Att förtrycka att uttrycka intryck

 

"Jag insåg häromdagen att jag slutat uttrycka mig. Det känns lite sorgligt.” Så skriver en ordkonstnär och författare på sin Facebooksida. En kreativ själ som jag inbillar mig att jag känner - lite grann i alla fall. Och om jag inte känner honom, så känner jag verkligen igen mig i det han skriver. Orden träffar mig mitt i min själs solar plexus, ty det är precis så jag känner och det jag varit oförmögen att uttrycka. 

Inte ens rubriken på detta inlägg har jag skapat själv - det är en ordlek jag snappade upp och skruvade till ifrån tråden som följde på det sorgliga konstaterande här ovan. För det är precis så det är: jag har tryckt undan min förmåga att uttrycka de intryck som dagligen strösslas över mig. Och det skrämmer mig. För vart tar då alla tankar vägen? Finns det ingenstans jag sorterar dem, värderar dem, luftar dem? Ekar min tystnad i ett stort vakuum eller försvinner den i den virvlande, sorlande ljudkulissen av vardagen? Behövs min röst eller välkomnar man avsaknaden av den? 

Jag vet inte om jag på riktigt vill veta. För så länge jag intet annat känner till kan jag fortsätta leva i den bubbla jag har skapt runt mig: Jag umgås inte särskilt mycket med andra. Jo, med mina killar. Men det är nästan allt. Jag pratar med mina elever - som lärare är det inte möjligt att existera i tystnad, men annars är jag oftast ovanligt tyst. Jag tränar, men lyssnar då alltid på en podd eller på musik. Jag lagar mat, bakar, städar, tvättar, vardagssysslar, men lyssnar då alltid på en podd eller på musik. Av någon anledning drar jag mig för att formulera mig - orden vill inte riktigt formas och varje tanke omformuleras och granskas kritiskt. 

Kanske är det åldern? Någon form av själsligt förfall. En osviklig känsla av irrelevans och oviktighet. Vad spelar det egentligen för roll vad jag vill säga? Vad vill jag säga? Vet jag ens det? Nej, det är en konstig situation. En limbisk situation i limbo. Jag hoppas innerligt att den snart tar slut. För det är inte nyttigt att förtrycka att uttrycka de intryck man har. Då blir man galen.

Att uppleva nätterna i juni

Min känsla av att ha landat i min sommar härrör sig från nätterna i juni. Det har jag sakta förstått under de timmar som jag har funderat över skillnaderna från de två tidigare sommrarna. Jag har inte riktigt kunnat slappna av, inte kommit in i den vaggande, om huldande sommarlunken. Något kändes ofärdigt. Nätterna i juni. 

Denna sommar kunde jag följa det förtrollande ljuset av nätterna som aldrig riktigt blir. Jag har suttit på vår altan - i vår soffa - och njutit av det gäckande dunklet som sakta bytts ut till silvrigt morgonljus. Det har varit magiskt och hänförande. Och väldigt läkande. 

Sittande på midsommarafton i vår stilla trädgård, lyssnades till skratt och prat från andra trädgårdar var lugnande. Man var ensam, men ändå inte. Jag satt där jag satt - och det fanns liksom ingen anledning att önska att jag var någon annanstans. Allt var som det skulle. Färgerna bleknade, men himlen ville inte mörkna. Fåglarna ville inte riktigt slå sig till ro och samtalen i trädgårdarna omkring blev till mummel. Magiska drömridåbeströdda sommarnätter. 

Att hålla tredje advent

Strax efter midnatt, natten till tredje advent, sitter jag så åter med laptopen i knät för att samla mina tankar en gnutta. Jag hade egentligen velat skriva det där hänförda inlägget om den otroligt vackra stjärnhimlen jag såg sista helgen i november: en av två nätter som var stjärnklara i en grå och mulen november. På väg hem från en sen träning blev jag tvungen att stanna bilen då månen strödde sitt silverljus över ängarna och när jag andlöst steg ur bilen för att betrakta skådespelet uppenbarade sig den ena stjärnan efter den andra. Jag blev så otroligt rörd och drog djupa andetag där jag stod. Jag kände mig liten – pytteliten – och samtidigt så stor. Jag tänkte på alla människor som kunde blicka upp mot samma stjärnor och tänkte att de nog också fylldes av samma känsla som jag och plötsligt, trots att jag stod där ensam, så kände jag en samhörighet.

Men. Det var ju inte det jag ville skriva om i natt. Eller kanske var det det ändå. För jag ville skriva om hur vackert kören sjöng på Lucia, hur fina mina pojkar är och hur jag stundom översköljs av hur magisk världen är mitt i allt det onda. Och det slår mig nu att advent är precis det jag vill skriva om. Ankomst. Väntan inför ankomsten. Inte i någon religiös mening, då jag inte är religiös, utan väntan inför ankomsten av den kärlek som faktiskt finns bland människor. Man glimtar den varje dag. I leenden, en hjälpande hand, ett ställningstagande. Man känner den under stjärnklara nätter när man inser att man delar allt detta med alla, stora som små, ty ingen äger synen av en sliverbeströdd äng med böljande kullar tecknade i svart mot en djupblå himmel. Den är lånad till hela männskligheten. Oavkortat. Oavsett vad mänskliga regler, lagar och förordningar vill göra gällande. 

Därför håller jag tredje advent. Därför ger jag aldrig upp tron på människan. I alla fall inte helt och hållet. För det finns ögonblick då jag känner kraften i den godhet som skapar världen. 

Att fundera i oktober

Jo, jo, man tackar. Ser man på. Fru Bloggare vaknar till liv och får för sig att skriva lite? Har det hänt något nytt?? Är det månne lite tango-mode en kulen oktobernatt som tränger sig på? Eller är det en allmän olustkänsla inför tingens ordning i en alltjämt förvirrad värld? 

Det är inte helt enkelt att veta. Denna lördagens väder har inte direkt främjat vidlyftiga, ljusa tankeresor och jag gjorde dagen en ytterligare otjänst genom att läsa om stora delar av Backmans ”Björnstad” och ”Vi mot dem”. Smärtsamt vackra personbeskrivningar som kryper in under huden och pockar på uppmärksamhet. Inte ens ett par sena timmars träning på ett folktomt gym lyckades skingra tankarna. 

Tant Bloggare har det bra.  Om ett par veckor skall L på ett sista återbesök efter sin operation. Allt har gått bra och cystan är kraftigt reducerad, vätskan innuti borttagen och som den 15-åring han är, är han redan långt förbi allt som haft med sjukhus att göra. Det var ju då – för en månad sedan! Inte tänker han på det nu?! I kölvattnet håller denna mamman fortfarande på att vänja sig vid att han numera inte har ont, att vi inte behöver oroa oss.

Storebror B har fått jobb. Fast jobb med en provanställning nu i början. Han bygger ställningar högt ovan marken och tant Bloggarmamman kommer snart att vänja sig vid det också och kunna andas normalt och inte glömma att andas av oro. B är vuxen, fyller 20 år i januari och tjänar redan nästan lika mycket som oss andra två vuxna i familjen. Göta Petter, vad tiden går! 

Alltså har verkligen tant Bloggare det bra. Pojkarna mår väl och allt är väl i Mellanmjölkens land. Förutom allt som inte är väl. Ni vet, allt det där andra. Det där med hur många människor beter sig mot sina medmänniskor. Hur ignorans och rädsla skapar avgrunder mellan vett och sans. Människan är en ynklig skapelse. 

Då tröstar jag mig med att det nog tyvärr alltid varit så – om man bemödat sig med att titta noga. Ferlin skrev 1933:

Si, världen är förklarad - i vetenskapens ljus
fördunstar all vår oro och smärta.
Nu är det inte långt emellan människornas hus, 
men långt emellan hjärta och hjärta.

Sedan dess har man förkastat vetenskap och kunskap och pratar om demokrati som rätten att förolämpa. Förutom att det för vissa verkar vara långt mellan hjärta och hjärta, verkar en hel del ha fått problem med hjärnan också. 

Att bli ett original

Först vill jag förklara en sak: uttrycket ”tango-mode”. Ordet ”mode” är engelska och betyder ”läge”: ”Which mode feels best/worst/easiest…” Det har alltså inget med uttrycket ”mood” (”humör”) att göra, inte heller har det något med det svenska ordet ”mode” (kläder eller annat som är populärt just nu) att göra. Det betyder helt enkelt att man är i ett tango-läge. Det innebär vemod tillsammans med en längtan efter något och intensitet. Och det är nog där jag är i sommar. Och i min tango-mode behöver jag promenera. 

I min stad finns det en charmerande äldre dam. Varenda dag ser jag henne promenera. Raskt och med en kasse, tidning eller väska i ena handen. Hon är smal och helt kortklippt. Oftast går hon helt barbent oavsett väderlek och alltid i fina kappor eller rockar. Ibland med någon hatt på huvudet. Hon går långa sträckor utan att prata med någon. Och jag har blivit lite lik henne. För nästan varenda dag i sommar har jag promenerat. 

Jag behöver promenera för att få ordning på vad det är jag behöver sätta ord på. En mil, en och en halv eller två. Allt mellan 75 till 160 minuter. Till skillnad vår stads charmerande äldre dam ser jag inte lika samlad ut. Svettas mer och dessutom lyssnar jag mera aktivt efter olika saker. Ibland våra sommarpratare, ibland musik och ibland bara på naturens alla ljud: studsande bollar på tomma skolgårdar, sorl från trädgårdar, hästgnägg från hagar, humlors och trollsländors hummanden. Då de tjugotals promenaderna ännu inte hjälpt mig sortera något, inser jag att det lär bli många fler. 

Mitt tango-mode gör mig till ett original i vardande. Så det kan bli. 

Att julia

Det är mitten av juli. Till och med lite mer. Ute i natten avtecknar sig en enorm fullmåne och bäddar in världen i ett ljus som känns välkomnande och förlåtande. Lite sådär som när man kisande betraktar sin spegelbild och känner att ”nej, du har inte förändrats särsklit mycket de senaste åren”. Jag har inte ens besvärat mig med att ta in kuddarna till utemöblerna, för för första gången denna sommar är jag nästan säker på att det inte kommer att regna i natt. 

Jag kan inte riktigt förlika mig med att det faktiskt är sommar. Trots att jag emellanåt känner doften av varmt grus, nyklippt gräs och kolgrillar vandrar jag odrabbad genom dagarna. Ett tag trodde jag att det handlade om att jag faktiskt inte var ledig på samma sätt som jag varit under många yrkesår. Sedan tänkte jag att denna sommar ju inte varit särsklit somrig, inte varm och het. Men. Jag tror inte att det är det. 

Det är mitten av juli. I går – eller förrgår egentligen då klockan är efter midnatt – fyllde jag 47 år. Finfint det. Tänk om man inte fått fylla år?! Då hade man varit död. Så därför ser jag framemot varje födelsedag jag får uppleva. Inte för att man behöver slå på stora trumman eller så, men att stillsamt fira att man faktiskt fått vara med ett år till är inte dumt. 

Annars händer inte särskilt mycket i mitt juli. Lite skratt och gos med syskonbarn, samtal och promenader med L, träning, läsning, städning, omorganisering och en hel del oro. Kanske inte konstigt att denna sommar känns lite… lite som en ogreppbar månskensnatt. 

Att tidstänka

Det är ju ett nytt år nu. 2019. Och det känns plötsligt så svindlande, det här med tiden. I sociala medier läste jag en kommentar om att nästa år, 2020, är de som föddes 1990 30 år. Och då blev det så tydligt för det slog mig att när jag 1990 gick andra året på gymnasiet kändes VERKLIGEN 1960 otroligt långt borta. Det var liksom väldigt mycket svart/vit tv och Saltkråkan över det hela. Jag tyckte helt uppriktigt att den tiden hade mycket lite med ”min” tid att göra. Förmodligen känner de första 90-talisterna precis samma sak. Om inte ännu intensivare. 

