En blogg om mittinattentankar, underdagenfunderingar och om livets stora gåta - i all sin anspråkslöshet sådär.. Uppdaterad blogg på: https://theergosumrenovata.blogspot.com/
Kan det kanske vara så att det är så med att uttrycka sig som det är med att ta sig fram på inlines? Man måste öva. Och även om kunskapen liksom sitter där, så måste man underhålla den för att inte ringrostigt vingla fram bredvid vägen. Så kan det nog vara. Och därför ämnar jag öva.
Hur övar man då upp sin insomnade uttrycksförmåga? Hur manar på sig själv att fortsätta, när det är man själv som är det största hindret? Jo, man fejkar det. Man sätter sig ner vid tangentbordet med en megaloman självbelåtenhet och bara skriver. För ÄR man liksom bäst i fantasin, så kan det räcka med att en hundradel av allt det man inbillar sig faktiskt sätts på pränt. Då blir det en början och av en början kan det bli en fortsättning och ett slut och då har man övat.
Jag är alltsomoftast lite lätt avundsjuk på människor som faktiskt lever just så - som om de var BÄST. För även om de inte är det så sipprar ett självförtroende igenom och även om det då endast är en hundradel av det som stämmer, så har de redan hunnit långt bort innan en annan förstår och inser det. Medan jag står och hummar och väger ord på guldvåg har de spräckt ljudvallen med högljudda åsikter och för längesedan glömt vårt möte. Jag önskar jag kunde vara lite som dem. Det verkar vara roligare.
Så jag övar. Får se nu: vad är det jag vill uttrycka?
Hösten driver in mig i ett tango-mode
Jag behöver nog läsglasögon
Jag kommer att sakna min nuvarande arbetsplats
Jag ser framemot mitt nya jobb - hoppas jag kan göra ett gott jobb
Jag beundrar Greta Thunberg
Fy fanken för valet i USA nu i november
Vi människor måste lära oss att vara snälla mot varandra
"Jag insåg häromdagen att jag slutat uttrycka mig. Det känns lite sorgligt.” Så skriver en ordkonstnär och författare på sin Facebooksida. En kreativ själ som jag inbillar mig att jag känner - lite grann i alla fall. Och om jag inte känner honom, så känner jag verkligen igen mig i det han skriver. Orden träffar mig mitt i min själs solar plexus, ty det är precis så jag känner och det jag varit oförmögen att uttrycka.
Inte ens rubriken på detta inlägg har jag skapat själv - det är en ordlek jag snappade upp och skruvade till ifrån tråden som följde på det sorgliga konstaterande här ovan. För det är precis så det är: jag har tryckt undan min förmåga att uttrycka de intryck som dagligen strösslas över mig. Och det skrämmer mig. För vart tar då alla tankar vägen? Finns det ingenstans jag sorterar dem, värderar dem, luftar dem? Ekar min tystnad i ett stort vakuum eller försvinner den i den virvlande, sorlande ljudkulissen av vardagen? Behövs min röst eller välkomnar man avsaknaden av den?
Jag vet inte om jag på riktigt vill veta. För så länge jag intet annat känner till kan jag fortsätta leva i den bubbla jag har skapt runt mig: Jag umgås inte särskilt mycket med andra. Jo, med mina killar. Men det är nästan allt. Jag pratar med mina elever - som lärare är det inte möjligt att existera i tystnad, men annars är jag oftast ovanligt tyst. Jag tränar, men lyssnar då alltid på en podd eller på musik. Jag lagar mat, bakar, städar, tvättar, vardagssysslar, men lyssnar då alltid på en podd eller på musik. Av någon anledning drar jag mig för att formulera mig - orden vill inte riktigt formas och varje tanke omformuleras och granskas kritiskt.
Kanske är det åldern? Någon form av själsligt förfall. En osviklig känsla av irrelevans och oviktighet. Vad spelar det egentligen för roll vad jag vill säga? Vad vill jag säga? Vet jag ens det? Nej, det är en konstig situation. En limbisk situation i limbo. Jag hoppas innerligt att den snart tar slut. För det är inte nyttigt att förtrycka att uttrycka de intryck man har. Då blir man galen.
I 25 band står den där: längst ner i en av mina bokhyllor; vackert inbunden i vinröd skinnimitation och ett grått, stramt tyg med guldtryck. Nästan helt oanvänd, ty den förvärvades verkligen i en ganska så exakt brytningstid, precis innan Internets och smart-telefonernas tid. BBL 2000 - Bra Böckers Lexikon 2000.
