Summa sidvisningar

2017-04-23

Vad man gör när man bara jobbar heltid - del 2

Det är ju lite ironiskt det här, inser jag när jag läser mitt senaste inlägg och rubriken: jag beskriver en lovvecka och under lovveckor arbetar man ju inte någon heltid inte. Men då jag vill skriva för att kanske se en struktur i anledningen till att jag faktiskt kom på att jag är lycklig, fortsätter jag ändå.

Långfredagen den 14 april. En dag för eftertanke och stilla kontemplation, och därför tänder jag ett ljus för offren i bussolyckan och dem i Stockholm. Min man S, är också ledig, men tidigt har han åkt iväg till ett judoseminarium. Jag rättar prov, klipper gräset för första gången i år och sedan så går jag en tvåtimmars promenad med en mycket god vän. Vinden är frisk och jag är mycket glad åt att jag tog med mina vantar. Hemma igen bestämmer B och L att vi skall äta indiskt och därmed hämtar jag hem fantastiskt god mat från Prashad. Vi handlar med lite snacks också.

Påskafton den 15 april hinner jag upp något tidigare, vilket gör att jag kan gå med älskade Å och hennes K på en långpromend en bit ut på landet. Vi hinner avverka ödetorp och en liten bäck och på hemvägen blir det ett par småsmå snöflingor. Jag är glad åt min mössa. Hemma igen dammsuger jag och plockar lite och sedan lagar jag god middag med kycklingshnitzlar och hasselbackspotatis. Killarna dukar av och diskar. Under tiden har påskharen kommit, men då vädret ute är lite vintrigt, har han gömt påskäggen inomhus. S och jag fnissar när killarna, 17 och 13 år, letar överallt. Jag ägnar kvällen åt att mota bort rasism och hat på sociala medier, då gruppen #jagärhär sedan snart ett halvår givit mig kraften att orka kommentera till och med hatsajter.

Påskdagen den 16 april. Det är nu vi firar med påskmiddag. Alla syskon med barn åker hem till mamma och pappa. Vi är 16 stycken om vi alla kan vara med – och då räknar jag inte in syster G:s särbo och hans två töser – och det kan vi denna påsk. Det är högljutt och mycket spring på de små. Men det är också trevligt och mysigt och gott. När vi kör hem följer min bror S med oss tilsammans med lille A, då de skall få sova över hos oss.

Annandagpåsk den 17 april. Sista lediga dagen för oss och jag är färdig med det jobbet jag tagit med mig hem. Vi vinkar av S och lille A och jag deklarerar för S, B och mig. Passar på att lägga in räkningar till betalning och ser över räntesatsen på våra lån och på våra fonder. Jag kör tvättar och så är det dags för B, L och mig att hämta syster K och köra till GeKås. Det snöar lite, men vi är glada då vi upptäcker att det inte alls är mycket folk och K kan i godan ro göra sina inköp. Hon passar på att kika efter – och köpa – percalesängkläder till mig! Älskade syster min! Och trots att jag protesterar står jag sedan vid bilen med två set, lycklig. Jag kör hem och lämnar av alla mina favoriter och sedan kör jag till min vän M.

M högtidlighåller minnet av sin vackre son R, som dog för ett år sedan och det finns egentligen ingen annanstans jag skall vara en sådan här dag. Tillsammans pratar vi om R och håller om varandra. Hemma igen på kvällen tittar vi allesammans på Zootopia och jag blir otroligt rörd. Jag tänker på de ord som jag ändå försöker glömma – de som jag hinner se en skymt av innan jag raderar bort det anonyma sms:et jag får. Och jag önskar verkligen att vi skulle kunna få lov att leva i fred och kärlek. Sent på kvällen börjar B få sms om att hans replokal brinner. Det är en stor brand i ett industriområde och killarnas replokal är en av alla lokaler som totalförstörs.