Jag menar, hur snabbt har inte världen utvecklats, omvecklats och imploderat under det senaste seklet? För varje decenium har takten bara ökat. Allting har kommit allt närmare, men paradoxalt nog har allting också flyttats allt längre bort. 30 år är lång tid. Och också väldigt, väldigt kort. Det är inte helt enkelt. 

En annan dimension för mig är mina allra första elever var den kullen som föddes 1990. När de började i sjätte klass, 2002, var jag precis nyutbildad lärare. Och de, mina barn, fyller 30 år nästa år. De kommer att vara lika gamla som jag var det året jag mötte dem för första gången. Det är helt häpnadsväckande vidunderligt.

Tiden. Som kan gå så hiskeligt fort och smärtsamt långsamt. Åren. Som går och händer och sker. Med eller utan vår medverkan. Jag tänker så här: i år skall jag vara medveten om tiden. Det räcker nog så. På samma sätt som jag gjort mig medveten om vad jag har och var jag är vill jag bli medveten om tiden. Om dået, nuet och sedanet. 2019 – välkommen.  

Att vara i ljusa sommarnätter

Så är det sommarlovsvecka. Kanske firades studenten redan i förra veckan eller så väntar viftande flaggor, ”Den blomstertid nu kommer ” och tal från rektorerna senare denna vecka. Hur det än är med det så är lovet alldeles i faggorna. Väntandes på oss. 

Och här på västkusten visade sig så äntligen den västsvenska sommaren: i går regnade det och blåste stormvindar. Himlen var mörk och det rasslade i alla träd och jag cyklade hem med jackan på. När klockan var sju var det redan mörkt ute. Och då insåg jag: maj månads fantastiska sol har inte bara inneburit värme och ljumma nätter: den har också erbjudit dessa magiska ljusa nätter. 

Jag har saknat dem - de djupvioletta, sammetslena, ljusa sommarnätterna. Jag har inte upplevt dem på flera år och jag har saknat dem något otroligt. De är så.. förlåtande. De omsluter dagen, tankarna och världen. Och det behövs sådant, har alltid behövts. Men flera år har vi inte haft dessa ljusa nätter. 

Tänk att det skulle till en stormig, regnig, vanlig västkustsommardag, för att förstå riktigt HUR SPECIELLA dessa veckor varit?! Som med allt annat i livet: om man inte är uppmärksam saknar man inte det goda som är förrän det är något som varit. 

Att samla ro

Det är fjärde advent 2016. Ja, i alla fall i fyrtio minuter till. Innan det är dags för mig att köra en sista omgång Wordfeud och titta till mina draker på Dragonvale, vill jag dela något med er ute i cyberrymden denna mörka natt.

Jag har precis andats in och slagit ihop mitt 32:a fotoalbum, där jag satt in de senast framkallade fotona, de julklappar som skulle köpas är inslagna och julduken ligger på matsalsbordet. Jag fäster blicken på en lucia som varje år har sin plats på hyllan ovanför köksbänken och förundras över det faktum att hon fortfarande är hel, gjord av en toarulle och flörtkula, som hon är. Det är inte alltid bara de stora sakerna i livet och världen som skänker förundran.

2016 är snart slut och jag har ett par, tre saker jag skulle vilja skriva om det gångna året, men just i natt vill jag vara helt självvisk. Jag vill inte lösa några stora problem av vikt och jag vill inte hitta lösningar på de stora frågorna, jag vill bara glädjas – denna enda natt – åt att jag lyckats ta ett beslut.

Det är ett stort beslut. För mig. Och ödet har sett till att hjälpa mig på vägen. Jag har, efter mycken vånda och stora mängder skuld, beslutat mig för att begära entledigande från alla mina politiska uppdrag från och med februari nästa år.