Trots sin ringa bokålder; bara knappt 20 år, är den en bokdinosaurie där den står, stram och trygg. Då och då, med ojämna mellanrum, bläddrar jag i något av banden och stryker med min hand längs med sidorna. Jag minns hur otroligt bra det kändes när jag betalade det sista bandet av 25 då 1999. Det hade krävt mycket sparande från min sida och mycket bortprioriteringar av andra saker under en längre tid, men köpet av uppslagsverket var viktigt för mig. Det symboliserade kunskap, och kunskap är makt.
Jag tänkte att det skulle spara mig åtskilliga timmar då jag tillbringat många timmar på stadens bibliotek på deras referensavdelning. De böckerna där fick man ju enbart läsa sittandes på någon ganska så obekväm stol i ett dammigt hörn, man kunde inte låna hem dem. Och jag läste om allt möjligt. Folkvandringar och handelsvägar. Upptäcksresande och krig. Om infrastrukturer och järnvägar. Jag ville ju veta! Och därför prioriterade jag att köpa in ett uppslagsverk att ha hemma. Dels så fanns det ju vissa saker som verkligen var obestridd fakta: vad heter huvudstaden i Sydafrika? (Och varför är den uppdelad på tre städer?) medan andra saker kunde jämnföras med fakta från något annat uppslagsverk, som till exempel: konflikten i Israel? Hur har den utvecklats?
Sedan kom WWW och Internet och och och.. Och mitt vackra uppslagsverk blev än dammigare i flera avseenden. Men när jag idag bläddrat igenom band 25 vis-öä, ställer jag ömt tillbaka det i hyllan. Jag nämns inte slänga det eller des 24 kompisar. Varför skulle jag göra det? De symboliserar mina prioriteringar, det jag tyckte var viktigt och det jag fortfarande tycker är viktigt: kunskap, nyfikenhet. Och en ödmjuk inställning till sanningar och nya sanningar. Utan att bli fanatisk och konspiratorisk.
Förlåt mig, ty jag har gjort något jag inte borde.. En söndagskväll, efter en eftermiddag med störtskurar drev mig långtråkigheten att göra något mycket ogenomtänkt: jag ägnade tid åt inlägg på sociala medier.
Jag brukar inte göra det. Jag har inget Twitterkonto, Instagram och Snap delar jag bara med närmsta familjen och ett par vänner, FB scrollar jag mest igenom för att gratulera vänner jag har på födelsedagen och det är bara några bloggar jag följer. Vill jag ha information om något läser jag debattartiklar från olika tidningar, på olika språk och så kikar jag på vilka personer som skriver vilka artiklar för att se vilken vinkling man använt eller vilken förkunskap man kan ha om ett ämne.
Jag väljer ofta att se de olika sidorna av ett hett debatterat ämne - mycket för att det är så det ter sig för olika människor: på olika sätt. Jag vill förstå saker i både makro- och mikroperspektiv. Se om jag kan ta ställning eller om jag inte kan det. Kunna argumentera om varför jag tar en viss ställning eller varför jag aktivt väljer att inte ta ställning. Jag vill till exempel förstå Trump-förespråkarna: vad är det som driver dem i deras enorma hängivenhet? Och vissa av dem förstår jag. Jag håller inte med. Men jag förstår.
Men EN sak förstår jag inte. Oavsett vad det gäller; chemtrails, antivaccin, Wallenbergsska-konspirationen, Covid-19 teorier, klimatförnekarna, andliga och religiösa rörelser och sekter, bokstavstro, ultranationalister av alla de slag, så återkommer samma begrepp: “en dag skall ni andra vakna”.
Vakna till vadå?? Till att världen är knäpp? Styrs av de som har makten, tillika medlen? Det ÄR redan så och har alltid varit så - det är ingen hemlighet!! Ingen konspiration. Ska vi vakna till att ni som tydligen redan visste allt (oavsett vad det nu gäller) inte gjorde jättemycket åt något mer än konspirerade på sociala medier? Jamen, hejsan - här är vi redan! Människor har ALLTID varit skeptiska till en mängd saker: ibland helt riktigt, ibland på helt fel grunder. Så har våra samhällen alltid sett ut. Bara det att nu är idiotin så mycket mera synlig - tack vare sociala medier.
