Att konspirera

Förlåt mig, ty jag har gjort något jag inte borde.. En söndagskväll, efter en eftermiddag med störtskurar drev mig långtråkigheten att göra något mycket ogenomtänkt: jag ägnade tid åt inlägg på sociala medier. 

Jag brukar inte göra det. Jag har inget Twitterkonto, Instagram och Snap delar jag bara med närmsta familjen och ett par vänner, FB scrollar jag mest igenom för att gratulera vänner jag har på födelsedagen och det är bara några bloggar jag följer. Vill jag ha information om något läser jag debattartiklar från olika tidningar, på olika språk och så kikar jag på vilka personer som skriver vilka artiklar för att se vilken vinkling man använt eller vilken förkunskap man kan ha om ett ämne. 

Jag väljer ofta att se de olika sidorna av ett hett debatterat ämne - mycket för att det är så det ter sig för olika människor: på olika sätt. Jag vill förstå saker i både makro- och mikroperspektiv. Se om jag kan ta ställning eller om jag inte kan det. Kunna argumentera om varför jag tar en viss ställning eller varför jag aktivt väljer att inte ta ställning. Jag vill till exempel förstå Trump-förespråkarna: vad är det som driver dem i deras enorma hängivenhet? Och vissa av dem förstår jag. Jag håller inte med. Men jag förstår. 

Men EN sak förstår jag inte. Oavsett vad det gäller; chemtrails, antivaccin, Wallenbergsska-konspirationen, Covid-19 teorier, klimatförnekarna, andliga och religiösa rörelser och sekter, bokstavstro, ultranationalister av alla de slag, så återkommer samma begrepp: “en dag skall ni andra vakna”. 

Vakna till vadå?? Till att världen är knäpp? Styrs av de som har makten, tillika medlen? Det ÄR redan så och har alltid varit så - det är ingen hemlighet!! Ingen konspiration. Ska vi vakna till att ni som tydligen redan visste allt (oavsett vad det nu gäller) inte gjorde jättemycket åt något mer än konspirerade på sociala medier? Jamen, hejsan - här är vi redan! Människor har ALLTID varit skeptiska till en mängd saker: ibland helt riktigt, ibland på helt fel grunder. Så har våra samhällen alltid sett ut. Bara det att nu är idiotin så mycket mera synlig - tack vare sociala medier. 

Jag tar hatten av för de människor som lever som de lär om de valt det av fri vilja och inte skadar andra: djupt religiösa människor (oavsett religion) som mediterar/arbetar i kloster och gör avbön på allt det som de själva anser vara av styggelse, djurrättsaktivister som själva absolut inte skadar ett enda djur på något sätt inbegripet insekter och annat levande och därmed inte människor heller ty människan är ett djur och så vidare. Jag har full respekt för en annan människas livsval - men inte för skenhelighet och förljugenhet. 

Hur det är blir “when the day will come” så har vi alla bara ett liv - här och nu - och det är här och nu vi skall vara vara goda mot varandra. Det är det enda som spelar någon roll. Konspirera mig hit och konspirera mig dit, bah! Gör något gott mot en annan människa istället och sprid den lilla glädjen vi “förlorade” människor kan! Historien kommer ändå skrivas av de som har makten. Och vilka de blir om 100 år vet vi inte även om vi kan ana. (Om nu civilisationen står kvar) 

PS. Än en gång, förlåt! Skall låta bli sociala medier i fortsättningen också..

Att inte veta vare sig ut eller in

Oj. Nu var det verkligen längesedan. Nästan oförlåtligt längesedan. Och det har känts må ni tro, det här med att inte ha ork, tid och kraft att skriva. Det förhåller sig nämligen så med mitt skrivande att det är som för andra personer med tränande eller skapande av annat slag: jag skriver när jag mår bra, av ren och skär lycka och jag skriver när jag mår dåligt, allt för att sortera i mina tankars rum och rensa ut det som förgiftar. Men att inte skriva. Det är direkt livsfarligt för mig. 

