrelia. Jag äter penicillin nu. För jag har tydligen gått med det i tre månader. Det är en annan typ av diagnos och det är en diagnos som delvis tar ifrån mig diagnostiserings tid då jag är beordrad att vila. I alla fall tills kuren är slut. Och det är surt. Just som jag anat en ny tid.

Att lamslås

Ibland. Ibland händer saker och ting i ens direkta närhet som känns så fruktansvärt avlägsna – sekunden innan de händer. Man slängs huvudstupa in i någonting och uppfattar inte ens vem som delade ut slaget. Ibland. Händer saker som gör en mållös.

I kväll hände två sådana ting: ”Nya Tider”, en högerextremistisk ”tidning” kommer att få ha en monter på Bokmässan i Göteborg. De har blivit inbjudna. Bokmässan 2016. För temat är tydligen yttrandefrihet. Och det firas genom att man bjuder in några som vill villkora samma grundläggande frihet som faktiskt ger dem rätt att uttrycka sig som skit.

Att man har rätt att uttrycka sig är inte samma sak som att bjudas in. Och det handlar inte om att man bjudits in till en debatt. Man har en monter på plats. Kanske man borde bjuda in IS nästa år? För att ”alla har ju rätt att yttra sig”? Aldrig mer kommer jag att besöka bokmässan.

Och så läser jag med stigande skräck. Att det partiet jag representerar ”funderar på att titta på” hur man på andra ställen har gått till väga när man har förbjudit tiggeri. Man vill förbjuda tiggeri?? Skall det bli straffbart att vara fattig?? Behövande?? Utan medel??

Jag lamslås. Blir mållös. Och skäms. Så in i helvete.

Att irra omkring

Jo, så sitter man här. Vid bordet i köket, den siste lördagskvällen i december år 2014. Och jag blir inte riktigt klok på en hel del saker. Det finns så många tankar som förvirrat vandrar omkring inne i det som skall föreställa min fungerande och rationella hjärna.

Det verkar som om… Som om jag har tappat en manussida i det som alla andra verkar ha fullt grepp om. Alla kan sina repliker, de står och rapar upp monologer och höjer sina röster till höga teatraliska höjder. Statister bugar och bockar och lyder, för andra osynliga, vinkar från någon bakom en kuliss. Tempot är högt och alla verkar ha ett mål. Eller?

Det tar en stund för mig, det erkänner jag villigt, med sedan märker jag: alla står och talar inför tomma stolar. Publiken finns ingenstans och överallt. Alla röster blandas i en kakafoni som bildar ett evigt surr i ett ingenting. Likt de ständigt föränderliga bilderna i barndomens kaleidoskop är allt bara illusioner. Allt existerar enbart en kort sekund.

I min mänskliga enfald trodde jag att alla förstod att SD inte kommer att minska bara för att man nu lyckats förhandla sig fram till ett avtal och undviker ett nyval. För avtalet man fått till handlar inte ett skit om SD. Utan om att vi andra faktiskt kan ta ett ansvar. Att vi andra inser vad som skulle kunna hända. Och ett kort ögonblick tyckte jag att det var vackert. Oerhört vackert. Tills någon - på något medie, i något inlägg – solkade ner det. Genom att skriva: ”SD minskar inte”. Och?

SD kommer inte att minska på ett tag. Enfald av det slag går inte att tvätta bort så enkelt. För vi måste tillsammans arbeta för att få ett rättvist samhälle och ett solidariskt samhälle. Bara då – när ALLA kan känna sig inkluderade kommer SD att minska. Ty, så länge människor befinner sig på marginalen, så länge vi har invånare som känner sig bortglömda och ratade, kommer det budskap som SD sprider – om ett ”VI och DEM”, om att ”skulden är NågonAnnans” - låta som musik i deras sargade öron. Så har det alltid varit. Så kommer det alltid vara.

Och ändå så hör jag det raljeras över ditten och datten i etern. Om att ”vi skall väl få se ditten och datten” och ”vem som har sålt ut sig för vad” Och jag hör att alla talar för tomma bänkrader, förutom det faktum att alla har en liten klick med sig som applåderar just deras ord. Men inte en enda talar MED  någon annan. Inte en enda verkar förstå vad som hänt. Och där irrar jag omkring. Oförstående.

Kampen är inte slut. Vi har otroligt mycket arbete kvar. Vi måste försöka rädda det som räddas kan av vår miljö. Vi måste inse att världen snart imploderar. Vi måste förstå att vi måste leva tillsammans – ty utan varandra kommer vi att gå under. Fortare. Jag trodde att vi förstod det. Och ett kort ögonblick var jag lycklig över ett beslut. Tills någon, som uppenbarligen visste bättre, solkade ner det.

Och jag letar förvirrat efter den sidan jag tappat bort. Med mina repliker.  

Att inte gråta

9år visste att det hade varit lättare om hon hade varit en sådan som gråtit. En sådan som ynkade och var rädd. För då hade de kanske snabbare kunnat förödmjuka henne, snabbare blivit nöjda med vad de åstadkom. Hejaropen kanske hade tystnat och tunnats ut om hon hade börjat gråta redan vid tillmälena. För om man lipade lätt och där inför alla andra, visste man ju sin plats.