Jag tar hatten av för de människor som lever som de lär om de valt det av fri vilja och inte skadar andra: djupt religiösa människor (oavsett religion) som mediterar/arbetar i kloster och gör avbön på allt det som de själva anser vara av styggelse, djurrättsaktivister som själva absolut inte skadar ett enda djur på något sätt inbegripet insekter och annat levande och därmed inte människor heller ty människan är ett djur och så vidare. Jag har full respekt för en annan människas livsval - men inte för skenhelighet och förljugenhet.
Hur det är blir “when the day will come” så har vi alla bara ett liv - här och nu - och det är här och nu vi skall vara vara goda mot varandra. Det är det enda som spelar någon roll. Konspirera mig hit och konspirera mig dit, bah! Gör något gott mot en annan människa istället och sprid den lilla glädjen vi “förlorade” människor kan! Historien kommer ändå skrivas av de som har makten. Och vilka de blir om 100 år vet vi inte även om vi kan ana. (Om nu civilisationen står kvar)
PS. Än en gång, förlåt! Skall låta bli sociala medier i fortsättningen också..
Min känsla av att ha landat i min sommar härrör sig från nätterna i juni. Det har jag sakta förstått under de timmar som jag har funderat över skillnaderna från de två tidigare sommrarna. Jag har inte riktigt kunnat slappna av, inte kommit in i den vaggande, om huldande sommarlunken. Något kändes ofärdigt. Nätterna i juni.
Denna sommar kunde jag följa det förtrollande ljuset av nätterna som aldrig riktigt blir. Jag har suttit på vår altan - i vår soffa - och njutit av det gäckande dunklet som sakta bytts ut till silvrigt morgonljus. Det har varit magiskt och hänförande. Och väldigt läkande.
Sittande på midsommarafton i vår stilla trädgård, lyssnades till skratt och prat från andra trädgårdar var lugnande. Man var ensam, men ändå inte. Jag satt där jag satt - och det fanns liksom ingen anledning att önska att jag var någon annanstans. Allt var som det skulle. Färgerna bleknade, men himlen ville inte mörkna. Fåglarna ville inte riktigt slå sig till ro och samtalen i trädgårdarna omkring blev till mummel. Magiska drömridåbeströdda sommarnätter.
Det har blivit juli. Tyst och lungt och stilla har juli smygit sig på mig. I dag har det blåst ihållande här på västkusten och efter en dryg vecka med varmt och soligt sommarväder har nu värmen dragit sig tillbaka till förmån för den klassiska svenska sommaren. Och jag har semester.
Det är vecka nummer två på semestern och för första gången på många år har jag gått in i ett verkligt semester mode. Förmodligen beror det på en mängd olika saker; läget i världen som Covid-19 har skapat, att mina söner båda jobbar hela sommaren (vilket gör att jag har en helt ny roll som mamma) och att jag behövt tid (och givit mig tid) för att landa i ett par saker inom mig.
Ni förstår, jag saknar inte mitt liv innan pandemin. Inte än. Inte alls. Det är helt ok för mig att inte socialisera fullt ut. Jag läser, lyssnar på sommarpratare och andra podar. Sorterar mig igenom hela huset och skänker bort saker eller slänger. Jag lägger pussel, solar, jobbar i trädgården, sjunger och skriver. Denna vecka var jag dessutom med Å ett par dagar på Österlen. Vilka fina dagar vi haft!
Mina pojkar, B och L, arbetar båda två hela sommaren. B är fast anställd och L har sommarjobb innan han börjar på gymnasiet i augusti. Det är en helt ny känsla för mig som mamma. Helt plötsligt har jag inte något lunchansvar; inget hittapåaktivitetsansvar; inget sommarlovsansvar. Det är udda det. Jag kan helt plöstligt göra helt och hållet vad jag vill. Och jag behöver fundera på vad jag vill.
Det är det som tar mig till den sista delen: den där om att ge mig tid att landa i olika saker och ting. Det är inte helt lätt. Och jag jobbar på det. Samtidigt som jagförsöker ge mig själv tillåtelse att göra det jag VILL. Inte det jag måste, det som förväntas av mig eller det som skulle gynna andra bäst. Utan det jag vill. Jag. Vill.
Det får bli min hemläxa denna semestern. Att lära mig vad jag vill.