Så är det tisdag den 18:e april och jag cyklar lycklig och utvilad till jobbet på morgonen. Det är en sann ynnest att ha ett jobb som inte på något sätt genererar någon söndagsångest – ett jobb där man nästan dagligen känner att man gör skillnad. På jobbet är det en hel del att stå i och jag får ett sms från bror S om ett ärende han undrar om jag kan gå. Jag tar min luchrast till det. Vid halv sextiden är jag åter hemma och jag fixar hemmagjorda hamburgare till mina killar innan jag skyndar iväg till min träning: Dans Fusion igen.

Onsdagen den 19:e april. Jag promenerar till jobbet i solsken och vitsippsglitter. Förbereder för nationella prov och har genomgångar. Planerar för lektioner som vikarien skall genomföra medan jag är borta. Promenerar hem och storstädar huset, lagar mat och tvättar. Planerar inför de två ledarskapsdagarna jag skall vara borta på. Och så får jag mens – igen. Klimakteriet är inte roligt, känns som en konstant mensvärk.

Torsdagen den 20:e april. Jag kör bil till Tylösand och Synapsens ledarskapsdagar. Jag blir inspirerad, berörd, fundersam, sorgsen och lycklig tillsammans med mina kurskamrater och 600 personer när jag lyssnar på fantastiska föreläsningar: Elaine Eksvärd, Karin Havemose, Christina Stielli, Clas Malmström och Nour El-Refai. 14 timmar senare kör jag hem. Med huvudet fullt av tankar, funderingar och skratt. Och en komplimang om att man anser att jag är kunnig, saklig, ärlig och autentisk.

Fredagen den 21:a april. Jag kör tillbaka till Tylösand för den andra dagen. Efter att ha parkerat bilen raderar jag två nyinkomna sms. Det ena börjar med: ”din j*a hora..” Okända nummer. Inget att spara på. Väl inne på Synapsen lyssnar vi på Robert Karjel, Lotta Dellve, Tomas Danielsson och Colin Moon. Ännu fler tankar, både sådana som bekräftats och andra, helt nya. Ute är det fantastiskt fint, men blåser isande vindar. Och jag tänker att så länge ett utanförskap finns, finns också känslan av att vilja ge igen – mot etablissemang och elit, påhittad eller verklig.

Väl hemma är mina killar hungriga och vi bestämmer oss för att beställa pizza. Jag åker och handlar innan jag hämtar maten och vi äter tillsammans och diskuterar hur L äntligen har fått hjälp med att få igång sin gameingdator. Det ringer samtal från okänt nummer och då L svarar i min telefon tar jag för ovanlighets skull samtalet. Det är elever som busringer. B får känningar på migränattack och hela kvällen blir lite orolig, men hans kramper uteblir.

Lördag 22:e april. Det blåser något makalöst iskallt, så arbetet i trädgården blir ytterst halvhjärtat, så istället kör jag flera tvättar och dammsuger. Jag läser ifatt artiklar ur tidskriften Expo och skriver rent anteckningar från ledarskapsdagarna. Sittande vid köksbordet, skriver jag mail och meddelanden och så går jag ett varv i sociala medier på hatsidorna och sprider lite kärlek istället. Inte för att jag lyckas övertyga någon, men för at jag vill att de skall veta att alla inte tycker som dem. Efter lite förberedelser till sen luch/tidig middag, kör jag till gymmet. Jag tränar i ett par timmar och när jag kommer hem är maten klar. Vi äter och skojar och det hamnar på min lott att diska och plocka undan. Jag passar på att göra rent spisen. Sedan går B, L och jag på en lång promenad i kvällen.

Så är vi då här – söndagen den 23:e april. Idag har jag förberett lite inför nästa veckas lektioner på jobbet. Jag har testat att laga en ny maträtt och fina K var här en kort stund med lilla E. Tillsammans smakade vi på årets första jordgubbar. S har bytt till sommardäck på den ena bilen, men den stora SUV:en skulle få nya däck nu i nästa vecka, men under natten har ännu en storbrand orsakat förödande skador för flera företag, bland annat företaget som hjälper oss med däckbyte. Ur led är tingen. Till helgen skall vi köra till Stockholm för en långhelgsvistelse och jag har planerat lite inför det. Det blir killarnas första besök i huvudstaden.

I morgon är en ny vecka. En ny dag. I Frankrike är Marine Le Pen segerviss, Trump hotar Nordkorea, Putin delar ut pengar till extremhögern, i Tjetjenien torterar de homosexuella, i Syrien rasar mardrömmar. Världen håller på att förgöra sig själv. Men. Så länge jag andas tänker inte jag bidra till det. Jag tänker fortsätta le och tänka, skratta och ta in. För det är som min husgud har sagt:

"Darkness cannot drive out darkness; only light can do that. 

Hate cannot drive out hate; only love can do that."
Martin Luther King, Jr.

2017-04-22

Vad man gör när man bara jobbar heltid – del 1

I kväll, på kvällspromenad med mina två söner, inser jag att något hänt. Med mig. Världen är ju den samma, med allt galnare uttalanden till höger och vänster, med allt fler ljusskygga enfaldingar som kryper upp ur det mörker de borde ha stannat i – men jag, jag är annorlunda. Jag är lycklig.

De senaste veckorna har varit fantastiska och då jag är en människa med en förkärlek till struktur – även i galenskaper – sitter jag nu här och funderar över vad det kan komma sig av. Den där känslan av lycka. Och det slår mig att det faktiskt handlar om vad jag har använt mina dagar till. Och att det faktiskt känns som om jag har uträttat en massa saker TROTS att jag avslutat mina politiska uppdrag och inte arrangerat aktiviteter med mitt Falkenbergare Tillsammans.

Torsdagen den 6:e april var jag på mitt livs andra aw med fina Å och A – efter jobbet cyklade jag ut till Napoli som gör den mest fantastiska pizzan på klotet och kunde få introducera mina kompisar till efterrättspizzan. Efter en promenad tillsammans, för att smälta all god mat, cyklade jag glad hem vid 8-tiden.

Fredagen den 7:e april var sista dagen med mina elever innan påsklovet och vi diskuterade den fruktansvärda bussolyckan intet ont anande om att ett par timmar senare skulle en annan tragedi drabba Sverige. Timmen innan det inträffade, satt jag och njöt av mina elevers makalösa slutproduktion med musik, sång och teater. Jag önskade dem ett gott lov och efter mitt gymbesök, skyndade jag mig hem till min fina syster K och älskade lilla E. Hon hade bakat en gudomlig Pavlova och då jag ju hunnit träna, tryckte jag i mig två bitar (!). Sittande med E i knät nådde oss nyheten om terrordådet i Stockholm. En halvtimme senare nåddes jag av det första hotet av Sd:s svans där jag gjordes ansvarig för vad som hänt.

Men jag hann inte reflektera över hoten – min fina B med band skulle ha sin första spelning med egna låtar och innan dess skulle veckohandling göras, mat lagas med mera. De fantastiska killarna öppnade med en tyst minut för de drabbade i Stockholm och sedan öste de järnet. Jag klappade i händerna tills de hettade.

Lördag den 8:e april fick vi övernattningsgäster. Jag hade fått åka hem till mina föräldrar och lånat en ”fällesäng” då vi bara har en, och nu hade jag bäddat fint och ordnat för fem personer. Det var lång – iskall och blåsig – promenad på vår strand, i gamla stan och i centrum. Det var långa nattliga samtal, god mat och mycket lördagsgodis för ungdomarna. Ibland, när man har mycket sorg och längtan i hjärtat behöver man prata. Länge.

På söndagen, tidig eftermiddag, vinkade vi adjö åt våra gäster och L och jag satte oss i bilen för att köra till Halmstad och vara med på en ljusmanifestation för dem i Stockholm. Min fina son och jag krokade arm med andra människor och kände att vi, tillsammans, ändå är flera än dem som inte vill vara tillsammans. I min ficka vibrerade mobilen av ett par intalade meddelanden om landsförräderi och skottpengar ”på sådana sm jag”. På kvällen körde jag till gymmet och tränade bort elaka tankar.

