Att lysa upp det innersta

Så mycket som trängs i huvudet dessa dagar; nya uppenbarelser, nya perspektiv, gamla sanningar, omfärgade minnen och nya insikter. Det bara bubblar av ordföljder som bildar meningar, som bildar berättelser, som bildar meta-konversationer. Därför tänker jag att även om jag, med min språkläraresjäl djupt bunden i ”den röda-tråden”religionen, egentligen vill skriva strukturerat, får jag nog ge mig. Och bara skriva. Störtdyka ner i in medias res och ge plats åt orden som de kommer. Utan någon prolog eller preludium. 

Detta år, om jag räknar sedan mitten av december förra året, har jag redan hunnit läsa elva böcker. De allra flesta teoriböcker som har med min nya tjänst att göra, men insprängt mellan dem är de skönlitterära andningshålen. Just nu läser jag ”Kvinnor jag tänker på om natten” av Mia Kankimäki. En mycket läsvärd bok med ett väldigt ojämt upplägg. Men mer om det när jag läst färdigt. I den boken citeras en del av ett brev som en kvinnlig upptäcksresande, Mary Kingsley, skrev till en god vän:

 

”Jag är inte mer människa än vad en vindpust är. Jag har aldrig haft ett personligt liv. Jag har alltid bara fått hoppa in där det behövts, har levt med andra människors glädje, sorger och bekymmer. Det har aldrig fallit mig in att jag skulle ha rätt att göra någonting annat än att då och då få sitta och värma mig vid verkliga människors eldar […]” 

 

Citatet har bitit sig fast hos mig. Under min rehabilitering (under hösten var jag sjukskriven ett tag vilket jag förmodligen kommer att berätta om längre fram – inget allvarligt!) fick jag nämligen frågan: Men, vad vill DU? Vad tycker DU om? Om DU fick önska..? Och chockad insåg jag att jag faktiskt – om jag skulle vara helt ärlig – inte visste. Jag visste vad jag ville, tyckte och önskade I FÖRHÅLLANDE till andra. Men jag kunde inte ens formulera orden kring hur det förhöll sig om jag inte fick lov att ta andra i beaktande. Och det är sorgligt. Verkligen sorgligt. 

 

Missförstå mig inte – det är inte ett dugg synd om mig. Jag har inte en känsla av att ha uppoffrat mig och att jag ”heeeela mitt liv baaaara levt för andra som nu borde vara tacksamma och buga inför mitt anlete”. Inte alls så. Jag är en fullt kapabel, stark och klok medelålders, välutbildad cis-kvinna. Född i ett av världens rikaste länder, given gratis grundutbildning, frikostiga lån vid fortsatt utbildning, flera glastak sprängda ovan mig och med man och barn som alla är friska. 

 

Det tragiska är att jag ÄNDÅ, trots detta, inte kan svara på vad jag tycker om utan att ta andra i beaktande. Vad i hela friden innebär det? Vad får det för konsekvenser? Får det konsekvenser? Och vad säger det om mig? Om dig? Är det det klassiska duktigaflickansyndromet? Eller storasystersyndromet? Eller något annat? Vad skulle hända om jag lät mig fånga det jag vill, tycker om, önskar? Skiljer det sig från Mig? 

 

Vad skulle hända inne i det innersta av Ergo Sum? Ergo Sum = Därför är jag. Ja, vem är jag när jag är jag? För jag är ju jag? 

 

Att förtrycka att uttrycka intryck

 

"Jag insåg häromdagen att jag slutat uttrycka mig. Det känns lite sorgligt.” Så skriver en ordkonstnär och författare på sin Facebooksida. En kreativ själ som jag inbillar mig att jag känner - lite grann i alla fall. Och om jag inte känner honom, så känner jag verkligen igen mig i det han skriver. Orden träffar mig mitt i min själs solar plexus, ty det är precis så jag känner och det jag varit oförmögen att uttrycka. 

Inte ens rubriken på detta inlägg har jag skapat själv - det är en ordlek jag snappade upp och skruvade till ifrån tråden som följde på det sorgliga konstaterande här ovan. För det är precis så det är: jag har tryckt undan min förmåga att uttrycka de intryck som dagligen strösslas över mig. Och det skrämmer mig. För vart tar då alla tankar vägen? Finns det ingenstans jag sorterar dem, värderar dem, luftar dem? Ekar min tystnad i ett stort vakuum eller försvinner den i den virvlande, sorlande ljudkulissen av vardagen? Behövs min röst eller välkomnar man avsaknaden av den? 

Jag vet inte om jag på riktigt vill veta. För så länge jag intet annat känner till kan jag fortsätta leva i den bubbla jag har skapt runt mig: Jag umgås inte särskilt mycket med andra. Jo, med mina killar. Men det är nästan allt. Jag pratar med mina elever - som lärare är det inte möjligt att existera i tystnad, men annars är jag oftast ovanligt tyst. Jag tränar, men lyssnar då alltid på en podd eller på musik. Jag lagar mat, bakar, städar, tvättar, vardagssysslar, men lyssnar då alltid på en podd eller på musik. Av någon anledning drar jag mig för att formulera mig - orden vill inte riktigt formas och varje tanke omformuleras och granskas kritiskt. 