Det tog ett litet tag för mig att se de tecknen; de som brukar tala om för mig att nu får du allt sakta in damen, att nu är det nog dags att ta en ordentlig funderare. För det som sysslesatte mig var ju så ohemuligt roligt. Spännande och utmanande. Men ack så utmattande. Det kom dessutom samtidigt som en inflammtion i muskelfästena på utsidan av min vänstra armbåge, vilket har gjort att all den fysiska aktivitet som jag brukar göra för att pysa ut negativ stress, har fått stanna av helt. När man som vänsterhänt har så ont i armen att man knappt kan borsta tänderna, är det inte bra. 

Så vad har jag då gjort denna vackra, ovanliga höst? Jag har provat på en tjänst som biträdande rektor på den gymnasieskola där jag arbetar. 50% rektor och 50% undervisande lärare. Vilket har varit fantastiskt roligt, men otroligt tungt. Så tungt att jag härom kvällen glömde bort att vår äldsta son B varit 18 år i snart ett år. Det är inte så bra det. 

Arbetet som biträdande rektor har varit väldigt spännande, men ack så krävande. Jag kastades in i rollen redan innan jag skulle påbörja den och utan någon som helst introduktion tog jag mig an tunga elevärenden. Jag ville så gärna göra rätt, tillräckligt och korrekt. Jag ville vara där för min personal som behövde stöd, jag ville vara rättvis mot eleverna och jag ville att föräldrarna skulle känna sig trygga med mig som ledare. 

Jag ville skriva ordentliga, utförliga utredningar och se till att man fick handledning kring frågor som gav ett otroligt stresspåslag och jag ville skapa stabilitet i en värld som ständigt är föränderlig, ty utan en grundstabilitet kan ingen utveckling ske, för då är man koncentrerad på att hålla näsan över vattnet på kort sikt. Man kan inte jobba med ”kort sikt” när det gäller människor. Då släcker man bara bränder. 

Samtidigt ville jag vara där för de elever som jag undervisar; planera undervisning och individualisera den. Göra rättvisa och kloka bedömningar som kommuniceras och förstås av eleverna. Jag planerade utvecklingssamtal och försöker få ut välformulerade åtgärdsprogram som dessutom innehåller realistiska mål. Jag håller i prövningar och individanpassar kurser för de av eleverna som har NPF-diagnoser. Jag jobbar. 60-70 timmar/vecka. Och kan inte stänga av huvudet när jag kommer hem på kvällarna, utan läser mail, svarar på sms och räcker inte till…

Nu vet jag inte riktigt. Det är en tjänst ute som biträdande rektor på heltid under 2019. Det är ungefär det ansvarsområde jag har just nu. Jag skulle vilja söka den, men jag vet inte jag. Dels älskar jag mitt arbetslag och mina elever och kollegor där jag redan är. Och jag vill inte lämna dem i sticket. Men jag tycker också om möjligheten att få vara med och styra upp det som bitvis gungar och skapa en större stabilitet. Bekymmret är att jag skulle få göra det på kort sikt – OM jag fick tjänsten – för det är bara under 2019. Och då skapas en instabilitet igen.

Och var gör jag störst nytta? Gör jag ens någon nytta? Elller springer jag bara omkring med värkande arm och skapar kaos? Jag vet inte jag. Men jag vet att jag måste bestämma mig. För jag vill inte glömma bort att min ena son fyller 19 i januari och att den andre fyller 15 i mars. 

Att leva i dikotomi

Det här talet om Yin och Yang, om att svart behöver vitt och att medaljen har två sidor är en helt annan typ av verklighet än den jag upplever varje dag. Mina sekunder och minuter existerar i en dikotomisk värld: en värld som är en helhet, men i två helt olika delar. 

Denna diskrepans skaver i mig. Den sysselsätter min vakna tid och dröjer sig kvar i mina drömmar på natten. Den är som ett skoskav som jag känner av alltid, men olika mycket. Dikotomin handlar om mina två olika liv. Vardagslivet som medelålders, medelklass, arbetande mamma, med allt vad det bär med sig. Och livet som den ständigt stridsberedde, oönskade, landsförrädaren som skall repatrieras. 

Det tar energi detta, att leva ett liv som är delat i två delar. Ena sekunden funderar man på vilken tid som skulle kunna passa att boka på bilprovningen för att i nästa sekund lyssna på någon bekant som säger att hen skall rösta på SD: ”för att de är de ända som GÖR något”. Och då slängs jag in i den där andra delen av mitt liv. Det livet där jag med jämna mellanrum, i 25 år, behövt lyssna på röster som i telefon försäkrat mig om att NÄR de får makten ska de ”ta tag i människor som mig”. När jag frågar dem om förändringarna i deras egna tolkningar av sitt partiprogram hånskrattar de bara och berättar – skrytsamt och villigt – att de har bättre vett än att öppet prata om sådant nuförtiden. Att de lärt sig att vissa saker måste ”presenteras i lite mindre doser för att Svenssons skall kunna ge dem makten”

Ni förstår kanske. Att det där skoskavet hotar att inflameras till en bultande, varig böld. När till och med människor runt om kring mig vill ha en regering som på kvällstid ringer hem till ”sådana som mig” och talar om att jag inte är önskvärd. Jag. Ta in det. 

Idag var SD på torget i vår stad. Jag skulle ha varit där och vänt ryggen till som jag gjorde för fyra år sedan också. Men jag arbetade så jag kunde inte. På lördag kommer tydligen detta årtiondets motsvarighet till exakt vad SD öppet hotade mig med för 25 år sedan, Af*. Positionerna flyttas mina vänner. Och på lördag arbetar jag inte. Och dikotomin som är mitt liv innehåller helt plötsligt bara en del: livet som den ständigt stridsberedde, oönskade, landsförrädaren som skall repatrieras.

Att vara aningslös

Sent i natt loggade jag in på FB. Jag brukar numera inte alls följa något på FB mer än att jag håller mig uppdaterad på vem av mina vänner som fyller år och så kikar jag in på mina meddelanden då jag för övrigt inte laddat ner messenger. Men så i natt fastnade jag på ett inlägg i mitt flöde som en av mina vänner lagt upp i sitt flöde. Och där och då kände jag att jag måste få lufta mina reaktioner, ty de höll mig fast i ett vaket tillstånd till på småtimmarna. 

I inlägget, skrivet av en kvinna (källa finns sparat), berättar hon om en fruktansvärd händelse från tidigare i veckan. Hon blev överfallen av två män på sina föräldrars uppfart (där hon inte själv längre bor) när hon sent en kväll steg ur bilen. I inlägget finns bilder upplagda på hennes skador och det är en uppskakande läsning. Dels för att jag verkligen kan sätta mig in i skräcken av att bli påhoppad på en plats som man betraktar som säker – inte för att man någon gång skall utsättas för något sådant, oberoende av plats – och dels för att jag blir så in i Norden förbannad på människor som ger sig själva rätten att behandla andra människor som skräp. 

Kvinnan berättar i inlägget att gärningsmännen försvann, utan att få med sig något och att händelsen är polisanmäld. Liksom många andra som kommenterat hennes original inlägg, hoppas jag innerligt att dessa båda män kan identifieras och ställas inför rätta. 

Men. 

Så läser jag inlägget och mitt i min upprördhet, letar en bitter bismak sig in:

”Man är fan inte säker någonstans längre! Inte längre i vårt fina villaområde. Inte ens utanför mitt eget hus […]

’Sverige har aldrig varit tryggare’.
Svordomar som skulle få en sjöbuse generad är vad jag har lust att hälsa regeringen och vår fantastiska sjuklöver!
Tack för det ’trygga’ Sverige ni har skapat! 

Den 9 september är det val. Förvalta din röst väl!”

Jag gör några enkla Googlingar och hittar några andra artiklar om kvinnan och trots att jag inte kan släppa min ilska över gärningsmännen och trots att jag fortfarande kan känna hennes skräck, känner jag också en slags uppgivenhet. Hon är med i SD. Antagligen kommer hon från Iran eller något annat land i Mellanöstern då hennes vackra namn antyder det. Och hon är med i SD. Jag tar det en gång till: hon är med i SD. SD, vars medlemmar diskuterar vad man skall göra med skräpet från MENA (middle east north africa) länderna. I det SD där man i partiprogrammet talar om den ”svenska NEDÄRVDA essensen”. Jag baxnar över den aningslöshet jag anar.

Vad är det som gör att man som en person med någon form av invandrarbakgrund ens funderar på att rösta på SD? Det finns flera sådana människor i min absoluta närhet. Med andra ord är inte denna kvinna från Stockholm exklusiv i sitt tänkande. Och jag kan inte hjälpa att tänka att det som kommer att bli demokratins fall inte på något sätt handlar om extremism, utan om den vanliga människans infantila och naiva aningslöshet. 

Genom historien har vi tydligt kunnat se att alla extrema yttringar – i politik, i religion, från vänster eller från höger – alltid har resulterat i en enda sak: förföljelse och förtryckande ända in i den innersta kretsen. Kvinnan i Stockholm kommer förmodligen inte vara den första som drabbas: hon kommer att behövas i ”revolutionens” uppstart. Förmodligen kommer hon att klara sig ett par år längre än en sådan som jag. Men hennes öde är den samma. 

I alla former av diktaturer har man börjat med att utesluta/försvåra för/internera människor som är längst bort på skalan, för att liksom långsamt normalisera beteendet. Men man har alltid slutat det hela med att till och med fängsla/mörda familjemedlemmar och partikamrater. Ingen har gått säker: oavsett din ställning i samhället, din ekonomi, om du vunnit OS-guld för ditt land eller forskat fram någon banbrytande medicin. Till sist har det alltid handlat om att du inte är ”önskvärd”, oavsett om det handlat om att du varit kristen, kapitalist, kommunist, jude, borgerlig eller muslim. Alltid.

De som förr brukade ringa mig, som företrädde (och fortfarande företräder) SD var MYCKET tydliga mot mig i detta: ”vänta bara till vi får makten – då behöver vi inte längre låtsas som om vi bryr oss om all smuts”. Så för mig är det MYCKET klart och tydligt: SD är ett främlingfientligt, rasistiskt parti med nazistiska uttryck. De som röstar på SD är kanske inte allt detta men för mig räcker att de är aningslösa. Det oroar mig mer. 

För övrigt hoppas jag verkligen att de två gärningsmännen identifieras och ställs inför rätta. Det de har gjort förtjänar mitt absoluta förakt. Dessutom hoppas jag att kvinnan återhämtar sig helt. 

Att stråla dan-före-dan-före-veckan

Ute har det precis slutat snöa blöta snöflingor. Ett förlåtande täcke snö har lagt sig över trädens kala grenar och adventstjärnornas sken i fönstrena skänker världen utanför ett guldaktigt skimmer. Det är lätt att i soffan, med benen upplagda på pallen, känna sig nöjd och tacksam en kväll som denna.

Jag tillåter mig själv att släppa alla tankar på världen utanför och känner att jag just nu – i denna minut – bara kan vara helt trygg, tillfreds och vän med alla och envar. Jag betraktar julgranen, blickar ut över skänken med alla änglar och tomtar och lyssnar till värmefläktens svaga sus. Det är inte alls dumt att vara jag.

Dessa ögonblick är dyrbara i en tid när det finns allför många kända faror att hålla reda på. Borta är oskuldens tid, den tid då man oroade sig för ett par saker som oväxt år och vår herres nåd. När man inte på samma sätt drabbades av det som hände ute i den stora världen som man gör i dag. När det kunde ske omvälvande saker 100 km bort och man kunde gå ett helt liv utan att beröras av det. Vi har det bättre än mänskligheten haft det på länge, men vi har fått betala ett högt pris.

Det är därför som jag värdesätter ögonblick som detta, därför som jag är tacksam för att ha förmågan att fånga dem med ord, ty mycket annars av det som sätts på pränt handlar om det svåra, tunga och mörka. Min L uttryckte det så bra härom veckan: vi diskuterade boken som han hade som ”bänkbok/läsbok” i skolan. Han ville byta ut den och jag ifrågasatte det och tyckte att han gott kunde ta sig igenom boken. På det svarade han: ”Det är inte det att jag inte kan läsa boken – den är bara på ett par hundra sidor och den har inget svårt språk, men den är så olycklig. Bara för att jag är en tonåring och frågade efter en tonårsbok fick jag en bok som handlar om självmordstankar och självskadebeteenden! Varför skulle jag vilja läsa om det? Det pratas det tillräckligt mycket om överallt. När jag läser vill jag bli upplyft och glad. Lycklig”

Jag lyssnade på hans argument och det slog mig att han hade rätt. Böckernas värld var min tillflykt när jag var barn och ungdom – elände fanns det gott om i min verkliga värld och därför behövde jag inte den också i berättelserna. Även om L nu inte har en svart verklighet, så har han den indirekt: i sociala medier, vloggar och bloggar, i spel och i chatforum. Han behöver inte ha den i böckernas och berättelsernas värld också. Så vi bytte bok. Precis som jag denna kväll byter min attityd och syn på världen omkring mig: jag är tillfreds. Och lycklig. Utan oro.

Att bestämma sig för att välja det goda

Det slog mig i kväll, mitt under mitt träningspass, att jag faktiskt inte orkar mer. Jag orkar inte våndas mer över världens mörker, över vad vi människor gör mot varandra och mot vår jord och över att vi, i vår mänskliga enfald, alltid tror att det finns ett ”bättre vi” mot ett ”sämre dem”.

Jag kände att jag bara, helt lugnt, kan konstatera att vi är olika: av olika ursprung och från olika traditioner. Med olika upplevelser och berättelser, seder och bruk, kulturer. Vi har olika religioner eller ingen alls, vi tillber mammon eller något kosmiskt världsallt. Vi är korta, långa, blåögda, brunögda, mörkhyade och anemiskt bleka. Vi springer fram i livet på två ben eller rullar fram med hjälp av en rullstol. Vi är hon, hen eller han; gamla, äldre, yngre och unga. Vi är olika nationaliteter och olika raser, men vi är en och samma: vi är allihop världsmedborgare och vi är alla människor. Olika lika.

Så vad definierar oss? Var vi hade turen att födas? I vilken familj vi växer upp? Vem vår mamma eller pappa är? Det finns en enda sak som definierar oss människor. Det är vad vi gör. Våra handlingar. Vad vi väljer att göra. Punkt.

Och jag väljer att sluta våndas. För saker kommer ändå att bli som de blir. Och jag väljer att bestämma mig för det goda; att se det goda som finns. Också. Där, bredvid allt som inte är bra. Jag väljer det goda: lördagskvällens frid, det faktum att vi denna kväll är skyddade från blåsten där ute, att mina fina mår bra just nu, att adventsstjärnan i fönstret lyser vacker mot de röda gardinerna. Och de större sakerna i livet: de olika sammanslutningarna som arbetar mot rasism, de som träder fram och vittnar i #metoo-revolutionen, de som sluter upp i Pridetågen och i Tillsammansskapen. Jag väljer dem.

Och därför delar jag, än en gång Hedda Waldenströms text:

"Planeten fortsatte att vrida sig runt sin axel som vanligt, med resultat att solen gick upp överallt på jorden. Miljarder fåglar sjöng och ett oändligt antal blommor blommade. Jorden välsignades med 340 000 helt nya ljuvliga människobarn. Intelligenta, kärleksfulla och mycket modiga handlingar utfördes varje sekund någonstans på jorden. Miljoner människor avstod från att säga eller göra något elakt. Hundratusentals nya, verkligt bra idéer kläcktes. Miljarder människor skrattade, lärde sig något nytt, rörde med ömhet vid varandra, älskade livet någon stund och vägrade ge upp."

Tillsammans är vi fler <3

Att hoppa

Vi pratade om det. Vid det sista tillfället vi sågs; om att våga hoppa, att det liksom bara var det steget kvar. För nu hade vi gjort hela utbildningen och skulle få våra diplom – nu var vi diplomerade ledare. Så det är det jag skall göra. Hoppa. In i något nytt. Eller ut ut något känt.

För snart ett år sedan, i november 2016, var jag iväg på assessment, en uttagning, inför Morgondagens Ledare 2017. Jag klarade den uttagningen, liksom jag klarat tre steg innan. Jag fick veta att jag var antagen och skulle få börja utbildningen i februari 2017 som en av 30.

Det har varit en fantastisk tid. En otroligt lyxig tid där jag dels fått många mycket bra föreläsningar och dels fått tiden till att göra en massa djupdykningar i det som är jag. När i livet får man en sådan här möjlighet? Att på allvar och riktigt faktiskt vara tvungen att rannsaka sig själv och dessutom få återkoppling av fyra andra vuxna? Det är alltför få förunnat.

Morgondagens Ledare bygger dels på föreläsningar om, bland annat, utvecklande ledarskap, samtal och kommunikation, arbetsrätt, arbetsmiljö, budget och hur det är att arbeta i politiskt styrda organisationer, men också på principen om SSL – självstyrt lärande. I SSL-gruppen var vi fem vuxna som genom samtal, uppgifter, case och återkopplingar, utvecklades tillsammans. Det finns en otrolig styrka i en SSL-miljö.

Det är främst den gruppen jag kommer att sakna. En grupp där jag kunde lyfta vad som helst och veta att jag skulle lämna mötet med, om inte en lösning, så i alla fall ny idéer kring något som kanske kunde närma sig en lösning. De var mina vapensystrar och bror och vi delade det mesta.

Och nu är det slut. För att bli början på något nytt. Och det var vi överens om: att vi faktiskt kan det här med att leda på ett utvecklande och inkluderande vis. Så nu är det bara det sista kvar: att ta steget ut och hoppa, vissa om att det bara kan gå på ett sätt: bra.

Att vara i augusti

Det är möjligt att sommaren varit varm. Fylld med skratt och ljumma kvällar. Solvarma ben och barnaskratt. Men i rutinens trygga, men något slitna famn, är det redan långt borta, blott ett eko i minnesbanken. Det är två veckor sedan jag börjat jobba igen.

Under sommaren har jag påbörjat en ny del i mitt vuxna liv: jag har sökt nya tjänster. Det var så många år sedan jag skrev CV (i skarpt läge – inte för att öva med mina elever) och personligt brev. Vid de byten av arbetsplatser jag gjort sedan jag blev klar med min utbildning har det handlat om inre rekrytering och rekommendationer. Därför var detta något nytt.

Det mest bestående sommarminnet 2017 alltså: skriftlig formulering av mina styrkor och karaktärsdrag. Och reella funderingar över vad som faktiskt skulle kunna hända om jag fick någon tjänst jag sökt. Tänk vad en ny utbildning kan leda till!

På måndag, i morgon, får jag svar från en av intervjuerna.