Att uppleva nätterna i juni

Min känsla av att ha landat i min sommar härrör sig från nätterna i juni. Det har jag sakta förstått under de timmar som jag har funderat över skillnaderna från de två tidigare sommrarna. Jag har inte riktigt kunnat slappna av, inte kommit in i den vaggande, om huldande sommarlunken. Något kändes ofärdigt. Nätterna i juni. 

Denna sommar kunde jag följa det förtrollande ljuset av nätterna som aldrig riktigt blir. Jag har suttit på vår altan - i vår soffa - och njutit av det gäckande dunklet som sakta bytts ut till silvrigt morgonljus. Det har varit magiskt och hänförande. Och väldigt läkande. 

Sittande på midsommarafton i vår stilla trädgård, lyssnades till skratt och prat från andra trädgårdar var lugnande. Man var ensam, men ändå inte. Jag satt där jag satt - och det fanns liksom ingen anledning att önska att jag var någon annanstans. Allt var som det skulle. Färgerna bleknade, men himlen ville inte mörkna. Fåglarna ville inte riktigt slå sig till ro och samtalen i trädgårdarna omkring blev till mummel. Magiska drömridåbeströdda sommarnätter. 

Att cykla utan mössa

Att cykla utan mössa

Jag cyklade till jobbet utan mössa häromdagen. Det är stort, och för min del kändes det lite våghalsigt och nästan rebelliskt. Betänk att det ju fortfarande är april och egentligen borde jag har mössa några veckor till då morgnarna fortfarande är frostigt kalla. Men jag njöt av den lite kyliga vinden mot mina öron och fnissade för mig själv när jag insåg vad jag hade gjort. 

Skogen som jag cyklar igenom var fylld av fågelsång och på marken nickade hav av vitsippor emot mig. Gruset på cykelstigen dammade omkring mig och när ett fasanpar struttade över stigen framför mig, var min morgon fulländad. Där cyklade jag, i fågelkvitter, en skir och ljus morgon till mitt arbete. Mitt i corona-tider. 

När jag tidigare denna vecka hade suttit i en intervju inför ett sökt jobb, sa jag att jag skriver för att motverka stress. Det slog mig där, morgonen utan mössa, att jag nog inte hade varit helt sanningsenlig: jag skriver när jag inte känner mig stressad. Alltså precis tvärtom. Jag önskar att jag hade kunnat använda mitt skrivande som medicin mot stressen, men många bortslösade kvällar och nätter framför tangentbordet, vittnar om att det är som förgjort: när jag är rastlöst stressad formulerar jag inga sammanhängande ögonblicksbilder, inga berättelser, inga vittnesmål. Endast lösryckta tankar och vaga viskningar om sådant som skaver. Jag borde kanske be min chef om ursäkt för lögnen. 

Det är en märklig tid det här. Inte nog med att jag cyklar utan mössa redan den 20 april, det är en märklig tid detta nådens år 2020. Så många viktiga, stora saker har glömts bort: klimatkrisen, terrordåd, hungersnöd, flyktingar. Allt har ersatts av en obestämbar rädsla för en osynlig fiende. För nu drabbar det oss. Och tvingar oss att ta ansvar för sådant vi inte har velat ta ansvar för: hur vi har monterat ner den välfärd som vi alla nu skriker efter, hur vi har lagt i vinstdrivande händer det som vi efterfrågar nu, hur vi har frågat efter skattelättnader av dem som vi nu avkräver hjälp. Det är en förunderlig tid. 

Jag jobbar. Jag är en av dem som ännu inte förlorat mitt jobb. Jag låter bli att bunkra, men jag fortsätter att leva sparsamt och så förnuftigt jag kan. Jag följer de regler och rekommendationer som finns, men samtidigt är jag rektor på en gymnasieskola och skall se till att eleverna klarar sina betyg. Det är inte alltid allting går ihop. Inte alltid allting logiskt kan följa en riktning. Men jag gör så gott jag kan. Och ibland glömmer jag allt och cyklar ut i solskenet utan mössa på mig. En morgon i april. Mitt i corona-tider. 

Att konkludera i-lands hybris

Jo, jag vet. Gårdagens inlägg matchar denna i titeln. Men jag är inte riktigt färdig med att späka mig själv själsligt för min megalomani. Promenaderna varje dag bjuder på rätt mycket navleskådning och rannsakanden. Som denna smärtsamma sanning: jag har inte fått klart något nytt manus.

Jag är en person som avslutar saker och ting. Inte den som kommer med en ny ”crazy” idé bara för att strax överge den för nästa kick. Nej, jag är den som plockar upp din idé, realiserar den och för den vidare, ompaketerad på ett snyggt sätt och låter dig ta äran för det sedan. Alltså tänkte jag plocka upp den däringa idén om att ”lilla” jag faktiskt skulle kunna vara en författare. Det var ju liksom bara att göra det! Faktiskt! Även om det skulle ske ord för ord och ibland bokstav för bokstav.

Det har gått sådär. Kan man väl säga. Om man vill uttrycka det vänligt. Visst blev ett manus – till och med två! – klara, men inget är antaget. Manus ett har dock fått lite vänlig återkoppling från två olika förlag, två större, men mer än så har det inte blivit. Själv har jag inte musten att anse att mina manus är av prioriteringsvärt material för att satsa våra sparpengar på egen tryckning. Dels har vi inte särsklit mycket sparpengar. (Väldigt lite faktiskt) Och dels kan jag inte arbeta upp en sådan förmäten tro på min förmåga.

Önskar att jag kunde det. Tro lite oförblommat på mig själv. Hybris utan självförtroende är inte särsklit värdefullt vet ni. Tvärtom. Lite lätt patetiskt är faktiskt vad det är.

Att konkludera hybris

Med min blodpropp och mina klimakteriesymptom ökar jag långsamt i vikt. Förutom att se över vad jag äter har jag också börjat gå minst 6 kilometer per dag. Dels för att hålla mig i rörelse – den rörelse min kropp just nu tål – och dels för att jag vägrar inse att min kropp kanske inte orkar lika mycket som vanligt. Det är vanligt för mig; att inte liksom ta stopp och känna av.

Men hybris kan straffa sig vet ni. I en konstig, bakåtvänd karmainduktion, har min oförmåga att känna av någon smärta exploderat i ansiktet på mig: nervöst betraktar jag numera varenda blessyr och känner efter så in i norden – så pass att jag är döende åtminstonne ett par gånger om dagen.

Denna höst har varit lite underlig ser ni. Ett förmodat myggbett på ena benet vägrade släppa greppet och gick till en förmodad inflamation till att det fyra månader senare faktiskt visade sig vara Borrelia. En förmodad kramp och/eller en muskelsträckning i vaden visade sig, efter ett motvilligt besök på akuten under lunchen, vara en djup ventrombos, alltså propp i benet, som sträckte sig till baksidan av låret. Med lite onda aningar närmar jag mig tiden för mitt inbokade besök hos gynekologen: jag tänkte att vi skulle kolla om jag är i klimakteriet då jag håller på och småblöder hela tiden och jag har svettats som en gris. Men med tanke på min höst hittills visar det väl sig att jag en ny form av böldpest.

Det är konstigt det där. Jag som aldrig har ont. Och därför låter bli att gå till läkare, jag känner nu att knölen på min sköldkörtel har vuxit. Och har inte det där födelsemärket ändrat färg? Vuxit? Och är det kanske inte så att jag börjar se dåligt också? Och höra ännu sämre? I min nya roll som hypokondriker är det ju ändå alltför väl att jag just i höst också behövt göra det obligatoriska gynekologiska cellprovet och mammografin och båda testerna var negativa, det vill säga jag fick bra besked om att jag INTE var en av de drabbade. För jag undrar just hur jag hade känt om de svaren hade dröjt? Förutom allt det andra.

Förmodligen hade jag haft en hel del att fundera på under mina promenader. Och även om min fysiska vikt hade minskat ett litet något, hade min psykiska vikt blivit gigantisk. Hybris, vet ni, det straffar sig!

Att sakna daggmaskarna

Det är många blogginlägg som nedtecknats i mitt huvud. Texter och ord som flytit fram genom mina blodådror och som fyllt min näsa med dofter. Dofter av sensommarvarmt grus till exempel. På väg hem på eftermiddagarna från skolan som precis börjat efter ett sommarlov, med gruset sprättande och knastrandes under lite för litet pumpade cykeldäck.

Det är fantastiskt att få bo på cykleavstånd ifrån det mesta. På vindlande cykelvägar har jag tagit mig fram genom vår stad från allra första dagen i första klass. Först genom tallskogar där rötterna brytit sig igenom asfalten på cykelvägen och där doften av grus blandades med doften från tallbarr som låg i sjok på marken. Senare på grusiga cykelvägar genom skira bok- och björkskogar.

Och jag har märkt en sak: i barndomens tallskogar kunde jag räkna hundratals daggmaskar alla de regninga dagarna jag cyklade till och från skolan. Under de mörka månaderna på året blev det till en tävling att i cyklens dynamolampas sken undvika så många som möjligt. Fascinerad brukade jag förundras över daggmaskens förmåga att överleva och fortsätta mot sitt mål. I den vuxna Ergos bokskogar finns inga daggmaskar – de har ersatts av feta, svarta och bruna skogssniglar. De är äckligare att råka cykla över. De ger ett större motstånd och känns mera mot cyklens däck. Var finns mina daggmaskar?

I allt det som förändras till det yttre, håller jag kvar vid doftminnena av solvarmt grus och fallna tallbarr. Och i allt det som förändras till det yttre kan jag faktiskt sakna något så enkelt som daggmaskar.

Att se när ljuset slocknar

Jag promenerar till och från arbetet varje dag. De dryga tre kilometrarna tar ungefär tjugofem minuter att gå och det går inte en morgon utan att jag känner mig så otroligt lyckosam. Det är en så fantastiskt magisk omständighet att jag haft den ofattbara turen att få ha det så här! Bara tänk: varje morgon får jag en hel halvtimme för mig själv - i lugn och ro med mina egna tankar i en värld som just håller på att vakna.

Jag promenerar först på en grusväg genom ett vackert bostadsområde som böljande i vågor, plöjer fram mellan vackra lövträd av alla de slag. Jag ser ekorrar, harar och råddjur. Ibland följs ljudet av mina steg av fågelsång. Morgonen vaknar försiktigt och jag skymtar gryningen.

Jag promenerar sedan på gång-och cykelvägar in mot staden. Ser lamporna i husen och skymtar andras morgonbestyr. Vägen är alltid vacker. Men det vackraste hände för några veckor sedan: då slocknade ljusen på min promenad! Äntligen var det tillräckligt ljust tjugo över sju på morgonen för att gatlyktorna skulle släckas!  Äntligen var vårvinterljuset här! Då ni, då finns det hopp om ännu en vår.

Det slog mig där och då: detta måste vara enda gången man fylls av hopp för att ljuset försvinner. Ty det ersätts inte av mörker, utan av det sanna ljusa. 

Att sinnifieras

Är det sådant här som händer under de sista darrande ögonblicken under detta liv? Är det det här alla talar om – en urkristallisering av det som är viktig, ett förhöjt medvetande, en intensifiering av sinnena? Om det är det, vad säger då detta om mig? Vad innebär detta tillstånd för mig? Är det slutet? Början på något annat? Slutet på början eller början på slutet?

Det spelar ingen roll hur det är med det. För jag sitter rätt nöjd jag. Jag menar; har sommarkvällarna ALLTID doftat så här underbart? Har den sammetsmjuka övergången mellan dag och natt alltid varit så vacker? Har fåglarna alltid kvittrat så melodiskt och har färgerna alltid varit så klara?

Jag vet inte hur det är med er, men på något vis har jag sinnifierats. Blivit mera uppmärksam på de små skiftningarna och på djupen. Upptäckt de små miraklen som finns överallt. Utan att känna tacksamhet mot någon gud jag inte tror på, känner jag bara en grundad tacksamhet mot nuet. På ett uppfyllande sätt.

Kanske är det mitt bättre jag som kompenserar mig? Jämnar ut min känslighet mot de stora sakerna som händer runt omkring oss. Som hjälper mig att känna lycka i all olycka?

Förmodligen är det så. Och jag är evigt tacksam.