Summa sidvisningar

2015-03-08

Att recensera "Vanliga människor glömmer och går vidare" av Anne Liljeroth



Så bryter jag min självvalda tystnad och isolering och gör mig någorlunda presentabel för att överge mitt stenhus till förmån för att diskutera månadens bok på Bloggdala torg. Det är inget som känns tvingande, utan jag ser fram emot att möta de andra.

Vi har haft en solig dag och det har varit mycket snödropp från taken och och snabbt krympande snöhögar invid muren. Jag sätter mig så tillrätta på torgets bekväma bänkar och lyssnar på de andras tänkande och tyckande om ”Vanliga människor glömmer och går vidare” av Liljeroth.

Det är den andra boken i serien vi läser och vi har tidigare recenserat ”Bara människor”. Och så var det dags för bok nummer två. Denna gång känner jag ju till Liljeroths karaktärer, vart hon vill nå med dem och deras roll i berättelsen. Kanske är det därför denna bok går snabbare att ta sig igenom? För att jag vant mig vid berättarstilen? Kanske är det så, för jag hakar inte längre upp mig på huvudpersonens, Sagas, besynnerligt hopsatta karaktär; att hon ena stunden beskrivs som en otroligt vass, utrikeskorrespondent, för att i nästa ögonblick vara otroligt lättlurad. Inom sitt eget område.

Denna gång har det gått en tid sedan vi besökte Smedjegatan, där Saga äger en fastighet. När vi möter henne denna gång skall hon precis gå till ortens bokhandel för att berätta om sin nyutgivna bok, skriven om stadens kvinnliga original, Viola Andersson, som intill sin död, också bott på Smedjegatan. Där, i bokhandeln, stöter hon ihop med en ung, kvinnlig journalist, som blir en av de nya karaktärerna i boken.

Det finns ett par, tre stycken till: Carl Silverståhl och Anders Månsson, Ove Wallenström och Sandra Månsson. Det visar sig nämligen att Saga gjort en oproffsig missbedömning, förblindad av sin personliga vendetta. Per Norder, som hon fällde med en serie artiklar i första boken, är långt ifrån den ensamma skyldiga till ortens konkursmässiga bank. Och Sagas misstag utnyttjas av människor hon trodde hon hade lämnat långt bakom sig.

Bokens storyline intresserar mig inte. Förmodligen mest för att jag inte är ett dugg intresserad av deckare/krimromaner. Jag tycker också att boken blir en smula rörig med alla olika synvinklar och perspektiv. Dessutom är det väldigt tydligt hur vissa trådar lämnas obesvarade, allt för att lämna öppet för en uppföljare. Och jag bryr mig för lite för att vilja läsa en uppföljare.

Men. Jag tycker mycket om hur Liljeroth ger läsaren olika bilder av en och samma scen, utifrån olika karaktärers personligheter. Ta hotellets receptionist, eller för all del, hela hotellreceptionen: Carl tycker att receptionisten är osympatisk, lite lantlig och att hon har ett falskt serviceleende. Han ser ner på henne och på hotellets ”simpla inredning”. Han känner sig sååå förmer.

Så har vi sedan Kent i exakt samma hotellreception, med samma anställda framför sig. Han tycker att kvinnan är trevlig, vänlig och tillmötesgående. Han tycker att vestibulen ser hemtrevlig ut och han gör sitt rumsnyckelsnummer till sitt lyckonummer. Carls reaktion över att få rumsnyckeln i handen är ett torrt konstaterande av att hotellet inte ens har moderna kortnycklar. Detaljer som denna tycker jag om.


Hur väl rekommenderar jag boken då? Nja. Jag tycker att den är ok. Men då jag inte fastnar för genren, känner jag att det är lite orättvist att jag bedömer den. För vad har jag egentligen att jämföra med?

2015-03-04

Att svänga av

Nu svänger jag av huvudleden. Vägen jag tänker köra är vindlande och inte utsatt på någon gps. Inte heller vet jag riktigt vart den leder och bär. Kanske hittar jag skatten vid regnbågens slut, men lika gärna kan jag upptäcka att jag står i fast i kvicksand upp till halsen innan jag ens hinner blinka.

Men följa vägen måste jag. För annars kommer jag alltid undra. Och jag är ingen person som undrar – inte kring saker och ting som jag själv kan styra. Och detta kan jag styra: jag kommer att sluta blogga regelbundet – ett tag i alla fall. Bokrecensionerna i Bloggdala kommer jag att lägga ut. Och en och annan tango-mode tanke. Men jag har från och med nu i kväll valt att skriva annat.

Jag skall färdigställa mitt manus. Eller mina manus. Ty karaktärerna i dem pockar så mycket på uppmärksamhet att jag märker att de spiller av i bloggen, ja, i allt jag skriver. Därför måste jag låta dem höras i deras värld. Och få prata och tänka fritt och färdigt där. Ergo: inget allvarligt har hänt. Jag är kvar.

Bara lite längre bort. Och mer sällan.

Ta hand om er! På riktigt!

2015-03-02

Att bli gammal

Hade ett helt annat blogginlägg klart i startblocken. Skulle bara lägga upp det. Men så kom något helt annat emellan. En rar dokumentär om att bli gammal. Om att älska och om att drömma.

Det fick mig att fundera: hurdant liv vill jag ha när jag är 70 plus? 80 plus? Om jag finge leva så länge. Om vi nu lade alla andra scenarier åt sidan; allt det där om att jorden snart imploderar under allt enfaldigt dumt som människan hittar på. Om vi bara föreställer oss att bli gamla. Vilken typ av människa skulle jag då vara?

I dokumentären kom ett tiotal äldre, amerikanska personer till tals. Mellan 75 och 82. De talade om önskan att hitta någon, om saknaden av någon och om det faktum att när de såg sig i spegeln, så kände de inte igen sig själva som den person de kände sig som.

En kvinna var fantastisk med enormt mycket humor och en massa underfundigheter. En annan var äventyrlig och hade precis hoppat fallskärm. En annan ville bara hitta någon att äta middag ihop med. Och jag funderade över vilken typ av kvinna jag skulle vara.

Jag hoppas att jag fortfarande skulle ha kvar mitt intresse för människor, för andra kulturer och för resor. Kanske skulle jag hoppa fallskärm, men jag skulle definitivt inte ha en lust att laga mat åt andra.


Tanken var svindlande, för inte ett ögonblick har jag tidigare ens tagit i beräkning att jag skulle kunna leva så länge.