Att trilskas

Nej. Jag har förstått att den är bra. Livsomstörtande och mycket tänkvärd. Det betvivlar jag inte på något sätt alls. Så det är inte det. Men nej, jag tänker fortfarande inte se den, inte på något villkor, jag tänker inte se ”Sockerfilmen”!

Utan att ens har sett någon trailer för den eller något sådant, har jag bestämt mig, ty redan nu föder filmen en massa ångest hos mig. Och jag vet inte riktigt varför. Jag är en måttlig person. Äter väldigt lite överlag, då jag inte har någon hungerkänsla. Dricker ytterst lite vätska då det är samma sak där. Jag röker inte, nyttjar inte alkohol. Äter oftast hemlagad mat och tränar regelbundet. Och så vidare. Men hur jag än vänder mig har jag rumpan där bak.

Forskning kan köpas idag. Paradoxala paradigmer kan enkelt konstrueras och presenteras för en aningslös allmänhet. Och vi köper det mesta. Ofta med rätta, ibland vansinnigt felaktigt. I vår jakt efter ett ”någonting” kan vi lockas in i en mängd olika halvsanningar. Och vi glömmer allt som oftast att det som är sant för mig kanske, och mest troligt, inte är sanningen för någon annan. Vi ser ofta inte kontexten som något är presenterat i.

”Sockerfilmen” tar upp ett viktigt ämne. Överkonsumtion av socker och hur det är dolt för oss. Men jag vill veta av vem filmen gjorts? Varför den gjorts? Och med vilken agenda den gjorts? För jag vill kunna se den med de ögon som producenten sett den med. Och i relation till vad han vill uppnå. Får han betalt av någon? För, skall jag ha ångest över att jag äter vattenmelon på sommaren (ekologisk sådan om någon undrade!) vill jag ha hela bilden.

För många år sedan talade man om att tobak var livsfarligt och särskilt ansvarslöst och farligt var att röka under graviditeten. Det skulle medföra extra risker för barnet. Jag tyckte det var mycket rimligt. Och såg inget konstigt i forskning som stödde det. Tills jag insåg att jag och mina syskon alla fötts av en mamma som rökte. In i en familj där alla vuxna rökte. Utan att något särskilt tillstötte varken under förlossning eller under den motoriska eller sensoriska utvecklingen.

Kanske hade vi tur? Kanske är det så att OAVSETT hur/vad/när vi äter eller dricker något handlar det mera om ärftliga, genetiska grundläggande kroppsliga förutsättningar? Kanske handlar det mera om hur mycket/lite vi rör på oss? Kanske ÄR det inte så konstigt att vi blir sjuka på ett annat sätt än förr – för vi LEVER I EN ANNAN TID? Vi blir mycket äldre – generellt – vi andas in en massa skitföroreningar, vi har blivit lata och bekväma och DÄRFÖR ser våra folksjukdomar annorlunda ut nu än för 50 år sedan eller 100 år sedan eller 1000 år sedan.

Kanske skall vi bara lägga oss ner och dö? För hur vi än gör har vi rumpan där bak. Och hur vi än gör, gör vi fel. Och rätt. Och nej, jag tänker inte titta på ”Sockerfilmen”. Som ni märker är jag tillräckligt fucked up utan den…

Att recensera "Vanliga människor glömmer och går vidare" av Anne Liljeroth

Så bryter jag min självvalda tystnad och isolering och gör mig någorlunda presentabel för att överge mitt stenhus till förmån för att diskutera månadens bok på Bloggdala torg. Det är inget som känns tvingande, utan jag ser fram emot att möta de andra.

Vi har haft en solig dag och det har varit mycket snödropp från taken och och snabbt krympande snöhögar invid muren. Jag sätter mig så tillrätta på torgets bekväma bänkar och lyssnar på de andras tänkande och tyckande om ”Vanliga människor glömmer och går vidare” av Liljeroth.

Det är den andra boken i serien vi läser och vi har tidigare recenserat ”Bara människor”. Och så var det dags för bok nummer två. Denna gång känner jag ju till Liljeroths karaktärer, vart hon vill nå med dem och deras roll i berättelsen. Kanske är det därför denna bok går snabbare att ta sig igenom? För att jag vant mig vid berättarstilen? Kanske är det så, för jag hakar inte längre upp mig på huvudpersonens, Sagas, besynnerligt hopsatta karaktär; att hon ena stunden beskrivs som en otroligt vass, utrikeskorrespondent, för att i nästa ögonblick vara otroligt lättlurad. Inom sitt eget område.

Denna gång har det gått en tid sedan vi besökte Smedjegatan, där Saga äger en fastighet. När vi möter henne denna gång skall hon precis gå till ortens bokhandel för att berätta om sin nyutgivna bok, skriven om stadens kvinnliga original, Viola Andersson, som intill sin död, också bott på Smedjegatan. Där, i bokhandeln, stöter hon ihop med en ung, kvinnlig journalist, som blir en av de nya karaktärerna i boken.

Det finns ett par, tre stycken till: Carl Silverståhl och Anders Månsson, Ove Wallenström och Sandra Månsson. Det visar sig nämligen att Saga gjort en oproffsig missbedömning, förblindad av sin personliga vendetta. Per Norder, som hon fällde med en serie artiklar i första boken, är långt ifrån den ensamma skyldiga till ortens konkursmässiga bank. Och Sagas misstag utnyttjas av människor hon trodde hon hade lämnat långt bakom sig.

Bokens storyline intresserar mig inte. Förmodligen mest för att jag inte är ett dugg intresserad av deckare/krimromaner. Jag tycker också att boken blir en smula rörig med alla olika synvinklar och perspektiv. Dessutom är det väldigt tydligt hur vissa trådar lämnas obesvarade, allt för att lämna öppet för en uppföljare. Och jag bryr mig för lite för att vilja läsa en uppföljare.

Men. Jag tycker mycket om hur Liljeroth ger läsaren olika bilder av en och samma scen, utifrån olika karaktärers personligheter. Ta hotellets receptionist, eller för all del, hela hotellreceptionen: Carl tycker att receptionisten är osympatisk, lite lantlig och att hon har ett falskt serviceleende. Han ser ner på henne och på hotellets ”simpla inredning”. Han känner sig sååå förmer.

Så har vi sedan Kent i exakt samma hotellreception, med samma anställda framför sig. Han tycker att kvinnan är trevlig, vänlig och tillmötesgående. Han tycker att vestibulen ser hemtrevlig ut och han gör sitt rumsnyckelsnummer till sitt lyckonummer. Carls reaktion över att få rumsnyckeln i handen är ett torrt konstaterande av att hotellet inte ens har moderna kortnycklar. Detaljer som denna tycker jag om.

Hur väl rekommenderar jag boken då? Nja. Jag tycker att den är ok. Men då jag inte fastnar för genren, känner jag att det är lite orättvist att jag bedömer den. För vad har jag egentligen att jämföra med?

Att recensera "Låt vargarna komma" av Carol Rifka Brunt

Det är februari och fortfarande gnistrande vinter i Bloggdala. Denna gång är jag fylld av förväntan när jag gör i ordning min fikakorg inför mötet med de andra på vårt torg. Vi skall recensera Rifka Brunts debutroman. Och det ser jag fram emot.

Det är en tjock roman. Vars originaltitel ”Tell the Wolves Im Home” mycket bättre återger känslan i boken än vad den svenska översättningen gör. Rifka Brunt har skrivit en mycket välavvägd berättelse om kärlek, om att höra ihop och om att finna sin plats i en större helhet. Och detta utan några pekpinnar.

June Elbus är fjorton år och ingen i hela världen är henne kärare än hennes älskade morbror Finn. Då hennes mamma och pappa tidvis är otroligt upptagna revisorer och med en storasyster som hon helt glidit ifrån, finns det helt enkelt ingen som får henne att känna sig så förankrad i världen som han. Hans New York, 1987, blir hennes och tillsammans med Finn, kan June möta allt i livet. Tror hon.

Så dör Finn. Tidigt i berättelsen. I AIDS. Och June vet inte till sig av sorg. Men det är inte bara June som sörjer, trots att hon har mycket svårt att ta till sig de andras sorg. Särskilt Tobys sorg. Hon tvingas nämligen i sin saknad efter morbrodern att inse att han haft ett liv även utanför det som var hon. Och hon upptäcker saker om sin mamma. Och om sin syster. Och om Finn.

Det är en finstämd berättelse om saknad. Om dåligt dolda – och helt onödiga! – familjehemligheter. Om kärlek som sågs som äcklig och förbjuden och om det misstag de flesta av oss gör någon gång i livet: att vi inte ser skogen för alla träd: vi ser inte vad vi har innan vi nästan har förlorat det.

Det är en bra bok. En bok om att se mönster i mellanrummen – att inte glömma bort att det viktigaste många gånger är att se det som faktiskt inte visas. Och det är en bok om att vara tonåring, att vara varken eller och både och. Barn och vuxen.

Om du läser den är det inte bortkastad tid!

Att recensera "Bara människor" av Anne Liljeroth

Så är nyårshelgen förbi i Bloggdala och mitt lilla stenhus hukar under ett täcke av snö. Gången från grinden och upp mot verandan framför huset är skottad och det lyser mysigt ur de två fönstren på vardera sidan om ingången. Iklädd varma kläder och med en korg med rykande varm choklad och en massa nybakade langos går jag mot torget för att möta upp de andra. Undrar just vad det skall ha att säga om boken vi läst denna månad?

Vi har haft den stora lyxen i Bloggdala att få två böcker skickade till oss från förlaget Hoi, genom Catharina. Många tack! Långt ifrån alla dagar man får hemskickat vackert inbundna böcker så där!

”Bara människor” är dock inte helt enkel att recensera. Faktiskt inte. För jag har svårt att bestämma mig för vad jag tycker om den. Först hade jag mycket svårt att koncentrera mig på boken. Personerna i boken flöt ihop och jag kunde inte se eller uppbåda något intresse för dem. Skildringarna av miljön spretade och jag kom på mig själv med att fundera över Liljeroths bakomliggande mening med ordval med mera.

Men låt mig börja från början. Sara Widerbeck återvänder hem efter tjugo år. Som framgångsrik utrikeskorrespondent har hon nu en historia hon vill berätta om på nära håll. Hon vill få hämnd på sin hemstad, på de som fick henne att må som hon gjorde, då, under tonåren. Det är hon som är berättarjaget i historien. Hon köper en fastighet och så är spelplanen lagd.

I huset hon numera äger bor Per och Karin Norder, Wille Weber, Patrick Swedmark med fru och barn och Viola Andersson. Och precis som i de flesta små städer känner de alla varandra utan att känna varandra. De är alla trådar i en väv som snart kommer att brista. Och i början förstår jag ingenting och ändå allt. Och jag har svårt att vänja mig vid fäblessen för W i namnen.

Jag anar slutet och anledningarna till göranden och uttalanden långt innan de avslöjas i boken. Och därmed förstår jag inte alla transportsträckorna. Varför finns de? Vill Liljeroth egentligen säga något annat? Och jag blir inte riktigt klok på Sara. Hennes besatthet är uppenbar men det är underligt att en kvinna som utmålas så skarp, inte själv kan förutse reaktioner och följder. Jag får inte ihop det. Och tyvärr bryr jag mig inte heller. 

Men. Jag tycker om beskrivningen av Patrick Swedmarks dotter, Milla. Och för hennes skull läser jag klart boken. Till min stora häpnad läser jag de sista 150 sidorna mycket snabbt och utan att haka upp mig på vad författaren eventuellt hade för avsikt med att göra beskrivningarna på just det sättet hon valde. Kanske har jag vant mig vid språket i boken, vid flytet, vid historien?

Nåväl. Jag kan inte sätta fingret på varför, men vid slutet är jag glad att jag inte lade boken ifrån mig och lät bli att avsluta den. För den växte. Något. I alla fall så pass mycket att jag inte tyckte illa om den.

Att recensera "Läsarna i Broken Wheel rekommenderar" av Katarina Bivald

Så var det återigen dags att ge sig ut på Bloggdala torg och vid brunnen diskutera den senaste bok vi läst. Jag har med mig varm, nyblandad choklad. Med grädde. Och min fårskinnsfäll att sitta på. För i Bloggdala är det alltid minusgrader lagom till första advent. Och lite snö – för att få vårt torg att glittra i kapp med de stjärnorna som lyser i våra respektive fönster.

Denna gång har vi läst ”Läsarna i Broken Wheel rekommenderar” skriven av den svenska författarinnan Katarina Bivald. Det är hennes debutbok, utgiven 2013. Och jag tycker att den är. Helt ok. Det måste den vara, då jag faktiskt läste den i ett svep.

Boken handlar om alldagliga 28-åriga Sara som just förlorat sitt arbete i en bokhandel. Hon älskar böcker, böckernas värld, och världen omkring henne lämnar hon åt andra att själsligt befolka. Hon flyr in i sina böcker. Och så ger hon sig ut på en resa. Till Broken Wheel i Iowa. För att slutligen träffa sin brevvän Amy. Nu när hon ändå är arbetslös. Men så visare det sig att 65-åriga Amy dött. Och invånarna i Broken Wheel får ta hand om den vilsna Sara.

Som alltid, i sådana här småputtrigt söta, feelgood-böcker, befolkas naturligtvis den lilla staden av en del original. Alla med hjärtat på rätta stället och med en intressant historia. Och så finns det naturligtvis en ovillig ”förste man”. Han, som man med en gång förstår, kommer att falla för bokens ”hjältinna”. Sara startar nämligen en ovanlig bokhandel, med Amys böcker, för att genom att ”hitta den perfekta boken för var och en av stans invånare”, återgälda lite av den vänligheten invånarna visat henne.

Så inser Sara, och hennes nya vänner, att hennes turistvisa snart kommer att gå ut och hon måste snart åka tillbaka till Sverige. Alltså utarbetar invånarna en finurlig plan.

Boken är fylld av bokreferenser och som en boknörd drar man med jämna mellanrum på munnen. Sättet Sara diskuterar olika böcker med Amy i deras brevväxling, innan hon åker till USA, roar ibland. Andra saker i boken är inte lika bra. Alla karaktärer känns inte lika trovärdiga, eller ens nödvändiga för bokens handling och boken spretar. Men. Jag läste den i ett svep som sagt. Och jag tänkte många gånger på filmen ”Alla talar om Grace” med Julia Roberts.

Precis som boken är filmen en mysig bagatell - något som man ler lite med, blir lite rörd av och sedan glömmer. Ni kan absolut läsa ”Läsarna i Broken Wheels rekommenderar” och ni kommer inte att komma ihåg den.

Att recensera "Mississippi" av Hillary Jordan

Huttrande lämnar jag ovilligt mitt varma lilla stenhus för att ge mig ut på torget i Bloggdala denna dystra novemberkväll. Det slår mig att jag borde ha bjudit in damerna till mig på en varm kopp choklad istället för att samlas vid fontänen. Jag trycker boken mot mig i dimman och hastar bort mot de andra.

Nå? Så vad tyckte jag om ”Mississippi”? Jag vet inte. Faktiskt. För det första som slår mig är att det är en bok som sannerligen blir med sin läsare. Som stannar kvar. Oavsett liksom. För det är en stark historia Hillary Jordan berättar för oss.

Tiden är strax efter andra världskriget och platsen är en bomullsfarm i Mississippideltat i USA. Två unga män återvänder från kriget i Europa till en plats där tiden stått stilla, där människor inte förmått sig förstå saker och ting som är större en de själva och där inget annat betyder något än att niggers är niggers och kvinnor är fän. Det är en obehaglig tid, med obehagliga människor.

Redan från början andas berättelsen en unken doft av fruktansvärd tragedi. Två bröder begraver sin far i ett fält som vill sluka dem. I störtregn och blåst låter de fadern försvinna i jorden. Och bröderna har en outtalad vrede mellan sig. Och utan att man som läsare fått reda på mer anar man varför.

Den ene brodern, Henry, är nämligen gift. Och det räcker att veta. För Jordan har skrivit en stark berättelse om en mängd klassiska konflikter; två bröder som älskar samma kvinna, en ond svärfar, vänskapen mellan en färgad och en vit man, konflikten mellan herrskap och tjänstefolk och fascism och rasism.

Trots att mycket i berättelsen är förutsägbart driver språket i boken läsaren framåt. Man vill veta. Det är många röster i boken: Jamie – den yngre brodern som kommer tillbaka från kriget, Henry, Laura – Henrys fru, Ronsel – den färgade unge mannen som återvänder från kriget, Hap – Ronsels far som tjänar hos Henry och Laura och så Florence, Ronsels mor. Jordan låter dem alla komma till tals i boken, allteftersom den tunga och tröstlösa historien berättas. 

Jag mår inte bra av boken. Trots att den inte är ”värre” än många andra, liknande romaner jag läst. Den är skickligt skriven, och att det är Jordans debutroman imponerar. Människorna känns trovärdiga, ty trots att tragedin är fruktansvärd, var det så här människor levde. Ibland. Men jag irriterar mig på klyschorna lite. På hemlighetsmakeriet. På att det blev som det blev. Kanske är det för att jag alltid hoppas på att människorna är bättre en så? Förmodligen är det därför. 

Att recensera "Ru" av Kim Thúy

”På franska betyder ordet ru ”bäck” och i överförd betydelse ”flöde (av tårar, blod eller pengar)” (Le Robert Historique). På vietnamesiska betyder ru ”vaggvisa” eller ”att vagga” ” Så denna recension handlar om att bli vaggad in i ett flöde av tårar, blod och pengar.

Det är dags för ännu en bokrecension på Bloggdala torg. Höstluften är lätt och klar och torgets stora ekar vibrerar av fantastiska färger. Jag känner mig lätt om sinnet när jag drar mig mot vår samlingsplats med boken tät tryckt mot hjärtat. Låt mig säga med en gång: jag tyckte mycket om denna bok. Väldigt mycket till och med.

Thúys debutroman Ru är magisk. Sorglig och hoppfull, lågmäld och bombastisk. Hon väver fram stora människoöden med lätta penselstreck och helt odramatiskt och okomplicerat beskriver hon till synes vardagliga små vardagligheter. Men det är inte små vardagligheter – det är stora händelser som sätter djupa spår i de människor som drabbas.

Hur beskriver man ett lands svek mot dess människor? Hur går man till väga när man vill beskriva det obeskrivbara så att var och en förstår? Jo, då skriver man så här; poetiskt och icke anklagande och lämnar till läsaren alla de stora upplevelserna. För bokens historier drabbar mig långt efter att de blivit lästa. När jag försöker reda i vad som var rätt och fel, gott och ont. Thúy lämnar till läsaren att avgöra det. Helt och hållet.

Hon beskriver Vietnam under den tid vi kallar ”fredstid”. Men det hon beskriver är inte fred. Det är en annan sorts krig. Man får träffa många människor i den tunna boken, och ibland är det svårt att hålla isär vem som är vem, men till sist förstår jag att det inte spelar någon roll. Det är oväsentligt vem som är vem. Alla hade kunnat vara jag – likväl som ingen är jag.

Jag rekommenderar verkligen denna bok. För att den är vacker. Trots att den handlar om det som är svårt. Läs den.

Att recensera "Än klappar hjärtan" av Helena von Zweigbergk

Jag stänger min grind vid stenmuren och blickar in mot min sommarträdgård. I mitt Bloggdala är det nämligen fortfarande sommar, med sammetssvarta nätter och finfina kvällar. Plommon- och körsbärsträden bär en mängd med fina, mogna frukter, alla på plockavstånd. I min trädgård har inga skator norpat åt sig alla körsbären. Nåväl, jag vänder mig om och styr mina steg ut mot torget. Där, vid fontänen skall vi ses. Och tala om den senast lästa boken ”Än klappar hjärtan”.

Så? Vad tyckte jag om den? Till min förvåning tyckte jag faktiskt tillräckligt bra om den för att vilja läsa den i ett sträck! Von Zweigbergk ÄR duktig på att skriva och hon har ett språk som fångar. Hennes tilltal i böckerna känns engagerande, i alla fall en bit in i boken. Det jag tycker om är att hon lyckas ge alla tre systrarna lika starka röster. Och individuella minnen. Det är inte en lätt sak.

Hennes tidigare böcker har jag inte tyckt om. Trots att de förmodligen var lika välskrivna. Det var historierna hon berättade och personerna, som jag inte alls kunde relatera till. Här var det lättare att relatera. Boken handlar om dessa tre systrar som är så olika och ändå så beroende av varandras bekräftelse och kärlek. Och dessa behov fascinerar mig. För att jag absolut inte känner igen mig.

Att hela tiden jämföra sig med sina syskon? Att tro att någon är lyckligare för att någon har pengar, eller tro att någon är ditten eller datten på grund av saker som är synliga skillnader är för mig något ogreppbart. Det är lite barnsligt. Och tramsigt. Och faktiskt inte så lite självupptaget. Det är lite så de känns, systrarna Astrid, Sandra och Lena. Varför är de hela tiden så förbålt upptagna med sina egna förbaskade känslor? Utan att göra något produktivt av dem?

Allt det fascinerar mig – tros min irritation. Just för att Zweigbergk faktiskt skriver bra. Men det skaver en liiiiiten aning att boken är så fylld av klichéer och att den är förutsägbar. Men kanske orkar man inte vara så förbaskat fyndig i alla delar som författare, när man faktiskt fixat ett drivande tilltal i boken? Kanske tar kraften slut?

En sak måste jag dock ta upp, innan jag tystnar och lyssnar till de andra Bloggdalabornas recensioner: varför ser inte Astrid till att träffa sin ”stora” kärlek INNAN den gemensamma sonens student? För hon lägger enormt med energi på att fundera på hur deras möte skall bli på den aktuella dagen. Vad hon skall känna etc. Varför ses de inte innan? På en fika? För att liksom rensa luften?? DET förstår jag inte!!! Alls!! Töntigt bara att hålla på och pina sig så mycket för något som man faktiskt enkelt hade kunnat ta itu med innan. Bah!

Och nu är jag nyfiken på de andras tyckande och tänkande.