Det där med att cykla utan mössa i april. Det var inte helt genomtänkt det. Men det var ju som om jag anade det, när galenskapen i det hela slog mig. Det är nu de sista skälvande minutrarna på 2020:s nationaldag här i Sverige och denna 6 juni har det varit 11 grader med ösregn och kraftiga vindar. Ergo: en dag för både mössa och vantar.
Men jag ångrar inte den stulna glädjen där i april. För maj visade sig vara mycket dämpad. Flera bestraffningar för min frivola lössläppthet drabbade mig och min familj hade jag kunnat känna om jag hade haft en tro på en straffande gud. Tre saker inträffade varav jag egentligen bara orkar beröra en: min man drabbades av Coronan. Verkligen en riktig, snärtig örfils-bestraffning på det bara april-huvudet.
S var hemma i två veckor för en “förkylning”. En feber som kom och gick, orkeslöshet och förlust av aptit. Ingen hosta att prata om och heller inget ont i halsen. Bara underlig frossa varvat med kraftiga svettningar. Vi kom överens om att han skulle vara i gästrummet och så gick jag och B till jobb och L till skolan. Enligt 1177 skulle vi det. Efter tio dagar kände jag att det fick vara nog. Då hade S:s röst nästan helt försvunnit och andningen kändes inte helt lätt. Jag körde en motvillig S till akuten.
Väl på akuten fick jag inte komma med in. En effektiv och rar sjuksköterska i visir och skyddskläder försvann in med min man. Kvällen var sommarvarm och jag satte mig på en bänk för att vänta. Fågelsången var magisk och på sjukhusets vidsträckta gräsmatta satt två sköterskor en bit bort och andades sommarljummen luft under ett par dyrbara minuter innan de raskt igen försvann in. Efter bara en halvtimme fick jag ett sms om att jag fick köra hem. En massa prover hade tagits och S skulle stanna över natten.
Bilresan hem tar 30 minuter. Jag kör mot en vacker solnedgång och innan jag hinner hem har min mobil plingat två gånger till. S meddelar att de är fantastiskt fina där inne och att de tagit en massa tester. Nästa sms berättar att de har hittat proppar i hans lungor. De tror att han ahr Covid-19 och att det är det som orsakat det.
Det skulle visa sig att han har Corona/Covid-19. Han blir kvar två nätter på sjukhus och idag mår han väl. Men det är underliga dagar och sedan underliga två veckor här hemma. Det är i sanning en underlig vår och försommar. Men den är vacker - för trots allt ÄR det juni nu! Med vacker grönska överallt. Grillkvällar hemma. Fantastiska stora fullmånar. Syrener och nyklippt gräs. Och dugamladufria.
Jag cyklade till jobbet utan mössa häromdagen. Det är stort, och för min del kändes det lite våghalsigt och nästan rebelliskt. Betänk att det ju fortfarande är april och egentligen borde jag har mössa några veckor till då morgnarna fortfarande är frostigt kalla. Men jag njöt av den lite kyliga vinden mot mina öron och fnissade för mig själv när jag insåg vad jag hade gjort.
Skogen som jag cyklar igenom var fylld av fågelsång och på marken nickade hav av vitsippor emot mig. Gruset på cykelstigen dammade omkring mig och när ett fasanpar struttade över stigen framför mig, var min morgon fulländad. Där cyklade jag, i fågelkvitter, en skir och ljus morgon till mitt arbete. Mitt i corona-tider.
När jag tidigare denna vecka hade suttit i en intervju inför ett sökt jobb, sa jag att jag skriver för att motverka stress. Det slog mig där, morgonen utan mössa, att jag nog inte hade varit helt sanningsenlig: jag skriver när jag inte känner mig stressad. Alltså precis tvärtom. Jag önskar att jag hade kunnat använda mitt skrivande som medicin mot stressen, men många bortslösade kvällar och nätter framför tangentbordet, vittnar om att det är som förgjort: när jag är rastlöst stressad formulerar jag inga sammanhängande ögonblicksbilder, inga berättelser, inga vittnesmål. Endast lösryckta tankar och vaga viskningar om sådant som skaver. Jag borde kanske be min chef om ursäkt för lögnen.
Det är en märklig tid det här. Inte nog med att jag cyklar utan mössa redan den 20 april, det är en märklig tid detta nådens år 2020. Så många viktiga, stora saker har glömts bort: klimatkrisen, terrordåd, hungersnöd, flyktingar. Allt har ersatts av en obestämbar rädsla för en osynlig fiende. För nu drabbar det oss. Och tvingar oss att ta ansvar för sådant vi inte har velat ta ansvar för: hur vi har monterat ner den välfärd som vi alla nu skriker efter, hur vi har lagt i vinstdrivande händer det som vi efterfrågar nu, hur vi har frågat efter skattelättnader av dem som vi nu avkräver hjälp. Det är en förunderlig tid.
Jag jobbar. Jag är en av dem som ännu inte förlorat mitt jobb. Jag låter bli att bunkra, men jag fortsätter att leva sparsamt och så förnuftigt jag kan. Jag följer de regler och rekommendationer som finns, men samtidigt är jag rektor på en gymnasieskola och skall se till att eleverna klarar sina betyg. Det är inte alltid allting går ihop. Inte alltid allting logiskt kan följa en riktning. Men jag gör så gott jag kan. Och ibland glömmer jag allt och cyklar ut i solskenet utan mössa på mig. En morgon i april. Mitt i corona-tider.
Det är första mars och det slog mig precis att oxveckorna tydligen är över. Jag är inte helt säker på vad det innebär för mig; av oxveckorna har jag märkt föga i år. Inte för att det inte har varit allmänt trögjobbat, mörkt och grått, utan mera för att mina två olika världar har krockat.
Min microvärld – där mina pojkar bor, där mina vänner rör sig och där jobbet finns – har varit oxveckomodefri. Det är betydligt ljusare på morgnarna när jag tar mig till jobbet, ett par gånger har jag sett den blå himlen, jag har skrattat och trivts med min familj och mina vänner och jobbet har bjudit på alldeles lagom med utmaningar. Men så har vi min macrovärld – vår macrovärld. Den står i infekterade lågor.
När jag möts av Facebooks minneskavalkader blir det än tydligare att min macrovärld sedan länge varit en varböld – infekterad och sorgligt ovärdig. Och det handlar inte om Coronaviruset. Det oroar mig faktiskt inte alls. Epidemier kommer och går. Drabbar oss människor och drar sig sedan tillbaka. I dagens självupptagna och sammankopplade värld känner vi oss förfördelade om vi inte ”får lov” att, när helst andan faller på, helt oinskräkt röra oss över landsgränser. Vi känner oss lurade på livkvalité. Men coronaviruset är inte den verkliga faran. Vi är infekterade av något mycket mera förödande.
Det som har utgjort mina kroniska och ständiga oxveckor är två saker: dels klimatkrisen (nej, den är INTE påhittad) och dels den fruktansvärda framtid vi går till mötes i facsismens, nazismens och rasismens tid. Medan andra har orerat om att ”våren kommer tidigt” och så vidare har en olustkänsla gnagt i mig: det ÄR inte normalt att löven har spuckit ut på häcken som omger vår trädgård redan sista veckan i februari – det brukar ske i början av april. Det är inte bra. Och det är vansinnigt att mänskligheten, ännu en gång, kommer att stå inför förtryck, galenskap, förräderi och ovärdighet. Det sker redan precis här. I Skåne, i Hörby. Och därmed tar aldrig mina oxveckor slut.
Det jag funderar på är hur mina två världar, micro och macro, skall kunna mötas? Ty de måste existera tillsammans, de är inte möjliga utan varandra. Fast samtidigt kräver livet i sig att jag lever det varje dag, att jag bidrar med min arbetskraft, mina tankar och engagemang. Samtidigt som dessa båda världar finns. Och mycket snart kommer jag att behöva överge min microvärld för att agera i macrovärlden. För om man inte gör det är man inget annat än en liten lort och därmed finns det alltså mycket värre saker att oroa sig för än ett coronavirus.
Under julhelgerna startade jag en ny vana – jag började lyssna på Sommar- och vinter i P1 på Spotify när jag städade. Dammandet och torkandet av lister och köksluckor gick så mycket snabbare när jag lyssnade på dessa program. Ni som följt mig, läst mig och som känner mig vet att jag städar ofta. Alltså hann jag igenom en mängd årgångar av värdar innan alla mellandagar och helger tog slut.
I ett av dessa program talade Mendez. Leopoldo Mendez. Jag lyssnade på hans historia alltmedan jag torkade av glasprismorna i min matsalslampa och i allt det vardagliga fastnade jag för en anekdot: han talade om kasettbanden. De band som hans mamma spelade in i deras lägenhet här i Sverige för att skicka till deras släkt i Chile som hon saknade så det värkte. Och jag visste precis vad det var han pratade om.
Vi gjorde nämligen samma sak. Spelade in kasettband. Som vi skickade till mormor och morfar i Jugoslavien. I stället för att skriva långa brev, som skulle ha tagit otroligt mycket tid att skriva av tid som inte fanns för en skiftarbetande dåvarande tvåbarnsmor. Att ringa gick inte. Inte bara för att det var snuskigt dyrt att ringa utomlands, utan också för att mina morföräldrar inte hade någon telefon i den lilla ungerska byn de bodde i. Och min mamma saknade dem. Hon var här i Sverige helt utan någon släkt. Min pappa hade sina föräldrar här och alla hans syskon, men min mamma var ensam och hon ville tala med sin mamma. Så hon gjorde det – genom inspelade kasettband.
Under ett par dagar fyllde vi det 90 minuter långa kasettbandet med allt möjligt: sånger som min lillasyster och jag sjöng, långa ungerska dikter som vi lärt oss recitera, långa, enväga samtal om allt som hänt hos oss sedan senaste gången vi pratat och förfrågningar om hur de hade det ”där hemma”. Vi väntade spänt på min morfars lååååånga brevsvar på vårt kasettband, för de hade inte pengar att köpa band för att själva spela in och att spela över våra band skulle de aldrig göra; de sparades som skatter.
Torkande matta glasprismor i en taklampa ovanför mitt matsalsbord slungades jag helt plötsligt 40 år tillbaka i tiden. Och jag insåg att den långa, något smärtsamma flytten eller flykten från det gamla landet till det nya hade mina föräldrar gemensamt med så många andra. Mina föräldrar kom hit som värvad arbetskraft. De var 17 och 21 och var en tillgång när de dagen efter att de kommit hit började arbeta i den fabrik de skulle vara kvar i tills den lade ner. Då gick de vidare till andra arbetsplatser och jobbade ihop allt de har idag. De är stolta svenskar. Som fyllda av längtan efter de som inte följde efter hit, spelade in kasettband och skickade röster och sånger rakt in i de efterlämnades hjärtan.
Jag kan inte längre hålla mig ifrån det, även om jag egentligen tänkte det. För frågan är hur intressant det jag kommer att skriva om är för andra att läsa? Men jag tänker för en gångs skull inte ens tänka på det, för detta känns viktigt för mig att skriva: ni som har Netflix – titta på serien ”Jag heter Anne” eller, som den heter på originalspråk:”Anne with an E” (AWAE)! Titta på den och njut av de tre säsongerna. Den är en sann pärla och bär flera otroligt viktiga budskap. Och framför allt: det är en mänsklig, varm, sorglig, kärleksfull och viktig serie i dagens oroliga brus.
Det är en nyinspelning av min älskade Anne på Grönkulla av lika älskade L. M Montgomery. Som ni kanske kommer ihåg är Montgomerys böcker om Anne (och de om Emily) mina absoluta favoriter. De, tillsammans med böckerna om Laura Ingalls, räddad mig under min barndom. Det var till dem jag flydde när jag inte kunde ta vägen någon annanstans, och det var de som gav mig orken och styrkan att fortsätta och överleva.
Jag kände mig som Annes ”besläktade själ”. Trots att hon växte upp 100 år innan mig, kände jag igen mig i hennes förmåga att komma igen, att stå upp för orättvisor, att drömma och önska sig bort och att alltid försöka tro på sig själv. Hon var full av känslor och rätt dramatisk, hon var arbetsam och god och samtidigt som hon var självständig och klarade sig själv, gav hon ofta upp sina drömmar för att andra skulle kunna följa sina. Jag älskade hennes historia.
Jag läste allt av författaren och senare, i vuxen ålder, läste jag också allt om författaren Lucy Maud Montgomery. Jag kunde se att hon hade samma typ av mörker inom sig som man anat hos alla hennes romanfigurer samtidigt som hon begränsades av att vara en kvinna i den tid hon levde. Hon var långt före sin tid i tankar om vad och hur en kvinna skulle vara, men hennes ambitioner begravdes av traditioner och förväntningar och hon tog sitt liv vid 67 års ålder 1942.
Böckerna om Anne på Grönkulla har jag läst om många, många gånger. Så 1985 spelades en tv-serie in om Anne – Kevin Sullivans ”Anne of Green Gables” med Megan Follows som Anne och jag blev handlöst förälskad.(Se här: Anne of Green Gables)En fantastisk filmatisering (även om den inte höll sig HELT till böckerna) och min lycka var total när jag så småningom kunde köpa alla delarna på DVD. Dessa har jag också sett oräkneliga gånger och varje gång jag är i tango-mode ser jag dem och gråter och skrattar.
Så förstod jag för något år sedan att man gjorde en ny inspelning. Med Moira Walley Beckett vid rodret (se ovan). Hon meddelade redan från början att hennes Anne var lite mörkare än den förra, lite mindre gullig men att hon framförallt varit L M Montgomerys anda och tiden trogen. Jag tycker hon har gjort ett fantastiskt arbete. Jag känner igen min Anne, men jag känner också igen Lucy Maud. Serien lyfter viktiga frågor om att bli övergiven som barn, om utanförskap, om inskränkhet, sann vänskap, tonårstid, familjeband och mycket annat. Det finns något för alla åldrar: de yngre får lite tonårsromantik, vi äldre kan fundera över hur och varför vi känner som vi gör för våra barn. Vi får uppleva underbar inkluderande feminism och fantastisk syskonkärlek, men också sorg och rädsla. Det är en magisk serie.
Många av de ”rättrogna” Anne-fansen har irriterat sig över att Moiras Anne inte följer böckerna och att hon därför är ”otrogen”, men jag anser att hon på alla sätt skapat en Anne som L M Montgomery hade älskat. Det som är det tråkiga i det hela är att Netflix och CBC (Kanadas television) abrupt avslutade serien utan att Moira och skådesspelarna visste det. Moira hade planerat för ungefär 5 säsonger och därför blev inte alla trådar – av naturliga skäl – avslutade i säsong 3. När säsong 3 var färdiginspelad och man skulle släppa den i kanadensisk tv först, nu i höstas, kom helt plötslig nyheten: detta skulle bli sista säsongen!
Detta har, av många ogreppbara, känslomässiga anledningar, blivit en stor sorg hos mig. Som om jag förlorat en vän. Jag har tittat på säsong 3 – 10 avsnitt – flera gånger sedan det släpptes på Netflix nu den 3:e januari. Jag vill inte tro att det är slut. Men är det det så vill jag att ni också skall se serien. För den är viktig. Särsklit viktig detta decennium. Den påminner mig om varför jag finns som människa.
Till min egen stora förvåning, hade det gått mig helt förbi: det faktum att vi nu gått in i ett nytt decennium. Ja, alltså, naturligtvis har jag förstått det här med ”tjugotjugo” och så vidare, och sedan länge skrivit fel när jag bokat in tider i min kalender nu under 2020. Och för de som arbetar i skolvärlden har vi sedan förra året pratat om skolår 19/20 – med andra ord: jag borde inte ha glömt det faktum att vi faktiskt går in i ett nytt decennium.
Det är egentligen stort det här. För vi talar ju om vår historia i form av decennier; ”det glada 20-talet”, ”framtidstron på 50-talet”, ”60-talets hippies och smahällengagemang” och ”7o-talets punk- och discoera”. Undrar just vad vi skulle kunna sammanfatta vår ”nya” 10-tal med? Nättroll, rasism och terrorism? Ytliga instagram influencers eller starka tjejer som Malala och Greta? Tja, inte vet jag. Kommer 20-talet vara civilisationens kollaps-decennium? Värdighetens och demokratins utdöende? Kanske, kanske inte. Jag kan inte göra mera än att leva på ett sätt som inte bidrar till det.
Denna jul och nyår har varit bra. Mycket lugnt och stillsamt. Umgänge med familj och goda vänner. Träning. Läsning och pusselläggning. Jag har försökt att låta bli att tänka för mycket. Försökt att släppa jobb och engegemang i världen. Det har gått sådär och resultatet har blivit att jag egentligen inte förrän nu idag, lördagen den 4 januari, kunnat slappna av helt. Jag är ledig från arbetet två dagar till. Och så är det med det. Kanske räcker det bra så.
Jag börjar detta decennium som tillförordnad rektor på vår gymnasieskola. Ser fram emot att få träffa mina medarbetare och eleverna igen. Tillsammans med dem skall jag möta detta 20-tal och försöka vara den trygga hamn som vårt nya decennium förtjänar.
