Ute på altanen i kväll, under de svarta stormmolnen, förleddes jag att varsebli hösten. Jag trodde att jag hörde en skiftning i rasslet från björkarna och att trädäcket under mina bara fötter plötsligt kändes som något obekant. Jag trodde att jag andades höst och under en bråkdel av en sekund började jag redan sörja sommaren som gått.
Nu, sittandes med laptopen i knät, inser jag att jag egentligen andades in de sista, skälvande semesterdagarna. Även om jag har börjat fuska på jobbet redan denna vecka är det på allvar nu nästa vecka. Och bara för att jag börjar jobba igen är inte denna ovanliga sommar slut ännu. Precis som två fantastiska dagar i mitten av en maj inte betyder att sommaren har anlänt.
Denna underliga, vidunderliga sommar. Värmen och solen. Så välkommen i min värld, men med så förödande egenskaper för vår miljö, vår livsmedelsproduktion och med så mycket ödeläggande. Men. Jag har vilat denna sommar. Umgåtts med mina älskade pojkar, pussat syskonbarn, Gjort franska rivieran, Monaco och Köpenhamn. Jag har utmanat min höjdskräck på en höghöjdsbana och kvällsbadat i ljummet, klart hav. Jag har tränat, läst, lyssnat på musik, skvallrat, fikat med vänner och haft 30-årig klassåterträff. Jag har vunnit i minigolf, sjungit och målat hus. Fyllt år och gått på massage och ansiktsbehandling. Det har varit magiskt.
Det är så jag väljer att komma ihåg denna sommar. Och på måndag går jag in i en annan roll på jobbet: 75% undervisning, 25% rektorsstöd. Kanske var det den förändringens vind jag förnam, ute på altanen i kväll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar