Att ideligen träget deklarera

Att jag skulle komma till detta här! Att jag ens skulle behöva känna att det finns ett behov av att återigen upprepa mig!! Jag vet inte riktigt hur många gånger jag har skrivit detta – jag vet bara att min ilska och min övertygelse inte på något vis har falnat! Så tack – tack för att ni göder den, era svin!

Sommaren 1995, precis innan skolorna började, misshandlas och mördas John Hron. Här i Västsverige, inte särskilt långt ifrån där jag bor. Jag kommer smärtsamt ihåg hur jag fysiskt tog illa vid mig. Hur jag darrade av skräck när jag läste om hans sista timmar i livet; om hur han, 14 år gammal (!!!!!) var modigare än många av de vuxna jag mött och kommit att möta. Hur han stod upp för det han trodde på och fick plikta med döden. För att han trodde på att alla människor var lika mycket värda.

Jag hade då i ett par, tre år varit politiskt engagerad och därigenom mött hat, men det var inte riktigt förrän då, i augusti 1995, som jag insåg att det kunde kosta också mig livet. Det faktum att jag ansåg (och anser) att som människor är vi lika mycket värda – att det inte finns något ”vi och dem”, att det är våra enskilda handlingar som avgör vilka vi är som människor; inte etnicitet, religion, kön eller ekonomisk status – det faktum skulle kunna provocera någon att ta livet av mig.

1991 hade jag betraktat Bengt Westerberg, dåvarande Folkpartiet, när han reste sig upp och lämnade valstudion då Ny Demokratis partiledare anlände. Jag var 19 år och skulle rösta för första gången och det var magi för mig. Politisk korrekt eller inte, det spelade ingen roll: här var en vuxen, en partiledare, som på ett tydligt sätt visade vad han ansåg. Det var starkt. Modigt och stort. För det finns tillfällen då vi måste visa vad vi känner i magtrakten. Även om det inte är ”politiskt korrekt”.

1991 och 1995 och åren däremellan formade mig politiskt. Jag blev övertygad antirasist, humanist och världsmedborgare. Och ÄNDA SEDAN DESS har jag varnat för vad som händer när man inte tydligt tar ställning emot odemokratiska yttringar. Sedan dess!!!! I mer än 25 år!!!! För helvete!!! Och NU läser jag debattartiklar som säger att ”historieböckerna kommer att se tillbaka på vår tid med förskräckelse” ”vi borde göra något åt…” VI BORDE HA GJORT NÅGOT REDAN DÅ!!!!!!! Barn blev mördade i vårt land för att de ansåg att alla var lika mycket värda!!! Av nazister!!!!! I VÅRT LAND!!!! I SVERIGE!!!!

Jag är så hjärtinnerligt trött på att säga: ”vad var det jag sa?” Jag är så hjärtinnerligt trött på vuxna människor som säger: ”Nämen, det trodde jag inte! Säger de verkligen så??” När man ringer och hotar mig så säger man att jag skall dö. NÄR man tar makten 2018. Läser man en intervju som Hallands Posten har gjort med en ung man som är med i Nordiska motståndsrörelsen är det precis det man kan läsa. Man talar om raser. Att alla som inte är nordbor skall skickas tillbaka till sina ursprungsländer. Och inte komma hit och leva på skattebetalarna.

Det detta avskräde till människa totalt missar är att folk – som inte är nordbor – också betalar skatt i VÅRT hemland Sverige. Jag har hela mitt liv betalat skatt här – bra mycket längre än honom (för att jag levt och arbetat längre än vad han gjort) och jag är född här. Mitt hemland är här. Min man kom hit som ung vuxen och började arbeta och betala skatt här direkt. Hans skolgång har INTE svenskarna betalat, men denne idiots (han som blev intervjuad) HANS skolgång har MINA OCH MIN MANS skattepengar fått betala!! Fy fan!!!

Han säger i HP att han är beredd att kämpa för ett rasrent Norden. Och att de är många som känner så. Jag blir trött. Och än en gång så otroligt ledsen och arg. Det är så otroligt mycket som är så fel i hans resonemang. Men så påminns jag om alla hot jag får. Om alla väsanden om att jag är en landsförrädande hora, att jag är ett kommunist(?!)svin och att jag borde bli ”kulturberikad” analt. Jag hotas på arbetet, under politiska uppdrag, närsomhelst. I dag. År 2016. I mitt Sverige. Av folk från både etablerade och oetablerade riksdagspartier. Av folk som är ”rasrena” med thailändska fruar och judiska mammor. Och jag undrar över hur galen världen är.

Och så sitter jag och saknar en modig Bengt Westerberg och en ledstjärnig Anna Lindh. Och jag gråter fortfarande över en tonårings mod. Och sörjer mitt vackra land. Samtidigt som jag vägrar böjas. Vägrar överge det som är kärnan i min tro: att vi är alla lika inför universums vidunderlighet och att det är de val vi gör i livet som avgör vilka vi är som människor. Och därför väljer jag, ideligen träget, att fortsätta möta hat med handlingar av kärlek. För jag är jag.

Att oktobra

Jo. Jag är här. Någonstans i verkligheten finns också jag. Lite skamsen sitter jag vid köksbordet denna oktoberkväll och fingrar lite på alla vokaler och konsonanter. Jo då, jag är fortfarande här. Inte på något olycksbådande sätt; tro inte det för all del! Jag är inte här TROTS att något hänt eller så. Det är bara livet som hänt. Vardagen. Och ovardagen.

Det är oktober med råge nu. Innan, medan dagsljus rådde, kunde jag blicka ut över en flammande trädgård. Häckar, buskar och träd går i alla möjliga färger av rött, orange, gult och grönt. Det är rasande vackert och i stilla väder med hög, klar luft, är det svidande överskönt. Det är det jag försöker komma ihåg, alla de där andra dagarna i oktober. När det inte är stilla väder med hög luft. Vilket  händer allt som oftast.

Denna oktober har fört med sig flera bra saker: två små nya syskonbarn att älska; en flicka och en pojke, med bara en dryg veckas mellanrum. En helgtrip ner till två av mina självskrivna favoriter: Barcelona och Åsa (mer om det sedan) och andra goda nyheter. Det är värt att komma ihåg under de krympande ljusa timmarna.

För övrigt känns det som en mycket väl överensstämmande årstid. En årstid som passar med mycket av det som händer runt om kring oss: krympande dagsljus, hukande gång i regn från sidan, bus eller godisande och de ihärdiga stormarna. Det ÄR höst. På många sätt.

Att sila verkligheten

Vad är det egentligen vi ser? Och vet? Vi föder och matar vår egen uppfattning av vad verkligheten innehåller. Genom våra sökningar i de sociala medierna ringar vi in ett visst beteende, en viss åsikt. Ty det vi söker är det som matar och föder vår nästa rekommendation, vårt nästa klick.

I septembers sista skälvande minuter tänker jag mig ett inlägg. Om det här med hur vi silar vår verklighet. Hur vi, i vårt moderna samhälle, med tillgång till allsköns information, vet lika lite som våra förfäder visste för hundra år sedan.

Trots att vi har tillgång till världens webb, sorterar vi och skapar vår egen verklighet. Varje klick och sökning vi gör, oavsett var på nätet vi är, skapar vi algoritmer som kommer att rekommendera oss sidor, liknande de vi sökt på, för vårt nästa klick. Lever vi i en värld av carpe diem-ordspråk och klickar på söta koalabjörnar, är det söta koalabjörnar vi kommer att se. Läser vi artiklar om hur alla invandrare tar över vårt land, är det liknande sidor som kommer att komma upp när vi söker.

På det viset förstärks vår känsla av att världen är på ett visst sätt. Att det ALLTID händer en massa liknande saker, att samma typ av människor ALLTID beter sig på ett visst, förutbestämt sätt. Vi har skapat vår egen verklighet. Med tillgången till all möjlig form av information, har vi mutat in en liten ruta som vi skyddar med varje tillgänglig skygglapp vi kan hitta. Vi vet egentligen inte ett dugg mera idag. Än vi visste för hundra år sedan.

Vi silar och stylar vår verklighet. Och slår oss för bröstet, i tron om att vi faktiskt vet något.

Att homagera

Vid tidernas begynnelse – nåja – när jag började blogga, gjorde jag det på Amelias bloggportal. Det var spännande och kittlande. Och för första gången insåg jag att min styrka inte bara ligger i den muntliga kommunikationen. Utan jag kan skriva. Också. Eller skriva – det visste jag att jag kunde – men jag blev tagen av att jag också kunde kommunicera skriftligt.

Med tiden lärde jag känna en mängd kvinnor via bloggen. De som läste och som kommenterade. Dem, vars bloggar jag läste. Och jag vill lyfta alla dem i kväll. Lyfta dem, för jag är numera en mycket dålig bloggsyster; jag går inte in och kommenterar så ofta, läser alltför sällan. Men jag bryr mig fortfarande lika mycket om dem. Om deras livsöden.

Några av dem har jag träffat irl. Och de har blivit goda vänner till mig. Andra har jag inte träffat, men ändå så känns det som om jag känner dem. Vissa har levnadsöden som är väldigt lika mitt, andra inte alls. Någon skriver om saker som jag inte skriver om, andra om saker som jag aldrig upplevt. Men alla engagerar mig. Och jag funderar på dem. Önskar dem allt gott. Gemensamt för dem alla är att de är goda kommunikatörer – de når ut med sina ord.

Jag vill lyfta fram dem ikväll – som en liten avbön för att jag är en sådan dålig bloggsyster. För att jag så sällan kommenterar, trots att kommentarerna är det som när en bloggare. Systrar; förlåt mig! Och till er som läser mig: klicka gärna in hos mina bloggsystrar:

http://pastasson.blogspot.se

http://millansvarld67.blogspot.se

http://theperfecthousewife67.blogspot.se

https://pinkladycookbook.wordpress.com

https://majvors.wordpress.com

http://lottamodin.se

http://blogg.mittmedia.se/pipansblogg

http://paulina.tarotguiderna.se

http://www.pokonis.com

http://meekatt.com

https://frejareddevil.wordpress.com

http://ingridmartensson.maqt.se

http://jeansfashion.se

Det har funnits en handfull till. Men de bloggar mycket sparsamt numera. Och jag respekterar det. Ibland är det annat i livet som pockar på uppmärksamhet. Ibland kommunicerar man på andra sätt. Men alla dem har jag dessutom släppt in på min Facebook. Och det gör jag inte med vem som helst..

En homage till systerskapet.

Att hålla världen i min hand

Det är en sak jag har försökt formulera ett tag. Det här med att vi vet så mycket men att vi aldrig någonsin har förstått mindre. Det är något som inte, egentligen, skall gå ihop, men som dessvärre är en verklighet. Och idag har vi inte någon annan att skylla på, än oss själva.

För en tid sedan, i en tid inte alls särskilt långt borta; en tid innan uppkopplingarna, innan informationsbruset, visste vi inte alltför mycket. Inte i vår vardag. Vi fick informationen via dagstidningar och via radion. I bästa fall bara några dagar efter att något hänt, i många fall flera veckor efter att verkligheten drastiskt förändrats för någon, mycket, mycket långt borta.

Vi förfasades, samtalade om det och sedan fortsatte vi vårt eget liv. Vad som hände var hemskt, men det påverkade inte oss alltför mycket, vi hade fortfarande dagsverken att slutföra, skörden skulle in, torrdassen ute på gården var fortfarande lika trånga och häslovådliga. Men tiderna förändrades.

Idag vet vi. Sekunden någon stenas till döds, skjuts till döds, sekunden en bomb slår ner, når bilderna oss. Oftast vet vi inte vem som håller i kameran eller varför och vi har tyvärr slutat fråga oss det. Vi tittar på bilderna och bilderna blir sanningar även för de stora nyhetsbärarna. Istället för att betala för att ha journalister på plats, ordnar många nyhetssajter sina dagliga nyheter med gryniga bilder på saker som sker, utan något grundligt bakgrundsarbete. Och vi matas med detta. Så vi vet vad som händer. Men vi förstår ingenting.

För det krävs engagemang för att förstå. Det krävs tid och eftertanke. Det krävs ett grundligt arbete där man funderar på handlingar och konsekvenser. Det krävs att man tar ansvar för det. Själv. Och ansvaret har vi tyvärr ofta lämnat över till någon annan. Till Någon. Någon som borde göra något. Någon som borde agera. Någon som borde hjälpa. Någon Annan.

I vår tid håller vi världen i våra händer. Vi vet allt. Känner till om allt som händer. Men vi förstår mycket lite. För om vi förstår förpliktigar det oss att göra något. Därför har många av oss valt: valt att se att demokrati ger rättigheter. Men vi har glömt bort att det också följer med skyldigheter.