Måndagen den 10 april vaknade jag till en ledig vecka. Att i lugn och ro få äta frukost/lunch med mina vackra söner, B och L, är som balsam för själen. Trots att jag hade med mig högar med bedömningsarbeten, nationella prov och gymnasiearbeten, kände jag mig så otroligt lyckligt lottad. Renbäddning av sängar, flera tvättmaskiner, städning av kyl-och frys, matlagning och en powerwalk fyllde min dag tills jag frampå kvällen kunde få duka fint till mina två vänner M och H. En finfin kväll med en massa skratt och prat och lite tårar.

Tisdagen den 11 april, en dag i trädgården en stund, med bedömningar och rättningar en stund och så läste jag färdigt en bok. Matlagning, fika och så köra tillbaka ”fällesängen” till mina föräldrar och så en hel eftermiddag hos frisören. Det tar så lång tid att slinga mitt tjocka hästhår. Men så blev jag barnsligt nöjd också – underbart att få plocka fram det gråa. Med ett pass Dans fusion på kvällen kände jag att jag kunde andas – trots mail som jag lämnade halvlästa och förpassade till ”att anmäla”-mappen.

Onsdagen den 12 april. Onsdagar är storstäddagar hos oss: dammsugning och våttrokning av golv i hela huset, tömning av alla papperskorgar, skakning av mattor. Våt- och torrtorka alla lister, trappor, möbler, dörrar och andra ytor i huset. Städa alla tre toaletter ORDENTLIGT, alla speglar och fönsterbänkar. Tavlor och fotoramar. Vända alla kuddarna i soffan. Och så lite påskpyntning på det. Efter matlagning åkte B, L och jag till moster K och lilla E. Vi ville ju kramas och gosa lite med halvåringen. Sedan var det övningskörning! B skulle öva ”hitta-dragläge-i-motlut” bland annat och lite annat. Det gick som hejsan – inga bekymmer här inte.

Skärtorsdagen den 13 april. Jag arbetade på med mina högar av bedömningar och fick upp en sådan fart att jag kunde maila iväg en mängd med matriser till ivrigt väntande elever. En snabb vända in till staden för handling inför påsken och för att posta en födelsedagspresent till min guddotter i Ungern. D fyller 18 år och då duger inte vilken present som helst och jag lyckades också hitta de sista små ”påskpresenterna” till de fem småkusinerna. Väl hemma kunde jag äntligen komponera ihop påsarna från påskharen. Mina killar och jag fånade oss som vanligt och jag hann iväg på ett pass på gymmet.


… och fortsättning följer

2017-04-16

Det ständigt dåliga samvetet

”Behovet av ekonomisk hjälp finns både långt borta och nära. Både i det stora och det lilla.
Det är krigsdrabbade barn i Syrien, det är utrotningshotade tigrar, barn utan hem efter naturkatastrofer, panka studenter i Sverige, fattiga ensamstående småbarnsmorsor med en hund som måste till veterinären, pensionärer utan sylt, en jord som går under, bögar som torteras och tiggare utanför ICA.
Elände, elände och ett enormt hjälpbehov.
Vilken skyldighet har vi att hjälpa varandra?
Vad tycker du?

Så börjar en vän och tillika bloggerska ett av sina senaste inlägg och när jag läste det kände jag att det hängde lite ihop med mina percalebäddset. Ni förstår, jag är verkligen en kvinna av ständigt dåligt samvete. Jag kan ju inte ens med att köpa ett nytt bäddset då jag känner att jag ju faktiskt redan har det jag behöver och andra behöver det bättre.

Det är ju så att jag verkligen har det jag har till en rätt så stor del på grund av tur. Tur för att jag föddes här, tur för att jag är frisk och därmed också kapabel till att äga mitt eget liv till en stor del. Och då all denna tur givits mig, känner jag mig konstant skyldig till att faktiskt göra något vettigt av det.