Jag hade ju tänkt vänta ut denna mandatperiod. För att SEDAN inte ta fler uppdrag (om jag erbjöds några). För jag är ingen svikare. Ingen som ger upp och hoppar av. Jag är pliktttrogen och jag respekterar mina väljare. Och de hade ju valt mig. Därför ville jag vänta ut mandatperioden och tjäna dem ”ända in i kaklet”. Och dessutom så är det så att när man väl blivit medveten om att demokratin inte på något sätt ”kommer av sig själv”, utan att man dagligen måste erövra den, kämpa för den, då kommer man för alltid förbli dess tjänare. Men nu lämnar alltså jag.

Jag har nämligen lyckats bli uttagen till en ledarskapsutbildning. Två olika utvärderingar har jag lyckats ta mig igenom. Och jag har blivit utvald. Det känns stort. Och så fantastiskt roligt att få möjlighet att utveckla denna sida av mig. Och i min lycka slog det mig att jag faktiskt måste välja. För om jag lärt mig något om mig själv så är det det att jag faktiskt INTE kan göra mer än ett par saker till 100% samtidigt; jag kan INTE både jobba 100%, studera 100%, vara närvarande förälder 100% OCH vara en kompetent och påläst politiker med flera uppdrag, till 100%. Något måste vika. Det blev de politiska uppdragen. Vilket smärtar.

Trots att jag det senaste året långt ifrån varit överrens med mitt parti centralt om flera stora frågor, har jag ändå alltid förbli en social demokrat. Trots att jag fått ta emot hat- och hot mail/samtal mm. så är det inte heller det som fått mig att ta mitt beslut. Även om dessa båda anledningar har orsakat mig mycken huvudbry, så har jag ändå velat stå fast vid mitt löfte. Men så blev jag antagen. Och så insåg jag plötsligt att jag skulle behöva bryta ett löfte.

Så därför: förlåt!! Förlåt mig för att jag sviker. Och tack! Tack för att några därute känt så stort förtroende för mig under alla dessa år. Nästan 25 år har det hunnit bli. Tack – tusen tack! Utan er hade jag aldrig fått den stora förmånen att få kämpa för demokratin. Så därför: förlåt! Och tack!

Och så är det som det är: ”Av var och en efter förmåga – åt var och en efter behov” Nu och för alltid. För engagemang kan man inte andas utan.

Att hålla ihop

Det sägs att högre makter inte ger människan mer än hon orkar bära. Det är väl för väl att jag inte riktigt har förlitat mig på dessa högre makter, på denna idé. För just nu känns det som om jag är hudlös och utan någon orientering. Och hur känner då inte de som är närmast drabbade?

Jag vet inte riktigt vad jag skall ta sikte på. Arbetet med andras väl är lättare; en kamp, en högre strävan, ett ideologiskt patos. Det blir på ett annat sätt när det kryper under huden på en. När man matar himlen med en massa änglar som borde funnits här.

På kort tid har en mamma ryckts bort från sina tre döttrar. Kallblodigt skjuten. Och en son har vandrat ut en kall gryning för att inte återvända. Den mamman befinner sig i en bottenlös sorg. Och bredvid står jag. Hudlös och bortkopplad från nattens tickande klockor.

Med ögon som brinner av oförlöst gråt sitter jag och försöker hitta svaret på ett tredje människoöde: en ung man, i slutet av tonåren, har skickats iväg in i det okända, utan svar, utan skäl. Av oss. Av sådana som dig och mig. Här.

Hudlös sitter jag bortkopplad från nattens tickande klockor. Jag håller ihop. Hur mår då inte de andra; de tre döttrarna, mamman och den ensamma pojken? Jag tror att de alla anser att de högre makterna ger vissa lite mer. Och andra mindre. Utan någon som helst rättvisa.

