Att micro-tänka

Jag har skrivit om detta förut. Ni få tappra som har följt mig genom åren kommer säkert att sucka lite innombords, likt mina elever när de tycker att jag upprepar mig, men jag känner att jag behöver lyfta det ändå. Det här med att lyfta blicken, med att se de större sammanhangen, med att sätta saker och ting i perspektiv.

Det händer ju lite saker i vårt fina Sverige. En hel del saker faktiskt, enligt president Dump, förlåt: Trump. Nåväl. Jag lämnar det därhän, för det han gör är inget nytt under solen; andra galningar, med olika politiska färger och olika, förklätt, religiösa undertoner har i mammons namn gjort likadant: gått över lik enbart för att skapa egoistiska, egna fördelar. Så har det alltid varit. Och kommer förmodligen förbli rätt länge till. Man skapar ett ”yttre hot” och låter massan koncentrera sig på det, medan man förser sig själv med det man vill. Inget nytt alls. Det intressanta är att massan, allt som oftast, går på det.

En natt tittade jag på History Channel. De visade ett program om Vlad Dracul, Valakiets härskare. Jag har läst en hel del om honom innan, då delar av min morfars släkt eventuellt kommer från detta område i nuvarande Rumänien. Man pratade här om hans krigslist, om hur han, ensam då det begav sig, kämpade mot det Osmanska riket. Hans stridmetoder var fruktansvärda och han offrade stora delar av sitt folk. Förmodligen blev det inga rubriker om det i Sverige dock. Ty inget Internet fanns. Att det hände ändå, finns det många vittnesmål om.

Jag tittade på ett program om hur manchurerna slaktade de ledande inom Ming-dynastin och hur de, med hjälp av en förrädare, lyckades döda de Mingtrogna Shaolinmunkarna. Det var ett förödande krig och en fruktansvärd slakt. Förmodligen hörde man inte mycket om det i nyheterna i Sverige. Ty inget Internet fanns. Att det dock hände, råder det ingen tvekan om.

Och så finns det de här mindre sakerna, de som faktiskt hände lite närmare oss, både i tid och i rum. De fruktanskvärda experiment som svenska staten utförde på de mentalt funktionshindrade på instutitionerna under 20-talet. Hur man stötte ut ”tattare” ur samhället och hur man behandlade arbetarna som välde in från landet till de större städernas fabriker under förra sekelskiftet. Det finns att läsa om misär, om ”no-go-zoner”, om misshandel och prygel i bland annat älskade Per Anders Fogelströms romansvit Stad. Han skriver där om allt det där som man kanske inte såg. Om man valde att inte se.

För det är det det handlar om. Det som hände i Rinkeby i natt är inget nytt. Det har alltid funnits. Med olika inblandade och på olika ställen. Om man har haft förmågan att se, har man alltid kunnat hitta det. Utanförskap. Hat och misstro till samhället och media. Slagsmål utan egentlig mening. Kriminella grupperingar. Det har alltid funnits. Tyvärr. För bara för att det alltid funnits betyder det ju inte att vi skall acceptera det. Tvärtom.

Men jag vill att man förstår mekanismen. Att man inte hänfaller till idiotkommentarer och avslöjar sig själv som den okunniga person man inte borde vara. Det är inte ok – på något sätt – att upplopp händer. Vi har misslyckats. Men att påstå att det aldrig har hänt förr, är ren lögn. Det har alltid hänt. Frågan är vad vi skall göra åt det. Punkt.

Innan jag lämnar min betraktelse, vill jag bara dela ett minne för att belysa det jag skrivit ovan: många i min bekantskapskrets hyllar Berlin som utflyktsmål: musiken, pubarna, utställningarna, ”vibe-en”!! Det Berlin som jag sett har inget av det. Jag besökte Berlin i sällskap med papperslösa. Jag såg förorter, stora matmarknader, en mängd olika Aldi, Lidl och betong. På västsidan av Berlin. Jag blev hånfullt bemött i de finare affärerna i centrum för att mitt sällskap var en mörkhårig kvinna som jag inte talade tyska med. Märk väl: jag var aldrig rädd, men man ser det man ser. I Thailand väljer många på semester att inte se prostitutionen. Till exempel.

Lyft blicken. Tänk macro – inte micro.

Att göra som man vill

En fråga bara: kan man det? Kan man verkligen göra som man vill? För det är vad den frigivne får höra, den som är given frihet från olika hinder: nu kan du göra vad du vill! Du bestämmer själv! Bestämmer man verkligen själv?

Jag tror inte det. Inte fullt ut och väldigt sällan någonsin. För du är den du är utifrån en mängd saker: var någonstans du är född, i vilken familj du är född, under vilken tidsperiod du är född, vilket kön du har. Det handlar om vilken ålder du är i, vilka kroppsliga och mentala förutsättningar du har och vilka sammanhang du befinner dig i. Allt detta definierar just dig. Precis som det definierar mig.

Spelar det då någon roll att göra något? Att sträcka sig efter en framtid, ett öde som inte är så förutsägbart? Oaktat paradoxen i tanken? Absolut. Och å det bestämdaste. Ty, är vi medvetna om sammanhangen, om den orättvisa fördelningen och de oönskade, invanda mönstren kan vi också göra det som står i vår makt att kringgå dem. Och vi kan bli fria att göra något som vi vill.

Och något är alltid mer än inget.

Att revidera en lista

Och så var det dags. För en liten reviderad lista. En lista som jag snodde från en annan blogg, i en annan tid. Och som tvingade mig att fundera. Och omformulera mig. Gör den ni också. Om ni vill.

Vad tror du på?

Att jag är precis lika unik som alla andra. Ounikt unik. Och därmed lika värdefull och betydelsefull. Som alla andra. Jag tror att min sanning är min. Din sanning är din. Och de är båda lika relevanta. Och så tror jag att vi alla existerar i ett sammanhang. Enbart.

Vad räds du?

Förutom det uppenbara – att jag oroar mig för mina barns väl och ve, hälsa och ohälsa – så oroar jag mig mera än jag räds. Jag oroar mig för vårt överutnyttjande av vår planets resurser, för vårt underutnyttjande av vår priviligierade ställning i världen i demokratins och solidaritetens namn. Jag oroar mig för vårt egoistiska tänkande. För vår indelning i ett ”vi och dem”. Jag oroar mig för trångsyntheten. Jag oroar mig för att inte hinna med. För att inte räcka till.

Vad vet du?

Jag vet att jag har tur. Att jag är en priviligierad person, född i en priviligierad tid och på en priviligierad plats. Jag vet mitt värde. Och därmed också ditt värde. Jag vet att jag älskar mina barn förutsättningslöst. Och att jag är ounikt unik.

Vad hoppas du?

Att jag skall fortsätta min resa mot en bättre version av mig själv. Att mina söner kommer att bli starka och trygga vuxna, med ett rättspatos. Att vi människor skall höja blicken från det som är vår verklighet och se andra. Att jag skall få hålla föreläsningar om styrkan i solidaritet och i att vara människa. Att jag får skriva. Och att jag skall få kunna skriva. Och skriva.

Vad längtar du efter?

Att sommaren 2015 blir varm. Att dansa. Att krama mina pojkar. Att äta en god middag. Att våga djupandas. Andas ut. Och inte behöva fundera på om jag får lov; lov att existera i mitt hemland, i min hemstad.

Vad grät du för sist?

Jag grät över mänsklighetens grymhet. Över hur vi i vår enfald tror att vi är berättigade till att döda varandra. Och så grät jag för att jag inte hinner med.

Vad har du för hårfärg till naturen och vad har du för hårfärg nu?

Typiskt skandinaviskt, trots min ungerska härkomst: råttfärgat. Med åren har det mörknat en hel del och numera är det rätt mycket grått i. Men jag bleker det ljust. Vitt. Har gjort i 7 år. Och försöker numera sluta med det. För att det inte spelar någon roll längre. Alls.

När skrattade du senast?

När jag tänker efter var det alltför längesedan. Faktiskt. Vad sorgligt! För jag tycker om att skratta.

Vilken låt har du nynnat på idag?

Jag nynnar inte. Jag sjunger. Oavsett hur det låter. I lurarna under träningen idag hade jag ungersk musik.

Vad gör dig arg… så där i vardagen?

Smygrasism. På nätet, FB och annars. Felvinklade artiklar och idiotiska programledare på TV som har en dold agenda. Den skeva kroppsuppfattning som råder idag.

Vad har du för åsikt som mest skiljer sig från flertalet andras?

Hmmm… Förmodligen min starka åsikt om att vi har en demokratisk SKYLDIGHET att vara solidariska. Punkt slut. Att jag ALDRIG skulle använda mig av RUT-avdraget. Att jag ALDRIG skulle tatuera eller pierca mig och att jag inte tycker att sex är viktigt.

Vem är ditt ”frikort”?

Skrattar. Som sagt – väldigt lågt libido här – men jag attraheras av Sean Penn.

Vad drömmer du om?

Att alla människor skulle inse att vi alla är ounikt unika. Med samma värde. Och att vi inte har rätt att i någon religions/ideologis namn döda andra. Och så drömmer jag om en varm sommar. Om ett snett leende.

Hur många människor älskar du?

Oj. Har aldrig funderat på antalet. Men inte jättemånga. Jag tycker om en massa människor. Älskar är jag mer restriktiv med.

Hur många älskar dig?

Ingen aning. En handfull kanske? 

Hur många bryr du dig om?

Många, många. Jag är en macro-människa. Tänker och existerar i stora sammanhang. En positiv och glad person. Med ett stråk av passion och tango-mode.

Hur många avskyr du?

Inte många. För jag försöker alltid förstå vad/varför/varifrån en människa och hennes åsikter kommer. Allting måste sättas i en kontext. Ett sammanhang. Däremot finns det folk som äcklar mig. Som pedofiler. Nazister. Nationalsocialister. Och så har jag svårt för fundamentalister – av ALLA de slag.

Vem har du fått höra att du är lik?

Dunderklumpen, Jessica Simpson (?). Dunderklumpen var nog mest spot on. Ni som känner mig vet att jag tycker att jag är ful. eller kanske mera nogräknat, tycker jag utseende är absolut underordnat.

Har du gjort något oförlåtligt?

Ja.

Att fånga tiden

Carpe tempus – fånga tiden, verkar vara synnerligen svårt. Kanske är det inte ens önskvärt. Eller, det är faktiskt inte önskvärt. Att fånga tiden. Eller dagen. Men det är viktigt att leva tiden och leva dagen. De dagar vi kan.

För visst är det så? Att februari och mars var evighetslånga? Och nu är det med ens maj. Vad hände med april? NÄR hände april? Hur kommer det sig att ljusa dagar går snabbare än mörka? Och att det är lättare att leva när man inte fryser?

Lever mycket i nuet. Trots minutiöst planerande av senare. Och ändå försvann månaden mig förbi. För varje gång tanken föds om att verkligen bevara känslan, doften, ögonblicket, verkar det som om tiden sipprar mellan mina fingrar. De dagar, stunder, som känns ändlöst långa, som inte renderar minnesmaterial, dröjer sig kvar tunga, våta filtar. Det är underligt det där.

Carpe tempus – fånga tiden. För om jag råkar blinka en gång nu är vi i oktober igen.

Att stå i förklarande ljus

Inte trodde jag att det hade så stor betydelse. Det här med ljuset. Solens ljus. Innan, då, före insikten, tillbad jag värmen. Trodde det var sommarens värme som genererade min kraft, som var det som fick den vackra Ego att växa. Den Ego som var god – på riktigt. Som var storsint – på sant.

Inte trodde jag att det hade så stor betydelse. Det här med ljuset. För inte var det värmen som egentligen betydde något. Det var solens smekning mot en mörkertrött kind - Solens ljumma strålar, som lyste upp. Som fick fula, mörka, fuktindränkta tankar att rämna. Som lämnade ett nyssendå och ett mycketlängesedandå badande i förlåtande ljus.

Inte trodde jag att det hade så stor betydelse. Det här med ljuset. För plötsligt framstod sommarens värme som en sjuk, dallrande hetta. Förvisso, bara för en kort sekund, ty värmen är en kär vän, men ändå stod det så klart – det är ljuset det handlar om.

I ljuset ter sig de små sakerna just små. Det onda gör mindre ont. Minnena blir goda och skratten mer äkta. Färre saker syns hotfulla vid horisonten. Inte för att dessa inte finns – utan för att ljuset fyller mig med kraft. Med glädje. Med ork och med förtröstan. Må era dagar vara ljusa! För att bättre orka med mörkret.