Att bli ett original

Först vill jag förklara en sak: uttrycket ”tango-mode”. Ordet ”mode” är engelska och betyder ”läge”: ”Which mode feels best/worst/easiest…” Det har alltså inget med uttrycket ”mood” (”humör”) att göra, inte heller har det något med det svenska ordet ”mode” (kläder eller annat som är populärt just nu) att göra. Det betyder helt enkelt att man är i ett tango-läge. Det innebär vemod tillsammans med en längtan efter något och intensitet. Och det är nog där jag är i sommar. Och i min tango-mode behöver jag promenera. 

I min stad finns det en charmerande äldre dam. Varenda dag ser jag henne promenera. Raskt och med en kasse, tidning eller väska i ena handen. Hon är smal och helt kortklippt. Oftast går hon helt barbent oavsett väderlek och alltid i fina kappor eller rockar. Ibland med någon hatt på huvudet. Hon går långa sträckor utan att prata med någon. Och jag har blivit lite lik henne. För nästan varenda dag i sommar har jag promenerat. 

Jag behöver promenera för att få ordning på vad det är jag behöver sätta ord på. En mil, en och en halv eller två. Allt mellan 75 till 160 minuter. Till skillnad vår stads charmerande äldre dam ser jag inte lika samlad ut. Svettas mer och dessutom lyssnar jag mera aktivt efter olika saker. Ibland våra sommarpratare, ibland musik och ibland bara på naturens alla ljud: studsande bollar på tomma skolgårdar, sorl från trädgårdar, hästgnägg från hagar, humlors och trollsländors hummanden. Då de tjugotals promenaderna ännu inte hjälpt mig sortera något, inser jag att det lär bli många fler. 

Mitt tango-mode gör mig till ett original i vardande. Så det kan bli. 

Att tråna

Tråna. Trängta och längta. I dag, sittandes i min ensamhet bland tusentals människor på vår vackra, vita sandstrand, hörde jag genom mina lurar detta vackra verb. Det slog mig hur mycket fylligare det var än uttrycket ”längta” eller ”sakna”: det anslog en djupare sträng inom mig. Trots att jag kunde höra sorlet av alla sommarfirande människor runt omkring mig, svagt genom lurarna, skickades jag långt bort i tanken. Tråna. 

Jag lyssnade på en av årets sommarpratare i P1. Jag har nästan aldrig någonsin tidigare gjort det och om jag gjort det har jag gjort det långt i efterhand, när kollegor eller vänner ivrigt diskuterat något och det därmed stått klart för mig att jag nog borde lyssna. Denna sommar har jag lyssnat på så gott som alla. Ty denna sommar har verkligen inte varit som sommrar förr. 

Hur som helst. Denna sommarpratare använde inte verbet ”tråna” på ett begränsande sätt; nej, det handlade inte om att sukta efter kärlek eller närhet, det handlade om att tråna efter en historia, ett minne. Och det kändes fint. För det var liksom den förstärkning av uttrycket ”längta efter” som jag behövt. Något som kunde förklara att det jag kände inte var som att ”åhh, jag längtar efter en glass” eller ”åhhh, jag längtar efter semester”. Nej, för jag trånar efter semester. En semester från min tråcklande hjärna som även i sömnen löser världsproblem. Som inte kan njuta av något, som ständigt är katastrofinställd. Nej, den här sommaren har inte varit bra. 

Det är flera saker: L och jag har behövt vara på sjukhus en hel del. Det kommer nog att bli helt bra så småningom. Det är både han och jag överrens om. Min pappa fick en massiv stroke för lite drygt ett år sedan och det följdes upp av två grand mal epilepsianfall. Trots en fantastik fysisk återhämtning är det en hel del övrigt att önska. Och min mammas tålamod och ork tynar. Ni som har följt min blogg och känner till lilla 9-år och resten av historien anar nog hur kaoset ser ut. Och så är det mitt älskade jobb där jag inte har lyckats särsklit bra. Alls. Så jag har jobbat alla dagar för att försöka få rätsida på saker och ting, så att andra inte skall snubbla i oredan. 

Det finns annat också. Som gnager som en trånad, men jag kan inte få fatt i ord att formulera det. Därför avfärdar jag det som en förklimakteriell känslovallning och därmed förminskar jag det som den duktiga flickan jag är. Tids nog faller säkert formuleringarna på plats. Och gör dem inte det får jag fortsätta tråna. Efter nästa sommar. 

Att julia

Det är mitten av juli. Till och med lite mer. Ute i natten avtecknar sig en enorm fullmåne och bäddar in världen i ett ljus som känns välkomnande och förlåtande. Lite sådär som när man kisande betraktar sin spegelbild och känner att ”nej, du har inte förändrats särsklit mycket de senaste åren”. Jag har inte ens besvärat mig med att ta in kuddarna till utemöblerna, för för första gången denna sommar är jag nästan säker på att det inte kommer att regna i natt. 

Jag kan inte riktigt förlika mig med att det faktiskt är sommar. Trots att jag emellanåt känner doften av varmt grus, nyklippt gräs och kolgrillar vandrar jag odrabbad genom dagarna. Ett tag trodde jag att det handlade om att jag faktiskt inte var ledig på samma sätt som jag varit under många yrkesår. Sedan tänkte jag att denna sommar ju inte varit särsklit somrig, inte varm och het. Men. Jag tror inte att det är det. 

Det är mitten av juli. I går – eller förrgår egentligen då klockan är efter midnatt – fyllde jag 47 år. Finfint det. Tänk om man inte fått fylla år?! Då hade man varit död. Så därför ser jag framemot varje födelsedag jag får uppleva. Inte för att man behöver slå på stora trumman eller så, men att stillsamt fira att man faktiskt fått vara med ett år till är inte dumt. 

Annars händer inte särskilt mycket i mitt juli. Lite skratt och gos med syskonbarn, samtal och promenader med L, träning, läsning, städning, omorganisering och en hel del oro. Kanske inte konstigt att denna sommar känns lite… lite som en ogreppbar månskensnatt.