Ute har det
precis slutat snöa blöta snöflingor. Ett förlåtande täcke snö har lagt sig över
trädens kala grenar och adventstjärnornas sken i fönstrena skänker världen
utanför ett guldaktigt skimmer. Det är lätt att i soffan, med benen upplagda på
pallen, känna sig nöjd och tacksam en kväll som denna.
Jag tillåter
mig själv att släppa alla tankar på världen utanför och känner att jag just nu
– i denna minut – bara kan vara helt trygg, tillfreds och vän med alla och
envar. Jag betraktar julgranen, blickar ut över skänken med alla änglar och
tomtar och lyssnar till värmefläktens svaga sus. Det är inte alls dumt att vara
jag.
Dessa ögonblick
är dyrbara i en tid när det finns allför många kända faror att hålla reda på.
Borta är oskuldens tid, den tid då man oroade sig för ett par saker som oväxt
år och vår herres nåd. När man inte på samma sätt drabbades av det som hände
ute i den stora världen som man gör i dag. När det kunde ske omvälvande saker
100 km bort och man kunde gå ett helt liv utan att beröras av det. Vi har det
bättre än mänskligheten haft det på länge, men vi har fått betala ett högt
pris.
Det är därför
som jag värdesätter ögonblick som detta, därför som jag är tacksam för att ha
förmågan att fånga dem med ord, ty mycket annars av det som sätts på pränt
handlar om det svåra, tunga och mörka. Min L uttryckte det så bra härom veckan:
vi diskuterade boken som han hade som ”bänkbok/läsbok” i skolan. Han ville byta
ut den och jag ifrågasatte det och tyckte att han gott kunde ta sig igenom
boken. På det svarade han: ”Det är inte det att jag inte kan läsa boken – den
är bara på ett par hundra sidor och den har inget svårt språk, men den är så
olycklig. Bara för att jag är en tonåring och frågade efter en tonårsbok fick
jag en bok som handlar om självmordstankar och självskadebeteenden! Varför skulle
jag vilja läsa om det? Det pratas det tillräckligt mycket om överallt. När jag
läser vill jag bli upplyft och glad. Lycklig”
Jag lyssnade på
hans argument och det slog mig att han hade rätt. Böckernas värld var min
tillflykt när jag var barn och ungdom – elände fanns det gott om i min verkliga
värld och därför behövde jag inte den också i berättelserna. Även om L nu inte
har en svart verklighet, så har han den indirekt: i sociala medier, vloggar och
bloggar, i spel och i chatforum. Han behöver inte ha den i böckernas och
berättelsernas värld också. Så vi bytte bok. Precis som jag denna kväll byter
min attityd och syn på världen omkring mig: jag är tillfreds. Och lycklig. Utan
oro.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar