Att återge småtankar

Det stormar lite överallt. Krig och maktgalna demopoter (demokratiskt valda despoter) beslutar om huvudlösa ting. Andra ledare av olika slag missbedömmer hur mycket stöd eller inte stöd de har av olika narcissistiska, dimhöljda skäl. Klimathotet vi själva satt oss i har presenterat sig i olika former: här, på västkusten, i form av en vädermässigt, ”kackig” sommar. Men. Det är inte det mina tankar har sysselsatt sig med HELA förmiddagen.

Det här med ålderskriser. Med att fylla 30, 40, 50 och så vidare. Det kan ju vara en sak i sig; att man oroar sig och tycker att tiden går för fort eller så. Jag har aldrig någonsin varit bekymrad över min ålder, tvärtom; som medelålders känner jag att jag äntligen är i den åldern jag mentalt alltid varit. NU kan jag kosta på mig att äntligen få bli äldre. Tänk att om fem år få fylla 50! Så otroligt coolt!

Nåväl. Det var en annan aspekt av detta fenomen jag funderat över och faktiskt ändrat åsikt om. Ni vet det där med att man (läs ”jag”) lite överseende fnissat åt någon som köpt en cool mc i 50årspresent till sig själv. Eller som tatuerat sig/piercat sig/börjat köra Porsche/ etc. Jag har lite prudentligt tänkt att de ”försöker vara ungdomliga”, och att det blir lite patetiskt. I vissa av fallen. Men så slog det mig: KLART att man köper en mc i 50 årsåldern! Det är ju liksom oftast då man har råd! Man kanske skulle ha velat köpa en redan som 20 åring, men då hade man inte medlen. Kanske ville man tatuera sig för 40 år sedan, men då lät man bli för konventionernas skull!

När man blir äldre är en av alla välsignelser det att man faktiskt mycket mindre bryr sig om vad andra människor eventuellt skulle kunna tycka om de beslut man tar. Man piercar sig för att man själv vill. Kör nercabbat i snålblåst och låter bli att äta grönsakerna på tallriken. Ergo, många av de saker jag lite stöddigt och nedlåtande tyckt varit desperat fåniga, var nog faktiskt bara utslag av en länge närd dröm. Och nu kunde äntligen drömmen förverkligas! Och DET, det är ju beundransvärt!

Alltså: heja alla dem som förverkligar tidiga drömmar, oavsett vilken ålder de är i! Och till alla er som envisas med att göra saker ENBART för att ni TROR att de gör er verka yngre än ni är: gör inte dem! Er ålder syns tillräckligt tydligt för att avslöja er.    

chemtrails och konspirationsteorier

Och så fastnar jag återigen i ett diskussionsforum. Eller, fastnar och fastnar. Algoritmen i sociala medier rekommenderar mig en artikel om GMO och konsekvenserna av förädling av våra grödor. Samtidigt rekomenderas jag en artikelserie om chemtrails som tydligen någon vän till en vän kommenterat kring. Jag läser. Och så fastnar jag.

Jag fastnar inte så mycket i artiklarna som jag gör i kommentarerna. Jag förundras. Förundras över hur en människa alltid är och förblir en människa – oavsett hur välutvecklade vi skall vara som ras och oavsett hur mycket vi skall ha förkovrat oss. Det som förundrar mig är inte så mycket att man tror på olika konspriationsteorier kring fenomenet chemtrails – utan det andra som sägs.

Man säger saker som ”när skall världen vakna?” ”människor borde få veta detta”. Man uttrycker en känsla av att vara en ensam om att liksom känna till en stor hemlighet och att andra är helt okunniga. Det får mig att bli lite barnsligt fnittrig. Ty jag känner att så klart att de har rätt – och samtidigt så fel.

I alla tider har det funnits alla möjliga olika konspirationsteorier, vissa religiösa, andra grundade på andra former av maktfullkomligheter. I alla tider har det visat sig att människor tagit dåliga beslut och gjort saker som i efterhand verkar helt vansinniga: olika botemedel, ritualer med mera. Jag är helt säker på att om ett par hundra år kommer man att se på oss i början på detta millenium och fnissa åt våra vanor och sätt att leva. Man kommer att undra över hur dumma och naiva vi var. Så har det alltid varit. Så kommer det alltid vara. Det är inget nytt, häpnadväckande som denna grupp upplever.

De behöver inte ”väcka världen”. Världen har förmåga att se. Om den vill se. Och det vill man inte alltid. Ty det finns så mycket att välja på att ”se”. Och konspiraitonsteorier kommer att komma och gå. Hela tiden. Så kanske finns det en sanning i chemtrails. Kanske inte. Men jag är lite mera orolig för andra saker. I den mån jag ororar mig.

Sova i percale

När jag står lutad över vår gästsäng och bäddar om den inför övernattningsgäster i dag, slår det mig att jag är vid ett så vidunderligt gott sinneslag. Jag – som så många gånger misströstat, ställd inför mänslighetens alla galenskaper känner mig så LUGN. Lugn och utvilad och nöjd.

Förvisso skiner solen genom fönstren och stående inomhus behöver man ju inte låtsas om att det faktiskt egentligen är väldigt kallt med friska vindar och +4 grader. Solskenet ackompanjeras av fågelkvitter, men det är inte just det som gör att jag känner mig så glad.

Det är då det slår mig: jag har i natt äntligen sovit i mina älskade percale sängkläder! Jag är inte särsklit kinkig med saker och ting; jag sover på tunna madrasser, utlagda på köksgolv eller på dåliga tältsängar, eller på stenhårda, sluttande soffor. Men jag klarar inte av satin eller silke mot huden. Håriga, sticksiga filtar går bra, bara det inte är något som är slinkigt och äckligt.

