Vägskäl

I doften av poppade popcorn – poppade på spisen i en kastrull – sitter jag med halvmörkret som sällskap och funderar. Jag har uppenbarligen en hel del att fundera på, för jag har inte orkat tända någon lampa och inte heller har jag slagits av tanken att jag borde gå och lägga mig, då en arbetsdag väntar i morgon. Nej, jag sitter och funderar på de senaste dagarna.

I tre dagar har jag skuggat biträdande kommunchef i vår grannstad som ett led i min ledarskapsutbildning. Jag har fått vara med i hennes jobbvardag, delta på möten och lyssnat på samtal hon fört med medarbetare. Det har sporrat mig i många tankar och funderingar jag upptäcker att jag faktiskt har närt. Och nu i kväll sitter jag och funderar på om jag vågar formulera dessa tankar i konkret handling. Det känns lite hisnande.

Jag märker att det inte riktigt går att föra ett samtal med mig och att jag inte riktigt är närvarande i det jag gör. Därför tror jag allt att jag måste ta dessa funderingar på allvar. De kommer inte att låta sig avfärdas. Det är lite skrämmande att stå vid ett vägskäl – även i ett i-land.

Att micro-tänka

Jag har skrivit om detta förut. Ni få tappra som har följt mig genom åren kommer säkert att sucka lite innombords, likt mina elever när de tycker att jag upprepar mig, men jag känner att jag behöver lyfta det ändå. Det här med att lyfta blicken, med att se de större sammanhangen, med att sätta saker och ting i perspektiv.

Det händer ju lite saker i vårt fina Sverige. En hel del saker faktiskt, enligt president Dump, förlåt: Trump. Nåväl. Jag lämnar det därhän, för det han gör är inget nytt under solen; andra galningar, med olika politiska färger och olika, förklätt, religiösa undertoner har i mammons namn gjort likadant: gått över lik enbart för att skapa egoistiska, egna fördelar. Så har det alltid varit. Och kommer förmodligen förbli rätt länge till. Man skapar ett ”yttre hot” och låter massan koncentrera sig på det, medan man förser sig själv med det man vill. Inget nytt alls. Det intressanta är att massan, allt som oftast, går på det.

En natt tittade jag på History Channel. De visade ett program om Vlad Dracul, Valakiets härskare. Jag har läst en hel del om honom innan, då delar av min morfars släkt eventuellt kommer från detta område i nuvarande Rumänien. Man pratade här om hans krigslist, om hur han, ensam då det begav sig, kämpade mot det Osmanska riket. Hans stridmetoder var fruktansvärda och han offrade stora delar av sitt folk. Förmodligen blev det inga rubriker om det i Sverige dock. Ty inget Internet fanns. Att det hände ändå, finns det många vittnesmål om.

Jag tittade på ett program om hur manchurerna slaktade de ledande inom Ming-dynastin och hur de, med hjälp av en förrädare, lyckades döda de Mingtrogna Shaolinmunkarna. Det var ett förödande krig och en fruktansvärd slakt. Förmodligen hörde man inte mycket om det i nyheterna i Sverige. Ty inget Internet fanns. Att det dock hände, råder det ingen tvekan om.

Och så finns det de här mindre sakerna, de som faktiskt hände lite närmare oss, både i tid och i rum. De fruktanskvärda experiment som svenska staten utförde på de mentalt funktionshindrade på instutitionerna under 20-talet. Hur man stötte ut ”tattare” ur samhället och hur man behandlade arbetarna som välde in från landet till de större städernas fabriker under förra sekelskiftet. Det finns att läsa om misär, om ”no-go-zoner”, om misshandel och prygel i bland annat älskade Per Anders Fogelströms romansvit Stad. Han skriver där om allt det där som man kanske inte såg. Om man valde att inte se.

För det är det det handlar om. Det som hände i Rinkeby i natt är inget nytt. Det har alltid funnits. Med olika inblandade och på olika ställen. Om man har haft förmågan att se, har man alltid kunnat hitta det. Utanförskap. Hat och misstro till samhället och media. Slagsmål utan egentlig mening. Kriminella grupperingar. Det har alltid funnits. Tyvärr. För bara för att det alltid funnits betyder det ju inte att vi skall acceptera det. Tvärtom.

Men jag vill att man förstår mekanismen. Att man inte hänfaller till idiotkommentarer och avslöjar sig själv som den okunniga person man inte borde vara. Det är inte ok – på något sätt – att upplopp händer. Vi har misslyckats. Men att påstå att det aldrig har hänt förr, är ren lögn. Det har alltid hänt. Frågan är vad vi skall göra åt det. Punkt.

Innan jag lämnar min betraktelse, vill jag bara dela ett minne för att belysa det jag skrivit ovan: många i min bekantskapskrets hyllar Berlin som utflyktsmål: musiken, pubarna, utställningarna, ”vibe-en”!! Det Berlin som jag sett har inget av det. Jag besökte Berlin i sällskap med papperslösa. Jag såg förorter, stora matmarknader, en mängd olika Aldi, Lidl och betong. På västsidan av Berlin. Jag blev hånfullt bemött i de finare affärerna i centrum för att mitt sällskap var en mörkhårig kvinna som jag inte talade tyska med. Märk väl: jag var aldrig rädd, men man ser det man ser. I Thailand väljer många på semester att inte se prostitutionen. Till exempel.

Lyft blicken. Tänk macro – inte micro.

Att slaska

klimatförändringar

kolgruvor

DumpTrump – och andra dårar

hybrissammarbetenföregetKAPITALvinningsskull

Kim-Jung-Pung – och andra dårar

beslut för att skydda det egna runkbehovet

barn som dör

propagandafilmer

människor som tror och tycker att propagandafilmer är ”coola”

krypskyttar

våldtäkter som krigföring

gas

varförskalljagbrymigomvadsomhänderminnästanärjag självharmarmortoaletterochannatnödvändigthärilivet

Pjukin’ Putin – och andra dårar i duman

alternativ fakta! (När det regnar så regnar det för f*n!!!)

uttrycket: det är dags att organisera sig! (Det har varit dags i 20 år!!)

urholkningen av välfärdssamhället

vi och dem

IS – och andra dårar

historielöshet

slask!!!

Att vara sist på bollen

Det är nog så – att jag är alldeles för sent och sist ut. Men ändå; om något inte lämnat en, om något dröjer sig kvar under flera ensamma långpromenader i vinterkyla, behöver det nog bli sagt. Ty det som fortfarande blir obearbetat efter att ha lyfts upp i det skarpa vinterdagsljuset och ruskats om av dess höga luft, det behöver kläs i ord.

Jag är nog ute lite på hal is här, för jag har inte, enligt de nya, rådande, gängse normerna, lusläst varenda kommentar på sociala medierna i ämnet och jag har inte heller satt mig in i alla sidospår som skapats i ett alternativt universum, och TROTS det har jag en åsikt. Jag har något jag vill säga om debatten kring det som Katerina Janouch uttryckt i tjeckisk tv. Eller, rättare sagt, jag har något jag vill säga i det som kom efter det som Janouch sa.

Vad Janouch anser, eller inte anser om hur det ser ut i Sverige idag är inget jag tänker något särskilt om. Hon har rätt till sina åsikter även om jag tycker att de inte stämmer. Att, och OM, tjeckisk tv sedan tar dem för Sanningen med stort S, säger det mer om tjeckisk tv än om något annat. Janouch sitter inte inne med någon ensklid expertkunskap i ämnet. Hon tycker – precis som du och jag. Även som en offentlig person har hon den demokratiska rätten till en egen åsikt, trots att man kanske skall vara försiktig med hur det man säger sedan tolkas. Men jag kan inte tjeckiska. Därför vet jag inte heller vilken ton man kunde läsa in mellan raderna, eller huruvida detta satte något större avtryck i det tjeckiska medvetendet.

Vad jag däremot tycker är att efterspelet har varit utomordentligt ovärdigt. Att Janouch uttrycker att det är att likna vid nazizternas bokbål att en privat bokhandel väljer att sluta sälja hennes böcker är så vansinnigt löjligt att jag inte riktigt vet var jag skall börja någonstans! Janouch verkar ha fått lite hybris?! Om jag har ett privat företag så väljer jag själv i vilken mån jag vill vara politisk/miljövänlig/religiös etc. Så länge jag följer lagarna i Sverige kan jag välja vem jag vill göra affärer med. Om jag vill ”nischa” mig gör jag det. Denna bokhandlare valde att nischa sig. Janouch höll på att gå i taket. Bokhandlaren mordhotas!!

De nazistiska – och kommunistiska och andra – offentliga bokbålen som Janouch försöker dra en koppling till har INGET med denne enskilde handlare att göra! De var offentliga, av staten, pålagda bokbål!!! Som privat företag, oavsett om du är i nöjesbranschen, hotellbranschen, eller någon annan j*a bransch har du rätt att själv välja VEM DU VILL GÖRA AFFÄRER MED!! Oavsett om det handlar om artister, föreläsare, korv, ansiktssalvor, böcker eller kopieringsmaterial!!

Jag har köpt Janouch barnböcker och tyckt om dem. Jag hade inte tänkt bränna dem jag har heller. Men jag tycker att bokhandlaren gjorde rätt. Och jag handlar gärna böcker där. Samtidigt respekterar jag dem som kanske väljer att inte handla där. Vad jag däremot ALDRIG mera kommer att göra är att köpa en bok skriven av Janouch. Inte för att hon skriver dåligt. Utan för att hon är ovärdig.

Att samla ro

Det är fjärde advent 2016. Ja, i alla fall i fyrtio minuter till. Innan det är dags för mig att köra en sista omgång Wordfeud och titta till mina draker på Dragonvale, vill jag dela något med er ute i cyberrymden denna mörka natt.

Jag har precis andats in och slagit ihop mitt 32:a fotoalbum, där jag satt in de senast framkallade fotona, de julklappar som skulle köpas är inslagna och julduken ligger på matsalsbordet. Jag fäster blicken på en lucia som varje år har sin plats på hyllan ovanför köksbänken och förundras över det faktum att hon fortfarande är hel, gjord av en toarulle och flörtkula, som hon är. Det är inte alltid bara de stora sakerna i livet och världen som skänker förundran.

2016 är snart slut och jag har ett par, tre saker jag skulle vilja skriva om det gångna året, men just i natt vill jag vara helt självvisk. Jag vill inte lösa några stora problem av vikt och jag vill inte hitta lösningar på de stora frågorna, jag vill bara glädjas – denna enda natt – åt att jag lyckats ta ett beslut.

Det är ett stort beslut. För mig. Och ödet har sett till att hjälpa mig på vägen. Jag har, efter mycken vånda och stora mängder skuld, beslutat mig för att begära entledigande från alla mina politiska uppdrag från och med februari nästa år.

Jag hade ju tänkt vänta ut denna mandatperiod. För att SEDAN inte ta fler uppdrag (om jag erbjöds några). För jag är ingen svikare. Ingen som ger upp och hoppar av. Jag är pliktttrogen och jag respekterar mina väljare. Och de hade ju valt mig. Därför ville jag vänta ut mandatperioden och tjäna dem ”ända in i kaklet”. Och dessutom så är det så att när man väl blivit medveten om att demokratin inte på något sätt ”kommer av sig själv”, utan att man dagligen måste erövra den, kämpa för den, då kommer man för alltid förbli dess tjänare. Men nu lämnar alltså jag.

Jag har nämligen lyckats bli uttagen till en ledarskapsutbildning. Två olika utvärderingar har jag lyckats ta mig igenom. Och jag har blivit utvald. Det känns stort. Och så fantastiskt roligt att få möjlighet att utveckla denna sida av mig. Och i min lycka slog det mig att jag faktiskt måste välja. För om jag lärt mig något om mig själv så är det det att jag faktiskt INTE kan göra mer än ett par saker till 100% samtidigt; jag kan INTE både jobba 100%, studera 100%, vara närvarande förälder 100% OCH vara en kompetent och påläst politiker med flera uppdrag, till 100%. Något måste vika. Det blev de politiska uppdragen. Vilket smärtar.

Trots att jag det senaste året långt ifrån varit överrens med mitt parti centralt om flera stora frågor, har jag ändå alltid förbli en social demokrat. Trots att jag fått ta emot hat- och hot mail/samtal mm. så är det inte heller det som fått mig att ta mitt beslut. Även om dessa båda anledningar har orsakat mig mycken huvudbry, så har jag ändå velat stå fast vid mitt löfte. Men så blev jag antagen. Och så insåg jag plötsligt att jag skulle behöva bryta ett löfte.

Så därför: förlåt!! Förlåt mig för att jag sviker. Och tack! Tack för att några därute känt så stort förtroende för mig under alla dessa år. Nästan 25 år har det hunnit bli. Tack – tusen tack! Utan er hade jag aldrig fått den stora förmånen att få kämpa för demokratin. Så därför: förlåt! Och tack!

Och så är det som det är: ”Av var och en efter förmåga – åt var och en efter behov” Nu och för alltid. För engagemang kan man inte andas utan.