Att vidtala

Det är någon som pratar. Kommunicerar och står i. Orden som yppas är välvalda och strukturerade. Det talas klarspråk och friseras inte. Ändå går inte budskapet fram.

Någon annan talar. Använder retoriska knep och talar i metaforer. Bygger bilder att placera det uttalade i. Omformulerar och saktar ner. Pedagogiskt på alla vis. Ändå tas inte det sagda emot.

Att tala med någon som hör men inte lyssnar är en aktivitet helt i onödan. Att tala med någon som lyssnar men inget hör är bortkastad tid. Så. Skall vi egentligen tala? Vidtala? Eller skall vi bara inför varandra erkänna att vi aldrig någonsin skulle bry oss om det som försöker kommuniceras?

Skall vi helt enkelt börja handla? Och vart kommer det föra oss?

För övrigt tycker jag detta är en riktigt bra tolkning: 

Att lyssna på musik

Vissa dagar är vissa dagar. Då passar det att lyssna på musik bättre än andra dagar. Tänk att det finns något så vackert i vår värld som musik? 

Två olika klipp vill jag dela. Det första är en sång som mina pojkar sjunger på ibland. Liksom mina elever. En sång från då. Sjungen av röster från nu.

Den andra sången. Är en sång sjungen av en romsk artist. En ungersk-rom. Som kombinerar gammal folklore toner med modern eurodisco. Undrar just hur hennes verklighet ser ut i det land som precis förbjudit tiggeri och gjort arbetslöshet straffbart. Året är 2015. Och vi sjunger. Och spelar. Ett tag till. 

Att tanka sommar

Jag tankar sommar – fyller mitt livsjag till bredden med sommarsol och sommarljud. Vaknar till varma morgnar och läser min morgontidning en bit in på förmiddagen med barfota fötter mot solvarma altandäck.

Jag tankar sommar – låter mitt jag sjunka ner i det som är just nu. I alla blommornas dofter, i humlesurr och fjärilsfladder. Dricker mitt kaffe i långsamma klunkar, medan solen värmer mina bara ben.

Jag tankar sommar – i korsdraget som fläktar genom mitt hus. I det faktum att jag kan låta mitt blöta, nyduschade hår torka i den smekande vinden. I det faktum att bagaget till bilen alltid är packad med picknickfilt, solstolar och badhandukar.

Jag tankar sommar – liggande på den vidsträckta sandstranden – min strand – tjuvlyssnade på fragment från uppsluppna sommarsamtal. Lyssnade på de badandes skratt, på måsarnas skränande och på mina pojkars bus.  

Jag tankar sommar – promenerande genom min vackra stad, fylld av musik och glada människor. Konserter, vackra bilar, utomhusbio. God mat, stadsvandringar och fruktdrinkar.

Jag tankar sommar – allt vad jag kan. Ty ljuset, värmen och sommarens tempo är jag. Det som är jag. Och jag behöver skapa mig en dräkt av vackra, ljumma kvällar, av trevligt sällskap och grillade kycklingspett och soldoftande hud inför det som komma skall.

Ty det som komma skall. Är inte jag. Då bara låtsas jag ett tag.

Att lyssna på texten

Jomen irritationen lade sig inte under kvällen. Inte heller efter en god natts sömn. Eller efter sedvanlig dammsugning, sommarbrunch, tvättvikning etc. Nej, irritationen var kvar. Så då får det bli ett inlägg.

Jag älskar musik. Lyssnar jag inte på något, sjunger jag högt för mig själv. Hör jag musik i affärer, hissar, måste jag nynna med och om jag inte aktar mig kommer jag på mig själv med att dansa till. Suck. Min musiksmak sträcker sig över tid och rum. Lyssnar på alla genrer, alla typer av musik och musik på många olika språk. Så vad irriterar mig så förbålt?

Texterna i dagens nypublikationer. De handlar nästan alltid om att ”röka på”. Att bli hög. Att släppa taget, fnissa, ha roligt, älska och hångla, NÄR MAN ÄR PÅRÖKT!!! Gaaaaaaahhhhhhhhh!!!! Vad f*n!!!!!!!!! Det finns hur många slangord och uttryck för att röka cannabis – googla får ni se – och nästan varenda låt innehåller något av uttrycken. På både engelska och svenska.

Uttrycken är maskerade och man kan tro att de betyder något annat men det gör det inte. ”Rulla grälle, rulla kashmir”. Suck. För jag, som aldrig rökt, rökt på eller druckit alkohol har haft otroligt mycket kul i mitt liv. Utan grönt, brunt, kaka och spliff. Jag har inte behövt vara wasted för att våga gör saker. Jag har dansat och fnissat hela natten, hånglat vilt och sett solen gå upp över havet. UTAN att vara pårökt eller dyngrak.

Alltså. Nu vet jag inte längre om jag vill lyssna på den nya musiken. Mainstreammusiken. För jag störs alltid av texten. Orkar inte sjunga med. Trots att musiken är fantastiskt bra.

Att få något att fundera på

Skyndade till ett möte i eftermiddags. Erbjöds en möjlighet till en ny tjänst??

En dag i tango-mode, då det var dags att se ”Schindlers List” med min klass. Och påminnas om Tango-mode låten.

Att komma ihåg

Kommer du ihåg? Kommer du ihåg då? Då, när ingen av oss egentligen hade pengar? När varje tillfälle vi sågs och samlades faktiskt blev en fest? Snoopy. Salta pinnar i plastmuggar. Hemmapoppade popcorn. Någon satte i gång ett kassettband, en CD, och mera behövdes inte. Vi dansade. Någon sjöng. Och som vi skrattade.

Kommer du ihåg? Då, när vi träffades på Burger Inn som låg på hörnet? Med Magda och Henke? Med flipperspel och otroligt goda pommes – som vi delade två, tre, flera stycken. Kosas Kebab? Med fantastiskt god kebab och en massa påtår till kaffet? Vi spelade biljard på Folkes, och spelade en massa kort. Remi spelade vi. Och jag förlorade jämt.

Kommer du ihåg? När vi egentligen inte hade råd till bensin och promenerade en massa? Fram och tillbaka till sta’n. Men ingen av oss hade ont av det – för i den enda bilen fick vi ju inte plats alla och vi ville inte lämna någon utanför. Bröllop, födelsedagar. Och vi lånade kläder av varandra. Du hade en riktigt snygg jacka och jag hade ett par jeans du älskade. Så vi turades om.

Kommer du ihåg? Fotbollsmatcherna på sommarkvällarna? När vi alla var nere på stranden? Det kändes som om sommardagarna var eviga och att det bara var vi som existerade. Vi hade med frukt, billig saft och smörgåsar. Musiken spelade och vi turades om att bada och vakta alla grejer.

Kommer du ihåg? När vi så småningom alla kunnat skaffa små, egna lägenheter? Ettor, små tvåor, med eller utan kokvrår. Så otroligt rika vi kände oss! Så otroligt gott makaronerna smakade! Stolt visade vi upp tvättmaskiner eller nya bestick. Och nu ställde vi fram de salta pinnarna i riktiga glas. Vet du, jag har aldrig tyckt om salta pinnar, men jag åt varenda en med glädje.

Jag kommer ihåg. Allt med glädje. Och det bästa är att känslan fortfarande är där.