Kanske är det åldern? Någon form av själsligt förfall. En osviklig känsla av irrelevans och oviktighet. Vad spelar det egentligen för roll vad jag vill säga? Vad vill jag säga? Vet jag ens det? Nej, det är en konstig situation. En limbisk situation i limbo. Jag hoppas innerligt att den snart tar slut. För det är inte nyttigt att förtrycka att uttrycka de intryck man har. Då blir man galen.

Att uppleva nätterna i juni

Min känsla av att ha landat i min sommar härrör sig från nätterna i juni. Det har jag sakta förstått under de timmar som jag har funderat över skillnaderna från de två tidigare sommrarna. Jag har inte riktigt kunnat slappna av, inte kommit in i den vaggande, om huldande sommarlunken. Något kändes ofärdigt. Nätterna i juni. 

Denna sommar kunde jag följa det förtrollande ljuset av nätterna som aldrig riktigt blir. Jag har suttit på vår altan - i vår soffa - och njutit av det gäckande dunklet som sakta bytts ut till silvrigt morgonljus. Det har varit magiskt och hänförande. Och väldigt läkande. 

Sittande på midsommarafton i vår stilla trädgård, lyssnades till skratt och prat från andra trädgårdar var lugnande. Man var ensam, men ändå inte. Jag satt där jag satt - och det fanns liksom ingen anledning att önska att jag var någon annanstans. Allt var som det skulle. Färgerna bleknade, men himlen ville inte mörkna. Fåglarna ville inte riktigt slå sig till ro och samtalen i trädgårdarna omkring blev till mummel. Magiska drömridåbeströdda sommarnätter. 

Att semestra

Det har blivit juli. Tyst och lungt och stilla har juli smygit sig på mig. I dag har det blåst ihållande här på västkusten och efter en dryg vecka med varmt och soligt sommarväder har nu värmen dragit sig tillbaka till förmån för den klassiska svenska sommaren. Och jag har semester.

Det är vecka nummer två på semestern och för första gången på många år har jag gått in i ett verkligt semester mode. Förmodligen beror det på en mängd olika saker; läget i världen som Covid-19 har skapat, att mina söner båda jobbar hela sommaren (vilket gör att jag har en helt ny roll som mamma) och att jag behövt tid (och givit mig tid) för att landa i ett par saker inom mig. 

Ni förstår, jag saknar inte mitt liv innan pandemin. Inte än. Inte alls. Det är helt ok för mig att inte socialisera fullt ut. Jag läser, lyssnar på sommarpratare och andra podar. Sorterar mig igenom hela huset och skänker bort saker eller slänger. Jag lägger pussel, solar, jobbar i trädgården, sjunger och skriver. Denna vecka var jag dessutom med Å ett par dagar på Österlen. Vilka fina dagar vi haft! 

Mina pojkar, B och L, arbetar båda två hela sommaren. B är fast anställd och L har sommarjobb innan han börjar på gymnasiet i augusti. Det är en helt ny känsla för mig som mamma. Helt plötsligt har jag inte något lunchansvar; inget hittapåaktivitetsansvar; inget sommarlovsansvar. Det är udda det. Jag kan helt plöstligt göra helt och hållet vad jag vill. Och jag behöver fundera på vad jag vill. 

Det är det som tar mig till den sista delen: den där om att ge mig tid att landa i olika saker och ting. Det är inte helt lätt. Och jag jobbar på det. Samtidigt som jagförsöker ge mig själv tillåtelse att göra det jag VILL. Inte  det jag måste, det som förväntas av mig eller det som skulle gynna andra bäst. Utan det jag vill. Jag. Vill. 

Det får bli min hemläxa denna semestern. Att lära mig vad jag vill. 

Att måla fan på väggen

Det där med att cykla utan mössa i april. Det var inte helt genomtänkt det. Men det var ju som om jag anade det, när galenskapen i det hela slog mig. Det är nu de sista skälvande minutrarna på 2020:s nationaldag här i Sverige och denna 6 juni har det varit 11 grader med ösregn och kraftiga vindar. Ergo: en dag för både mössa och vantar. 

Men jag ångrar inte den stulna glädjen där i april. För maj visade sig vara mycket dämpad. Flera bestraffningar för min frivola lössläppthet drabbade mig och min familj hade jag kunnat känna om jag hade haft en tro på en straffande gud. Tre saker inträffade varav jag egentligen bara orkar beröra en: min man drabbades av Coronan. Verkligen en riktig, snärtig örfils-bestraffning på det bara april-huvudet. 

S var hemma i två veckor för en “förkylning”. En feber som kom och gick, orkeslöshet och förlust av aptit. Ingen hosta att prata om och heller inget ont i halsen. Bara underlig frossa varvat med kraftiga svettningar. Vi kom överens om att han skulle vara i gästrummet och så gick jag och B till jobb och L till skolan. Enligt 1177 skulle vi det. Efter tio dagar kände jag att det fick vara nog. Då hade S:s röst nästan helt försvunnit och andningen kändes inte helt lätt. Jag körde en motvillig S till akuten. 

Väl på akuten fick jag inte komma med in. En effektiv och rar sjuksköterska i visir och skyddskläder försvann in med min man. Kvällen var sommarvarm och jag satte mig på en bänk för att vänta. Fågelsången var magisk och på sjukhusets vidsträckta gräsmatta satt två sköterskor en bit bort och andades sommarljummen luft under ett par dyrbara minuter innan de raskt igen försvann in. Efter bara en halvtimme fick jag ett sms om att jag fick köra hem. En massa prover hade tagits och S skulle stanna över natten. 

Bilresan hem tar 30 minuter. Jag kör mot en vacker solnedgång och innan jag hinner hem har min mobil plingat två gånger till. S meddelar att de är fantastiskt fina där inne och att de tagit en massa tester. Nästa sms berättar att de har hittat proppar i hans lungor. De tror att han ahr Covid-19 och att det är det som orsakat det. 

Det skulle visa sig att han har Corona/Covid-19. Han blir kvar två nätter på sjukhus och idag mår han väl. Men det är underliga dagar och sedan underliga två veckor här hemma. Det är i sanning en underlig vår och försommar. Men den är vacker - för trots allt ÄR det juni nu! Med vacker grönska överallt. Grillkvällar hemma. Fantastiska stora fullmånar. Syrener och nyklippt gräs. Och dugamladufria. 

Att cykla utan mössa

Att cykla utan mössa

Jag cyklade till jobbet utan mössa häromdagen. Det är stort, och för min del kändes det lite våghalsigt och nästan rebelliskt. Betänk att det ju fortfarande är april och egentligen borde jag har mössa några veckor till då morgnarna fortfarande är frostigt kalla. Men jag njöt av den lite kyliga vinden mot mina öron och fnissade för mig själv när jag insåg vad jag hade gjort. 

Skogen som jag cyklar igenom var fylld av fågelsång och på marken nickade hav av vitsippor emot mig. Gruset på cykelstigen dammade omkring mig och när ett fasanpar struttade över stigen framför mig, var min morgon fulländad. Där cyklade jag, i fågelkvitter, en skir och ljus morgon till mitt arbete. Mitt i corona-tider. 

När jag tidigare denna vecka hade suttit i en intervju inför ett sökt jobb, sa jag att jag skriver för att motverka stress. Det slog mig där, morgonen utan mössa, att jag nog inte hade varit helt sanningsenlig: jag skriver när jag inte känner mig stressad. Alltså precis tvärtom. Jag önskar att jag hade kunnat använda mitt skrivande som medicin mot stressen, men många bortslösade kvällar och nätter framför tangentbordet, vittnar om att det är som förgjort: när jag är rastlöst stressad formulerar jag inga sammanhängande ögonblicksbilder, inga berättelser, inga vittnesmål. Endast lösryckta tankar och vaga viskningar om sådant som skaver. Jag borde kanske be min chef om ursäkt för lögnen. 

Det är en märklig tid det här. Inte nog med att jag cyklar utan mössa redan den 20 april, det är en märklig tid detta nådens år 2020. Så många viktiga, stora saker har glömts bort: klimatkrisen, terrordåd, hungersnöd, flyktingar. Allt har ersatts av en obestämbar rädsla för en osynlig fiende. För nu drabbar det oss. Och tvingar oss att ta ansvar för sådant vi inte har velat ta ansvar för: hur vi har monterat ner den välfärd som vi alla nu skriker efter, hur vi har lagt i vinstdrivande händer det som vi efterfrågar nu, hur vi har frågat efter skattelättnader av dem som vi nu avkräver hjälp. Det är en förunderlig tid. 

Jag jobbar. Jag är en av dem som ännu inte förlorat mitt jobb. Jag låter bli att bunkra, men jag fortsätter att leva sparsamt och så förnuftigt jag kan. Jag följer de regler och rekommendationer som finns, men samtidigt är jag rektor på en gymnasieskola och skall se till att eleverna klarar sina betyg. Det är inte alltid allting går ihop. Inte alltid allting logiskt kan följa en riktning. Men jag gör så gott jag kan. Och ibland glömmer jag allt och cyklar ut i solskenet utan mössa på mig. En morgon i april. Mitt i corona-tider. 

Att leva i coronavirusets tid

Det är första mars och det slog mig precis att oxveckorna tydligen är över. Jag är inte helt säker på vad det innebär för mig; av oxveckorna har jag märkt föga i år. Inte för att det inte har varit allmänt trögjobbat, mörkt och grått, utan mera för att mina två olika världar har krockat.