Vad de inte visste var att 9år inte ens grät inför den vuxne. Hon var van vid helt andra hot, helt andra förödmjukelser. Så de skrämde henne inte. Ett enda dugg. Däremot gjorde det ibland ont att inte ens de vuxna i skolan kunde hjälpa henne. Ty hon var den som var ”jobbig”. Som liksom ”fick skylla sig själv”. För hade hon bara gått därifrån, låtit bli, slutat att existera, så hade de ju inte haft någon att reta sig på. Då hade hon inte fått stryk.

Men 9år knöt nävarna när de närmade sig. Knöt dem hårt. Hon sprang inte, för hon hade inte kunnat springa ifrån dem. Hon bara väntade. Lika mycket som de slog, slog hon tillbaka. Vilt och rasande. Utan en enda tår. Med torra, brinnande ögon. Inte ens när de sparkade grät hon.

När rasterna var slut visste hon att hon skulle bli den som utpekades som skyldig. För det fanns ju vittnen, gubevars, som sett allt. Som sett att det var hon som hade börjat. Det var ju hon som först skrapat asfalten när hon föll – helt av sig själv. De hade inte rört henne. Och hon visste att det var deras tårar som gjorde dem trovärdiga. Hon grät ju inte. Att skrika ut sin ångest var ju inte att gråta. Så det var hennes fel. Alltihop. Som vanligt.

Men hon grät inte då. Och inte senare heller. Och hon slutade aldrig slåss för sitt liv.

Att molande värka

Det är maj 2014. Men i maj 2013 värkte min själ så det lågade. Och till min stora skräck värkte den av samma anledning som min kropp nu knyter sig i stressmärtor - av rasism. Varsågoda, ett inlägg i repris:

Så händer det igen. Med jämna mellanrum gör det det. Att den vackra vårmorgonen, ljuva sommardagen, mysiga höstkvällen eller krispiga vinterdagen, klyvs av kväljningskänslor. Av en molande oro. En sorgsen värk och undertryckt vrede. Vet ni, det är min skräck som sätter in. En skräck som är så verklig att jag andas i stackato när ingen hör eller ser.

Det finns två sådana saker i livet. Som får mig att reagera så. Det mest skrämmande är klumpen som växer i magen när jag slås av tanken att något kan hända mina söner. Att de förs bort, förolyckas, skadas. Då kippar jag efter luft. Det andra är den rädda människans okunskap. Som manifesterar sig i hat. Hat mot andra. Ett kategoriskt indelande i ”vi och dem”.

I dagens lokala tidning fanns en artikel om rashatet i Ungern. Några dagar tidigare läste jag så om en ledande SD:are som UTVANDRAT till Ungern. Och helt plötsligt brinner jag av skam. Min ungerska härkomst känns som en svulst. En äcklig varböld. Ty jag är av finaste ungersk härkomst – har stamträd 300 år bakåt i tiden. Högresta, blonda, blåögda män. Av finaste virke. Inte vilket patrask som helst minsann. Utan PRECIS den sorten som i dagens Ungern sätter sig över andra. Som tror sig förmer. Som välkomnar unkna svenska SD:are.

Och plötsligt ringer kommentarer i öronen på mig. Halv bortglömda diskussioner. Viskningar genom tiderna. Som jag blev heligt förbannad över. När jag hörde dem uttalas under semestrar på besök. Av ”mina egna”. Om förakt mot andra. Tal om raser. Kommentarer som jag trodde var misslyckade fylleskämt. Plötsligt förstår jag. Att de inte var det. Utan det var ett sant förakt jag hörde. Och jag sitter svimfärdig vid mitt köksbord. Kippar efter andan. Med en molande skam. Över ”mitt” Ungern. Livrädd för vart världen är på väg. Min andra stora skräck. Rasism.

Att bilda sig

En uppfattning. Att bilda sig en uppfattning. Är en naturlig följd av att få en bildning. För med bildning följer en kunskap, vilket möjliggör ett ställningstagande. Därför är bildning av största vikt. Det som betyder mest av allt.

Och bildning kan man förskansa sig med på många olika håll. Den klassiska, akademiska. Den bildning som kommer av hårt arbete och folkbildning. Och den bildning som föds ur rädsla och skam. Den farligaste formen av dem alla. För jag har sett den i vitögat.

Jag lyssnade i går på en man som bildat sig till en uppfattning om saker och ting. Denne man var säker på sin sak och vilade tryggt i det som han uppfattade som sanning. På ett självklart sätt utgick han från att alla delade hans åsikt, och därför blev han svårare att ifrågasätta. Men han hatade. Oj, så han hatade.

Och jag tittade på honom och slogs av en sak: varför är alla rädda, arga män så små? Hitler. Napoleon. Och nu Järnrör. Förvisso fanns det små, goda och fridfulla män också: Dalai Lama. Mandela. Gandhi. Men varför är det de som bildar sig uppfattningar om saker och ting? Har det något sammanband? Eller är det en slump? Förmodligen är det inget annat än ett olustigt sammanträffande.

Men Järnrör såg så liten och inte alls särskilt tuff ut när jag kom emot honom. Tur då för honom att jag har bildat mig en uppfattning om att möta alla med respekt och att jag som är stor skall vara snäll. Och därför avhåller jag mig från att sjunka ner till samma hatfulla nivå. I alla fall ett tag till. Men jag är inte främmande för ombildning.