Därför har jag, bland annat, hela mitt vuxna liv – ända tills alldeles nyligen – engagerat mig politiskt. För att kunna vara med och påverka och ta viktiga beslut. För att inte sitta och tycka en massa saker, utan faktiskt göra saker. Jag har startat sammanslutningar som arbetat för att hjälpa våra kommuninvånare, både nyanlända och sådana som ”alltid” bott här med matkassar, kläder, cyklar, böcker och julklappar. Jag har delat ut flygblad och arrangerat marscher. Deltagit i olika ”språkvän”sammanhang, engagerat mig i tiggarnas situation och så vidare.

Jag handlar mycket sällan något nytt till mig själv. Oftast med den principen att jag köper om jag behöver: går min vinterjacka sönder, köper jag en ny. Jag, och min man, försörjer en annan familj då vi varje månad skickar pengar och jag prenumererar på olika oberoende tidningar för att hjälpa dem att existera. Bidrar varje månad till ett par olika organisationer och handlar så mycket jag kan närodlat och ekologiskt. Men jag önskar så att jag hade kunnat göra mer. På riktigt så där. Så att det gör skillnad.

För jag gör också fel – trots att jag inbillar mig att jag är medveten: jag flyger utomlands en gång varje år. Och jag har två bilar fast jag inte alls behöver det egentligen, varav den ena är en stor SUV. Varje gång jag kör den gnager mitt samvete i mig, samtidigt som en del av mig ändå registrerar att bilen är underbar att köra.

Men ja, jag, jag tycker att vi har en skyldighet att hjälpa andra. ”Åt var och en efter behov, av var och en efter förmåga”. Det tycker jag är vackert. Och där har ni mitt dåliga samvete. För jag har märkt att jag på senare tid blivit lite mera restriktiv med hjälp till vissa grupper: till de som är födda till samma lyckliga omständigheter som jag och som är fullt friska, men som liksom bara anser att ”någon annan” borde hjälpa mig. Där känner jag med jämna mellanrum att ”skärp dig – släpp den j*a offerkoftan och gör något med ditt liv”. Men så kommer jag att tänka på min SUV. Och då skäms jag.


Sova i percale

När jag står lutad över vår gästsäng och bäddar om den inför övernattningsgäster i dag, slår det mig att jag är vid ett så vidunderligt gott sinneslag. Jag – som så många gånger misströstat, ställd inför mänslighetens alla galenskaper känner mig så LUGN. Lugn och utvilad och nöjd.

Förvisso skiner solen genom fönstren och stående inomhus behöver man ju inte låtsas om att det faktiskt egentligen är väldigt kallt med friska vindar och +4 grader. Solskenet ackompanjeras av fågelkvitter, men det är inte just det som gör att jag känner mig så glad.

Det är då det slår mig: jag har i natt äntligen sovit i mina älskade percale sängkläder! Jag är inte särsklit kinkig med saker och ting; jag sover på tunna madrasser, utlagda på köksgolv eller på dåliga tältsängar, eller på stenhårda, sluttande soffor. Men jag klarar inte av satin eller silke mot huden. Håriga, sticksiga filtar går bra, bara det inte är något som är slinkigt och äckligt.

Jag hade en uppsättning påslakanset som jag vårdade ömt. Nästan tjugo års slitningar och tvättar tålde de, innan de gav upp. Och jag letade efter deras like utan att veta VARFÖR jag hade tyckt så mycket om dem. Ända tills en älskad arbetskollega började prata om percalebomull. Hon beskrev den som krispig och lite kall. Och då visste jag! Det var precis så de uttjänta sängkläderna kändes! Så jag köpte nya set. Men i och med att jag sedan gammalt hade ett set i satin också, var jag tvungen att varva – när percalesetet tvättades, var det satinsetet som var på. Och nej, man köper inte fler percaleset när man redan har två set sängkläder – inte när man är Ergo Sum i alla fall.

Så. I natt har jag sovit i min älskade percale. Sluppit dra mina torra fötter mot satinet i påslakanet och inte behövt känna ilningar i tänderna av att armbågen har strukits mot ett slinkigt underlag. Så jag är utvilad. Glad och pigg. Undrar just hur länge ett satinset kan tänkas hålla?