Att titta på "Anne with an E" eller "Jag heter Anne"

Jag kan inte längre hålla mig ifrån det, även om jag egentligen tänkte det. För frågan är hur intressant det jag kommer att skriva om är för andra att läsa? Men jag tänker för en gångs skull inte ens tänka på det, för detta känns viktigt för mig att skriva: ni som har Netflix – titta på serien ”Jag heter Anne” eller, som den heter på originalspråk:”Anne with an E” (AWAE)! Titta på den och njut av de tre säsongerna. Den är en sann pärla och bär flera otroligt viktiga budskap. Och framför allt: det är en mänsklig, varm, sorglig, kärleksfull och viktig serie i dagens oroliga brus. 

Det är en nyinspelning av min älskade Anne på Grönkulla av lika älskade L. M Montgomery. Som ni kanske kommer ihåg är Montgomerys böcker om Anne (och de om Emily) mina absoluta favoriter. De, tillsammans med böckerna om Laura Ingalls, räddad mig under min barndom. Det var till dem jag flydde när jag inte kunde ta vägen någon annanstans, och det var de som gav mig orken och styrkan att fortsätta och överleva. 

Jag kände mig som Annes ”besläktade själ”. Trots att hon växte upp 100 år innan mig, kände jag igen mig i hennes förmåga att komma igen, att stå upp för orättvisor, att drömma och önska sig bort och att alltid försöka tro på sig själv. Hon var full av känslor och rätt dramatisk, hon var arbetsam och god och samtidigt som hon var självständig och klarade sig själv, gav hon ofta upp sina drömmar för att andra skulle kunna följa sina. Jag älskade hennes historia. 

Jag läste allt av författaren och senare, i vuxen ålder, läste jag också allt om författaren Lucy Maud Montgomery. Jag kunde se att hon hade samma typ av mörker inom sig som man anat hos alla hennes romanfigurer samtidigt som hon begränsades av att vara en kvinna i den tid hon levde. Hon var långt före sin tid i tankar om vad och hur en kvinna skulle vara, men hennes ambitioner begravdes av traditioner och förväntningar och hon tog sitt liv vid 67 års ålder 1942. 

Böckerna om Anne på Grönkulla har jag läst om många, många gånger. Så 1985 spelades en tv-serie in om Anne – Kevin Sullivans ”Anne of Green Gables” med Megan Follows som Anne och jag blev handlöst förälskad.(Se här: Anne of Green Gables)En fantastisk filmatisering (även om den inte höll sig HELT till böckerna) och min lycka var total när jag så småningom kunde köpa alla delarna på DVD. Dessa har jag också sett oräkneliga gånger och varje gång jag är i tango-mode ser jag dem och gråter och skrattar.

Så förstod jag för något år sedan att man gjorde en ny inspelning. Med Moira Walley Beckett vid rodret (se ovan). Hon meddelade redan från början att hennes Anne var lite mörkare än den förra, lite mindre gullig men att hon framförallt varit L M Montgomerys anda och tiden trogen. Jag tycker hon har gjort ett fantastiskt arbete. Jag känner igen min Anne, men jag känner också igen Lucy Maud. Serien lyfter viktiga frågor om att bli övergiven som barn, om utanförskap, om inskränkhet, sann vänskap, tonårstid, familjeband och mycket annat. Det finns något för alla åldrar: de yngre får lite tonårsromantik, vi äldre kan fundera över hur och varför vi känner som vi gör för våra barn. Vi får uppleva underbar inkluderande feminism och fantastisk syskonkärlek, men också sorg och rädsla. Det är en magisk serie. 

Många av de ”rättrogna” Anne-fansen har irriterat sig över att Moiras Anne inte följer böckerna och att hon därför är ”otrogen”, men jag anser att hon på alla sätt skapat en Anne som L M Montgomery hade älskat. Det som är det tråkiga i det hela är att Netflix och CBC (Kanadas television) abrupt avslutade serien utan att Moira och skådesspelarna visste det. Moira hade planerat för ungefär 5 säsonger och därför blev inte alla trådar – av naturliga skäl – avslutade i säsong 3. När säsong 3 var färdiginspelad och man skulle släppa den i kanadensisk tv först, nu i höstas, kom helt plötslig nyheten: detta skulle bli sista säsongen! 

