Strax efter midnatt, natten till tredje advent, sitter jag så åter med laptopen i knät för att samla mina tankar en gnutta. Jag hade egentligen velat skriva det där hänförda inlägget om den otroligt vackra stjärnhimlen jag såg sista helgen i november: en av två nätter som var stjärnklara i en grå och mulen november. På väg hem från en sen träning blev jag tvungen att stanna bilen då månen strödde sitt silverljus över ängarna och när jag andlöst steg ur bilen för att betrakta skådespelet uppenbarade sig den ena stjärnan efter den andra. Jag blev så otroligt rörd och drog djupa andetag där jag stod. Jag kände mig liten – pytteliten – och samtidigt så stor. Jag tänkte på alla människor som kunde blicka upp mot samma stjärnor och tänkte att de nog också fylldes av samma känsla som jag och plötsligt, trots att jag stod där ensam, så kände jag en samhörighet.
Men. Det var ju inte det jag ville skriva om i natt. Eller kanske var det det ändå. För jag ville skriva om hur vackert kören sjöng på Lucia, hur fina mina pojkar är och hur jag stundom översköljs av hur magisk världen är mitt i allt det onda. Och det slår mig nu att advent är precis det jag vill skriva om. Ankomst. Väntan inför ankomsten. Inte i någon religiös mening, då jag inte är religiös, utan väntan inför ankomsten av den kärlek som faktiskt finns bland människor. Man glimtar den varje dag. I leenden, en hjälpande hand, ett ställningstagande. Man känner den under stjärnklara nätter när man inser att man delar allt detta med alla, stora som små, ty ingen äger synen av en sliverbeströdd äng med böljande kullar tecknade i svart mot en djupblå himmel. Den är lånad till hela männskligheten. Oavkortat. Oavsett vad mänskliga regler, lagar och förordningar vill göra gällande.
Därför håller jag tredje advent. Därför ger jag aldrig upp tron på människan. I alla fall inte helt och hållet. För det finns ögonblick då jag känner kraften i den godhet som skapar världen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar