Att semestra

Det har blivit juli. Tyst och lungt och stilla har juli smygit sig på mig. I dag har det blåst ihållande här på västkusten och efter en dryg vecka med varmt och soligt sommarväder har nu värmen dragit sig tillbaka till förmån för den klassiska svenska sommaren. Och jag har semester.

Det är vecka nummer två på semestern och för första gången på många år har jag gått in i ett verkligt semester mode. Förmodligen beror det på en mängd olika saker; läget i världen som Covid-19 har skapat, att mina söner båda jobbar hela sommaren (vilket gör att jag har en helt ny roll som mamma) och att jag behövt tid (och givit mig tid) för att landa i ett par saker inom mig. 

Ni förstår, jag saknar inte mitt liv innan pandemin. Inte än. Inte alls. Det är helt ok för mig att inte socialisera fullt ut. Jag läser, lyssnar på sommarpratare och andra podar. Sorterar mig igenom hela huset och skänker bort saker eller slänger. Jag lägger pussel, solar, jobbar i trädgården, sjunger och skriver. Denna vecka var jag dessutom med Å ett par dagar på Österlen. Vilka fina dagar vi haft! 

Mina pojkar, B och L, arbetar båda två hela sommaren. B är fast anställd och L har sommarjobb innan han börjar på gymnasiet i augusti. Det är en helt ny känsla för mig som mamma. Helt plötsligt har jag inte något lunchansvar; inget hittapåaktivitetsansvar; inget sommarlovsansvar. Det är udda det. Jag kan helt plöstligt göra helt och hållet vad jag vill. Och jag behöver fundera på vad jag vill. 

Det är det som tar mig till den sista delen: den där om att ge mig tid att landa i olika saker och ting. Det är inte helt lätt. Och jag jobbar på det. Samtidigt som jagförsöker ge mig själv tillåtelse att göra det jag VILL. Inte  det jag måste, det som förväntas av mig eller det som skulle gynna andra bäst. Utan det jag vill. Jag. Vill. 

Det får bli min hemläxa denna semestern. Att lära mig vad jag vill. 

Att anlända i ett nytt decennium

Till min egen stora förvåning, hade det gått mig helt förbi: det faktum att vi nu gått in i ett nytt decennium. Ja, alltså, naturligtvis har jag förstått det här med ”tjugotjugo” och så vidare, och sedan länge skrivit fel när jag bokat in tider i min kalender nu under 2020. Och för de som arbetar i skolvärlden har vi sedan förra året pratat om skolår 19/20 – med andra ord: jag borde inte ha glömt det faktum att vi faktiskt går in i ett nytt decennium. 

Det är egentligen stort det här. För vi talar ju om vår historia i form av decennier; ”det glada 20-talet”, ”framtidstron på 50-talet”, ”60-talets hippies och smahällengagemang” och ”7o-talets punk- och discoera”. Undrar just vad vi skulle kunna sammanfatta vår ”nya” 10-tal med? Nättroll, rasism och terrorism? Ytliga instagram influencers eller starka tjejer som Malala och Greta? Tja, inte vet jag. Kommer 20-talet vara civilisationens kollaps-decennium? Värdighetens och demokratins utdöende? Kanske, kanske inte. Jag kan inte göra mera än att leva på ett sätt som inte bidrar till det. 

Denna jul och nyår har varit bra. Mycket lugnt och stillsamt. Umgänge med familj och goda vänner. Träning. Läsning och pusselläggning. Jag har försökt att låta bli att tänka för mycket. Försökt att släppa jobb och engegemang i världen. Det har gått sådär och resultatet har blivit att jag egentligen inte förrän nu idag, lördagen den 4 januari, kunnat slappna av helt. Jag är ledig från arbetet två dagar till. Och så är det med det. Kanske räcker det bra så. 

Jag börjar detta decennium som tillförordnad rektor på vår gymnasieskola. Ser fram emot att få träffa mina medarbetare och eleverna igen. Tillsammans med dem skall jag möta detta 20-tal och försöka vara den trygga hamn som vårt nya decennium förtjänar. 

Att börja ett nytt jobb

Ett par veckor in i det nya jobbet. Biträdande rektor på den enda kommunala gymnasieskolan i kommunen. Det är egentligen väldigt stort och samtidigt så ofantligt litet. Precis som det mesta i livet. I ett ”just nu” kan många saker kännas oöverstigliga, omöjliga att förlåta och glömma och otroligt överväldigande, för att i ett ”då, innan” te sig skrattretande enkla, obetydliga och enbart sedelärande. Livet är förunderligt på detta sätt. 

Jag brukar försöka förhålla mig till livet på ett jordnära sätt: vet du inte hur du skall bete dig – var snäll. Det är mest respektfullt emot dig själv då du annars får leva med att du är en sådan som trampar på andra. Det andra jag försöker leva efter är att det är en ny dag i morgon. Ni vet, solen kommer att gå upp, oavsett vad som händer omkring mig och även om den kanske går upp bakom ett täcke av moln. Det vill säga, jag kanske inte skall gå omkring och känna att allt står och faller med mig. ”Det blir som det blir och det var som det var” som Ove i Fredrik Backmans bok uttryckte det. 

Mina två rättesnören tar jag med mig in i mitt nya jobb och jag försöker att låta bli att springa på alla bollar och att hela tiden hoppa högst. Det är inte alltid helt enkelt för jag är så förbaskat plikttrogen. Men jag tycker om mitt jobb. Jag tycker om att behöva lära mig nya saker och att tänka i nya spår. Jag gillar att klura ut lösningar och väga saker och ting emot varandra. Jag utmanas av att göra fel, för misstag är otroligt lärorika och jag tycker mycket om att slutföra saker och ting. Jag jobbar mycket mer än mina 40 timmar i veckan, men jag tänker att det måste jag nog göra, i alla fall det första halvåret. Tills jag lär mig att sortera i alla inbillade och verkliga måsten. 

Och mitt i all den lycka som mina nya uppgifter innebär – bär jag med mig ett minne av ett svek: jag upplever att jag har svikit mina elever. Jag bröt upp från en relation som jag, liksom underförstått, låtit dem tro skulle hålla hela skolan ut. Det är INTE att bete sig snällt. Och därför har jag tappat respekten för mig själv. Så jag behöver tid att hitta den igen. För solen går upp oavsett och livet går vidare och nya relationer kan ersätta de gamla. Hoppas mina elever glömmer mig och mitt brutna löfte snabbt. För livet är förunderligt. 

Att inte veta vare sig ut eller in

Oj. Nu var det verkligen längesedan. Nästan oförlåtligt längesedan. Och det har känts må ni tro, det här med att inte ha ork, tid och kraft att skriva. Det förhåller sig nämligen så med mitt skrivande att det är som för andra personer med tränande eller skapande av annat slag: jag skriver när jag mår bra, av ren och skär lycka och jag skriver när jag mår dåligt, allt för att sortera i mina tankars rum och rensa ut det som förgiftar. Men att inte skriva. Det är direkt livsfarligt för mig. 

Det tog ett litet tag för mig att se de tecknen; de som brukar tala om för mig att nu får du allt sakta in damen, att nu är det nog dags att ta en ordentlig funderare. För det som sysslesatte mig var ju så ohemuligt roligt. Spännande och utmanande. Men ack så utmattande. Det kom dessutom samtidigt som en inflammtion i muskelfästena på utsidan av min vänstra armbåge, vilket har gjort att all den fysiska aktivitet som jag brukar göra för att pysa ut negativ stress, har fått stanna av helt. När man som vänsterhänt har så ont i armen att man knappt kan borsta tänderna, är det inte bra. 

Så vad har jag då gjort denna vackra, ovanliga höst? Jag har provat på en tjänst som biträdande rektor på den gymnasieskola där jag arbetar. 50% rektor och 50% undervisande lärare. Vilket har varit fantastiskt roligt, men otroligt tungt. Så tungt att jag härom kvällen glömde bort att vår äldsta son B varit 18 år i snart ett år. Det är inte så bra det. 

Arbetet som biträdande rektor har varit väldigt spännande, men ack så krävande. Jag kastades in i rollen redan innan jag skulle påbörja den och utan någon som helst introduktion tog jag mig an tunga elevärenden. Jag ville så gärna göra rätt, tillräckligt och korrekt. Jag ville vara där för min personal som behövde stöd, jag ville vara rättvis mot eleverna och jag ville att föräldrarna skulle känna sig trygga med mig som ledare. 

Jag ville skriva ordentliga, utförliga utredningar och se till att man fick handledning kring frågor som gav ett otroligt stresspåslag och jag ville skapa stabilitet i en värld som ständigt är föränderlig, ty utan en grundstabilitet kan ingen utveckling ske, för då är man koncentrerad på att hålla näsan över vattnet på kort sikt. Man kan inte jobba med ”kort sikt” när det gäller människor. Då släcker man bara bränder. 

Samtidigt ville jag vara där för de elever som jag undervisar; planera undervisning och individualisera den. Göra rättvisa och kloka bedömningar som kommuniceras och förstås av eleverna. Jag planerade utvecklingssamtal och försöker få ut välformulerade åtgärdsprogram som dessutom innehåller realistiska mål. Jag håller i prövningar och individanpassar kurser för de av eleverna som har NPF-diagnoser. Jag jobbar. 60-70 timmar/vecka. Och kan inte stänga av huvudet när jag kommer hem på kvällarna, utan läser mail, svarar på sms och räcker inte till…

Nu vet jag inte riktigt. Det är en tjänst ute som biträdande rektor på heltid under 2019. Det är ungefär det ansvarsområde jag har just nu. Jag skulle vilja söka den, men jag vet inte jag. Dels älskar jag mitt arbetslag och mina elever och kollegor där jag redan är. Och jag vill inte lämna dem i sticket. Men jag tycker också om möjligheten att få vara med och styra upp det som bitvis gungar och skapa en större stabilitet. Bekymmret är att jag skulle få göra det på kort sikt – OM jag fick tjänsten – för det är bara under 2019. Och då skapas en instabilitet igen.

Och var gör jag störst nytta? Gör jag ens någon nytta? Elller springer jag bara omkring med värkande arm och skapar kaos? Jag vet inte jag. Men jag vet att jag måste bestämma mig. För jag vill inte glömma bort att min ena son fyller 19 i januari och att den andre fyller 15 i mars. 

Att förledas till varseblivning

Ute på altanen i kväll, under de svarta stormmolnen, förleddes jag att varsebli hösten. Jag trodde att jag hörde en skiftning i rasslet från björkarna och att trädäcket under mina bara fötter plötsligt kändes som något obekant. Jag trodde att jag andades höst och under en bråkdel av en sekund började jag redan sörja sommaren som gått. 

Nu, sittandes med laptopen i knät, inser jag att jag egentligen andades in de sista, skälvande semesterdagarna. Även om jag har börjat fuska på jobbet redan denna vecka är det på allvar nu nästa vecka. Och bara för att jag börjar jobba igen är inte denna ovanliga sommar slut ännu. Precis som två fantastiska dagar i mitten av en maj inte betyder att sommaren har anlänt. 

Denna underliga, vidunderliga sommar. Värmen och solen. Så välkommen i min värld, men med så förödande egenskaper för vår miljö, vår livsmedelsproduktion och med så mycket ödeläggande. Men. Jag har vilat denna sommar. Umgåtts med mina älskade pojkar, pussat syskonbarn, Gjort franska rivieran, Monaco och Köpenhamn. Jag har utmanat min höjdskräck på en höghöjdsbana och kvällsbadat i ljummet, klart hav. Jag har tränat, läst, lyssnat på musik, skvallrat, fikat med vänner och haft 30-årig klassåterträff. Jag har vunnit i minigolf, sjungit och målat hus. Fyllt år och gått på massage och ansiktsbehandling. Det har varit magiskt. 

Det är så jag väljer att komma ihåg denna sommar. Och på måndag går jag in i en annan roll på jobbet: 75% undervisning, 25% rektorsstöd. Kanske var det den förändringens vind jag förnam, ute på altanen i kväll.  

Att lova att inget lova

Så. Nu har jag suttit med laptopen i knät i en och en halvtimma utan att skriva något. Jag har tänkt och funderat desto mer, men det är ju inget som når särsklit långt i medvetandesfären och då jag är en person som genomför det jag ålagt mig själv att göra, är det liksom lika bra att jag sätter igång nu. Med att skriva. Se så.

Jag kan börja med att skriva att jag inget kommer att lova. Trots att jag är väl medveten om den pseudomagiska tidpunkten på året. Den där tidpunkten när det skall göras bokslut och omstart. Då jag funderade på detta fenomen tidigare ikväll, slog det mig att jag behövde ta reda på varför jag inte kände mig särsklit hugad eller manad att göra varken eller. Varför kände jag inget behov av det? Det stod klart för mig att jag konstant gör bokslut och omstarter – och jag därför liksom inte behöver en särskild tidpunkt på året till det. Och kontinuiteten i det gör att nuet faktiskt ofta känns tillräckligt spännande.

Ett exempel är att nu under 2017 fullföljde jag en ledarubildning och i samband med dess start lämnade jag alla mina politiska uppdrag. Jag gjorde en komplett omstart då jag summerade för- och nackdelar och tog ett genomtänkt beslut. Jag har inte ångrat en sekund. Konstigt nog, då politiken varit mitt liv under 25 år. Jag har någonstans insett att engagemanget i vår demokrati kommer jag aldrig att ge upp, men det kanske inte behöver, eller skall ske, via förtroendeuppdrag. För jag tror inte att politiken har saknat mig heller. Och då är det ju rackarns onödigt att fortsätta den relationen. Men jag har lämnat med största respekt för alla dem som är kvar. Det är otroligt svårt att vara en kommunpolitiker: ständigt balansera olika beslut, ständigt vara syndabock för något, vara tillgänglig 24/7, ta ansvar för det ingen annan orkar ta ansvar för och ändå aldrig kunna göra alla nöjda. Det är förbaskat otacksamt. Men otroligt givande.

Jag lämnade alltså detta. Och insåg att jag förmodligen kommer att sluta som lärare också – trots att jag älskar mitt jobb. För jag vill verkligen jobba som ledare i någon organisation eller på något företag. Och det lovade jag mig själv redan i oktober.

Jag lovade också mig själv att lära mig att spela något instrument då jag plötsligt en kväll insåg att jag alltid velat det, men aldrig någonsin trott att jag kan. Och då tänkte jag att det var det dummaste jag någonsin trott om mig själv: jag kan väl inte veta om jag kan eller inte om jag inte försökt! Så jag skall lära mig spela fiol. Eller dragspel. För jag älskar dessa instrument.

Sedan kommer jag att ge mig själv i gåva att ta sånglektioner. Ty jag har alltid sjungit. Men aldrig någonsin vetat om jag KAN sjunga. Och jag märker att jag alltid sjunger när jag är ensam - aldrig i någons sällskap (förutom min familj som får lyssna på min sång från duschen) Och OM jag sjunger i sällskap, låter jag bara min stämma skrälla, utan att ställa in den på ”sång”. Så jag vill ta reda på: kan jag egentligen sjunga? Eller inte? Varför vågar jag inte sjunga ut, annat än när jag är ensam? Och hur låter det jag åstadkommer i andras öron? Det är spännande att veta, att få en återkoppling så att man har något att arbeta med.

Hmmm, ok? Så detta var en text om att inte göra bokslut och lova något, men att ändå göra det? Verkar som en paradoxal tautologi, vilket ju är ett tjusigt slut på ett motsägelsefullt år och tillika blogginlägg. Jag tror att jag slutar där. Och passar på att önska er alla ett fantastiskt nytt år! Var rädda om er, varandra och vår värld! 

Att hoppa

Vi pratade om det. Vid det sista tillfället vi sågs; om att våga hoppa, att det liksom bara var det steget kvar. För nu hade vi gjort hela utbildningen och skulle få våra diplom – nu var vi diplomerade ledare. Så det är det jag skall göra. Hoppa. In i något nytt. Eller ut ut något känt.

För snart ett år sedan, i november 2016, var jag iväg på assessment, en uttagning, inför Morgondagens Ledare 2017. Jag klarade den uttagningen, liksom jag klarat tre steg innan. Jag fick veta att jag var antagen och skulle få börja utbildningen i februari 2017 som en av 30.

Det har varit en fantastisk tid. En otroligt lyxig tid där jag dels fått många mycket bra föreläsningar och dels fått tiden till att göra en massa djupdykningar i det som är jag. När i livet får man en sådan här möjlighet? Att på allvar och riktigt faktiskt vara tvungen att rannsaka sig själv och dessutom få återkoppling av fyra andra vuxna? Det är alltför få förunnat.

Morgondagens Ledare bygger dels på föreläsningar om, bland annat, utvecklande ledarskap, samtal och kommunikation, arbetsrätt, arbetsmiljö, budget och hur det är att arbeta i politiskt styrda organisationer, men också på principen om SSL – självstyrt lärande. I SSL-gruppen var vi fem vuxna som genom samtal, uppgifter, case och återkopplingar, utvecklades tillsammans. Det finns en otrolig styrka i en SSL-miljö.

Det är främst den gruppen jag kommer att sakna. En grupp där jag kunde lyfta vad som helst och veta att jag skulle lämna mötet med, om inte en lösning, så i alla fall ny idéer kring något som kanske kunde närma sig en lösning. De var mina vapensystrar och bror och vi delade det mesta.

Och nu är det slut. För att bli början på något nytt. Och det var vi överens om: att vi faktiskt kan det här med att leda på ett utvecklande och inkluderande vis. Så nu är det bara det sista kvar: att ta steget ut och hoppa, vissa om att det bara kan gå på ett sätt: bra.

Vägskäl

I doften av poppade popcorn – poppade på spisen i en kastrull – sitter jag med halvmörkret som sällskap och funderar. Jag har uppenbarligen en hel del att fundera på, för jag har inte orkat tända någon lampa och inte heller har jag slagits av tanken att jag borde gå och lägga mig, då en arbetsdag väntar i morgon. Nej, jag sitter och funderar på de senaste dagarna.

I tre dagar har jag skuggat biträdande kommunchef i vår grannstad som ett led i min ledarskapsutbildning. Jag har fått vara med i hennes jobbvardag, delta på möten och lyssnat på samtal hon fört med medarbetare. Det har sporrat mig i många tankar och funderingar jag upptäcker att jag faktiskt har närt. Och nu i kväll sitter jag och funderar på om jag vågar formulera dessa tankar i konkret handling. Det känns lite hisnande.

Jag märker att det inte riktigt går att föra ett samtal med mig och att jag inte riktigt är närvarande i det jag gör. Därför tror jag allt att jag måste ta dessa funderingar på allvar. De kommer inte att låta sig avfärdas. Det är lite skrämmande att stå vid ett vägskäl – även i ett i-land.

När körsbärsträdet stod i blom

Körsbärsträdet på bilden i min header var magiskt. Det stod i hörnet i en trädgård med grenarna hängandes ut över vägen. Marken under var täckt med körsbärsblomssnö och det var något av det vackraste träd jag sett. Varje vår styrde jag mina steg bort till bostadsområdet där det stod och varje år var det lika magiskt. Tills jag kom dit för något år sedan.

Man hade huggit ner trädet. Och därmed hade trädgården förlorat sin charm, gatan sin magi och lockelse. Förmodligen fick man in mera ljus i rummet bakom trädet och kanske var det praktiskt på något annat sätt.

Jag gillar inte alltid det som är praktiskt. Magi brukar sällan vara det.

(För övrigt har jag i statistiken till min blogg sett att flera av dem som besöker min blogg hittar den via ”anonyma söksidor” – undrar vilka det är som håller koll på lilla mig? 😉)