Att slaska

klimatförändringar

kolgruvor

DumpTrump – och andra dårar

hybrissammarbetenföregetKAPITALvinningsskull

Kim-Jung-Pung – och andra dårar

beslut för att skydda det egna runkbehovet

barn som dör

propagandafilmer

människor som tror och tycker att propagandafilmer är ”coola”

krypskyttar

våldtäkter som krigföring

gas

varförskalljagbrymigomvadsomhänderminnästanärjag självharmarmortoaletterochannatnödvändigthärilivet

Pjukin’ Putin – och andra dårar i duman

alternativ fakta! (När det regnar så regnar det för f*n!!!)

uttrycket: det är dags att organisera sig! (Det har varit dags i 20 år!!)

urholkningen av välfärdssamhället

vi och dem

IS – och andra dårar

historielöshet

slask!!!

Att röra vid ron

Bortsett från allt det där som skaver. Det där stora som händer och som utkämpas varje dag. Bortanför det – i lä för kampen, beslutsamheten, ståndaktigheten och #inteimittnamn – där befinner jag mig dessa sista minuter av lördagen den 28:e januari 2017.

Under min ensamma stund ute, skådandes upp mot en svagt rosafärgad nattsky, befann jag mig i lä för allt. Det var bara jag och himlen ovanför mig och det svaga suset av en motorväg långt bort. Det fanns ingen historia, inga krig, ingan konflikter och maktgalna, hybrisdrabbade män. Inga interneringsläger, folkmord och förföljelser. Inget uppdelande i ”vi och dem”. Där fanns bara jag.

Jag rörde vid ron. Under en kort stund kände jag mig fullkomligt lugn. Orädd. Viss om att jag andades och existerade och också viss om det faktum att jag skulle fortsätta andas och existera – oavsett vad. Och ron stannade kvar hos mig. För någonstans tillät jag mig röra vid tanken att mitt uppdrag i allt det som händer för alltid förblir att fortsätta vara jag. Det är allt:

Forstsätta bete mig mot andra som jag vill bli bemött, inte tystna vid orättvisor, leva som jag lär och aldrig förneka eller glömma bort historien. Det är allt.

Svårare än så är det inte att leva.

Och med det fylldes min själ med ro.

Trots allt.

Att vara sist på bollen

Det är nog så – att jag är alldeles för sent och sist ut. Men ändå; om något inte lämnat en, om något dröjer sig kvar under flera ensamma långpromenader i vinterkyla, behöver det nog bli sagt. Ty det som fortfarande blir obearbetat efter att ha lyfts upp i det skarpa vinterdagsljuset och ruskats om av dess höga luft, det behöver kläs i ord.

Jag är nog ute lite på hal is här, för jag har inte, enligt de nya, rådande, gängse normerna, lusläst varenda kommentar på sociala medierna i ämnet och jag har inte heller satt mig in i alla sidospår som skapats i ett alternativt universum, och TROTS det har jag en åsikt. Jag har något jag vill säga om debatten kring det som Katerina Janouch uttryckt i tjeckisk tv. Eller, rättare sagt, jag har något jag vill säga i det som kom efter det som Janouch sa.

Vad Janouch anser, eller inte anser om hur det ser ut i Sverige idag är inget jag tänker något särskilt om. Hon har rätt till sina åsikter även om jag tycker att de inte stämmer. Att, och OM, tjeckisk tv sedan tar dem för Sanningen med stort S, säger det mer om tjeckisk tv än om något annat. Janouch sitter inte inne med någon ensklid expertkunskap i ämnet. Hon tycker – precis som du och jag. Även som en offentlig person har hon den demokratiska rätten till en egen åsikt, trots att man kanske skall vara försiktig med hur det man säger sedan tolkas. Men jag kan inte tjeckiska. Därför vet jag inte heller vilken ton man kunde läsa in mellan raderna, eller huruvida detta satte något större avtryck i det tjeckiska medvetendet.

Vad jag däremot tycker är att efterspelet har varit utomordentligt ovärdigt. Att Janouch uttrycker att det är att likna vid nazizternas bokbål att en privat bokhandel väljer att sluta sälja hennes böcker är så vansinnigt löjligt att jag inte riktigt vet var jag skall börja någonstans! Janouch verkar ha fått lite hybris?! Om jag har ett privat företag så väljer jag själv i vilken mån jag vill vara politisk/miljövänlig/religiös etc. Så länge jag följer lagarna i Sverige kan jag välja vem jag vill göra affärer med. Om jag vill ”nischa” mig gör jag det. Denna bokhandlare valde att nischa sig. Janouch höll på att gå i taket. Bokhandlaren mordhotas!!

De nazistiska – och kommunistiska och andra – offentliga bokbålen som Janouch försöker dra en koppling till har INGET med denne enskilde handlare att göra! De var offentliga, av staten, pålagda bokbål!!! Som privat företag, oavsett om du är i nöjesbranschen, hotellbranschen, eller någon annan j*a bransch har du rätt att själv välja VEM DU VILL GÖRA AFFÄRER MED!! Oavsett om det handlar om artister, föreläsare, korv, ansiktssalvor, böcker eller kopieringsmaterial!!

Jag har köpt Janouch barnböcker och tyckt om dem. Jag hade inte tänkt bränna dem jag har heller. Men jag tycker att bokhandlaren gjorde rätt. Och jag handlar gärna böcker där. Samtidigt respekterar jag dem som kanske väljer att inte handla där. Vad jag däremot ALDRIG mera kommer att göra är att köpa en bok skriven av Janouch. Inte för att hon skriver dåligt. Utan för att hon är ovärdig.

Att årskrönikera

Nja, det här med en sammanfattning av året, av 2016, känns inte som någon särskilt lustfylld övning. I julbreven till mina pojkar påmindes jag allför mycket om allt det mörka som året haft med sig: de stora händelserna som, genom hur allt så vidunderligt hänger ihop, påverkat även de mindre skeendena. Vi skaver emot varandra, mot världen och mot oss själva och många gånger styr vi omkring utan vare sig kompass eller andra navigeringssystem. Vi är mer än någonsin utelämnade åt oss själva och åt vår egen förmåga att fatta beslut och aldrig någonsin har vi varit så handfallna. Så oförberedda att just ta ett beslut.

Jag återkommer ofta i tankarna till en mycket banal fråga i en kvällstidning för ett antal år sedan: en reporter ställde en ”dagens fråga” till fem personer i vår huvudstad och frågan handlade om hur man kände inför stora strömavbrott – förmodligen var detta i samband med någon av våra större stormar – och en ung kvinna svarade som följer: ”Jag är inte så beroende av el – jag bor ju mitt i centrum”. På bilden syntes en glad tjej i 30 årsåldern. Och på något sätt har detta fastnat hos mig; att jag behöver väl inte oroa mig så mycket jag – det drabbar inte mig… Är det inte så att det på något sätt känns som ”vår tids melodi”? Generellt sådär? Jag menar, lite vapenexport till Mellanöstern kan väl inte spela så stor roll? Så länge vi får andrum?

Nåväl. Det var ju egentligen inte det jag ville skriva om denna kväll. Jag ville skriva om hur otroligt tacksam jag är. För det jag har. Varje gång jag skall starta en tvättmaskin och tar ut plåtburken som jag förvarar tvättmedlet i slås jag av lyxken av just detta: att ha så mycket pengar att jag till och med kostar på mig att köpa en helt onödig plåtburk, bara för att hälla över tvättmedlet, som ju redan finns i en behållare. Hur otroligt lyxigt är inte det?

Hur otroligt lyxigt är det inte att ha TVÅ uppsättningar sängkläder – så att man kan byta och lägga sig och sova i nytvättade sådana med jämna mellanrum? Och hur lyxigt är det inte att kunna ha råd med att skicka i väg så mycket pengar att en hel storfamilj får en fantastisk jul – och ändå själv ha råd med några baconlindade dadlar?

Det ÄR fantastiskt och magiskt. Och jag är innerligt tacksam för denna fantastiska tur jag haft. Vad som än händer kommer jag alltid ha haft detta.

Ha en fin sista-dagar-2016!

Att samla ro

Det är fjärde advent 2016. Ja, i alla fall i fyrtio minuter till. Innan det är dags för mig att köra en sista omgång Wordfeud och titta till mina draker på Dragonvale, vill jag dela något med er ute i cyberrymden denna mörka natt.

Jag har precis andats in och slagit ihop mitt 32:a fotoalbum, där jag satt in de senast framkallade fotona, de julklappar som skulle köpas är inslagna och julduken ligger på matsalsbordet. Jag fäster blicken på en lucia som varje år har sin plats på hyllan ovanför köksbänken och förundras över det faktum att hon fortfarande är hel, gjord av en toarulle och flörtkula, som hon är. Det är inte alltid bara de stora sakerna i livet och världen som skänker förundran.

2016 är snart slut och jag har ett par, tre saker jag skulle vilja skriva om det gångna året, men just i natt vill jag vara helt självvisk. Jag vill inte lösa några stora problem av vikt och jag vill inte hitta lösningar på de stora frågorna, jag vill bara glädjas – denna enda natt – åt att jag lyckats ta ett beslut.

Det är ett stort beslut. För mig. Och ödet har sett till att hjälpa mig på vägen. Jag har, efter mycken vånda och stora mängder skuld, beslutat mig för att begära entledigande från alla mina politiska uppdrag från och med februari nästa år.

Jag hade ju tänkt vänta ut denna mandatperiod. För att SEDAN inte ta fler uppdrag (om jag erbjöds några). För jag är ingen svikare. Ingen som ger upp och hoppar av. Jag är pliktttrogen och jag respekterar mina väljare. Och de hade ju valt mig. Därför ville jag vänta ut mandatperioden och tjäna dem ”ända in i kaklet”. Och dessutom så är det så att när man väl blivit medveten om att demokratin inte på något sätt ”kommer av sig själv”, utan att man dagligen måste erövra den, kämpa för den, då kommer man för alltid förbli dess tjänare. Men nu lämnar alltså jag.

Jag har nämligen lyckats bli uttagen till en ledarskapsutbildning. Två olika utvärderingar har jag lyckats ta mig igenom. Och jag har blivit utvald. Det känns stort. Och så fantastiskt roligt att få möjlighet att utveckla denna sida av mig. Och i min lycka slog det mig att jag faktiskt måste välja. För om jag lärt mig något om mig själv så är det det att jag faktiskt INTE kan göra mer än ett par saker till 100% samtidigt; jag kan INTE både jobba 100%, studera 100%, vara närvarande förälder 100% OCH vara en kompetent och påläst politiker med flera uppdrag, till 100%. Något måste vika. Det blev de politiska uppdragen. Vilket smärtar.

Trots att jag det senaste året långt ifrån varit överrens med mitt parti centralt om flera stora frågor, har jag ändå alltid förbli en social demokrat. Trots att jag fått ta emot hat- och hot mail/samtal mm. så är det inte heller det som fått mig att ta mitt beslut. Även om dessa båda anledningar har orsakat mig mycken huvudbry, så har jag ändå velat stå fast vid mitt löfte. Men så blev jag antagen. Och så insåg jag plötsligt att jag skulle behöva bryta ett löfte.

Så därför: förlåt!! Förlåt mig för att jag sviker. Och tack! Tack för att några därute känt så stort förtroende för mig under alla dessa år. Nästan 25 år har det hunnit bli. Tack – tusen tack! Utan er hade jag aldrig fått den stora förmånen att få kämpa för demokratin. Så därför: förlåt! Och tack!

Och så är det som det är: ”Av var och en efter förmåga – åt var och en efter behov” Nu och för alltid. För engagemang kan man inte andas utan.