Att samtala

När ljuset föddes igen frågade du mig. Med vanmaktens klo kring din strupe mötte din förtvivlade blick mina ögon. Darrande undrade du om det egentligen fanns något gott i världen. Fanns det något osjälviskt, något vackert?

Vi satt i gungorna på lekplatsen, denna första ljusa kväll. Och jag bad dig lyssna. Till duvornas kurrande, kallande på varandra. Till de bladlösa grenarna sus och till universums gång över våra huvuden. Och jag sa att det var vackert.

Vi släpade, gungande sakta, våra skor i fjolårets torra löv när jag berättade för dig om soluppgångar, om hur lycklig du blivit av kramar och kel, om dofter du och jag delat och om människor som älskar dig. Jag berättade om alla goda gärningar och människor som finns därute, om änglar och om osjälviskhet.

Jag påminde dig tyst om att det onda inte är något nytt, som kommit bara nu, utan att det alltid existerat, sida vid sida med det goda. Att skillnaden låg i vilket val man gjorde som människa och hur man förvaltade de omständigheter som livet givit en.

Du lyssnade tyst och tveksamt, inte helt övertygad. Varför fanns då så mycket ondska i världen? Själviskhet? Varför var människor giriga? Varför fick barn lida och varför förstörde vi vuxna vår miljö? Kunde jag lova dig att de goda alltid var fler?

Jag såg dig stadigt i ögonen. Och jag lovade. Att de som var goda var fler. Hade alltid varit det. För – som jag sa – annars hade nog inte vi funnits.

Där satt vi. På varsin gunga på lekplatsen. Min fina 11-åriga son och jag. Och begrundade det faktum. Att världen var komplex. Men att det goda skulle segra. Och det var påskafton 2015. Och jag skickade tyst ut en önskan i universums rymd: måtte det vara sant.