Att döda manuskript

En mycket god vän och jag promenerade för någon vecka sedan och pratade om högt och lågt. Vi brukar göra det under våra promenader: formulera våra tankar och testa dem på någon vi litar på. När vi gick där i det lite gråmulna kom frågan upp om varför jag skriver. Och i svaret jag blev tvungen att verbalisera kunde jag så sätta ord på varför mina mauskript aldrig har blivit färdigarbetade. 

Insikten om varför jag skriver stod plötsligt helt klar för mig: jag skriver inte för att jag vill bli bekräftad eller för att jag skall bli berömd. Jag skriver inte för att min historia är viktig eller för att jag har något budskap som jag vill nå ut med. Att det är mitt namn som står på någon framsida av en bok är oviktigt. Mina karaktärer skall egentligen inte bära spår av människor jag verkligen träffat, ty berättelser som man delar med andra är faktiskt inte ens egna att berätta – det finns alltid en annan historia. Också. 

Nej. Jag vill skriva för att det finns så många människor som behöver gemenskapen i orden. Människor befinner sig så långt ifrån varandra många gånger. Man tror att man famlar omkring i ensamhet och att man inte är förankrad i någonting eller något. Att man inte är av betydelse och att man är tyngdlös. Jag vill låta mina ord svepa in människor i en förlåtande, jublande kör av vackra meningar som låter dem förstå att vi alla gör avtryck i världen, att vi alla kan göra skillnad. För någon. Och att det är gott så. Vi behöver inte göra så mycket mer. Än att göra så gott vi kan. 

Jag förstod där och då i klartext att mina manuskript aldrig kommer att nå längre. Att skriva en fiktiv historia baserad på något som skulle kunna härledas till mig är inte intressant. Alls. Eller en helt påhittad livsåskådning av ännu en medleålders kvinna – tämligen tröttande. Jag kan inte skriva spänning eller skräck. Jag är verkligen ingen romantiker annat än i djupaste hemlighet och erotik ligger lika lite för mig som att skriva manualer i hur man lägger halmtak på ett korrekt sätt. Jag vill skriva för gemenskapen i orden. För det vackra och det bisarra. För det vidunderliga i livet – denna korta tid som vi har. Därför raderade jag ikväll mina manuskript. 

Att börja ett nytt jobb

Ett par veckor in i det nya jobbet. Biträdande rektor på den enda kommunala gymnasieskolan i kommunen. Det är egentligen väldigt stort och samtidigt så ofantligt litet. Precis som det mesta i livet. I ett ”just nu” kan många saker kännas oöverstigliga, omöjliga att förlåta och glömma och otroligt överväldigande, för att i ett ”då, innan” te sig skrattretande enkla, obetydliga och enbart sedelärande. Livet är förunderligt på detta sätt. 

Jag brukar försöka förhålla mig till livet på ett jordnära sätt: vet du inte hur du skall bete dig – var snäll. Det är mest respektfullt emot dig själv då du annars får leva med att du är en sådan som trampar på andra. Det andra jag försöker leva efter är att det är en ny dag i morgon. Ni vet, solen kommer att gå upp, oavsett vad som händer omkring mig och även om den kanske går upp bakom ett täcke av moln. Det vill säga, jag kanske inte skall gå omkring och känna att allt står och faller med mig. ”Det blir som det blir och det var som det var” som Ove i Fredrik Backmans bok uttryckte det. 

Mina två rättesnören tar jag med mig in i mitt nya jobb och jag försöker att låta bli att springa på alla bollar och att hela tiden hoppa högst. Det är inte alltid helt enkelt för jag är så förbaskat plikttrogen. Men jag tycker om mitt jobb. Jag tycker om att behöva lära mig nya saker och att tänka i nya spår. Jag gillar att klura ut lösningar och väga saker och ting emot varandra. Jag utmanas av att göra fel, för misstag är otroligt lärorika och jag tycker mycket om att slutföra saker och ting. Jag jobbar mycket mer än mina 40 timmar i veckan, men jag tänker att det måste jag nog göra, i alla fall det första halvåret. Tills jag lär mig att sortera i alla inbillade och verkliga måsten. 

Och mitt i all den lycka som mina nya uppgifter innebär – bär jag med mig ett minne av ett svek: jag upplever att jag har svikit mina elever. Jag bröt upp från en relation som jag, liksom underförstått, låtit dem tro skulle hålla hela skolan ut. Det är INTE att bete sig snällt. Och därför har jag tappat respekten för mig själv. Så jag behöver tid att hitta den igen. För solen går upp oavsett och livet går vidare och nya relationer kan ersätta de gamla. Hoppas mina elever glömmer mig och mitt brutna löfte snabbt. För livet är förunderligt. 

Att lova att inget lova

Så. Nu har jag suttit med laptopen i knät i en och en halvtimma utan att skriva något. Jag har tänkt och funderat desto mer, men det är ju inget som når särsklit långt i medvetandesfären och då jag är en person som genomför det jag ålagt mig själv att göra, är det liksom lika bra att jag sätter igång nu. Med att skriva. Se så.

Jag kan börja med att skriva att jag inget kommer att lova. Trots att jag är väl medveten om den pseudomagiska tidpunkten på året. Den där tidpunkten när det skall göras bokslut och omstart. Då jag funderade på detta fenomen tidigare ikväll, slog det mig att jag behövde ta reda på varför jag inte kände mig särsklit hugad eller manad att göra varken eller. Varför kände jag inget behov av det? Det stod klart för mig att jag konstant gör bokslut och omstarter – och jag därför liksom inte behöver en särskild tidpunkt på året till det. Och kontinuiteten i det gör att nuet faktiskt ofta känns tillräckligt spännande.

Ett exempel är att nu under 2017 fullföljde jag en ledarubildning och i samband med dess start lämnade jag alla mina politiska uppdrag. Jag gjorde en komplett omstart då jag summerade för- och nackdelar och tog ett genomtänkt beslut. Jag har inte ångrat en sekund. Konstigt nog, då politiken varit mitt liv under 25 år. Jag har någonstans insett att engagemanget i vår demokrati kommer jag aldrig att ge upp, men det kanske inte behöver, eller skall ske, via förtroendeuppdrag. För jag tror inte att politiken har saknat mig heller. Och då är det ju rackarns onödigt att fortsätta den relationen. Men jag har lämnat med största respekt för alla dem som är kvar. Det är otroligt svårt att vara en kommunpolitiker: ständigt balansera olika beslut, ständigt vara syndabock för något, vara tillgänglig 24/7, ta ansvar för det ingen annan orkar ta ansvar för och ändå aldrig kunna göra alla nöjda. Det är förbaskat otacksamt. Men otroligt givande.

Jag lämnade alltså detta. Och insåg att jag förmodligen kommer att sluta som lärare också – trots att jag älskar mitt jobb. För jag vill verkligen jobba som ledare i någon organisation eller på något företag. Och det lovade jag mig själv redan i oktober.

Jag lovade också mig själv att lära mig att spela något instrument då jag plötsligt en kväll insåg att jag alltid velat det, men aldrig någonsin trott att jag kan. Och då tänkte jag att det var det dummaste jag någonsin trott om mig själv: jag kan väl inte veta om jag kan eller inte om jag inte försökt! Så jag skall lära mig spela fiol. Eller dragspel. För jag älskar dessa instrument.

Sedan kommer jag att ge mig själv i gåva att ta sånglektioner. Ty jag har alltid sjungit. Men aldrig någonsin vetat om jag KAN sjunga. Och jag märker att jag alltid sjunger när jag är ensam - aldrig i någons sällskap (förutom min familj som får lyssna på min sång från duschen) Och OM jag sjunger i sällskap, låter jag bara min stämma skrälla, utan att ställa in den på ”sång”. Så jag vill ta reda på: kan jag egentligen sjunga? Eller inte? Varför vågar jag inte sjunga ut, annat än när jag är ensam? Och hur låter det jag åstadkommer i andras öron? Det är spännande att veta, att få en återkoppling så att man har något att arbeta med.

Hmmm, ok? Så detta var en text om att inte göra bokslut och lova något, men att ändå göra det? Verkar som en paradoxal tautologi, vilket ju är ett tjusigt slut på ett motsägelsefullt år och tillika blogginlägg. Jag tror att jag slutar där. Och passar på att önska er alla ett fantastiskt nytt år! Var rädda om er, varandra och vår värld! 

Vägskäl

I doften av poppade popcorn – poppade på spisen i en kastrull – sitter jag med halvmörkret som sällskap och funderar. Jag har uppenbarligen en hel del att fundera på, för jag har inte orkat tända någon lampa och inte heller har jag slagits av tanken att jag borde gå och lägga mig, då en arbetsdag väntar i morgon. Nej, jag sitter och funderar på de senaste dagarna.

I tre dagar har jag skuggat biträdande kommunchef i vår grannstad som ett led i min ledarskapsutbildning. Jag har fått vara med i hennes jobbvardag, delta på möten och lyssnat på samtal hon fört med medarbetare. Det har sporrat mig i många tankar och funderingar jag upptäcker att jag faktiskt har närt. Och nu i kväll sitter jag och funderar på om jag vågar formulera dessa tankar i konkret handling. Det känns lite hisnande.

Jag märker att det inte riktigt går att föra ett samtal med mig och att jag inte riktigt är närvarande i det jag gör. Därför tror jag allt att jag måste ta dessa funderingar på allvar. De kommer inte att låta sig avfärdas. Det är lite skrämmande att stå vid ett vägskäl – även i ett i-land.

Att speglande reflektera

I en spegel reflekteras din synliga värld. Allt det som ögat ser syns också bortom den plana ytan. Det är det som syns som vi ser. Därför måste det osynliga kläs i hörbara ljud, formas i uttalade tankar och formuleras i ovanda ordmelodier. På det sättet reflekteras inte bara det vi ser – utan också det vi tänker, känner, minns och upplever. Och helt plötsligt blir vi tredimensionella.

I två dagar har jag övat upp min förmåga att existera tredimensionellt. Att ärligt fundera över just min egen spegling. Lyssnat på mig själv forma ord och sätta ihop undflyende tankar till en röd tråd. Givit min histora en disposition, en med tydlig början, en berättelsekropp och ett sammanfattande slut. Och min hjärna spinner på högvarv; förvirrad över den ovana uppmärksamheten.

I speglingen tar jag med mig andra berättelser. Berättelser om stort mod, kraft och mycken beslutsamhet. Om förluster och löften. Och kärlek. Men framför allt tillit och ansvar. Ty, när människor möts för att tillsammans bli tredimensionella krävs mycket tillit. Det gör det alltid när sådant som gjort ont blottas och när man skall skapa strukturerade dispositioner av sådant som inte syns på ytan. Och det krävs ansvar. Ansvar att förvalta förtroendet på rätt sätt.

Tack för att jag fått förtroendet! Det är mig en stor ära att få möta det som inte syns. Det gör att jag också syns. Tack.

(Tänk vad mycket ett utbildningsinternat kan ge!)  

Att hålla världen i min hand

Det är en sak jag har försökt formulera ett tag. Det här med att vi vet så mycket men att vi aldrig någonsin har förstått mindre. Det är något som inte, egentligen, skall gå ihop, men som dessvärre är en verklighet. Och idag har vi inte någon annan att skylla på, än oss själva.

För en tid sedan, i en tid inte alls särskilt långt borta; en tid innan uppkopplingarna, innan informationsbruset, visste vi inte alltför mycket. Inte i vår vardag. Vi fick informationen via dagstidningar och via radion. I bästa fall bara några dagar efter att något hänt, i många fall flera veckor efter att verkligheten drastiskt förändrats för någon, mycket, mycket långt borta.

Vi förfasades, samtalade om det och sedan fortsatte vi vårt eget liv. Vad som hände var hemskt, men det påverkade inte oss alltför mycket, vi hade fortfarande dagsverken att slutföra, skörden skulle in, torrdassen ute på gården var fortfarande lika trånga och häslovådliga. Men tiderna förändrades.

Idag vet vi. Sekunden någon stenas till döds, skjuts till döds, sekunden en bomb slår ner, når bilderna oss. Oftast vet vi inte vem som håller i kameran eller varför och vi har tyvärr slutat fråga oss det. Vi tittar på bilderna och bilderna blir sanningar även för de stora nyhetsbärarna. Istället för att betala för att ha journalister på plats, ordnar många nyhetssajter sina dagliga nyheter med gryniga bilder på saker som sker, utan något grundligt bakgrundsarbete. Och vi matas med detta. Så vi vet vad som händer. Men vi förstår ingenting.

För det krävs engagemang för att förstå. Det krävs tid och eftertanke. Det krävs ett grundligt arbete där man funderar på handlingar och konsekvenser. Det krävs att man tar ansvar för det. Själv. Och ansvaret har vi tyvärr ofta lämnat över till någon annan. Till Någon. Någon som borde göra något. Någon som borde agera. Någon som borde hjälpa. Någon Annan.

I vår tid håller vi världen i våra händer. Vi vet allt. Känner till om allt som händer. Men vi förstår mycket lite. För om vi förstår förpliktigar det oss att göra något. Därför har många av oss valt: valt att se att demokrati ger rättigheter. Men vi har glömt bort att det också följer med skyldigheter.  

Att gnistra

Harkrankar. Pappa Långbenar. I halvmörkret i tvättstugan hör jag dem gnistra mot än väggarna, än fönstren. För det är så de låter i total tystnad – som gnister.

Det slår mig att jag är en harkrank – krockande med väggar och fönster. Det jag får hoppas på är att också det ljud jag ger ifrån mig gnistrar. För om det inte gör det, är jag bara en klumpig jätte i ett släkte av små effektiva myggor.

En jätte som inte riktigt inser när slaget är förlorat – som trots avsaknad av ben och vingar fortsätter gnistra. Vint och otillräckligt. Men oförtrutet.

En harkrank. Med huvudet fullt av tankar och hjärtat fyllt av outsagda känslor. I halvmörkret i en tvättstuga. Hänger jag ännu en tvätt och önskar att jag finge byta bort gnistrandet mot en gadd.