Min microvärld – där mina pojkar bor, där mina vänner rör sig och där jobbet finns – har varit oxveckomodefri. Det är betydligt ljusare på morgnarna när jag tar mig till jobbet, ett par gånger har jag sett den blå himlen, jag har skrattat och trivts med min familj och mina vänner och jobbet har bjudit på alldeles lagom med utmaningar. Men så har vi min macrovärld – vår macrovärld. Den står i infekterade lågor. 

När jag möts av Facebooks minneskavalkader blir det än tydligare att min macrovärld sedan länge varit en varböld – infekterad och sorgligt ovärdig. Och det handlar inte om Coronaviruset. Det oroar mig faktiskt inte alls. Epidemier kommer och går. Drabbar oss människor och drar sig sedan tillbaka. I dagens självupptagna och sammankopplade värld känner vi oss förfördelade om vi inte ”får lov” att, när helst andan faller på, helt oinskräkt röra oss över landsgränser. Vi känner oss lurade på livkvalité. Men coronaviruset är inte den verkliga faran. Vi är infekterade av något mycket mera förödande. 

Det som har utgjort mina kroniska och ständiga oxveckor är två saker: dels klimatkrisen (nej, den är INTE påhittad) och dels den fruktansvärda framtid vi går till mötes i facsismens, nazismens och rasismens tid. Medan andra har orerat om att ”våren kommer tidigt” och så vidare har en olustkänsla gnagt i mig: det ÄR inte normalt att löven har spuckit ut på häcken som omger vår trädgård redan sista veckan i februari – det brukar ske i början av april. Det är inte bra. Och det är vansinnigt att mänskligheten, ännu en gång, kommer att stå inför förtryck, galenskap, förräderi och ovärdighet. Det sker redan precis här. I Skåne, i Hörby. Och därmed tar aldrig mina oxveckor slut. 

Det jag funderar på är hur mina två världar, micro och macro, skall kunna mötas? Ty de måste existera tillsammans, de är inte möjliga utan varandra. Fast samtidigt kräver livet i sig att jag lever det varje dag, att jag bidrar med min arbetskraft, mina tankar och engagemang. Samtidigt som dessa båda världar finns. Och mycket snart kommer jag att behöva överge min microvärld för att agera i macrovärlden. För om man inte gör det är man inget annat än en liten lort och därmed finns det alltså mycket värre saker att oroa sig för än ett coronavirus. 

Att spela in kasettband

Under julhelgerna startade jag en ny vana – jag började lyssna på Sommar- och vinter i P1 på Spotify när jag städade. Dammandet och torkandet av lister och köksluckor gick så mycket snabbare när jag lyssnade på dessa program. Ni som följt mig, läst mig och som känner mig vet att jag städar ofta. Alltså hann jag igenom en mängd årgångar av värdar innan alla mellandagar och helger tog slut.

I ett av dessa program talade Mendez. Leopoldo Mendez. Jag lyssnade på hans historia alltmedan jag torkade av glasprismorna i min matsalslampa och i allt det vardagliga fastnade jag för en anekdot: han talade om kasettbanden. De band som hans mamma spelade in i deras lägenhet här i Sverige för att skicka till deras släkt i Chile som hon saknade så det värkte. Och jag visste precis vad det var han pratade om. 

Vi gjorde nämligen samma sak. Spelade in kasettband. Som vi skickade till mormor och morfar i Jugoslavien. I stället för att skriva långa brev, som skulle ha tagit otroligt mycket tid att skriva av tid som inte fanns för en skiftarbetande dåvarande tvåbarnsmor. Att ringa gick inte. Inte bara för att det var snuskigt dyrt att ringa utomlands, utan också för att mina morföräldrar inte hade någon telefon i den lilla ungerska byn de bodde i. Och min mamma saknade dem. Hon var här i Sverige helt utan någon släkt. Min pappa hade sina föräldrar här och alla hans syskon, men min mamma var ensam och hon ville tala med sin mamma. Så hon gjorde det – genom inspelade kasettband. 

Under ett par dagar fyllde vi det 90 minuter långa kasettbandet med allt möjligt: sånger som min lillasyster och jag sjöng, långa ungerska dikter som vi lärt oss recitera, långa, enväga samtal om allt som hänt hos oss sedan senaste gången vi pratat och förfrågningar om hur de hade det ”där hemma”. Vi väntade spänt på min morfars lååååånga brevsvar på vårt kasettband, för de hade inte pengar att köpa band för att själva spela in och att spela över våra band skulle de aldrig göra; de sparades som skatter. 

