Att tuta och köra

Kors i krösamoset och far ända in i baljan. Det finns liksom inga fler ursäkter kvar. Inte några filosofiska, existentiella vändningar och inte heller något sakligt vetenskapligt omutifallatt. Nu handlar det bara om mig. Inget annat. Jag älskar ju att skriva och då är det ju bara att göra. Det är inget som kan bli gjort ÅT mig – ve och fasa förresten! Tänk om jag inte hade haft möjligheten att skriva – tänk om det togs ifrån mig! Då hade jag kunnat sitta där och lipa över bortslarvade möjligheter. Så skriv nu ditt åbäke! 

 

Som ni märker försöker jag peppa mig själv. Vilket jag är utomordentligt dålig på. Jag kan peppa alla andra, vem som helst, men min förmåga att peppa mig själv har drastiskt minskat av någon outgrundlig anledning. Jag har i och för sig upptäckt att det är så med många; de gör ett fantastiskt jobb med att peppa/ordna/ta hand om/fixa/strukturera upp andra, men gör det inte för sig själv. Jag har funderat mycket på varför det är så där. Vad det är i oss människor som gör att vi mer sällan kan vara goda mot oss själva?

Inför detta nya ”2.0 inlägg” läste jag mitt senaste inlägg här på bloggen. Jag gjorde detta för att jag tänkte stänga ner bloggen och avsluta den. Eventuellt tänkte jag börja en ny, men nuförtiden läser ingen bloggar (väl?) och då jag absolut inte gör något för att synas med min blogg, tänkte jag att det inte var någon idé alls. Men efter att jag läst mitt senaste inlägg slog det mig hur roligt jag faktiskt har tyckt att det varit med bloggen, hur mycket nöje jag själv har haft av att uttrycka mig skriftlig och, dessutom, så upptäckte jag min lista. Och därmed blev det bestämt: inte stänga ner bloggen och inte skapa en ny. Min blogg är ju jag. 

 

Så. Tillbaka till listan:

1. Hösten driver in mig i ett tango-mode
2. Jag behöver nog läsglasögon
3. Jag kommer att sakna min nuvarande arbetsplats
4. Jag ser framemot mitt nya jobb - hoppas jag kan göra ett gott jobb
5. Jag beundrar Greta Thunberg
6. Fy fanken för valet i USA nu i november
7. Vi människor måste lära oss att vara snälla mot varandra

 

Vi kan ta den uppifrån och ner. I oktober 2020 känns det som jag faktiskt ändå hade koll på grejorna.  Ja, hösten driver in mig i ett tango-mode. Det är nog bara att konstatera. Jag har nog kommit fram till att det i huvudsak handlar om mörkret. Att det är så mörkt förmörkar mitt sinnelag. Det är bra att veta inför nästa höst nu – särsklit i dessa muntra Covid-tider. 

 

Jo, jag behöver läsglasögon. Ni som är uppmärksamma ser att jag bytt profilbild. Jag har färgat mitt hår i en annan färg och med mina läsglasögon ser jag helt annorlunda ut. Vi låter det stanna där vid ”annorlunda” – min syn har dock blivit bättre. Yay för glasögon! 

 

Ja, jag saknade min gamla arbetsplats: gymnasieskolan. Där jobbade jag först som lärare och sedan som rektor. Sedan fick jag en tjänst som rektor på en låg- och mellanstadieskola i kommunen. Jag gjorde ett gott jobb och trivdes jättebra och under hösten 2021 skulle jag också börja rektorsutbildningen. Men så blev jag sjuk (vi kan gå in på det under ett senare inlägg) och det krävde en hel del uppföljning och många provtagningar. Och då ville jag inte lämna mina fina medarbetare utan en chef. Så jag förstod att jag behövde söka ett annat arbete, något som inte innebar personalansvar. I alla fall för nu. Därför har jag ånyo ett nytt jobb (det kan jag också prata om vid senare inlägg) 

Jag beundrar fortfarande Greta Thunberg. Av ännu fler anledningar än tidigare. Och så nummer 6 på min lista: JÖSSES vad rätt jag fick i mina onda aningar om valet i USA!! Jag följde med skräck och enorm misströstan vad som hände för lite drygt ett år sedan i Washington. Tillsammans med många av er andra. Vilket leder oss till den sista punkten på min lista: vi människor måste vara snälla mot varandra. Vi måste! 

 

Och så är jag igång igen! Nu kör vi!

 

Att öva

Kan det kanske vara så att det är så med att uttrycka sig som det är med att ta sig fram på inlines? Man måste öva. Och även om kunskapen liksom sitter där, så måste man underhålla den för att inte ringrostigt vingla fram bredvid vägen. Så kan det nog vara. Och därför ämnar jag öva.

Hur övar man då upp sin insomnade uttrycksförmåga? Hur manar på sig själv att fortsätta, när det är man själv som är det största hindret? Jo, man fejkar det. Man sätter sig ner vid tangentbordet med en megaloman självbelåtenhet och bara skriver. För ÄR man liksom bäst i fantasin, så kan det räcka med att en hundradel av allt det man inbillar sig faktiskt sätts på pränt. Då blir det en början och av en början kan det bli en fortsättning och ett slut och då har man övat. 

Jag är alltsomoftast lite lätt avundsjuk på människor som faktiskt lever just så - som om de var BÄST. För även om de inte är det så sipprar ett självförtroende igenom och även om det då endast är en hundradel av det som stämmer, så har de redan hunnit långt bort innan en annan förstår och inser det. Medan jag står och hummar och väger ord på guldvåg har de spräckt ljudvallen med högljudda åsikter och för längesedan glömt vårt möte. Jag önskar jag kunde vara lite som dem. Det verkar vara roligare. 

Så jag övar. Får se nu: vad är det jag vill uttrycka? 

1. Hösten driver in mig i ett tango-mode

2. Jag behöver nog läsglasögon

3. Jag kommer att sakna min nuvarande arbetsplats

4. Jag ser framemot mitt nya jobb - hoppas jag kan göra ett gott jobb

5. Jag beundrar Greta Thunberg

6. Fy fanken för valet i USA nu i november

7. Vi människor måste lära oss att vara snälla mot varandra

En början är en början är gott nog. 

Att döda manuskript

En mycket god vän och jag promenerade för någon vecka sedan och pratade om högt och lågt. Vi brukar göra det under våra promenader: formulera våra tankar och testa dem på någon vi litar på. När vi gick där i det lite gråmulna kom frågan upp om varför jag skriver. Och i svaret jag blev tvungen att verbalisera kunde jag så sätta ord på varför mina mauskript aldrig har blivit färdigarbetade. 

Insikten om varför jag skriver stod plötsligt helt klar för mig: jag skriver inte för att jag vill bli bekräftad eller för att jag skall bli berömd. Jag skriver inte för att min historia är viktig eller för att jag har något budskap som jag vill nå ut med. Att det är mitt namn som står på någon framsida av en bok är oviktigt. Mina karaktärer skall egentligen inte bära spår av människor jag verkligen träffat, ty berättelser som man delar med andra är faktiskt inte ens egna att berätta – det finns alltid en annan historia. Också. 

Nej. Jag vill skriva för att det finns så många människor som behöver gemenskapen i orden. Människor befinner sig så långt ifrån varandra många gånger. Man tror att man famlar omkring i ensamhet och att man inte är förankrad i någonting eller något. Att man inte är av betydelse och att man är tyngdlös. Jag vill låta mina ord svepa in människor i en förlåtande, jublande kör av vackra meningar som låter dem förstå att vi alla gör avtryck i världen, att vi alla kan göra skillnad. För någon. Och att det är gott så. Vi behöver inte göra så mycket mer. Än att göra så gott vi kan. 

Jag förstod där och då i klartext att mina manuskript aldrig kommer att nå längre. Att skriva en fiktiv historia baserad på något som skulle kunna härledas till mig är inte intressant. Alls. Eller en helt påhittad livsåskådning av ännu en medleålders kvinna – tämligen tröttande. Jag kan inte skriva spänning eller skräck. Jag är verkligen ingen romantiker annat än i djupaste hemlighet och erotik ligger lika lite för mig som att skriva manualer i hur man lägger halmtak på ett korrekt sätt. Jag vill skriva för gemenskapen i orden. För det vackra och det bisarra. För det vidunderliga i livet – denna korta tid som vi har. Därför raderade jag ikväll mina manuskript. 

Att tänka kort i mars

Ibland blir jag oändligt trött på mina egna, långa, invecklade tankeströmmar. Det är som om jag inför mig själv ursäktar och förklarar mina funderingar inför en osynlig domstol. Inte för att jag vet vad jag skulle kunna bli dömd till och jag känner inte till straffens beskaffenhet, men jag gör det ändå. Om och om igen.

Kanske är det en yrkesskada? En sådan där som femton års pedagogiskt arbete kan medföra: förklara, försöka förklara från ett annat perspektiv, se saker ur olika synvinklar, respektera andra sätt att se på/uttrycka/bedöma saker och förklara ännu en hundrande gång. Man förklarar så mycket att man till sist knappast kommer ihåg vad man själv egentligen tycker.

Så ikväll tänker jag kort. Utan att tänka efterefter:

- Vasaloppet. Kan faktiskt inte bry mig mindre. Alls. Kudos och all heder åt alla som orkar genomföra det. Men. Bryr mig oändligt lite.

- Min son har fått kallelse till mönstring. Pacifist som jag är blev jag ändå glad över att han vill göra värnplikten. Insåg att det är svårt att logiskt förena dessa två tankar.

- Ännu än gång är det ungdomar på skolor som leder en protest! Denna gång mot NRA i USA som fortsätter att via pengar och makt påverka ledande politiker till att uppmuntra människor att bära vapen. Och som tidigare i historien hånas ungdomarna av ledarna. Och som tidigare i historien kommer ungdomarna vara de som får rätt i eftervärldens ögon.

- Vi har haft en iskall vecka. Mina näshår har klibbat ihop och den kalla västkustvinden har gjort att till och med mina inälvor har frusit. Men. Jag har fått se solen. En hel vecka.

Ha en fin söndagskväll!

Att fundera över sommar

Denna sommar. Sommaren 2017. Har nog aldrig varit med om maken. Det är en mycket underlig sommar, för mig i alla fall. Jag skall se om jag lyckas förmedla det i skrift.

Vädret. Har inte varit något att tala om. Ett par av mina mest ”glaset är halvfullt-vänner” har påstått att det inte alls varit så dåligt, som jag påstått. Det har ju varit ett par stranddagar under juni och juli och många dagar har varit bra. Med bra menas dagar när det inte SAMTIDIGT har stormat, regnat och varit 14 grader. Kanske har det varit regn, men vindstilla? Storm, men i alla fall tjugo grader? 17 grader och sol? Eller dagar som fram till fyra på eftermiddagen varit stormiga/regniga/kalla, men SEDAN, till kvällen, faktiskt blivit behagliga nitton, tjugo grader. Det är inte sommarväder i min bok. Det är april/september-väder.

För er som inte vet så bor jag på västkusten. Vid en fantastisk sanstrand. Jag har varit nere vid vår strand två gånger i år. TVÅ gånger. Suck.

Tiden. Har funnits mångfalt. För första gången i mitt vuxna liv har jag inte en massa engagemang och möten att gå på, även under min semester. Jag är helt ledig. I veckor i rad. Jag förstår ingenting. När jag funderar på det så inser jag att det också sammanfaller med att jag numera har två tonåringar. Med sommarjobb och egna agendor; som sover länge på mornarna och som kan fixa något att äta själva. Så min lediga tid har mångdubblats.

Vad har jag så gjort med tiden? LÄST!! Ett tiotal romaner är utlästa. En vecka på Kreta (och DÄR badat och vistats i solen!!), städat hus/trädgård hur många gånger som helst – finns inte EN pryl på fel plats hos oss, bakat (!?!), träffat vänner, tränat var och varannan dag (!?!). Umgåtts med min storfamilj, varit i Göteborg blandannat, varit på farsen ”Fabian Bom”, tjuvlyssnat på en massa härliga utomhuskonserter i vår stad. Och sovit länge på mornarna. Väldigt länge.

Så sommaren 2017 har hittills varit mindre bra och väldigt bra. På det egoistiska och personlig planet. (I kväll tänker jag inga macro-tankar, utan befinner mig i det lilla.) Dessutom har jag gått tillbaka till mina ”att-rubriker”. Bloggtexterna kändes inte bra utan dem.

Nu går jag och tänder upp lite lampor då det är mörkt ute av tunga mörka regnmoln. Men; det blåser inte storm ;)

Vad man gör när man bara jobbar heltid - del 2

Det är ju lite ironiskt det här, inser jag när jag läser mitt senaste inlägg och rubriken: jag beskriver en lovvecka och under lovveckor arbetar man ju inte någon heltid inte. Men då jag vill skriva för att kanske se en struktur i anledningen till att jag faktiskt kom på att jag är lycklig, fortsätter jag ändå.

Långfredagen den 14 april. En dag för eftertanke och stilla kontemplation, och därför tänder jag ett ljus för offren i bussolyckan och dem i Stockholm. Min man S, är också ledig, men tidigt har han åkt iväg till ett judoseminarium. Jag rättar prov, klipper gräset för första gången i år och sedan så går jag en tvåtimmars promenad med en mycket god vän. Vinden är frisk och jag är mycket glad åt att jag tog med mina vantar. Hemma igen bestämmer B och L att vi skall äta indiskt och därmed hämtar jag hem fantastiskt god mat från Prashad. Vi handlar med lite snacks också.

Påskafton den 15 april hinner jag upp något tidigare, vilket gör att jag kan gå med älskade Å och hennes K på en långpromend en bit ut på landet. Vi hinner avverka ödetorp och en liten bäck och på hemvägen blir det ett par småsmå snöflingor. Jag är glad åt min mössa. Hemma igen dammsuger jag och plockar lite och sedan lagar jag god middag med kycklingshnitzlar och hasselbackspotatis. Killarna dukar av och diskar. Under tiden har påskharen kommit, men då vädret ute är lite vintrigt, har han gömt påskäggen inomhus. S och jag fnissar när killarna, 17 och 13 år, letar överallt. Jag ägnar kvällen åt att mota bort rasism och hat på sociala medier, då gruppen #jagärhär sedan snart ett halvår givit mig kraften att orka kommentera till och med hatsajter.

Påskdagen den 16 april. Det är nu vi firar med påskmiddag. Alla syskon med barn åker hem till mamma och pappa. Vi är 16 stycken om vi alla kan vara med – och då räknar jag inte in syster G:s särbo och hans två töser – och det kan vi denna påsk. Det är högljutt och mycket spring på de små. Men det är också trevligt och mysigt och gott. När vi kör hem följer min bror S med oss tilsammans med lille A, då de skall få sova över hos oss.

Annandagpåsk den 17 april. Sista lediga dagen för oss och jag är färdig med det jobbet jag tagit med mig hem. Vi vinkar av S och lille A och jag deklarerar för S, B och mig. Passar på att lägga in räkningar till betalning och ser över räntesatsen på våra lån och på våra fonder. Jag kör tvättar och så är det dags för B, L och mig att hämta syster K och köra till GeKås. Det snöar lite, men vi är glada då vi upptäcker att det inte alls är mycket folk och K kan i godan ro göra sina inköp. Hon passar på att kika efter – och köpa – percalesängkläder till mig! Älskade syster min! Och trots att jag protesterar står jag sedan vid bilen med två set, lycklig. Jag kör hem och lämnar av alla mina favoriter och sedan kör jag till min vän M.

M högtidlighåller minnet av sin vackre son R, som dog för ett år sedan och det finns egentligen ingen annanstans jag skall vara en sådan här dag. Tillsammans pratar vi om R och håller om varandra. Hemma igen på kvällen tittar vi allesammans på Zootopia och jag blir otroligt rörd. Jag tänker på de ord som jag ändå försöker glömma – de som jag hinner se en skymt av innan jag raderar bort det anonyma sms:et jag får. Och jag önskar verkligen att vi skulle kunna få lov att leva i fred och kärlek. Sent på kvällen börjar B få sms om att hans replokal brinner. Det är en stor brand i ett industriområde och killarnas replokal är en av alla lokaler som totalförstörs.

Så är det tisdag den 18:e april och jag cyklar lycklig och utvilad till jobbet på morgonen. Det är en sann ynnest att ha ett jobb som inte på något sätt genererar någon söndagsångest – ett jobb där man nästan dagligen känner att man gör skillnad. På jobbet är det en hel del att stå i och jag får ett sms från bror S om ett ärende han undrar om jag kan gå. Jag tar min luchrast till det. Vid halv sextiden är jag åter hemma och jag fixar hemmagjorda hamburgare till mina killar innan jag skyndar iväg till min träning: Dans Fusion igen.

Onsdagen den 19:e april. Jag promenerar till jobbet i solsken och vitsippsglitter. Förbereder för nationella prov och har genomgångar. Planerar för lektioner som vikarien skall genomföra medan jag är borta. Promenerar hem och storstädar huset, lagar mat och tvättar. Planerar inför de två ledarskapsdagarna jag skall vara borta på. Och så får jag mens – igen. Klimakteriet är inte roligt, känns som en konstant mensvärk.

Torsdagen den 20:e april. Jag kör bil till Tylösand och Synapsens ledarskapsdagar. Jag blir inspirerad, berörd, fundersam, sorgsen och lycklig tillsammans med mina kurskamrater och 600 personer när jag lyssnar på fantastiska föreläsningar: Elaine Eksvärd, Karin Havemose, Christina Stielli, Clas Malmström och Nour El-Refai. 14 timmar senare kör jag hem. Med huvudet fullt av tankar, funderingar och skratt. Och en komplimang om att man anser att jag är kunnig, saklig, ärlig och autentisk.

Fredagen den 21:a april. Jag kör tillbaka till Tylösand för den andra dagen. Efter att ha parkerat bilen raderar jag två nyinkomna sms. Det ena börjar med: ”din j*a hora..” Okända nummer. Inget att spara på. Väl inne på Synapsen lyssnar vi på Robert Karjel, Lotta Dellve, Tomas Danielsson och Colin Moon. Ännu fler tankar, både sådana som bekräftats och andra, helt nya. Ute är det fantastiskt fint, men blåser isande vindar. Och jag tänker att så länge ett utanförskap finns, finns också känslan av att vilja ge igen – mot etablissemang och elit, påhittad eller verklig.

Väl hemma är mina killar hungriga och vi bestämmer oss för att beställa pizza. Jag åker och handlar innan jag hämtar maten och vi äter tillsammans och diskuterar hur L äntligen har fått hjälp med att få igång sin gameingdator. Det ringer samtal från okänt nummer och då L svarar i min telefon tar jag för ovanlighets skull samtalet. Det är elever som busringer. B får känningar på migränattack och hela kvällen blir lite orolig, men hans kramper uteblir.

Lördag 22:e april. Det blåser något makalöst iskallt, så arbetet i trädgården blir ytterst halvhjärtat, så istället kör jag flera tvättar och dammsuger. Jag läser ifatt artiklar ur tidskriften Expo och skriver rent anteckningar från ledarskapsdagarna. Sittande vid köksbordet, skriver jag mail och meddelanden och så går jag ett varv i sociala medier på hatsidorna och sprider lite kärlek istället. Inte för att jag lyckas övertyga någon, men för at jag vill att de skall veta att alla inte tycker som dem. Efter lite förberedelser till sen luch/tidig middag, kör jag till gymmet. Jag tränar i ett par timmar och när jag kommer hem är maten klar. Vi äter och skojar och det hamnar på min lott att diska och plocka undan. Jag passar på att göra rent spisen. Sedan går B, L och jag på en lång promenad i kvällen.

Så är vi då här – söndagen den 23:e april. Idag har jag förberett lite inför nästa veckas lektioner på jobbet. Jag har testat att laga en ny maträtt och fina K var här en kort stund med lilla E. Tillsammans smakade vi på årets första jordgubbar. S har bytt till sommardäck på den ena bilen, men den stora SUV:en skulle få nya däck nu i nästa vecka, men under natten har ännu en storbrand orsakat förödande skador för flera företag, bland annat företaget som hjälper oss med däckbyte. Ur led är tingen. Till helgen skall vi köra till Stockholm för en långhelgsvistelse och jag har planerat lite inför det. Det blir killarnas första besök i huvudstaden.

I morgon är en ny vecka. En ny dag. I Frankrike är Marine Le Pen segerviss, Trump hotar Nordkorea, Putin delar ut pengar till extremhögern, i Tjetjenien torterar de homosexuella, i Syrien rasar mardrömmar. Världen håller på att förgöra sig själv. Men. Så länge jag andas tänker inte jag bidra till det. Jag tänker fortsätta le och tänka, skratta och ta in. För det är som min husgud har sagt:

"Darkness cannot drive out darkness; only light can do that. 
Hate cannot drive out hate; only love can do that."
Martin Luther King, Jr.

Det ständigt dåliga samvetet

”Behovet av ekonomisk hjälp finns både långt borta och nära. Både i det stora och det lilla.

Det är krigsdrabbade barn i Syrien, det är utrotningshotade tigrar, barn utan hem efter naturkatastrofer, panka studenter i Sverige, fattiga ensamstående småbarnsmorsor med en hund som måste till veterinären, pensionärer utan sylt, en jord som går under, bögar som torteras och tiggare utanför ICA.

Elände, elände och ett enormt hjälpbehov.

Vilken skyldighet har vi att hjälpa varandra?

Vad tycker du?

Och hur dåligt samvete har du som har ditt på det torra?” https://pastasson.blogspot.se/2017/04/ologiskt-och-rent-at-helvete-orattvist.html?showComment=1492376176337#c7583267931372897333

Så börjar en vän och tillika bloggerska ett av sina senaste inlägg och när jag läste det kände jag att det hängde lite ihop med mina percalebäddset. Ni förstår, jag är verkligen en kvinna av ständigt dåligt samvete. Jag kan ju inte ens med att köpa ett nytt bäddset då jag känner att jag ju faktiskt redan har det jag behöver och andra behöver det bättre.

Det är ju så att jag verkligen har det jag har till en rätt så stor del på grund av tur. Tur för att jag föddes här, tur för att jag är frisk och därmed också kapabel till att äga mitt eget liv till en stor del. Och då all denna tur givits mig, känner jag mig konstant skyldig till att faktiskt göra något vettigt av det.

Därför har jag, bland annat, hela mitt vuxna liv – ända tills alldeles nyligen – engagerat mig politiskt. För att kunna vara med och påverka och ta viktiga beslut. För att inte sitta och tycka en massa saker, utan faktiskt göra saker. Jag har startat sammanslutningar som arbetat för att hjälpa våra kommuninvånare, både nyanlända och sådana som ”alltid” bott här med matkassar, kläder, cyklar, böcker och julklappar. Jag har delat ut flygblad och arrangerat marscher. Deltagit i olika ”språkvän”sammanhang, engagerat mig i tiggarnas situation och så vidare.

Jag handlar mycket sällan något nytt till mig själv. Oftast med den principen att jag köper om jag behöver: går min vinterjacka sönder, köper jag en ny. Jag, och min man, försörjer en annan familj då vi varje månad skickar pengar och jag prenumererar på olika oberoende tidningar för att hjälpa dem att existera. Bidrar varje månad till ett par olika organisationer och handlar så mycket jag kan närodlat och ekologiskt. Men jag önskar så att jag hade kunnat göra mer. På riktigt så där. Så att det gör skillnad.

För jag gör också fel – trots att jag inbillar mig att jag är medveten: jag flyger utomlands en gång varje år. Och jag har två bilar fast jag inte alls behöver det egentligen, varav den ena är en stor SUV. Varje gång jag kör den gnager mitt samvete i mig, samtidigt som en del av mig ändå registrerar att bilen är underbar att köra.

Men ja, jag, jag tycker att vi har en skyldighet att hjälpa andra. ”Åt var och en efter behov, av var och en efter förmåga”. Det tycker jag är vackert. Och där har ni mitt dåliga samvete. För jag har märkt att jag på senare tid blivit lite mera restriktiv med hjälp till vissa grupper: till de som är födda till samma lyckliga omständigheter som jag och som är fullt friska, men som liksom bara anser att ”någon annan” borde hjälpa mig. Där känner jag med jämna mellanrum att ”skärp dig – släpp den j*a offerkoftan och gör något med ditt liv”. Men så kommer jag att tänka på min SUV. Och då skäms jag.