Att öva

Kan det kanske vara så att det är så med att uttrycka sig som det är med att ta sig fram på inlines? Man måste öva. Och även om kunskapen liksom sitter där, så måste man underhålla den för att inte ringrostigt vingla fram bredvid vägen. Så kan det nog vara. Och därför ämnar jag öva.

Hur övar man då upp sin insomnade uttrycksförmåga? Hur manar på sig själv att fortsätta, när det är man själv som är det största hindret? Jo, man fejkar det. Man sätter sig ner vid tangentbordet med en megaloman självbelåtenhet och bara skriver. För ÄR man liksom bäst i fantasin, så kan det räcka med att en hundradel av allt det man inbillar sig faktiskt sätts på pränt. Då blir det en början och av en början kan det bli en fortsättning och ett slut och då har man övat. 

Jag är alltsomoftast lite lätt avundsjuk på människor som faktiskt lever just så - som om de var BÄST. För även om de inte är det så sipprar ett självförtroende igenom och även om det då endast är en hundradel av det som stämmer, så har de redan hunnit långt bort innan en annan förstår och inser det. Medan jag står och hummar och väger ord på guldvåg har de spräckt ljudvallen med högljudda åsikter och för längesedan glömt vårt möte. Jag önskar jag kunde vara lite som dem. Det verkar vara roligare. 

Så jag övar. Får se nu: vad är det jag vill uttrycka? 

1. Hösten driver in mig i ett tango-mode

2. Jag behöver nog läsglasögon

3. Jag kommer att sakna min nuvarande arbetsplats

4. Jag ser framemot mitt nya jobb - hoppas jag kan göra ett gott jobb

5. Jag beundrar Greta Thunberg

6. Fy fanken för valet i USA nu i november

7. Vi människor måste lära oss att vara snälla mot varandra

En början är en början är gott nog. 

Att tackla klimakteriet

Om det nu är det. Klimakteriet alltså. Det verkar vara väldigt svårt att fastställa om det är det eller något annat. Jag trodde i min enfald att det gick att ta ett blodprov – kanske flera – och göra en gynekologisk undersökning av något slag för att få vetskap. Men det gör tydligen inte det. Mycket underligt. 

Jag tror att jag är i klimakteriet och därför gör jag tappra försök att tackla det. Jag har oregelbunden mens: blöder mycket ibland, lite ibland, ofta ibland, sällan andra gånger. Jag vaknar på nätterna och är varm. Inte så där så att det stör, men tillräckligt mycket för att vara mer än jag brukar. Jag sover lättare. Vaknar av varje ljud, vilket också är underligt då jag ju egentligen inte hör på ett öra. 

Det som är allra tydligast är att jag har ett labilt känsloliv likt alla de tonåringar jag är rektor för: oförklarligt ledsen ibland, lättsårad och lättirriterad. Djupt melankolisk andra gånger och tjutande av skratt en annan gång. Dramatisk. Och OTROLIGT irriterad på mig själv. För till skillnad från förra omgången med hormonpåslag – då, för 35 år sedan – är jag ohjälpligt medveten om hur patetiskt det hela är. Så den person jag tål minst är mig själv. 

Inte vet jag om detta är klimakteriet men jag tänker att det nog är så. När man är 47 år är det nog rätt normalt om det är det som händer. Även om jag just i detta hänseende aldrig varit normal: Jag gick in i puberteten väldigt tidigt och fick min första mens redan vid 11 års ålder, jag har aldrig ätit p-piller, haft p-stav eller spiral. Vid mina sparsamma besök hos gynekologen har hennes lösning på alla mina frågor varit att jag borde överväga en spiral. Tydligen skall det hjälpa till att tackla ett förmodat klimakterium. 

Men vad vet jag? Jag fortsätter irritera mig själv med att känna mig ensam och tråkig, orkeslös och dum. Kanske gråter jag en skvätt till ”Sofias änglar” eller ”Anne With An E”. Sträcktittar på ”Stolthet och fördom” och går långa promenader på gråa folktomma stränder med dramatisk musik dånande i mina hörlurar, tycker synd om mig själv i allmänhet och människorna i synnerhet. Och sedan bannar jag mig själv för att jag är så förbannat otacksam och löjlig. Vad detta än är tacklar jag det så gott jag kan. Och hoppas på att det snart är över. 

Att konkludera i-lands hybris

Jo, jag vet. Gårdagens inlägg matchar denna i titeln. Men jag är inte riktigt färdig med att späka mig själv själsligt för min megalomani. Promenaderna varje dag bjuder på rätt mycket navleskådning och rannsakanden. Som denna smärtsamma sanning: jag har inte fått klart något nytt manus.

Jag är en person som avslutar saker och ting. Inte den som kommer med en ny ”crazy” idé bara för att strax överge den för nästa kick. Nej, jag är den som plockar upp din idé, realiserar den och för den vidare, ompaketerad på ett snyggt sätt och låter dig ta äran för det sedan. Alltså tänkte jag plocka upp den däringa idén om att ”lilla” jag faktiskt skulle kunna vara en författare. Det var ju liksom bara att göra det! Faktiskt! Även om det skulle ske ord för ord och ibland bokstav för bokstav.

Det har gått sådär. Kan man väl säga. Om man vill uttrycka det vänligt. Visst blev ett manus – till och med två! – klara, men inget är antaget. Manus ett har dock fått lite vänlig återkoppling från två olika förlag, två större, men mer än så har det inte blivit. Själv har jag inte musten att anse att mina manus är av prioriteringsvärt material för att satsa våra sparpengar på egen tryckning. Dels har vi inte särsklit mycket sparpengar. (Väldigt lite faktiskt) Och dels kan jag inte arbeta upp en sådan förmäten tro på min förmåga.

Önskar att jag kunde det. Tro lite oförblommat på mig själv. Hybris utan självförtroende är inte särsklit värdefullt vet ni. Tvärtom. Lite lätt patetiskt är faktiskt vad det är.

Att fundera över sommar

Denna sommar. Sommaren 2017. Har nog aldrig varit med om maken. Det är en mycket underlig sommar, för mig i alla fall. Jag skall se om jag lyckas förmedla det i skrift.

Vädret. Har inte varit något att tala om. Ett par av mina mest ”glaset är halvfullt-vänner” har påstått att det inte alls varit så dåligt, som jag påstått. Det har ju varit ett par stranddagar under juni och juli och många dagar har varit bra. Med bra menas dagar när det inte SAMTIDIGT har stormat, regnat och varit 14 grader. Kanske har det varit regn, men vindstilla? Storm, men i alla fall tjugo grader? 17 grader och sol? Eller dagar som fram till fyra på eftermiddagen varit stormiga/regniga/kalla, men SEDAN, till kvällen, faktiskt blivit behagliga nitton, tjugo grader. Det är inte sommarväder i min bok. Det är april/september-väder.

För er som inte vet så bor jag på västkusten. Vid en fantastisk sanstrand. Jag har varit nere vid vår strand två gånger i år. TVÅ gånger. Suck.

Tiden. Har funnits mångfalt. För första gången i mitt vuxna liv har jag inte en massa engagemang och möten att gå på, även under min semester. Jag är helt ledig. I veckor i rad. Jag förstår ingenting. När jag funderar på det så inser jag att det också sammanfaller med att jag numera har två tonåringar. Med sommarjobb och egna agendor; som sover länge på mornarna och som kan fixa något att äta själva. Så min lediga tid har mångdubblats.

Vad har jag så gjort med tiden? LÄST!! Ett tiotal romaner är utlästa. En vecka på Kreta (och DÄR badat och vistats i solen!!), städat hus/trädgård hur många gånger som helst – finns inte EN pryl på fel plats hos oss, bakat (!?!), träffat vänner, tränat var och varannan dag (!?!). Umgåtts med min storfamilj, varit i Göteborg blandannat, varit på farsen ”Fabian Bom”, tjuvlyssnat på en massa härliga utomhuskonserter i vår stad. Och sovit länge på mornarna. Väldigt länge.

Så sommaren 2017 har hittills varit mindre bra och väldigt bra. På det egoistiska och personlig planet. (I kväll tänker jag inga macro-tankar, utan befinner mig i det lilla.) Dessutom har jag gått tillbaka till mina ”att-rubriker”. Bloggtexterna kändes inte bra utan dem.

Nu går jag och tänder upp lite lampor då det är mörkt ute av tunga mörka regnmoln. Men; det blåser inte storm ;)

Helgen

Vilka underbara, underbara dagar det har varit! Vilken fantastisk Kristi Himmelfärds helg! Vet ni, ibland – väldigt mycket ibland – så mår man sådär vidunderligt bra. Det finns inte något alls som skaver eller som irriterar. Inte något som kräver engagemang, åsikter eller tid. Utan man kan bara liksom finnas. Denna långhelg har varit sådan för mig.

Visst har jag saknat en hel del människor; fina vänner som jag skulle ha viljat prata med; visst har inte världen slutat brinna och vattennivåerna på Bästkusten är oroväckande låga och hudcancerdiagnoserna alldeles för höga, MEN – trots allt det, har jag kunnat vila i ro. Jag har känt dofterna av syrenerna, lyssnat på försommaren, doftat på saltat hav och gungat mig till en tupplur i min hängmatta.

Jag har rättat alla mina prov, preliminärt betygsatt alla mina elever, betalt alla räkningar och sedan har jag bara njutit. Av fikasällskap, kortspel med killarna, långa träningspass, nyklippt gräsmatta och syskonbarnpussar. Jag har bara tillåtit mig ett par timmar ute på nätet och vet ni vad: jag har befunnit mig i verkligheten istället!

Jag pratade en stund med en av våra tiggare i sta’n, hjälpte ett äldre par att flytta in i skuggan för fika, busade med en liten kille så mamman kunde packa ner sina varor i fred, betalade en annan ung mammas inköp då hon inte hade tillräckligt med pengar. Allt detta tillsammans gjorde min helg – så mycket bättre än att ”likea” saker hit och dit och läsa socialamediernyheter. För världen utanför tar inte paus ändå: på nyheterna på TV kunde jag följa Trumps mycket sorgliga möte med G7 politikerna, jag kunde se uppföljningarna på Manchesterattentatet. Trots att jag inte var uppkopplad 24/7. Men jag slapp bruset. Det där malande, tärande bruset.

Istället kunde jag höja blicken och se de intesivt gula rapsfälten och känna på gräset mellan tårna. Jag hann tänka färdigt mina egna tankar innan jag kände att jag behövde formulera svaren på andras funderingar.

Alltså verkar nedkopplingen vara min grej. Jag tror att jag nog skall fortsätta så. Så kanske flera helger kan vara fyllda av att bara finnas. För tids nog kommer andra tider. Som det alltid gör.

Vad man gör när man bara jobbar heltid – del 1

I kväll, på kvällspromenad med mina två söner, inser jag att något hänt. Med mig. Världen är ju den samma, med allt galnare uttalanden till höger och vänster, med allt fler ljusskygga enfaldingar som kryper upp ur det mörker de borde ha stannat i – men jag, jag är annorlunda. Jag är lycklig.

De senaste veckorna har varit fantastiska och då jag är en människa med en förkärlek till struktur – även i galenskaper – sitter jag nu här och funderar över vad det kan komma sig av. Den där känslan av lycka. Och det slår mig att det faktiskt handlar om vad jag har använt mina dagar till. Och att det faktiskt känns som om jag har uträttat en massa saker TROTS att jag avslutat mina politiska uppdrag och inte arrangerat aktiviteter med mitt Falkenbergare Tillsammans.

Torsdagen den 6:e april var jag på mitt livs andra aw med fina Å och A – efter jobbet cyklade jag ut till Napoli som gör den mest fantastiska pizzan på klotet och kunde få introducera mina kompisar till efterrättspizzan. Efter en promenad tillsammans, för att smälta all god mat, cyklade jag glad hem vid 8-tiden.

Fredagen den 7:e april var sista dagen med mina elever innan påsklovet och vi diskuterade den fruktansvärda bussolyckan intet ont anande om att ett par timmar senare skulle en annan tragedi drabba Sverige. Timmen innan det inträffade, satt jag och njöt av mina elevers makalösa slutproduktion med musik, sång och teater. Jag önskade dem ett gott lov och efter mitt gymbesök, skyndade jag mig hem till min fina syster K och älskade lilla E. Hon hade bakat en gudomlig Pavlova och då jag ju hunnit träna, tryckte jag i mig två bitar (!). Sittande med E i knät nådde oss nyheten om terrordådet i Stockholm. En halvtimme senare nåddes jag av det första hotet av Sd:s svans där jag gjordes ansvarig för vad som hänt.

Men jag hann inte reflektera över hoten – min fina B med band skulle ha sin första spelning med egna låtar och innan dess skulle veckohandling göras, mat lagas med mera. De fantastiska killarna öppnade med en tyst minut för de drabbade i Stockholm och sedan öste de järnet. Jag klappade i händerna tills de hettade.

Lördag den 8:e april fick vi övernattningsgäster. Jag hade fått åka hem till mina föräldrar och lånat en ”fällesäng” då vi bara har en, och nu hade jag bäddat fint och ordnat för fem personer. Det var lång – iskall och blåsig – promenad på vår strand, i gamla stan och i centrum. Det var långa nattliga samtal, god mat och mycket lördagsgodis för ungdomarna. Ibland, när man har mycket sorg och längtan i hjärtat behöver man prata. Länge.

På söndagen, tidig eftermiddag, vinkade vi adjö åt våra gäster och L och jag satte oss i bilen för att köra till Halmstad och vara med på en ljusmanifestation för dem i Stockholm. Min fina son och jag krokade arm med andra människor och kände att vi, tillsammans, ändå är flera än dem som inte vill vara tillsammans. I min ficka vibrerade mobilen av ett par intalade meddelanden om landsförräderi och skottpengar ”på sådana sm jag”. På kvällen körde jag till gymmet och tränade bort elaka tankar.

Måndagen den 10 april vaknade jag till en ledig vecka. Att i lugn och ro få äta frukost/lunch med mina vackra söner, B och L, är som balsam för själen. Trots att jag hade med mig högar med bedömningsarbeten, nationella prov och gymnasiearbeten, kände jag mig så otroligt lyckligt lottad. Renbäddning av sängar, flera tvättmaskiner, städning av kyl-och frys, matlagning och en powerwalk fyllde min dag tills jag frampå kvällen kunde få duka fint till mina två vänner M och H. En finfin kväll med en massa skratt och prat och lite tårar.

Tisdagen den 11 april, en dag i trädgården en stund, med bedömningar och rättningar en stund och så läste jag färdigt en bok. Matlagning, fika och så köra tillbaka ”fällesängen” till mina föräldrar och så en hel eftermiddag hos frisören. Det tar så lång tid att slinga mitt tjocka hästhår. Men så blev jag barnsligt nöjd också – underbart att få plocka fram det gråa. Med ett pass Dans fusion på kvällen kände jag att jag kunde andas – trots mail som jag lämnade halvlästa och förpassade till ”att anmäla”-mappen.

Onsdagen den 12 april. Onsdagar är storstäddagar hos oss: dammsugning och våttrokning av golv i hela huset, tömning av alla papperskorgar, skakning av mattor. Våt- och torrtorka alla lister, trappor, möbler, dörrar och andra ytor i huset. Städa alla tre toaletter ORDENTLIGT, alla speglar och fönsterbänkar. Tavlor och fotoramar. Vända alla kuddarna i soffan. Och så lite påskpyntning på det. Efter matlagning åkte B, L och jag till moster K och lilla E. Vi ville ju kramas och gosa lite med halvåringen. Sedan var det övningskörning! B skulle öva ”hitta-dragläge-i-motlut” bland annat och lite annat. Det gick som hejsan – inga bekymmer här inte.

Skärtorsdagen den 13 april. Jag arbetade på med mina högar av bedömningar och fick upp en sådan fart att jag kunde maila iväg en mängd med matriser till ivrigt väntande elever. En snabb vända in till staden för handling inför påsken och för att posta en födelsedagspresent till min guddotter i Ungern. D fyller 18 år och då duger inte vilken present som helst och jag lyckades också hitta de sista små ”påskpresenterna” till de fem småkusinerna. Väl hemma kunde jag äntligen komponera ihop påsarna från påskharen. Mina killar och jag fånade oss som vanligt och jag hann iväg på ett pass på gymmet.

… och fortsättning följer