Jag kan inte längre hålla mig ifrån det, även om jag egentligen tänkte det. För frågan är hur intressant det jag kommer att skriva om är för andra att läsa? Men jag tänker för en gångs skull inte ens tänka på det, för detta känns viktigt för mig att skriva: ni som har Netflix – titta på serien ”Jag heter Anne” eller, som den heter på originalspråk:”Anne with an E” (AWAE)! Titta på den och njut av de tre säsongerna. Den är en sann pärla och bär flera otroligt viktiga budskap. Och framför allt: det är en mänsklig, varm, sorglig, kärleksfull och viktig serie i dagens oroliga brus.
Det är en nyinspelning av min älskade Anne på Grönkulla av lika älskade L. M Montgomery. Som ni kanske kommer ihåg är Montgomerys böcker om Anne (och de om Emily) mina absoluta favoriter. De, tillsammans med böckerna om Laura Ingalls, räddad mig under min barndom. Det var till dem jag flydde när jag inte kunde ta vägen någon annanstans, och det var de som gav mig orken och styrkan att fortsätta och överleva.
Jag kände mig som Annes ”besläktade själ”. Trots att hon växte upp 100 år innan mig, kände jag igen mig i hennes förmåga att komma igen, att stå upp för orättvisor, att drömma och önska sig bort och att alltid försöka tro på sig själv. Hon var full av känslor och rätt dramatisk, hon var arbetsam och god och samtidigt som hon var självständig och klarade sig själv, gav hon ofta upp sina drömmar för att andra skulle kunna följa sina. Jag älskade hennes historia.
Jag läste allt av författaren och senare, i vuxen ålder, läste jag också allt om författaren Lucy Maud Montgomery. Jag kunde se att hon hade samma typ av mörker inom sig som man anat hos alla hennes romanfigurer samtidigt som hon begränsades av att vara en kvinna i den tid hon levde. Hon var långt före sin tid i tankar om vad och hur en kvinna skulle vara, men hennes ambitioner begravdes av traditioner och förväntningar och hon tog sitt liv vid 67 års ålder 1942.
Böckerna om Anne på Grönkulla har jag läst om många, många gånger. Så 1985 spelades en tv-serie in om Anne – Kevin Sullivans ”Anne of Green Gables” med Megan Follows som Anne och jag blev handlöst förälskad.(Se här: Anne of Green Gables)En fantastisk filmatisering (även om den inte höll sig HELT till böckerna) och min lycka var total när jag så småningom kunde köpa alla delarna på DVD. Dessa har jag också sett oräkneliga gånger och varje gång jag är i tango-mode ser jag dem och gråter och skrattar.
Så förstod jag för något år sedan att man gjorde en ny inspelning. Med Moira Walley Beckett vid rodret (se ovan). Hon meddelade redan från början att hennes Anne var lite mörkare än den förra, lite mindre gullig men att hon framförallt varit L M Montgomerys anda och tiden trogen. Jag tycker hon har gjort ett fantastiskt arbete. Jag känner igen min Anne, men jag känner också igen Lucy Maud. Serien lyfter viktiga frågor om att bli övergiven som barn, om utanförskap, om inskränkhet, sann vänskap, tonårstid, familjeband och mycket annat. Det finns något för alla åldrar: de yngre får lite tonårsromantik, vi äldre kan fundera över hur och varför vi känner som vi gör för våra barn. Vi får uppleva underbar inkluderande feminism och fantastisk syskonkärlek, men också sorg och rädsla. Det är en magisk serie.
Många av de ”rättrogna” Anne-fansen har irriterat sig över att Moiras Anne inte följer böckerna och att hon därför är ”otrogen”, men jag anser att hon på alla sätt skapat en Anne som L M Montgomery hade älskat. Det som är det tråkiga i det hela är att Netflix och CBC (Kanadas television) abrupt avslutade serien utan att Moira och skådesspelarna visste det. Moira hade planerat för ungefär 5 säsonger och därför blev inte alla trådar – av naturliga skäl – avslutade i säsong 3. När säsong 3 var färdiginspelad och man skulle släppa den i kanadensisk tv först, nu i höstas, kom helt plötslig nyheten: detta skulle bli sista säsongen!
Detta har, av många ogreppbara, känslomässiga anledningar, blivit en stor sorg hos mig. Som om jag förlorat en vän. Jag har tittat på säsong 3 – 10 avsnitt – flera gånger sedan det släpptes på Netflix nu den 3:e januari. Jag vill inte tro att det är slut. Men är det det så vill jag att ni också skall se serien. För den är viktig. Särsklit viktig detta decennium. Den påminner mig om varför jag finns som människa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar