Att reagera instinktivt i ett då

Vad det är som gör att jag känner som jag gör har jag ingen aning om. Bara att jag reagerar. Hela mitt väsen gör det. Det är som om min hud krymper, lämnar delar av mig bart för dig. Bart och blottat. Skulle vilja sträcka ut handen och röra vid dig. Röra vid den fina skarpa linjen vid din käke. Känna den tunna mjuka huden precis där vid slutet av din käklinje, under örat. Känna ditt hjärtas slag just där. 

Men jag skulle bara röra försiktigt vid dig. Skulle jag våga mig på mera skulle jag nog brinna upp. Då skulle mina känslor för dig bli alltför skrämmande stora. Jag är helt övertygad om att det skulle skrämma dig från vettet. Du skulle dra dig undan. Jag skulle få stå där skamsen med allt jag känner avslöjat. För vet du vad? Trots att jag är så öppen, social och utan hemligheter är min kärlek till dig en ytterst välbevarad hemlighet. 

Hade jag reagerat på dig som jag känner hade jag sakta kysst dig. Då hade jag fått dig att berätta om ditt riktiga jag – det där jag faktiskt känner till. Som du låtit mig få små, små glimtar av. Vi hade vågat sitta sådär riktigt nära. Flätat ihop våra ben, lärt känna varandras doft. Då hade vi vetat – inte bara anat och trott. Och du – då hade vi vetat om det var ämnat eller inte. Istället för att gissa. Och undra. Vi hade kunnat vara tysta tillsammans. Vilat trygga i tystnaden och vetat att vi delar den. 

Vi hade kunnat prata bort en hel natt. Bara för att vi visste att den var vår och ingen annans. Vi hade kunnat dela tankar om drömmar. Skrattat åt varandra. Bara för att sedan kyssas igen. Det hade jag gjort om jag tillåtit mig reagera instinktivt. Bara så att du vet.

Sov gott och dröm sött!

Att måsskriklyssna

Havet. Det öppna havet. Det oändliga vattnet. Som verkligen existerar som förstärkning till sinnesstämningar. Oavsett djupet hos dem, oaktat deras ljusstyrka. Jag är född här. Här på västkusten. På den öppna västkusten, den utan alla öar, kobbar och skär. Den med ett öppet hav som endast bryts av mötet med himlen. Jag måste ha denna vidsträckta öppna vidden, men jag kan inte bo vid randen av den. Låt mig förklara.

Havet har lika många färger och skepnader som en tänkande människa har sinnesstämningar. Vissa av dem älskar jag, då de lindrar min egen vilsenhet och stärker det lyckliga i mig; skrattet, leendena. Andra delar skrämmer mig, spär på min missmodighet, ökar min alienation. En fantastisk, sammetslen, rosa skymning, som är mättad av doften av salt och tång. Med fötterna nedkörda i vit sand som ännu är ljummen efter dagens sol och måsarnas skri i ett fjärran långtborta, mår jag fantastiskt. Jag tar djupa andetag för att bunkra upp av den förklarade luften. Den som mättar mig med sommar. Med de höga dynerna bakom mig njuter jag av att vara en del av ett större sammanhang, att höra ihop med alla de andra som också njuter av samma syn som jag, men samtidigt är jag lite dold för de andra, precis som de är dolda för mig, och min upplevelse känns exklusiv. Men ändå delad. 

Eller ta en iskall dag, mitt i den råkalla vintern. Havet är tystat av sig själv. Det håller sina hemligheter osynliga för oss under ett självvalt täcke. Jag går längs med randen av kanten. Snön knirrar under mina fötter och en ystert nytvättad sol sticker mig i ögonen. Varje andetag jag tar känns klart och välgörande. I allra högsta grad känner man att man finns här, just nu. Tankarna föds med lätthet och många stora frågor finner sin lösning. 

En stekhet sommardag. Jag ligger på magen på min filt och handduk och blundar. Jag vill spara just detta ögonblick på burk, då det fyller mig med sådan tacksamhet, sådan lycka. Ledig, värme, salta bad. Sorlet av mina pojkar som spela strandtennis. Melonbitar ur plastlåda. Svettiga smörgåsar. Kylväskan ställd i parasollets skugga. Nonsenssamtal om allt och ingenting med de bästa människor man vet. Snabba dopp, långa bad. Lata dagar. Havets vidunderligt vackra sida. Men det finns andra gånger.

Jag skulle aldrig vilja bo precis vid havet. Inte här. På denna västkust. För havet kan möta mig på annat vis också. Långa, mörka månader med regnet piskande mot fönstren. Vid mitt älskade hav rullar en kompakt mörkgrå matta ut sig. Grå är himlen, grå är havet. Vinden får havet att höja och sänka sig i plågor. Det skriker åt mig och ger en röst till alla de som ofrivillig har fastnat i det. Genom vindens tjut hör jag alla deras röster. De kallar på mig. Vädjar till mig. Ilsket spottar havet vitt skum mot mig och river och sliter i mig. Måsarnas övergivna vemodiga skrik för mitt blod att rasa. Och längta. Bort. Efter något annat. 

Andra gånger väller en dimma fram över havet. Tjock och sjuklig bäddar den in allt i en våt filt. Inga älvor kan dansa i den dimman. Bara tjocka, feta troll kan ta sig fram. Detta hav skrämmer mig. Matar mitt tango-jag med melankoli. Inget här andas vän.

Detta hav är min nemesis: jag kan inte leva utan det, men jag kan inte leva på randen av det.

Ha en god lördag alla.

Att skaffa ett varför

Ett varför – en anledning. Så ENKELT. Bara så där. L sitter i baksätet i bilen och på väg hem från någonting säger han just så: ”Men då får du skaffa ett varför”. Och det slår mig, att ja, precis så lätt ÄR det faktiskt. Finns det ingen tydlig och klar anledning, ja, då skaffar man sig ett varför. En anledning. På gott och ont.

På gott och ont. Precis som allt annat här i livet. Yttrandefrihet – på gott och ont. Religionsfrihet – på gott och ont. Livet – på gott och ont. Och det här, med att ”skaffa ett varför”. För att på ont kan man rättfärdiga alla onda gärningar. Man kan ta på sig en offerroll och frånsäga sig allt eget ansvar. Skylla ifrån sig. För att man ju faktiskt då hittar anledningar till att göra som man gör.

På gott, å andra sidan, innebär ju detta ”skaffa varför” att man faktiskt måste se de anledningar som finns till att göra det som är gott i livet. Det som man gör baradärföratt. Det som man unnar sig. Och som den pliktmänniska man är, känns det alltid gott med att det finns en logisk och fullt realistisk anledning till att man gör som man gör.

Min L känner sin mamma. Vet att hon måste ha ett varför. Särskilt de gånger livet handlar om det onödigt goda. Då föresvävar henne inte tanken att bara göra det. Aldrig. Hon måste ha en orsak. Och då tyckte L att hon faktiskt kunde skaffa sig det. Skaffa ett varför.

Han är klok min L. Väldigt klok. Och jag tänker skaffa en massa varför denna sommar. Till att bara vara. Utan att ständigt vara på väg. Någonannanstans.

Ha en fin helg alla!!

Att vända i trappen

Jag saknade dig. Insåg där och då att jag saknade dig. Sittande hemma i mitt rum. Med filosofiboken uppslagen inför slutprovet. Min hand blev stilla, slutade anteckna och mina ögon stirrade oseende in i spegelväggen som hängde på väggen mittemot. Vad konstigt att jag inte förstått det tidigare! Att det var dig jag saknade.

Länge hade vi varit kompisar. Hängt i samma gäng. Varit iväg och dansat på en massa ställen. Innan jag fick körkort var det andra som körde. En massa kvällar, nätter, på olika pubar och restauranger. Vi hade skrattat ihop. Fnissat åt min rädsla när vi tittade på skräckfilmer. Till och med dansat tätt ihop. Men vi hade bara varit vänner.

Jag tänkte på ditt vackra leende. Lite snett så där. Med en grop vid ena mungipan. Dina mörkblåa ögon. Mörka hår. Vackra händer. Varför hade jag inte sett det innan? Visat dig att jag sett det? Hade det gjort någon skillnad? Betydde det månntro något för dig att jag hade sett? Jag kunde inte bli sittande i rummet. Helt plötsligt rymde det inte alla känslorna jag hade. Ut, jag behövde komma ut, snabbt. Utan någon föraning kändes det helt plötsligt som om det var väldigt bråttom.

Bilnyckeln vreds om i tändningslåset och den lilla Bubblan väcktes utan problem. Det jag ville säga dig skulle jag säga öga mot öga. Det fanns ingen tid att förlora. Inget alls att förlora. Ju mer jag tänkte på det desto klarare såg jag allt. Alla tecken som funnits där hela tiden. Förbannande mig själv att jag inte förstått tidigare. Att det var dig jag saknade. Dig jag längtade efter.

Så stod jag utanför din port. Beslutsam. Redo. Att öppet möta din blick. Och att berätta att jag åtrådde dig. Behövde dig. Två trappor upp bodde du. Men jag ringde aldrig på din dörr. Du fick aldrig höra det jag ville säga dig. Jag vände i trappen.

Ut från din lägenhet hörde jag musik. ”Snart tystnar musiken” med Tomas Ledin. Och med ens mindes jag vems favoritsång det var. Hon hade mörkt lockigt hår. Stort leende och långa ögonfransar. Hon var på andra sidan dörren. Med dig. Och utanför här stod jag. Men min nyvunna insikt. Och förstod att jag kommit försent. Så du, jag vände i trappen. Och höll tyst om det som jag insett. Ända tills nu.

Ha en fin natt alla!

Att våndas

Inga stora macrometatankar hittar sin väg in i mitt medvetande i denna nya dags första timma. I natten fastnar min tanke vid det lilla, det nära. Oroas över allt möjligt och omöjligt. Våndas. Så mycket det finnes att våndas över i smått. Orörda kinder, okyssta läppar, osmekta händer. Otända grillar, ostädade rum, okramade barn.

Våndas. Över allt och inget. Spänner min tanke liksom en sinnenas båge för att omfamna hela min oro. Försöker hitta ro. Landa någonstans, förtöja min båt av intryck. Lasta av den och sortera in den i sinnenas arkiv. Försöker begränsa den och lugna den bultande oron. Våndas. Över allt och inget.

Fångar ett minne, ett intryck. En känsla. En saknad. En åtrå. Inget passar ihop med det andra. Och ändå hänger allt ihop. Ty allt är jag. Olika delar av mig. Och i natten funderar jag på varför jag oroas. Försöker hitta källan, leda alla stigarna, delarna, tillbaka till huvudfåran.

För inte är alla kinderna alltid orörda? Alla läppar okyssta? Inte är alltid grillarna otända och huset ostädat? Varför drabbar mig så oron inatt? Frågorna ekar obesvarade i nattens tysta rum. I stjärnornas himmel. Förmodligen för att de inte har något svar. Förmodligen för att min vånda egentligen är av ringa betydelse i en eon av mänskliga våndor. Och förmodligen för att just detta är nattens uppgift: att förlösa oss från den eftersläntrande oron som dagen inte lyckats bearbeta.

Ja. Så är det. Med varm hand överlämnar jag härmed mina våndor, min oro i nattens händer. Jag bjuder henne utmaningen att lösa dem åt mig. Upplösa dem åt mig. Sortera in dem i dess rättmätiga fack. Så att jag kan vakna lätt till sinnes i morgon. Och koncentrera mig på världens verkliga våndor. Lösa några av de stora gåtorna. Istället för att fundera på okyssta läppar. Okramade barn.

Sov gott alla!!

Att se staden i sepia

Sakta genom stan. I den efterlängtade sommarkvällens magiska ljus. Solen, som framgångsrikt hållit sig undan detta herrens år 2012, kastar sitt milda ljus på husväggarna. Mitt ibland alla människor, men ändå helt för mig själv. Ser jag på staden i sepia. Ty, i solguldljuset ter sig världen omkring mig som ett älskat, tummat fotografi.

Ogräset som sticker upp mellan kullerstenarna i refugen. Där cyklar några pojkar förbi, på väg hem efter kvällens fotbollsträning, rödrusiga av ansträngning, fotbollsstrumporna neddragna och med benskydden glappande. Glada, lyckliga. Tillsammans i ett just nu. En rabatt, med omsorgsfullt planterade blommor, där blommorna lapar i sig det sista av solens strålar.

Dofter från trädgårdarna. Av grillning. Dämpade skratt och uppsluppet mummel. En bil kör förbi. Ljudet från hörtalarna studsar mot rondellens rundning. En sommarlåt. Något om någon fest och vågskvalp. Rundar ett hörn. Och möts av torgets alla kvällsljud. Sorlet från människor som umgås. Klirret av glas och bestick. Det är som om hela staden dragit en lättnadens suck. En lycklig suck. För sommaren har inte glömt oss. Vi får lov att vila våra trötta huvuden i hennes knä ännu en gång.

Nere vid ån står sommarlovslediga unga och fiskar. Ger sken av att fiska. Egentligen existerar de bara. Och det räcker mer än väl. Under träden som överblickat så gott som två sekel kan de ha varit unga under vilket årtionde som helst. Unga, som gett sken av att fiska. När de egentligen bara fyllt behovet av att vara. Tillsammans. Och andas. Och le. Och leva.

Vattnets vindlingar leder mig från centrum. Skuggorna blir längre. Men sommarens mörker är inte hårt. Det dröjer till natten innan det ens blir något av. Bakom mig blandas stadens ljud och bildar en bakgrundsväv åt mitt fotografi. På näthinnan ser jag min stad i sepia. Höljt i sommarens solguldljus.

Ha en god natt alla!

Att bli svaret skyldig

Vad händer när man dör?

Mamma, vart tar skratten vägen?

Kanske har änglarna glatt humör?

Eller måste man fnissa förlägen?

Vad händer med ontet, när ontet försvinner?

Sugs det upp i ett plåster månntro?

Och pirret i magen? Tror du jag hinner,

eller skall jag låta det helt bero?

Vad skulle hända om jag inte fanns?

Skulle du saknat min kram i så fall?

För inte skulle du snurra i dans,

ty utan min arm blir ju nacken din kall.

Min lille pojke, ack vad vet väl jag,

om änglar och allt sådant där.

Men EN sak skall du veta var dag:

Om du inte fanns – vore jag inte här.

Sov gott alla!