Jag hade en uppsättning påslakanset som jag vårdade ömt. Nästan tjugo års slitningar och tvättar tålde de, innan de gav upp. Och jag letade efter deras like utan att veta VARFÖR jag hade tyckt så mycket om dem. Ända tills en älskad arbetskollega började prata om percalebomull. Hon beskrev den som krispig och lite kall. Och då visste jag! Det var precis så de uttjänta sängkläderna kändes! Så jag köpte nya set. Men i och med att jag sedan gammalt hade ett set i satin också, var jag tvungen att varva – när percalesetet tvättades, var det satinsetet som var på. Och nej, man köper inte fler percaleset när man redan har två set sängkläder – inte när man är Ergo Sum i alla fall.

Så. I natt har jag sovit i min älskade percale. Sluppit dra mina torra fötter mot satinet i påslakanet och inte behövt känna ilningar i tänderna av att armbågen har strukits mot ett slinkigt underlag. Så jag är utvilad. Glad och pigg. Undrar just hur länge ett satinset kan tänkas hålla?

Att överkonsumera

En viktig livsförhållning för mig har alltid varit att leva som jag lär. Mässar jag om förändring och engagemang för andra, är det jag som skall gå i fören för det. Pratar jag om alla människors lika värde, måste jag verkligen själv stå för det jag säger. Föreläser jag om vikten av att vara rädd om vår planet får det en falsk klang om jag gör tvärtom i praktiken.  Det är därför jag har så svårt för att handla saker som jag faktiskt inte behöver.

Så har jag läst lite blogginlägg. Lite artiklar och åsikter på nätet. Och fastnat i ett ganska begränsat ämne: att handla kläder i i-landsvärlden. Ett fullkomligt ickeämne, särskilt när det finns så många livsviktiga dito att uppehålla sig vid. Men fascinerad beslöt jag mig för att göra en liten tankevurpa. Och därför hoppas jag att ni är med mig?

Jo. Jag har mycket kläder. Trots att jag konstant ser till att ge bort sådant som jag blivit för stor för eller sådant som jag faktiskt inte använder. Jag handlar nästan aldrig för att jag får lust, utan jag har alltid ett specifikt mål med min shopping: en mörk, kortärmad vardagstopp, ett par nya, 40den strumpbyxor eller en klänning som kan användas till nästa decenniums bröllop/fest. Alltså handlar jag det jag ska. Punkt. Någonstans har jag missat hypen med att äga saker och ting. Men så har också min person ett ganska så slätstruket uttryck.

Så här ser min garderob ut:

toppar/kavajer/skjortor/klänningar/kjolar och byxor/leggings hopvikta i hyllan under.

Och i dessa två hyllor ligger de toppar jag inte hänger upp: överst de stickade tröjor/koftor jag har och i hyllan under ligger mina linnen till vänster och mina t-shirtar till höger.

I de två översta lådorna ligger mina BH:ar/trosor/strumpor/sockar/pyjamas. De två undre är min mans.

Utöver detta har jag en plastback med träningskläder: sport BH:ar/linnen/tights/löparjacka.

Följande skor har jag:

Ett par löparskor

Ett par inomhustränings skor

Ett par vinterkängor

Ett par svarta ”åretruntkängor”

Ett par gröna ”åretruntkängor”

Ett par svarta pumps

Ett par svart ”festpumps”

Ett par svarta Skechers walkingskor

Ett par lila stransandaler.

Och jackor:

En lila vinterjacka

En svart tunnare trenchcoat

En tunnare, kort, svart skinnjacka

En beige höst/vårjacka

En mörkblå, kortare, vårjacka.

Ett regnställ.

Om jag verkligen menar det jag säger med att överkonsumtion är ett av vår tids i-landsgissel, lever jag som jag lär här? Äger jag för mycket kläder? För mycket ”tingeltangel”? Jag blir inte klok på det. Och därför känns alla dessa stil- och modeartiklar som något som gör lite ont i mina ögon ibland. Som om jag ”borde” ägna mig åt något viktigare.. Mina söner har en enkel lösning: ”Mamma, gå ut och njut av att bara vara – allt behöver inte alltid vara fyllt av skuld” Så, nå? Vad sägs?

Att sova

Jag är en människa med mycket låg drift. I alla de fundamentala delarna; äta, dricka och att fortplanta mig. Överlevnadsdriften verkar ha tagit hela dosen av min personligt tilldelade driftsmix, där någonstans i födsloögonblicket. Men det där har vi talat om vid många tillfällen. Och upprepningar känns som att lura mig själv och komma billigt undan.

Så därför vill jag istället tala om ett behov som ingår i överlevnadsdriften: att sova. Det finns inget behov som är större hos mig – förutom att känna mig älskad av dem jag älskar. För bara några år sedan fanns inte ens detta behov. Då sov jag högst fyra timmar per natt – egentligen fyra timmar fram på morgonen, mellan tre och halv sju – men det har ändrats. Radikalt.

Nu värnar jag min sömn. Vårdar den ömt och ger den sex timmar per natt. Och jag skulle vilja ge den mera. Jag tror vår relation behöver det. Sömnen och min. För god sömn spiller liksom av sig i de andra delarna också. I orken, kreativiteten. I tålamodet och argumenterandet.

Och i kväll är jag trött. Klockan är över 23:00. Jag skall upp klockan sex. Då skall jag orka vara kreativ och ha tålamodet att argumentera. Så; god natt!