Torkande matta glasprismor i en taklampa ovanför mitt matsalsbord slungades jag helt plötsligt 40 år tillbaka i tiden. Och jag insåg att den långa, något smärtsamma flytten eller flykten från det gamla landet till det nya hade mina föräldrar gemensamt med så många andra. Mina föräldrar kom hit som värvad arbetskraft. De var 17 och 21 och var en tillgång när de dagen efter att de kommit hit började arbeta i den fabrik de skulle vara kvar i tills den lade ner. Då gick de vidare till andra arbetsplatser och jobbade ihop allt de har idag. De är stolta svenskar. Som fyllda av längtan efter de som inte följde efter hit, spelade in kasettband och skickade röster och sånger rakt in i de efterlämnades hjärtan. 

Att anlända i ett nytt decennium

Till min egen stora förvåning, hade det gått mig helt förbi: det faktum att vi nu gått in i ett nytt decennium. Ja, alltså, naturligtvis har jag förstått det här med ”tjugotjugo” och så vidare, och sedan länge skrivit fel när jag bokat in tider i min kalender nu under 2020. Och för de som arbetar i skolvärlden har vi sedan förra året pratat om skolår 19/20 – med andra ord: jag borde inte ha glömt det faktum att vi faktiskt går in i ett nytt decennium. 

Det är egentligen stort det här. För vi talar ju om vår historia i form av decennier; ”det glada 20-talet”, ”framtidstron på 50-talet”, ”60-talets hippies och smahällengagemang” och ”7o-talets punk- och discoera”. Undrar just vad vi skulle kunna sammanfatta vår ”nya” 10-tal med? Nättroll, rasism och terrorism? Ytliga instagram influencers eller starka tjejer som Malala och Greta? Tja, inte vet jag. Kommer 20-talet vara civilisationens kollaps-decennium? Värdighetens och demokratins utdöende? Kanske, kanske inte. Jag kan inte göra mera än att leva på ett sätt som inte bidrar till det. 

Denna jul och nyår har varit bra. Mycket lugnt och stillsamt. Umgänge med familj och goda vänner. Träning. Läsning och pusselläggning. Jag har försökt att låta bli att tänka för mycket. Försökt att släppa jobb och engegemang i världen. Det har gått sådär och resultatet har blivit att jag egentligen inte förrän nu idag, lördagen den 4 januari, kunnat slappna av helt. Jag är ledig från arbetet två dagar till. Och så är det med det. Kanske räcker det bra så. 

Jag börjar detta decennium som tillförordnad rektor på vår gymnasieskola. Ser fram emot att få träffa mina medarbetare och eleverna igen. Tillsammans med dem skall jag möta detta 20-tal och försöka vara den trygga hamn som vårt nya decennium förtjänar. 

Att fundera i oktober

Jo, jo, man tackar. Ser man på. Fru Bloggare vaknar till liv och får för sig att skriva lite? Har det hänt något nytt?? Är det månne lite tango-mode en kulen oktobernatt som tränger sig på? Eller är det en allmän olustkänsla inför tingens ordning i en alltjämt förvirrad värld? 

Det är inte helt enkelt att veta. Denna lördagens väder har inte direkt främjat vidlyftiga, ljusa tankeresor och jag gjorde dagen en ytterligare otjänst genom att läsa om stora delar av Backmans ”Björnstad” och ”Vi mot dem”. Smärtsamt vackra personbeskrivningar som kryper in under huden och pockar på uppmärksamhet. Inte ens ett par sena timmars träning på ett folktomt gym lyckades skingra tankarna. 

Tant Bloggare har det bra.  Om ett par veckor skall L på ett sista återbesök efter sin operation. Allt har gått bra och cystan är kraftigt reducerad, vätskan innuti borttagen och som den 15-åring han är, är han redan långt förbi allt som haft med sjukhus att göra. Det var ju då – för en månad sedan! Inte tänker han på det nu?! I kölvattnet håller denna mamman fortfarande på att vänja sig vid att han numera inte har ont, att vi inte behöver oroa oss.

Storebror B har fått jobb. Fast jobb med en provanställning nu i början. Han bygger ställningar högt ovan marken och tant Bloggarmamman kommer snart att vänja sig vid det också och kunna andas normalt och inte glömma att andas av oro. B är vuxen, fyller 20 år i januari och tjänar redan nästan lika mycket som oss andra två vuxna i familjen. Göta Petter, vad tiden går! 

Alltså har verkligen tant Bloggare det bra. Pojkarna mår väl och allt är väl i Mellanmjölkens land. Förutom allt som inte är väl. Ni vet, allt det där andra. Det där med hur många människor beter sig mot sina medmänniskor. Hur ignorans och rädsla skapar avgrunder mellan vett och sans. Människan är en ynklig skapelse. 

Då tröstar jag mig med att det nog tyvärr alltid varit så – om man bemödat sig med att titta noga. Ferlin skrev 1933:

Si, världen är förklarad - i vetenskapens ljus
fördunstar all vår oro och smärta.
Nu är det inte långt emellan människornas hus, 
men långt emellan hjärta och hjärta.

Sedan dess har man förkastat vetenskap och kunskap och pratar om demokrati som rätten att förolämpa. Förutom att det för vissa verkar vara långt mellan hjärta och hjärta, verkar en hel del ha fått problem med hjärnan också. 

