Att knyta sina skor

Morgonen är redan dallrande het. Horisonten böljar fram och tillbaka och staden börjar, sömnigt och lite trevande, vakna till liv. Någonstans ifrån fortplantar sig ljudet av en bussdörrs pysande stängning och en motor brummar igång. Mannen jag betraktar från balkongen viker ihop filten han sovit på under natten.

Han skjuter in filten och pappkartongerna under husgrunden, precis bakom entrétrappan och jag ser hur han minutiöst noggrant täcker över allt med en sliten, fläckig presenning. Han sträcker sig in, bortom paketet han gjort, och drar fram ett par slitna kängor. Sittande på trappan, drar han på sig dem, drar handen genom håret, viker upp byxornas trasiga ben och gör sig redo för dagen. I en smutsig, fläckig t-shirt, kängor utan snören och trasiga, lappade byxor. Men. Så händer det.

Morgonens sopåkare har svängt in på den sovande gatan. De tidigt uppstigna restaurangägarna slutar sopa trottoarerna vid sina uteserveringar och skyndar sig att ställa fram sina soptunnor. Också jag har ställt fram min tunna. Redan i går kväll. Längst upp ligger ett par gamla, utslitna och färdiganvända, mörka skor. Och då händer det.

Lycklig trycker han skorna mot sitt bröst. Med förvånansvärt snabba steg var han framme vid min soptunna. Ty i hans värld scannar man av en tidig morgons händelser på ett helt annat sätt än man gör från min balkong. Hans vana blick föll med en gång på mina bortslängda skor. Jag ser hur han sätter sig ner en bit bort, ur vägen för morgonens människor. Ser hur han snörar ur mina använda skor och sätter skosnöret i sina egna kängor. Tänk! Vilken lycklig dag! Idag kan han gå med svikt i stegen. Med snörade kängor. Som inte glappar och skaver. Som inte tvingar honom att hasa fram. Vilken vidunderlig dag.

Och där står jag på min balkong. Med den nya kunskapen om skosnörens vikt. Det ger mig en hel del att fundera över.