Summa sidvisningar

2017-11-26

Att inte komma till skott

Det är lite underligt det här med att sätta sig ner för att skriva. Jag har suttit här i över en timme nu och gjort allt – förutom skrivit. Jag har varit inne på Facebook och fastnat där. Det är så sällan nuförtiden som jag bryr mig något särsklit om det där med FB, jag orkar liksom inte. Orkar inte ta in alla dumheter människor tror på och saker som människor inte ifrågasätter. Orkar inte riktigt med det faktum att många verkar övertygade om att verkligheten – den sker på nätet. Inte i ett här och nu.

Naturligtvis är det inte så med alla. Jag ÄR lycklig för FB, för det tillåter mig att ha kontakt med en väldigt massa fina människor också. Människor som betyder mycket för mig; jag får delta i gratulationer på deras högtidsdagar och jag kan skicka dem min tanke när de kanske behöver den. Jag kan följa fantastiska bloggar och läsa texter som berör och ur den beröringen föds nya tankar och idéer. Så ibland fastnar jag. I flödet. Men det slutar alltid på samma sätt: jag bestämmer mig för att fortsätta att ha min Instagram helt privat (bara för familjen) och jag skaffar inget Twitterkonto.

Men nu var det ju denna text som jag hade tänkt skriva. En text om att låta sina söner bli vuxna individer.

Ni förstår: de senaste dagarna har jag med full kraft insett att min äldsta son alldeles snart fyller 18 år. Han blir officiellt vuxen. En fantastisk människa som har en stor kärlek och empati för andra. En storebror som lever för sin lillebror. En okomplicerat komplicerad tänkare. Ni som följt mig vet ju att jag varje år skriver julbrev till mina söner, där jag pratar om deras utveckling under året och hur jag upplever dem som människor och i år har jag slagits av tanken att jag måste möta min äldsta son på ett nytt sätt.

Jag måste möta honom som vuxen. Som en jämlike. Inte hela tiden förmana honom och råda honom. Han vet nu. Han är sin egen nu. Och jag kan bara hoppas på att jag kan få bli en av hans förtrogna. För han kommer att vara fullt förmögen att göra en massa egna val nu. Och det kan ju vara så att jag inte alltid är välkommen på den resan.


Det är precis så det skall vara. Men det gör det inte lättare bara för att jag vet om det. Det är den subtila oron som gör att jag i tanken allt som oftast är någon annanstans än där jag skall vara – att jag allt som oftast inte kommer till skott. För vissa saker tar tid att bearbeta. Och smälta.

2017-11-19

Att ha mens

Hur jag än skulle vilja rubriksätta detta inlägg annorlunda kommer jag tillbaka till pudelns kärna: detta inlägg handlar ju trots allt om mens. Och det är inget hyllande inlägg om kvinnans ”vackra förmåga att bära ett liv under hjärtat”, utan det är ett inlägg om det förbaskat jobbiga i att ha mens.

Jag är 45 år. Har haft mens i snart 35 år. Var med andra ord rätt tidig med att få min mens. Tidig med hela pubertetsgrejen; bröst och hår under armarna och så vidare. Det var inget kul då och det är inte särskilt kul nu heller. I lite drygt ett år har mina blödningar betett sig underligt: ibland har jag haft blödningar i tre intensiva dagar, uppehåll tre dagar, sedan blödningar återigen i 12 dagar, upphåll i 7, sedan blödning i 5.. Ingen rim och reson i någonting.

Det har varit mycket svårt att planera och förutse något som helst. Hela semesterveckan på Kreta blödde jag som en liten gris till exempel. Och med de opraktiska blödningarna kommer också menssmärtan som ett trevligt tillägg på posten. För den slipper jag inte. Men jag har gått och funderat på om jag inte kanske varit på väg in i klimakteriet med all denna oregelbundenhet med mera. Så jag ringde min gynekolog i slutet på sommaren för att boka en tid. Och fick en. Nu i november.

Innan jag hann göra besöket hann jag dock skaffa mig en propp i höger ben. Ja, förutom borrelian då – på vänster ben. Borrelian fick jag antibiotika för och proppen skall behandlas med en 6 månaders kur av Xarelto, ett blodförtunnande medel och en tjusig stödstrumpa under samma tid. Det är bara det att blodförtunnande medicin, tillsammans med kraftiga mensblödningar ger… tjaaaa, ÄNNU kraftigare mensblödningar. Bara så att ni vet.

Så nu sitter jag här, med enorma bindor, och blöder igenom. För medicinen som gynekologen skrev ut till mig skall man inte äta om man har propp i benet förstod jag när jag läste om den innan jag skulle hämta ut den. Den hämtades aldrig ut kan jag tillägga. Så fort jag rör mig känns det som ett vattenfall genom kroppen och jag blir vimmelkantig. Det är sådär roligt.

Om det är någon som undrar så mår jag egentligen finfint! Mina andra värden: blodtryck, järnvärde mm är tipp topp. Det vet jag för det är noga kollat. Det är också kollat och färdigutrett om jag är i klimakteriet: och nej, det är jag inte. Alltså blöder jag tydligen bara lite hursomhelst, närsomhelst och just nu och fyra månader framåt, väldigt, väldigt mycket.


Det är ju förtröstansfullt att veta. Men jag ville egentligen bara säga: jag avskyr verkligen min mens. Den är till salu just nu.

2017-11-05

Att sakna

Allhelgonaafton har via natten övergått i Allhelgonadagen. Det är mörkt ute och inte så mycket ljusare här inne. Det är bara de olika skärmarna som lyser upp livet här inne i huset. Det är verkligen en saknadens helg.

Jag saknar en hel del just nu. Ord till exempel: ord till att rätt kunna uttrycka vad det är som skulle behövas lyftas ut i ljuset. För, visst är det så, att i samma ögonblick som vi har ord för det som gnager och oroar, så är oron något decimerad? Så därför blir avsaknaden av just orden så stor denna natt.

I dag – något senare – när det återigen blivit mörkt – skall jag tända ljus på kyrkogården för alla dem som jag bär med mig. Jag skall också tända ljus för all dem som fortfarande lever, men som skulle behöva skyddas av något av alla de helgon som skall finnas. Ty, under lördagen hann jag inte med det. Jag hann inte heller gratulera min älskade Syster II på hennes dag, och inte hann jag berätta för någon som behövde höra det att jag tänker på den.

Jag hann inte skriva omdömen och rätta uppsatser och inte heller hann jag att se den där filmen som jag jag sparat att se till just detta tillfälle. Jag hann knappt oroa mig för världen och jag hann bara skumläsa ett par viktiga, intressanta och genomtänkta artiklar. För livet hände.

Jag satt på akuten i Varberg. Med min vackra 17 åring. Som fått ännu ett migränanfall. När han ringde från jobbet visste jag egentligen redan innan jag svarade vad som hänt. Och vi körde till akuten för neurologen ville kunna notera vad det är som händer under dessa attacker; varför ingen medicin vill hjälpa och varför smärtan är så otroligt stor.

När jag så betraktar mitt barn i ett dunkelt sjukhusrum med en massa sladdar uppkopplade så saknar jag ord. Och därför dröjer det innan jag kan samla mig ordentligt för att kunna lyfta ut min oro i ljuset, klä den i ord och se den decimeras. För jag saknar den lördag som egentligen skulle ha varit: med alla de där andra sakerna som skulle göras och med en son som gick till jobbet och sedan kom hem, hungrig som en varg och redo att träffa sina kompisar för en lördagskväll i samvaro.


Istället vakar jag i vårt nedsläckta hus över saknaden. 17 åringen sover nu, jämrandes med jämna mellanrum. Och så har det blivit söndag.