Att spela in kasettband

Under julhelgerna startade jag en ny vana – jag började lyssna på Sommar- och vinter i P1 på Spotify när jag städade. Dammandet och torkandet av lister och köksluckor gick så mycket snabbare när jag lyssnade på dessa program. Ni som följt mig, läst mig och som känner mig vet att jag städar ofta. Alltså hann jag igenom en mängd årgångar av värdar innan alla mellandagar och helger tog slut.

I ett av dessa program talade Mendez. Leopoldo Mendez. Jag lyssnade på hans historia alltmedan jag torkade av glasprismorna i min matsalslampa och i allt det vardagliga fastnade jag för en anekdot: han talade om kasettbanden. De band som hans mamma spelade in i deras lägenhet här i Sverige för att skicka till deras släkt i Chile som hon saknade så det värkte. Och jag visste precis vad det var han pratade om. 

Vi gjorde nämligen samma sak. Spelade in kasettband. Som vi skickade till mormor och morfar i Jugoslavien. I stället för att skriva långa brev, som skulle ha tagit otroligt mycket tid att skriva av tid som inte fanns för en skiftarbetande dåvarande tvåbarnsmor. Att ringa gick inte. Inte bara för att det var snuskigt dyrt att ringa utomlands, utan också för att mina morföräldrar inte hade någon telefon i den lilla ungerska byn de bodde i. Och min mamma saknade dem. Hon var här i Sverige helt utan någon släkt. Min pappa hade sina föräldrar här och alla hans syskon, men min mamma var ensam och hon ville tala med sin mamma. Så hon gjorde det – genom inspelade kasettband. 

Under ett par dagar fyllde vi det 90 minuter långa kasettbandet med allt möjligt: sånger som min lillasyster och jag sjöng, långa ungerska dikter som vi lärt oss recitera, långa, enväga samtal om allt som hänt hos oss sedan senaste gången vi pratat och förfrågningar om hur de hade det ”där hemma”. Vi väntade spänt på min morfars lååååånga brevsvar på vårt kasettband, för de hade inte pengar att köpa band för att själva spela in och att spela över våra band skulle de aldrig göra; de sparades som skatter. 

Torkande matta glasprismor i en taklampa ovanför mitt matsalsbord slungades jag helt plötsligt 40 år tillbaka i tiden. Och jag insåg att den långa, något smärtsamma flytten eller flykten från det gamla landet till det nya hade mina föräldrar gemensamt med så många andra. Mina föräldrar kom hit som värvad arbetskraft. De var 17 och 21 och var en tillgång när de dagen efter att de kommit hit började arbeta i den fabrik de skulle vara kvar i tills den lade ner. Då gick de vidare till andra arbetsplatser och jobbade ihop allt de har idag. De är stolta svenskar. Som fyllda av längtan efter de som inte följde efter hit, spelade in kasettband och skickade röster och sånger rakt in i de efterlämnades hjärtan. 

Att fundera över sommar

Denna sommar. Sommaren 2017. Har nog aldrig varit med om maken. Det är en mycket underlig sommar, för mig i alla fall. Jag skall se om jag lyckas förmedla det i skrift.

Vädret. Har inte varit något att tala om. Ett par av mina mest ”glaset är halvfullt-vänner” har påstått att det inte alls varit så dåligt, som jag påstått. Det har ju varit ett par stranddagar under juni och juli och många dagar har varit bra. Med bra menas dagar när det inte SAMTIDIGT har stormat, regnat och varit 14 grader. Kanske har det varit regn, men vindstilla? Storm, men i alla fall tjugo grader? 17 grader och sol? Eller dagar som fram till fyra på eftermiddagen varit stormiga/regniga/kalla, men SEDAN, till kvällen, faktiskt blivit behagliga nitton, tjugo grader. Det är inte sommarväder i min bok. Det är april/september-väder.

För er som inte vet så bor jag på västkusten. Vid en fantastisk sanstrand. Jag har varit nere vid vår strand två gånger i år. TVÅ gånger. Suck.

Tiden. Har funnits mångfalt. För första gången i mitt vuxna liv har jag inte en massa engagemang och möten att gå på, även under min semester. Jag är helt ledig. I veckor i rad. Jag förstår ingenting. När jag funderar på det så inser jag att det också sammanfaller med att jag numera har två tonåringar. Med sommarjobb och egna agendor; som sover länge på mornarna och som kan fixa något att äta själva. Så min lediga tid har mångdubblats.

Vad har jag så gjort med tiden? LÄST!! Ett tiotal romaner är utlästa. En vecka på Kreta (och DÄR badat och vistats i solen!!), städat hus/trädgård hur många gånger som helst – finns inte EN pryl på fel plats hos oss, bakat (!?!), träffat vänner, tränat var och varannan dag (!?!). Umgåtts med min storfamilj, varit i Göteborg blandannat, varit på farsen ”Fabian Bom”, tjuvlyssnat på en massa härliga utomhuskonserter i vår stad. Och sovit länge på mornarna. Väldigt länge.

Så sommaren 2017 har hittills varit mindre bra och väldigt bra. På det egoistiska och personlig planet. (I kväll tänker jag inga macro-tankar, utan befinner mig i det lilla.) Dessutom har jag gått tillbaka till mina ”att-rubriker”. Bloggtexterna kändes inte bra utan dem.

Nu går jag och tänder upp lite lampor då det är mörkt ute av tunga mörka regnmoln. Men; det blåser inte storm ;)

Att samla sig

Samlar ihop mig. De delar av mig som jag låtit vila under ett par veckor. Den effektiva, allseende läraren. Som räcker till på alla håll och kanter. Den förmanande, överalltinsattamamman som hjälper till att komma ihåg prov, inlämningar, träningsväskor, träningstider. Den pålästa politikern, som med vässade argument kan tillgodose ALLAS önskningar. De delarna samlar jag ihop.

Jag packar undan andra delar. Den hetalångbadsdelen. Den lugnt läsande. Den delen som sjunger högt under disken och som unnar sig att raka benen. Den delen som lär pojkarna avancerade kortspel och som skrattande ser på när killarna förbereder en sallad. De delarna packar jag undan. För nu finns behov av det andra. Var sak har sin tid.

Kan inte annat än fundera. Över anledningen till att behöva samla ihop och packa undan. Varför är det så? För jag tycker mycket om att sjunga högt, att skratta. Varför gör jag det inte i en debatt, under alla förmaningar och ”komihåg”? Vad prioriterar jag och hur mycket kostar det? Sällsamma frågor. Svåra frågor. Så jag samlar ihop mig. Och packar undan. Under tystnad.

Att städa

Doften av rent. Att kunna dra med handen längst med kaklet och bara känna dess glatta, rena yta. Inga klibbiga ledstänger, inga dammiga lister. Inga tunna, tunna spindelvävar (?) uppe i hörnen på trätaket. Inga smulor i soffan, rena täcken och kuddar att borra sig ner i. Nypiskade mattor. Nytorkade golv. Min själ vilar. Och njuter långa andetag.

Kanske är min enorma besatthet av struktur och min pedantism ett uttryck för tillåtelse? En tillåtelse att sväva ut i socialt pladder och småprat? Att skratta och umgås med folk? Kanske har jag alltid på detta sätt undermedvetet givit mig själv lov att göra det jag vill göra – efteråt. Efteråt, när allt annat är färdig och ordnat. Lite som Askungen. Som först skall göra det och det. För att sedan.. Sedan kanske få gå på balen.

Nåja, det är ju en tanke. En fundering jag måste göra. Men nu är mitt hem rent. Uppstrukturerat och genomvädrat. Och så är snart även mitt jag. *ler* Inte en dag för tidigt!

Sov gott!

Att laga mat

Så var det då det Majvor-inspirerade inlägget. Hon som frågade om mat. Matlagning. Som själv är hur duktig som helst på att laga mat. Som finner glädje i att komponera symfonier av rätter och efterrätter. Som just i det är ack så olik mig. För jag finner inget nöje alls i matlagning. Dessvärre.

Ni förstår, jag tycker om att städa. Att organisera och rensa ut. Tvätta fönster och torka lister. Har inget emot att rensa avlopp och diskar mycket gärna. Jag pysslar gärna om bilen. Byter tändstift, däck och olja.  Kan roa mig med att klippa gräs och häck. Men. Jag finner inget nöje i att baka och laga mat. Alls. (Eller annat trädgårdsarbete heller för den delen, än det som nämnts ovan.)

Innan någon drar för hårt efter andan och skakar på huvudet vill jag meddela att jag lagar mat. Varje dag. Mina barn äter ett mål lagat mat hemma efter skolan varje dag. Två lagade mål på helgerna. Vi bakar tillsammans ett par gånger i månaden. Så det är inte det att jag inte kan. Jag har bara absolut ingen lust. Ingen kreativitet. Ingen välbehagskänsla sköljer över mig där jag står vid spisen. Jag gör det av ren plikt. Punkt.

Därför har jag heller inga goda ungerska recept att inspirera med. Trots att det var den maten jag växte upp med. Kanske kan det bero på att ungersk mat inte är så inspirerande. Inte på samma sätt som det italienska. Eller franska. Asiatiska.

Mina släktingar var hårt arbetande bönder. Som åt mat för att bli mätta. Och därmed basta. Mycket fantastiskt gott nybakt vitt bröd. Till allt. Mycket grytor, där man tog till vara på VARJE del av grisen/kon. Blandat med goda egenodlade grönsaker. Gulasch. Som egentligen skall tillagas över öppen eld i en järngryta hängandes över den heta elden. Ungersk mat innehåller mycket paprika. Både i pulverform och som själva grönsaken. Fyllda, hela paprikor, där fyllningen är köttfärs. Mycket kål. Surkål, vitkål. Fantastiska vitkålssallader, kända i Sverige i en sämre version, som pizzasallad.

Mycket gott kallskuret. De starka korvarna – kólbász – med vitlök i. ICA kör någon fånig variant som de kalla ”keobasza” eller något sådant. DEN ”ungerska” korven har föga att göra med den riktiga. De rökta, rimmade, doftande skinkorna. 

Tjaa, det verkar som om det faktiskt finns en del i det ungerska köket som är gott – i alla fall väcker det mycket smakminnen hos mig. Mina pojkar tycker inte om paprika, avskyr grytor och vi äter inte vitt bröd. Min man äter inte fläskkött och därför lagar jag inte mat med fläsk. Inga starka korvar, eller rimmat fläsk. Så är det med det.

De ungerska sötsakerna tycker jag inte om. Alldeles för mycket frukt i. För sött och indränkt med nötter. Dessutom bakar man gärna med vallmo. Min lycka som barn var de saltade gifflarna som min mamma bakade. De tycker även mina pojkar om. Och, en sak till, de tycker om spenaten ”på ungerskt vis”: inte alls så söt som den svenska varianten. Den är gjord med filmjölk, lite vitlök i och en liten, liten gnutta ättika…

Så Majvor/T, hoppas det var lite intressant att läsa – och jag är hemskt ledsen att inte kunde inspirera något vidare. Matlagning är helt enkelt inte min grej.

Sov gott! 

Att städa

Doften av rent. Att kunna dra med handen längst med kaklet och bara känna dess glatta, rena yta. Inga klibbiga ledstänger, inga dammiga lister. Inga tunna, tunna spindelvävar (?) uppe i hörnen på trätaket. Inga smulor i soffan, rena täcken och kuddar att borra sig ner i. Nypiskade mattor. Nytorkade golv. Min själ vilar. Och njuter långa andetag.

Kanske är min enorma besatthet av struktur och min pedantism ett uttryck för tillåtelse? En tillåtelse att sväva ut i socialt pladder och småprat? Att skratta och umgås med folk? Kanske har jag alltid på detta sätt undermedvetet givit mig själv lov att göra det jag vill göra – efteråt. Efteråt, när allt annat är färdig och ordnat. Lite som Askungen. Som först skall göra det och det. För att sedan.. Sedan kanske få gå på balen.

Nåja, det är ju en tanke. En fundering jag måste göra. Men nu är mitt hem rent. Uppstrukturerat och genomvädrat. Nu finns utrymme för att göra det samma med mitt jag. Vädra genom det ordentligt. Sortera om och ordna om. Städa ut och undan. Vilken lycka ändå att få den möjligheten!

-------

Och nu till något helt annat. På en del bloggar har det ikväll/idag talats om vikt. Jag känner att jag vill göra ETT uttalande: jag tycker att jag duger. Trots att jag INTE på något sätt är smal, snygg eller läcker. Jag tränar mycket, äter lite och är stor – deal with it! 173 cm och 78 kg. Här har ni mig!

Sov gott.