Detta har, av många ogreppbara, känslomässiga anledningar, blivit en stor sorg hos mig. Som om jag förlorat en vän. Jag har tittat på säsong 3 – 10 avsnitt – flera gånger sedan det släpptes på Netflix nu den 3:e januari. Jag vill inte tro att det är slut. Men är det det så vill jag att ni också skall se serien. För den är viktig. Särsklit viktig detta decennium. Den påminner mig om varför jag finns som människa. 

Att tackla klimakteriet

Om det nu är det. Klimakteriet alltså. Det verkar vara väldigt svårt att fastställa om det är det eller något annat. Jag trodde i min enfald att det gick att ta ett blodprov – kanske flera – och göra en gynekologisk undersökning av något slag för att få vetskap. Men det gör tydligen inte det. Mycket underligt. 

Jag tror att jag är i klimakteriet och därför gör jag tappra försök att tackla det. Jag har oregelbunden mens: blöder mycket ibland, lite ibland, ofta ibland, sällan andra gånger. Jag vaknar på nätterna och är varm. Inte så där så att det stör, men tillräckligt mycket för att vara mer än jag brukar. Jag sover lättare. Vaknar av varje ljud, vilket också är underligt då jag ju egentligen inte hör på ett öra. 

Det som är allra tydligast är att jag har ett labilt känsloliv likt alla de tonåringar jag är rektor för: oförklarligt ledsen ibland, lättsårad och lättirriterad. Djupt melankolisk andra gånger och tjutande av skratt en annan gång. Dramatisk. Och OTROLIGT irriterad på mig själv. För till skillnad från förra omgången med hormonpåslag – då, för 35 år sedan – är jag ohjälpligt medveten om hur patetiskt det hela är. Så den person jag tål minst är mig själv. 

Inte vet jag om detta är klimakteriet men jag tänker att det nog är så. När man är 47 år är det nog rätt normalt om det är det som händer. Även om jag just i detta hänseende aldrig varit normal: Jag gick in i puberteten väldigt tidigt och fick min första mens redan vid 11 års ålder, jag har aldrig ätit p-piller, haft p-stav eller spiral. Vid mina sparsamma besök hos gynekologen har hennes lösning på alla mina frågor varit att jag borde överväga en spiral. Tydligen skall det hjälpa till att tackla ett förmodat klimakterium. 

Men vad vet jag? Jag fortsätter irritera mig själv med att känna mig ensam och tråkig, orkeslös och dum. Kanske gråter jag en skvätt till ”Sofias änglar” eller ”Anne With An E”. Sträcktittar på ”Stolthet och fördom” och går långa promenader på gråa folktomma stränder med dramatisk musik dånande i mina hörlurar, tycker synd om mig själv i allmänhet och människorna i synnerhet. Och sedan bannar jag mig själv för att jag är så förbannat otacksam och löjlig. Vad detta än är tacklar jag det så gott jag kan. Och hoppas på att det snart är över. 

Att andas i fyrkant

Ni vet, det här med att kunna klä i ord saker som är outsägliga? Det här med att uttrycka det innerst innersta? Att kunna använda ord som inte behöver tolkas och sättas i sammanhang? Det är få tillfällen i livet där det ljudlösa sammafaller så väl med situationen att det man vill ha sagt ändå uppfattas precis som det var ämnat. Ett sådant tillfälle var några dagar i förra veckan. Veckan när Dante försvann. 

Jag kände inte Dante. Inte heller Dantes pappa och bonusmamma även om jag visste vem de var då de bara bodde ett par gator ifrån oss. Här, på Tröingeberg i Falkenberg där vi bor, hälsar alla på varandra när vi möts på de vackra gång- och cykelvägarna som vindlar genom den vackra naturen och snirklar sig upp till våra villagator. Vi hälsar, nickar och ler vid Valborgsmässoelden i utkanten av den fotbollsplan, lekplats och cykelcrossbana, där alla våra barn leker, ofta till sent på kvällarna. 

Så självklart var jag ute och letade. Liksom alla andra. Tisdagkväll och natt, onsdagnatt och även en stund på torsdag. Och där behövdes inga ord. Vi ville alla samma sak. Hitta Dante. Punkt. Hitta Dante och lämna honom i en trygg famn. Första natten ingick jag i en grupp med fyra män. Vi sökte av flera områden. Det enda vi sa till varandra var ”jag har också barn” och så visste vi. Det fanns liksom inget annat som behövde sägas. 

När jag kom hem och under de långa dagarna som jag var på jobbet lärde jag mig andas i fyrkant. Och då hade jag bara varit en av dem som letade. Jag undrar just hur man andas om man är en av dem som stod Dante nära? Som står hans närmaste nära? Hur andas man då? Och hur klär man i ord det man inte kan säga? 

Jag vet inte. Ibland hittar inte ens jag ord. 

Att januarifundera

2018 är snart en tolftedel gången. Och jag har inte tagit mig tid att skriva. Det är ju lite underligt, då jag faktiskt haft tid. Men ibland är det så. Att andra saker får ta tid. Som att fundera. Och tänka. Och vara. Det är viktigt, det också.

Nu i januari har min äldsta son, B, fyllt 18 år. Det är en hisnande känsla. Inte för att det kom som en överraskning eller för att jag inte har velat se det, utan mera för att det sätter saker och ting i andra perspektiv. Som det faktum att jag måste få en annan slags relation med honom nu. En på mer lika villkor. Där vi båda möts som vuxna. Och tänk om han inte vill vara lika nära mig som vuxen? Tänk om han, med all rätt naturligtvis, väljer bort mig?

Hur gör man då?

Ja, det har varit en hel del att fundera på. Att tänka kring. Och existera i. Denna januari 2018.  

Att sakna

Allhelgonaafton har via natten övergått i Allhelgonadagen. Det är mörkt ute och inte så mycket ljusare här inne. Det är bara de olika skärmarna som lyser upp livet här inne i huset. Det är verkligen en saknadens helg.

Jag saknar en hel del just nu. Ord till exempel: ord till att rätt kunna uttrycka vad det är som skulle behövas lyftas ut i ljuset. För, visst är det så, att i samma ögonblick som vi har ord för det som gnager och oroar, så är oron något decimerad? Så därför blir avsaknaden av just orden så stor denna natt.

I dag – något senare – när det återigen blivit mörkt – skall jag tända ljus på kyrkogården för alla dem som jag bär med mig. Jag skall också tända ljus för all dem som fortfarande lever, men som skulle behöva skyddas av något av alla de helgon som skall finnas. Ty, under lördagen hann jag inte med det. Jag hann inte heller gratulera min älskade Syster II på hennes dag, och inte hann jag berätta för någon som behövde höra det att jag tänker på den.

Jag hann inte skriva omdömen och rätta uppsatser och inte heller hann jag att se den där filmen som jag jag sparat att se till just detta tillfälle. Jag hann knappt oroa mig för världen och jag hann bara skumläsa ett par viktiga, intressanta och genomtänkta artiklar. För livet hände.

Jag satt på akuten i Varberg. Med min vackra 17 åring. Som fått ännu ett migränanfall. När han ringde från jobbet visste jag egentligen redan innan jag svarade vad som hänt. Och vi körde till akuten för neurologen ville kunna notera vad det är som händer under dessa attacker; varför ingen medicin vill hjälpa och varför smärtan är så otroligt stor.

När jag så betraktar mitt barn i ett dunkelt sjukhusrum med en massa sladdar uppkopplade så saknar jag ord. Och därför dröjer det innan jag kan samla mig ordentligt för att kunna lyfta ut min oro i ljuset, klä den i ord och se den decimeras. För jag saknar den lördag som egentligen skulle ha varit: med alla de där andra sakerna som skulle göras och med en son som gick till jobbet och sedan kom hem, hungrig som en varg och redo att träffa sina kompisar för en lördagskväll i samvaro.

Istället vakar jag i vårt nedsläckta hus över saknaden. 17 åringen sover nu, jämrandes med jämna mellanrum. Och så har det blivit söndag.

Att konkludera hybris

Med min blodpropp och mina klimakteriesymptom ökar jag långsamt i vikt. Förutom att se över vad jag äter har jag också börjat gå minst 6 kilometer per dag. Dels för att hålla mig i rörelse – den rörelse min kropp just nu tål – och dels för att jag vägrar inse att min kropp kanske inte orkar lika mycket som vanligt. Det är vanligt för mig; att inte liksom ta stopp och känna av.

Men hybris kan straffa sig vet ni. I en konstig, bakåtvänd karmainduktion, har min oförmåga att känna av någon smärta exploderat i ansiktet på mig: nervöst betraktar jag numera varenda blessyr och känner efter så in i norden – så pass att jag är döende åtminstonne ett par gånger om dagen.

Denna höst har varit lite underlig ser ni. Ett förmodat myggbett på ena benet vägrade släppa greppet och gick till en förmodad inflamation till att det fyra månader senare faktiskt visade sig vara Borrelia. En förmodad kramp och/eller en muskelsträckning i vaden visade sig, efter ett motvilligt besök på akuten under lunchen, vara en djup ventrombos, alltså propp i benet, som sträckte sig till baksidan av låret. Med lite onda aningar närmar jag mig tiden för mitt inbokade besök hos gynekologen: jag tänkte att vi skulle kolla om jag är i klimakteriet då jag håller på och småblöder hela tiden och jag har svettats som en gris. Men med tanke på min höst hittills visar det väl sig att jag en ny form av böldpest.

Det är konstigt det där. Jag som aldrig har ont. Och därför låter bli att gå till läkare, jag känner nu att knölen på min sköldkörtel har vuxit. Och har inte det där födelsemärket ändrat färg? Vuxit? Och är det kanske inte så att jag börjar se dåligt också? Och höra ännu sämre? I min nya roll som hypokondriker är det ju ändå alltför väl att jag just i höst också behövt göra det obligatoriska gynekologiska cellprovet och mammografin och båda testerna var negativa, det vill säga jag fick bra besked om att jag INTE var en av de drabbade. För jag undrar just hur jag hade känt om de svaren hade dröjt? Förutom allt det andra.

Förmodligen hade jag haft en hel del att fundera på under mina promenader. Och även om min fysiska vikt hade minskat ett litet något, hade min psykiska vikt blivit gigantisk. Hybris, vet ni, det straffar sig!

Att sakna daggmaskarna

Det är många blogginlägg som nedtecknats i mitt huvud. Texter och ord som flytit fram genom mina blodådror och som fyllt min näsa med dofter. Dofter av sensommarvarmt grus till exempel. På väg hem på eftermiddagarna från skolan som precis börjat efter ett sommarlov, med gruset sprättande och knastrandes under lite för litet pumpade cykeldäck.

Det är fantastiskt att få bo på cykleavstånd ifrån det mesta. På vindlande cykelvägar har jag tagit mig fram genom vår stad från allra första dagen i första klass. Först genom tallskogar där rötterna brytit sig igenom asfalten på cykelvägen och där doften av grus blandades med doften från tallbarr som låg i sjok på marken. Senare på grusiga cykelvägar genom skira bok- och björkskogar.

Och jag har märkt en sak: i barndomens tallskogar kunde jag räkna hundratals daggmaskar alla de regninga dagarna jag cyklade till och från skolan. Under de mörka månaderna på året blev det till en tävling att i cyklens dynamolampas sken undvika så många som möjligt. Fascinerad brukade jag förundras över daggmaskens förmåga att överleva och fortsätta mot sitt mål. I den vuxna Ergos bokskogar finns inga daggmaskar – de har ersatts av feta, svarta och bruna skogssniglar. De är äckligare att råka cykla över. De ger ett större motstånd och känns mera mot cyklens däck. Var finns mina daggmaskar?

I allt det som förändras till det yttre, håller jag kvar vid doftminnena av solvarmt grus och fallna tallbarr. Och i allt det som förändras till det yttre kan jag faktiskt sakna något så enkelt som daggmaskar.