Att betrakta

Idag har jag givit mig själv ett par minuter att betrakta livet. Bara sitta ner i det som är min vardag och ta in just denna dag. En torsdag, I slutet på oktober 2015. Och jag har kommit underfund med en hel del saker. Ett tag i alla fall. Tills jag drabbas av misströstan nästa gång.

Låt oss tänka oss att vi tänker bort det som sker bortanför min bubbla – allt det som gör ont och skaver när man funderar på mänskligheten och hennes dårskaper. Hur känner jag då? Hur betraktar jag livet då? I det lilla liksom – i det som är mig allra närmast?

Jo. Jag är så in i bänken lyckligt lottad. Så fruktansvärt, orättvist, lyckligt lottad. Jag har jobb och ett jobb som jag faktiskt dessutom tycker mycket om. Mina elever är fina och mina kollegor likaså. Jag har en vansinnigt vacker familj. Mina båda söner är friska, sunda, vänliga och otroligt kloka. Varje dag med dem kan jag inte låta bli att fundera över vad jag gjort för gott i mitt förra liv som gjort mig förtjänt av så exceptionella barn.

Jag är frisk själv. Jag har mitt förstånd i behåll. Jag behöver inte kämpa mot sjukdom, mot socialförvaltning eller mot obefintlig psykvård. Jag har begåvats med förmågan att tänka källkritiskt och inte ovillkorligt svälja allt som serveras mig. Jag har så otroligt mycket jag kan vara tacksam över.

Så betraktar jag mitt liv. Min vardag. I dessa ett par minuter. Och känner djupaste tacksamhet. Och glädje. Innan jag återgår till att låna ut min röst åt dem som ingen har.