Att måna

Det skall vara något alldeles extra med månen i natt. Talas det om. Håller man sig vaken tillräckligt länge kommer man att få vara med om något utomordentligt vackert. Sägs det. Ovanligt och enastående. Den klart lysande fullmånen blickar ner på mig från sin plats i universum och genom rutan i mitt köksfönster möts vi två. Månen och jag.

Hon vet däruppe att jag inte kommer att hålla mig vaken. Förmodligen kommer jag att drömma oroligt just när hon skall köra sitt stora nummer. Varm under mitt duntäcke kommer jag kasta av mig täcket och sömndrucket kommer jag sträcka mig efter behållaren att lägga min bettskena i. Ty bettskenor är inte förenliga med en god natts sömn. Lika lite som hårt sammanbitna käkar är förenliga med obefintlig spänningshuvudvärk och icke nedbitna tänder. Så jag kompromissar mig till ett status quo. Till ingen nytta.

Hon vet däruppe att jag kommer att stappla ur sängen i morgon på morgonen och ångra att jag ändå inte höll mig vaken – när jag nu ändå inte kan sova ordentligt. Förmodligen kommer hon att stilla undra när jag kommer att lära mig. Lära mig att hon är där hon är och att precis som hon vandrar sin stilla ban, vandrar också jag, tillsammans med miljarder andra människor, vår eviga bana.

Det är sådana tankar hon får mig till, hon däruppe. Sådana här sena söndagskvällar, när jag sitter i halvdunklet vid köksbordet och försöker samla mina tankar inför en ny vecka. Veckorna går fort och i myllret av alla minuter som rasslar förbi tar jag små micropauser – för att få begrunda, sortera och spara – för att sedan låta mig svepas med av allmänna pockandet på uppmärksamhet. Om hon bara visste hur mycket strunt vi människor egentligen tror är av högsta vikt. Hur många oegentligheter vi fäster en tramsig, infantil viktighetsstämpel vid. Hon hade nog brustit ut i stjärnfallsskratt.

Vad vackert det hade varit att se; ett stjärnfallsskratt! En smått galen, blodröd måne som skrattar åt oss enfaldiga människor här nere. Jag funderar vidare vid mitt köksbord. Lyssnar på huset när det går och lägger sig. Klockan tickar i vardagsrummet och kylskåpet surrar när termostaten går igång. Det är höst nu. Hösten 2015. En massa människor på flykt. En massa människor som sover direkt under månen. Och en massa andra människor som inte borde få någon ro alls att sova. De som egentligen tar alla de där stora besluten.

Ja, de som tar alla de stora besluten. De där besluten om att köpa vapen, om att starta ett krig, om att våldta och lemlästa, om att skrämma och om att bestämma över liv och död. De borde inte få sova. Varken i en säng. Eller under en måne. Måtte nattmaran rida dem! Och låt månen måna om de andra – de små. De rädda. De ensamma.