Att ha på fötterna vid diskussioner som leder vidare

Vad glad jag blir för att mitt förra inlägg renderade en sådan klok kommentar! Ty ibland, rätt så ofta, så hjälper det att lyssna på när andra formulerar det man kanske vill säga. Ni vet, man tänker och tänker själv, och så snurrar man in sig i den ena tanketråden efter den andra och så till sist vet man bara att man har ändan där bak.

Jag är ju lärare. Och som sådan har jag i uppgift att fostra demokratiska medborgare. Förutom att lära ut mina ämnen. I mina klassrum försöker jag alltid ha högt i tak och ge utrymme för väldigt mycket olika tankar. Man måste, som ung vuxen, få prova sina idéer mot andra och vid ett förlåtande klimat uppstår en mängd olika samtal. Vi diskuterar högt och lågt och jag måste hela tiden komma ihåg att inte förringa någons tanke, inte kränka någon och inte döma någon.

Mina elever står i behovsställning gentemot mig. Jag ger dem betyg, vilket de är smärtsamt medvetena om, och det gör att jag inte kan köra på i en diskussion som jag kanske skulle i det privata. Jag måste förhålla mig respektfull till värderingar, tankar och idéer de har med sig och svara på deras oro och frågor på ett sätt som lämnar plats för egna tankar. Det är så den egna förmågan till resonerande, empatiska tankar utvecklas. Jag försöker ge goda exempel; förra läsåret jobbade jag mycket med Magda Gads artiklar och Chimamanda Ngozi Adichies noveller och tal.

Den senaste veckan har det funnits ett behov av att prata om #metoo. Och jag vill hjälpa mina elever genom att leda dem igenom deras funderingar. Det är ett fantastiskt ansvar man har som pedagog – fantastiskt att få ta del av alla rädslor, all ilska, undran och glädje. Och då hjälpte Evelina mig – genom sin kommentar på mitt senaste blogginlägg. Så klart att jag måste hjälpa eleverna att sortera i de olika delarna! En annan av mina bloggsystrar delade en debattartikel från ÖP http://www.op.se/opinion/debatt/debatt-kvinnojouren-viktigast-med-metoo-du-ar-inte-ensam?referrer=app om vad man kan GÖRA med allt det som nu blottats så tydligt. Ty många av mina elever vill veta hur de kan hjälpa till, vad de kan göra. Artikeln föreslår bland annat följande:

”Och förändringsarbete behövs på många plan:

• lagstiftning

• praktik/handläggning på myndigheter

• praktik/handläggning på arbetsplatser

• utredningar hos polisen

• hantering i domstol

• beskrivningar i medierna

• sexistiskt språkbruk

• stöd till utsatta

Men just nu lyssnar vi och låter berättelserna komma. Nu är det viktigt att den som har en berättelse kan lämna den till en omgivning som tar den till sig. 

Med omfattningen av berättelser om övergrepp och sexuella trakasserier visas vidden av problemet med mäns våld mot kvinnor, strukturerna blir tydliga. Grunden finns i bristen på jämställdhet, i bristen på respekt för kvinnor – och konsekvenserna är ett folkhälsoproblem.

Det är dags för män att göra upp med grabbkultur, ryggdunkande och sexistiskt medlöperi och börja ta ansvar för maskulinitet och börja förändra unkna normer.”

Och precis detta är det som jag nu kan använda mig av när diskussionerna i mina klassrum, i min vardag, fortsätter. Nu känner jag att jag har lite mer på fötterna.