Det har blivit juli. Tyst och lungt och stilla har juli smygit sig på mig. I dag har det blåst ihållande här på västkusten och efter en dryg vecka med varmt och soligt sommarväder har nu värmen dragit sig tillbaka till förmån för den klassiska svenska sommaren. Och jag har semester.
Det är vecka nummer två på semestern och för första gången på många år har jag gått in i ett verkligt semester mode. Förmodligen beror det på en mängd olika saker; läget i världen som Covid-19 har skapat, att mina söner båda jobbar hela sommaren (vilket gör att jag har en helt ny roll som mamma) och att jag behövt tid (och givit mig tid) för att landa i ett par saker inom mig.
Ni förstår, jag saknar inte mitt liv innan pandemin. Inte än. Inte alls. Det är helt ok för mig att inte socialisera fullt ut. Jag läser, lyssnar på sommarpratare och andra podar. Sorterar mig igenom hela huset och skänker bort saker eller slänger. Jag lägger pussel, solar, jobbar i trädgården, sjunger och skriver. Denna vecka var jag dessutom med Å ett par dagar på Österlen. Vilka fina dagar vi haft!
Mina pojkar, B och L, arbetar båda två hela sommaren. B är fast anställd och L har sommarjobb innan han börjar på gymnasiet i augusti. Det är en helt ny känsla för mig som mamma. Helt plötsligt har jag inte något lunchansvar; inget hittapåaktivitetsansvar; inget sommarlovsansvar. Det är udda det. Jag kan helt plöstligt göra helt och hållet vad jag vill. Och jag behöver fundera på vad jag vill.
Det är det som tar mig till den sista delen: den där om att ge mig tid att landa i olika saker och ting. Det är inte helt lätt. Och jag jobbar på det. Samtidigt som jagförsöker ge mig själv tillåtelse att göra det jag VILL. Inte det jag måste, det som förväntas av mig eller det som skulle gynna andra bäst. Utan det jag vill. Jag. Vill.
Det får bli min hemläxa denna semestern. Att lära mig vad jag vill.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar