När
ljuset föddes igen frågade du mig. Med vanmaktens klo kring din strupe mötte
din förtvivlade blick mina ögon. Darrande undrade du om det egentligen fanns
något gott i världen. Fanns det något osjälviskt, något vackert?
Vi
satt i gungorna på lekplatsen, denna första ljusa kväll. Och jag bad dig
lyssna. Till duvornas kurrande, kallande på varandra. Till de bladlösa grenarna
sus och till universums gång över våra huvuden. Och jag sa att det var vackert.
Vi
släpade, gungande sakta, våra skor i fjolårets torra löv när jag berättade för
dig om soluppgångar, om hur lycklig du blivit av kramar och kel, om dofter du
och jag delat och om människor som älskar dig. Jag berättade om alla goda
gärningar och människor som finns därute, om änglar och om osjälviskhet.
Jag
påminde dig tyst om att det onda inte är något nytt, som kommit bara nu, utan
att det alltid existerat, sida vid sida med det goda. Att skillnaden låg i
vilket val man gjorde som människa och hur man förvaltade de omständigheter som
livet givit en.
Du
lyssnade tyst och tveksamt, inte helt övertygad. Varför fanns då så mycket
ondska i världen? Själviskhet? Varför var människor giriga? Varför fick barn
lida och varför förstörde vi vuxna vår miljö? Kunde jag lova dig att de goda
alltid var fler?
Jag
såg dig stadigt i ögonen. Och jag lovade. Att de som var goda var fler. Hade
alltid varit det. För – som jag sa – annars hade nog inte vi funnits.
Där
satt vi. På varsin gunga på lekplatsen. Min fina 11-åriga son och jag. Och
begrundade det faktum. Att världen var komplex. Men att det goda skulle segra.
Och det var påskafton 2015. Och jag skickade tyst ut en önskan i universums
rymd: måtte det vara sant.