Att foga samman ett lapptäcke

Tid och ålder är något särdeles konstigt. Det är underligt hur man konstant, genom hela livet, liksom aldrig blir riktigt färdig; vissa dagar känner man sig ovanligt barnslig och ovetande, andra gånger känner man sig gammal och vis och erfaren. Jag förundras över det, ty ju äldre jag blir, desto tvärare blir kasten. Kanske har det att göra med att ju äldre man blir, i levnadsår, desto fler blir gråskalorna i livets lapptäcke och väldigt få saker blir antingen eller. Mycket blir lite både och. Och inte alls. 

Hela mitt liv har jag, inför mig själv, varit inte så lite stolt över att jag lyckats bryta ett en kedja av generationers liv i beroende eller medberoende. Jag har varit stolt över att jag hållt löftet till mig själv om att aldrig någonsin fortsätta det sociala arvet och att aldrig någonsin bära någon förbannad offerkofta. Det som har varit har varit och det enda jag har kunnat påverka är vad jag gjorde med min framtid. Och så har jag strävat på, då och då förundrad över att jag faktiskt lyckats. 

Men så kikade jag lite närmare på livets lapptäcke. Och upptäckte att jag – trots mina goda föresatser – faktiskt inte lyckats helt. För även om jag har lyckats undvika slagen, drickandet, klumpen i magen och annat, har jag dessvärre dragit med mig annat in i framtiden. Och det slog mig bara häromdagen. Jag har dragit med mig den otroligt tråkiga egenskapen att alltid, alltid tolka vad andra säger, viskar, skriker till mig. 

När jag växte upp var det saker som var bra. Och andra saker som absolut inte var det. Med det är det som det är. Men något som jag bara nu kan sätta ord på var den där vanmakten som alltid låg och lurade under allt annat av att aldrig faktiskt säkert veta något. Ty hos oss sades allting med dubbla meningar. Eller så gavs det sagda en annan mening någon dag senare. Till exempel kunde man gå och tro att man faktiskt gjort något bra, som man fick beröm för, bara för att någon dag senare få det slungat emot sig, utspottat med djupaste förakt följt av ett ” och tro inte att du är så dj*a bra”. Och ytterligare något senare fick man samma situation återberättat för sig från en tredje part på ett helt nytt sätt. Man visste helt enkelt aldrig vad någonting var. 

Jag har tidigare trott att jag skakat av mig det som var. Att jag sytt in de delarna i mitt livs lapptäcke och sedan lämnat dem bakom mig, men jag insåg som sagt häromdagen att jag inte gjort det. För jag kom på mig själv med att försöka tolka det någon sagt till mig. ”Vad menar personen EGENTLIGEN? När kan jag förvänta mig att det slår tillbaka mot mig? Vad är människan ute efter?” Just denna gång vände jag mig till den som givit mig komplimangen och frågade: ”Vänta lite, vad menar du?” Personen blev mäkta förvånad och upprepade vad den sagt. Och jag frågade igen. Och fick samma svar: ”Jag menade precis det jag sa. Varför skulle jag inte göra det?” Och det var då det slog mig. Att jag fogat samman lapparna från mitt liv på ett galet sätt. 

Så det är underligt det där. Att man tror att man vet och är färdig. För det är man inte. Jag är 46 år och har bara nu i dagarna insett att jag inte alls lyckats tvätta bort präglingen från förr. Jag har lyckats hålla löftet till mig själv, men jag har inte lyckats utvidga löftet och inbegripa också den delen som har att göra med att vara snäll vid mig själv. För det har jag inte tyckt varit viktigt. De lapparna har jag helt valt bort då jag har trott att alla har en dold agenda, att alla säger saker som måste tolkas efter bästa förmåga, att man måste ducka och anpassa ett försvarsspel i alla lägen. 

Det är lite sorgligt. För det har nog bidragit till att jag varit hård många gånger även när jag inte behövt vara det. Det har nog inneburit att jag har gått miste om vänskaper som hade kunnat bli något fantastiskt och att jag någonstans aldrig riktigt har litat på någon. Och det är ju inte bra. 

Vilken tur dock att jag kan fortsätta sy på mitt livs lapptäcke. Det kanske är dags för andra färger? 

Att börja ett nytt jobb

Ett par veckor in i det nya jobbet. Biträdande rektor på den enda kommunala gymnasieskolan i kommunen. Det är egentligen väldigt stort och samtidigt så ofantligt litet. Precis som det mesta i livet. I ett ”just nu” kan många saker kännas oöverstigliga, omöjliga att förlåta och glömma och otroligt överväldigande, för att i ett ”då, innan” te sig skrattretande enkla, obetydliga och enbart sedelärande. Livet är förunderligt på detta sätt. 

Jag brukar försöka förhålla mig till livet på ett jordnära sätt: vet du inte hur du skall bete dig – var snäll. Det är mest respektfullt emot dig själv då du annars får leva med att du är en sådan som trampar på andra. Det andra jag försöker leva efter är att det är en ny dag i morgon. Ni vet, solen kommer att gå upp, oavsett vad som händer omkring mig och även om den kanske går upp bakom ett täcke av moln. Det vill säga, jag kanske inte skall gå omkring och känna att allt står och faller med mig. ”Det blir som det blir och det var som det var” som Ove i Fredrik Backmans bok uttryckte det. 

Mina två rättesnören tar jag med mig in i mitt nya jobb och jag försöker att låta bli att springa på alla bollar och att hela tiden hoppa högst. Det är inte alltid helt enkelt för jag är så förbaskat plikttrogen. Men jag tycker om mitt jobb. Jag tycker om att behöva lära mig nya saker och att tänka i nya spår. Jag gillar att klura ut lösningar och väga saker och ting emot varandra. Jag utmanas av att göra fel, för misstag är otroligt lärorika och jag tycker mycket om att slutföra saker och ting. Jag jobbar mycket mer än mina 40 timmar i veckan, men jag tänker att det måste jag nog göra, i alla fall det första halvåret. Tills jag lär mig att sortera i alla inbillade och verkliga måsten. 

Och mitt i all den lycka som mina nya uppgifter innebär – bär jag med mig ett minne av ett svek: jag upplever att jag har svikit mina elever. Jag bröt upp från en relation som jag, liksom underförstått, låtit dem tro skulle hålla hela skolan ut. Det är INTE att bete sig snällt. Och därför har jag tappat respekten för mig själv. Så jag behöver tid att hitta den igen. För solen går upp oavsett och livet går vidare och nya relationer kan ersätta de gamla. Hoppas mina elever glömmer mig och mitt brutna löfte snabbt. För livet är förunderligt. 

Att andas i fyrkant

Ni vet, det här med att kunna klä i ord saker som är outsägliga? Det här med att uttrycka det innerst innersta? Att kunna använda ord som inte behöver tolkas och sättas i sammanhang? Det är få tillfällen i livet där det ljudlösa sammafaller så väl med situationen att det man vill ha sagt ändå uppfattas precis som det var ämnat. Ett sådant tillfälle var några dagar i förra veckan. Veckan när Dante försvann. 

Jag kände inte Dante. Inte heller Dantes pappa och bonusmamma även om jag visste vem de var då de bara bodde ett par gator ifrån oss. Här, på Tröingeberg i Falkenberg där vi bor, hälsar alla på varandra när vi möts på de vackra gång- och cykelvägarna som vindlar genom den vackra naturen och snirklar sig upp till våra villagator. Vi hälsar, nickar och ler vid Valborgsmässoelden i utkanten av den fotbollsplan, lekplats och cykelcrossbana, där alla våra barn leker, ofta till sent på kvällarna. 

Så självklart var jag ute och letade. Liksom alla andra. Tisdagkväll och natt, onsdagnatt och även en stund på torsdag. Och där behövdes inga ord. Vi ville alla samma sak. Hitta Dante. Punkt. Hitta Dante och lämna honom i en trygg famn. Första natten ingick jag i en grupp med fyra män. Vi sökte av flera områden. Det enda vi sa till varandra var ”jag har också barn” och så visste vi. Det fanns liksom inget annat som behövde sägas. 

När jag kom hem och under de långa dagarna som jag var på jobbet lärde jag mig andas i fyrkant. Och då hade jag bara varit en av dem som letade. Jag undrar just hur man andas om man är en av dem som stod Dante nära? Som står hans närmaste nära? Hur andas man då? Och hur klär man i ord det man inte kan säga? 

Jag vet inte. Ibland hittar inte ens jag ord. 

Att vara i ljusa sommarnätter

Så är det sommarlovsvecka. Kanske firades studenten redan i förra veckan eller så väntar viftande flaggor, ”Den blomstertid nu kommer ” och tal från rektorerna senare denna vecka. Hur det än är med det så är lovet alldeles i faggorna. Väntandes på oss. 

Och här på västkusten visade sig så äntligen den västsvenska sommaren: i går regnade det och blåste stormvindar. Himlen var mörk och det rasslade i alla träd och jag cyklade hem med jackan på. När klockan var sju var det redan mörkt ute. Och då insåg jag: maj månads fantastiska sol har inte bara inneburit värme och ljumma nätter: den har också erbjudit dessa magiska ljusa nätter. 

Jag har saknat dem - de djupvioletta, sammetslena, ljusa sommarnätterna. Jag har inte upplevt dem på flera år och jag har saknat dem något otroligt. De är så.. förlåtande. De omsluter dagen, tankarna och världen. Och det behövs sådant, har alltid behövts. Men flera år har vi inte haft dessa ljusa nätter. 

Tänk att det skulle till en stormig, regnig, vanlig västkustsommardag, för att förstå riktigt HUR SPECIELLA dessa veckor varit?! Som med allt annat i livet: om man inte är uppmärksam saknar man inte det goda som är förrän det är något som varit. 

Att följa upp

Så klart såg jag det framför mig; ett nytt sätt att uttrycka det jag under dagarna samlade på mig i form av oavslutade meningar, vankelmodiga tveksamheter och frivoltande sarkasmer. Och så blev det ännu en paus. Men denna gång en högst ofrivillig och oväntad sådan.

För drygt en vecka sedan drabbades min far av en massiv stroke. Jag vill med en gång skriva att han återhämtar sig ofantligt bra och att han faktiskt mår så bra det går. Kanske kommer han hem redan nu i veckan. Min mor och bror bad mig att inte skriva något om detta i sociala medier. Och därför har jag låtit bli. Men i kväll kände jag att jag på min blogg – som nästan ingen läser – ändå ville återkoppla till er få trogna läsare om vad som händer i min mars.

Förmodligen kommer jag återkomma till ämnet när det inte längre känns som ett öppet sår för mor och bror min. Ibland är det inte de egna känslorna och önskningarna som är de viktigaste.

Men min mars i övrigt? Jo, så här:

- L fyller snart fjorton år. Och jag tackar kosmos för denna fantastiska människa som jag får kalla min son varenda dag. Vilken lyckosam människa jag är!

- Min svärmor har fått ett tillfälligt visum och kommer och bor ett tag hos oss. S skall hämta henne nästa söndag. Frågor på det?

- Vi är inne i omdömmesskrivningarnas tidevarv, vilket toppas med ett dussintal utvecklingssamtal. En ickeavundsvärdtid i ett pedagogiskt arbete.

- Det är val i Ryssland. Utan något att välja på. Det är fint ordnat det.

- Kent Ekeroth, min nemesis, skall flytta till Ungern. DET är något av det mest ironiska i mitt vuxna liv. Ni som känner mig vet. Annars kan jag ju berätta: mina båda föräldrar är ungrare och Ungerns nazister, Pilkorsarna, var värre än Tysklands nazister mot judarna. Kents mamma är judinna. Suck. Men Kent skall flytta dit. Och förmodligen då lära sig ungerska. Sok szerencsét med det Kent.

Och så var det det här med att inbilla sig att saker och ting kommer att bli som man visualiserar det. Det blir det sällan. Men ofta blir det bättre även om det blir sämre, eller så blir det inte så dåligt i alla fall. Trots att det inte alls blir som man önskat.

Att nysta i ledartrådar

Texter blir till och skrivs ner av någon. Men det är först när de tas emot av någon annan som de får liv. Musik skapas via ett instrument, ett notblad men upplevs och skapar reaktioner först när det finns en mottagare. Det är egentligen inget konstigt. Det är så det är. Det slår mig på min långpromenad denna försiktiga vårvinterdag.

Promenader är bra. Med eller utan vikter, med eller utan mål. Jag tänker så bra då. Och jag tänker nuförtiden väldigt mycket på vilken typ av ledare jag skulle vilja vara – vilken typ av ledare jag är; i min mammaroll, som lärare, som mentor, syster, världsmedborgare. För det känns viktigt att formulera i ord hur det faktiskt är och sedan på ett engagerat vis lyssna på, och ta in, ordens betydelse.

En sådan sak är till exempel, varför jag hittills inte velat se mig själv som någon form av ledare? Har jag varit helt ambitionslös? Utan någon framåtanda? Varför har jag tackat nej, när jag blivit tillfrågad? När jag lyssnar på de formulerade frågorna hör jag plötsligt också svaret: jag har alltid trott att en ledare skall vara på ett visst sätt: styrande, pekande, kompromisslös. Men det är ju inte så det är.

En ledare skall ha förmågan att ta en obetydlig roll. Den skall uppmuntra aktiva, värderande och självständiga medarbetare. En sann ledare skall, i mångt och mycket, arbeta för att göra sig själv överflödig som just ledare – men samtidigt vara en grundad kollega och medarbetare – någon som man kan ha som en trygg förebild och som en yttre bekräftelse på att arbetsgruppen/företaget/projektet/familjen är på rätt väg. Någon man kan ”ta rygg” på.

Man skall vara lite som författaren, eller kompositören. Skapa ett verk, men låta det få liv och reaktioner hos andra. Låta andra få göra det till sina egna upplevelser. Och lita på att deras upplevelser av det som skapats blir bra – för som en framtidens ledare vet man att alla har sin egen sanning. Det enda man kan göra är att plantera ett frö – och lita på att man är en tillräckligt bra förebild.

Det är så det kan gå. När man är ute och går. Och bearbetar ord som andra uttryckt. Helt plötsligt så hör man. Och förstår att man dragit slutsatser om detaljer innan man förstått helheten – helheten är att leda, inspirera – detaljerna om det, om HUR-et, var helt fel uppfattade. Innan jag lyssnade exklusivt koncentrerat. Men nu vet jag.

Och jo, jag vill.