Att måna

Det skall vara något alldeles extra med månen i natt. Talas det om. Håller man sig vaken tillräckligt länge kommer man att få vara med om något utomordentligt vackert. Sägs det. Ovanligt och enastående. Den klart lysande fullmånen blickar ner på mig från sin plats i universum och genom rutan i mitt köksfönster möts vi två. Månen och jag.

Hon vet däruppe att jag inte kommer att hålla mig vaken. Förmodligen kommer jag att drömma oroligt just när hon skall köra sitt stora nummer. Varm under mitt duntäcke kommer jag kasta av mig täcket och sömndrucket kommer jag sträcka mig efter behållaren att lägga min bettskena i. Ty bettskenor är inte förenliga med en god natts sömn. Lika lite som hårt sammanbitna käkar är förenliga med obefintlig spänningshuvudvärk och icke nedbitna tänder. Så jag kompromissar mig till ett status quo. Till ingen nytta.

Hon vet däruppe att jag kommer att stappla ur sängen i morgon på morgonen och ångra att jag ändå inte höll mig vaken – när jag nu ändå inte kan sova ordentligt. Förmodligen kommer hon att stilla undra när jag kommer att lära mig. Lära mig att hon är där hon är och att precis som hon vandrar sin stilla ban, vandrar också jag, tillsammans med miljarder andra människor, vår eviga bana.

Det är sådana tankar hon får mig till, hon däruppe. Sådana här sena söndagskvällar, när jag sitter i halvdunklet vid köksbordet och försöker samla mina tankar inför en ny vecka. Veckorna går fort och i myllret av alla minuter som rasslar förbi tar jag små micropauser – för att få begrunda, sortera och spara – för att sedan låta mig svepas med av allmänna pockandet på uppmärksamhet. Om hon bara visste hur mycket strunt vi människor egentligen tror är av högsta vikt. Hur många oegentligheter vi fäster en tramsig, infantil viktighetsstämpel vid. Hon hade nog brustit ut i stjärnfallsskratt.

Vad vackert det hade varit att se; ett stjärnfallsskratt! En smått galen, blodröd måne som skrattar åt oss enfaldiga människor här nere. Jag funderar vidare vid mitt köksbord. Lyssnar på huset när det går och lägger sig. Klockan tickar i vardagsrummet och kylskåpet surrar när termostaten går igång. Det är höst nu. Hösten 2015. En massa människor på flykt. En massa människor som sover direkt under månen. Och en massa andra människor som inte borde få någon ro alls att sova. De som egentligen tar alla de där stora besluten.

Ja, de som tar alla de stora besluten. De där besluten om att köpa vapen, om att starta ett krig, om att våldta och lemlästa, om att skrämma och om att bestämma över liv och död. De borde inte få sova. Varken i en säng. Eller under en måne. Måtte nattmaran rida dem! Och låt månen måna om de andra – de små. De rädda. De ensamma.

Att vila tindrande

I den mörka vinterkvällen tindrar de på sammetshimlen. Stjärnorna. Kanske är de redan implodera himlakroppar vars förflutna skimmer jag förnimmer där jag står? Tja, kanske är det så. Men det spelar ingen roll. För jag kan bara utgå från det jag uppfattar. Och jag uppfattar att de tindrar. Lyser och skänker en sorglös trygghet i det faktum att de varit där innan mig. De kommer att vara där efter mig.

I det glittrande sommarhavet tindrar de mot mig. Solstrålarna. De mångdubblas i de försiktiga krusningarna på vattnet som den ljumma vinden åstadkommer. Försvinner en, dyker tusen åter. Gång på gång. Som ur en aldrig sinande solkälla. Och det är så. Att oavsett vad som än händer mig, här och nu, under mitt korta liv, så kommer solstrålarna att finnas. Bakom molnen, på stormiga höstdagar, smekande varma sandstränder och jagande efter horisonten. De fanns innan mig och de kommer att finnas efter mig.

Att vila i den förvissningen. Att veta att när allt kommer omkring, tindrar stjärnor helt oberoende av vad som händer mig, precis som solens strålar kommer att smeka världen tindrande. Oavsett. Att vila i det. Det är förlösande.