Summa sidvisningar

2016-02-27

Att ordfalla

Tänkte låta tangenterna tala för sig själva i natt. Bara låta fingrarna spela fram ordmelodier, låta tankarna komma och gå som de vill. För inget annat har riktigt velat fungera. Det känns som om jag påbörjar och avslutar en mängd kloka konversationer på insidan. Därför finns inget behov av att få ner det på utsidan. Och det gör mig lite sorgsen.

Kanske inte så mycket för att jag inte kan dela med mig av det till alla själar som kan nås av det, utan mera för att det känns så ekande tomt att känna att man inte har något viktigt kvar att säga. Som om man tappat något och famlar i mörkret efter något fast att hålla i. Därför är det lite sorgligt.

Att jag inte känner att jag har något att skriva.

Nej, jag är inte ledsen för något. Tack, jag har ett otroligt bra liv: två fantastiska söner som båda är friska och kloka. Villa, bil. Pengar nog för att kunna hjälpa andra. Vänner och skratt. Jag har ett sammanhang. Ett finfint jobb och lagom med arbetsuppgifter. Så, det är inte det. Att jag är ledsen. Eller att jag saknar något.

Förutom mina ord. Min röst. Ty det är bara inne i mitt huvud som jag håller brandtal. Det är bara där jag håller flammande monologer om världens orättvisor. Mina ord bär inte längre i utanför-luften.  

Kanske är det just för att de är monologer? Samtal har blivit så svåra att hålla då vi alla helst lyssnar på det vi själva har att säga. Kanske är det därför orden faller platta och skissartade mot marken? Kanske är det tid för lyssnande istället?

Lyssna på världen som andas. Rosslar och stånkar. Harklar och spottar.


Jo, så är det nog.

2016-02-14

Att förmena

Det är en tid av stora ord. Stora tider kräver dessa svulstiga, allomfattade omskrivningarna: varannan person är kränkt, man talar om att systemkollapser, om andrum och om kriser. När inte människan har mycket till värde går det inflation i uttryck, som ett krampaktigt försök att hålla kvar någon tyngd i ett böljande åsikts hav. Är vi utan värde skriker vi oss hesa med ord – stor i orden men liten på jorden – som det alltid varit.

Ett av alla dessa uttryck är tabu. Det är någon som tydligen har missat att informera mig; en hel del massa saker är uppenbarligen tabu. Som att prata om psykisk ohälsa, om beroende, om rasism, om politik, om föräldrarskap, om amning, om livet och varandet. Om allt. Tydligen. Nu vill jag inte förmena er tabuivrare rätten till en åsikt. Ty då verkar jag ju i ert namn och det finge ju vara mycket olyckligt då jag är av en helt annan åsikt. Jag anser nämligen att mycket lite är tabu. Att prata om. Att det sedan tyvärr inte alltid finns någon som lyssnar, eller att andra kanske inte håller med – det är en helt annan sak. Men tabut skapar vi själva. Faktiskt.

Med mig kan du tala om allt. Kanske ställer jag frågor och ställer mig undrande, kanske håller jag med och livligt kastar mig in i debatten. Kanske håller jag tyst, för att jag antingen tycker att det du talar om avslöjar en hel del om dig som person, och jag tycker inte om det jag hör, eller så är det så att jag helt enkelt inte bryr mig. Men det du säger är inte tabu. Inte hos mig.

Varför i hela friden skulle det vara tabu att prata om utmattningar och depressioner, om gråtstunder och om det som är svårare i livet? Vem har bestämt det? Vem har påstått att vi inte kan tala om olikheter och svårigheter? Om rädslor och lyckor? Vad jag förstår så finns det ingen lagtext om det, inget regeringsbeslut. Vad jag förstår så finns allt bara i någons enfaldiga tanke och övertygelse. Och på en och annan nyhetskåt tidningslöpsedel.  


Mycket lite är egentligen tabu. Precis som man inte är kränkt för att man blir tillsagd att lägga ifrån sig sin mobiltelefon på en lektion. Även om löpsedeln skriker ut det i hårda svarta bokstäver över en hel sida. Och måtte det snart bli en tid av stora handlingar istället, där de stora orden som solidaritet och medmänniska får regera. 

2016-02-06

Att prosaiskt betrakta

Jag mötte 17 år häromdagen och mötet var så omtumlande att jag inte förrän nu lyckats formulera en färdig tanke. Det slog mig nämligen att jag inte alls, på något sätt, varit en så idealistisk och brinnande människa som kanske i mitt tillbakablickande romantiserande önsketänkande. Och nu var jag tvungen att göra upp med en obehaglig mig. Jag var tvungen att betrakta mig prosaiskt och rent praktiskt syna mig själv i sömmarna. Vilket ledde till en förödmjukande rannsakning.

17 år. Och förmodligen lite självgod. För jag gjorde inte de dumheterna mina jämnåriga gjorde: jag rökte inte, drack inte, drogade inte alls på något sätt. Jag hade klara framtidsplaner och jag ”drev inte om kring och gjorde ingen nytta”. Jag hade två jobb utöver skolan och hemma höll jag ihop för mina syskons skull, duckande och väjande för hårda ord och slag. Jag mobbade ingen och ryckte in när andra blev utsatta. Så otroligt väl sammansatt. Och ändå inte alls bra.

17 år. Och med ett av de sämsta självförtroendena man kunde hitta. Förmodligen var det därför jag inte såg mig själv som ”flickvänsmaterial” och förmodligen var det därför jag satte upp tremånadersregeln: OM jag blev ihop med någon så skulle vi vara ihop i minst tre månader innan någon hud-mot-hud aktion kunde ske. På det viset försäkrade jag mig om att jag hade valt bort killen innan han ens fick chansen att välja bort mig. För jag kunde inte tro att någon överhuvudtaget kunde vara så attraherad av mig att han faktiskt kysste mig, ville ta i mig, för att han tyckte om just mig. Jag var övertygad om att jag alltid var ett substitut. Och därför kan jag idag se att jag nog sårade flera människor. När jag utgick ifrån att när han väl hade fått ”hångla upp mig”, då ville han inte veta av mig mer. Jag gick alltid vidare – innan det blivit något mera, innan någon hade chansen att säga något – och såg det som att jag blev lämnad. Och alltså fick jag min egen profetia att stämma med min tes: den om att jag var ful och oönskad.

Jag ser idag att min fasad av kaxig hårdhet förmodligen utmanade en mängd normer, men kanske inte på det viset jag hade önskat att de gjort, utan det drog med sig så många andra utan att jag faktiskt såg det. När min moster för tio år sedan, såg mig med mina söner, utbrast hon, mycket förvånat: ”Vad fantastisk du är som mamma!! Så tålmodig och lugn! DET var det sista jag kunde tro om dig!” Just då funderade jag inte på kommentaren, jag var redan på väg bort till min son som hade börjat pilla i en blomkruka. Men nu tänker jag på det. Och jag blir lite ledsen. För jag undrar vem jag egentligen var?

I min jakt på att bryta de stela, snäva ramar jag som tjej, upplevde att jag hade, hade jag omedvetet stångats rätt rejält mot en konservativt kristen gemenskap. Trots att jag uppfostrats strängt och hårt, hade jag bara tagit till mig delar av uppfostran: de om att se ner på de som drev runt, som låg runt, som lät sig utnyttjas runt. De andra delarna – de delar som jag inte tyckte passade mig – hade jag högaktningsfullt struntat i. Så självgod strök jag omkring och delade ut min rättfärdigade syn på allt, oavsett om jag var ombedd eller inte. Självgod utan något självförtroende. Så jag förstod aldrig riktigt att jag gjorde andra människor illa. 


Så ikväll önskar jag mer än någonsin att jag inte tänkte så förbaskat mycket. Att jag inte vände och vred på allting så noggrant. För det är en sak att känna att världen skuggas mer och mer av lögner och en helt annan sak att upptäcka att man själv är en lögn. Hur jag ser ut har jag accepterat idag, men jag närde en barnslig förhoppning om att jag hade en vacker insida i alla fall. Tills jag mötte 17 år.