Att binda ris åt sin egen rygg

Ikväll. Ikväll är jag uppenbarligen ledsen. Och lite uppgiven och sårad. Tydligen.

Det var inte alls min mening och det är helt och hållet självförvållat. Jag trodde inte att det skulle ta så hårt, men under eftermiddagens och kvällens lopp har jag insett att det faktiskt gjorde det. Och egentligen har jag bara lust att dra ett täcke över huvudet.

(Men jag vet att det inte kommer bli så – förmodligen kommer jag ändra på mig – igen – för att anpassa mig efter vad någon önskat och så skall jag fortsätta vrida ut och in på mig själv för att möta diametralt olika behov över allt på samma gång. Som jag alltid gör)

Kankse är det hormonbetingat att jag reagrar så starkt? Kanske är det min magkänsla som jobbar eller kanske har jag helt enkelt misslyckats – vilket faktiskt också är fullt mänskligt och tillåtet. VARFÖR jag känner så starkt har jag ingen anning om. Men faktum kvarstår: jag bannar mig själv om och om igen och kan inte släppa det.

Vad är det då som hänt? Inget stort, värdsligt humanistiskt problem. Inget som har med mitt världssamvete att göra. Det har med mitt dagliga arbete att göra.

Jag bad om en återkoppling och fick en saklig sådan. Och ögonblicket efter jag fått den började min hjärna genast arbeta med förändringar och förbättringar. Jag började fundera på metodik och ännu rigorösare planeringar. Jag var besviken på mig själv att jag misslyckats. Men sedan insåg jag att jag var ledsen. Slut och färdig. Förmodligen borde jag nog inte arbeta med det jag gör. Jag borde nog sluta undervisa.

För vet ni: hur man än gör har man rumpan där bak. Hur man än vänder och vrider sig lämnar man alltid någon i kölvattnet. Lite grann som att medan man hjälper den ena tvillingen att resa sig upp ur sandlådan, hinner den andra tvillingen klättra högst upp i klätterställningen och livrädd ropa på hjälp. Medan man lär den djärve att själv klättra ner, gråter den andre för att man lämnat den hjälplös nere på marken utan att sätta på den reflexväst och cykelhjälm omutifallatt. Båda har rätt till att känna säkerhet och trygghet. Båda har rätt att utvecklas och båda är lika älskade och viktiga. Men båda tycker att man är otillräcklig så fort man inte finns vid deras sida. Jag klarar nog inte detta mer.

Det är en sådan kväll i kväll. Och jag har bundit detta ris åt min egen rygg. För jag tycker om att förbättra och förnya. Jag vill veta VAD och VAR jag kan göra det. Men i dag blev jag bara skitledsen åt det. Och jag känner mig otroligt värdelös. Och så längtar jag till parentesen ovan. För jag vet att den kommer. Om en vecka eller så.

Till dess. Till dess har jag ingen lust mer.