Att ta farväl

Här. Framför TV:n och fotbollen har jag tagit ett bitterljuvt farväl. Ett sista inlägg och sedan radering av alla 366 inläggen. Delete. Bara så där. För jag bloggade på en annan portal innan. Mitt första inlägg skrevs den 10 juli 2011 - snart ett år sedan. Och sedan bloggade jag i princip en gång om dagen. Dubbelbloggade ett tag. Både här och där. Men nu är det slut. Nu är jag bara här. 


Ikväll blir det en upprepning. Av ett inlägg från den gamla bloggen. Ber därför om ursäkt till de som eventuellt redan läst detta. Men orden och känslan är densamma ikväll. Och därför behöver man inte leta efter nya uttryck. Varsågoda:

Att falla in i mönster

Nu är det sådär. Igen. Den kompakta tystnaden. Som lägger sig som en våt filt över vardagen. Över den dyrbara, ack så svårfunna, vardagen. Det spelar liksom ingen roll hur högt man ropar. Skrattar. Vränger ut och in på sig själv. Samtalar. När alla ljud faller till marken innan de ens fått lov att utvecklas. Duns. Platt fall bara. Två centimeter från munnen.

Tystnaden är tung att bära. Luften fylls av inbillade förebråelser. Blir grogrund för fatala missförstånd. Misstänksamhet. Kyla. Ensamhet i tvåsamhet. Utstraffad. För gud vet vad. Av gud vet vilken anledning. Häver rösten för att riva ett hål. Sticka sönder tystnaden, tvinga till samtal. Bara för att mötas av ett kompakt ingenting. Alls.

Slås mot kraften som vill dra ner. Ner till samma simpla, gutturala nivå. För tystnaden är inte min – vägrar göra den till min. Min är talet, samtalet. Att försöka klä i ord. För att ge den andre en chans att förstå. För att få en chans att förstå den andre. Tonen är fri från anklagelser, kryddad med viljan att förstå. Förringa det egna, till förmån för de andras. Men här faller det platt. Duns.

Nu är vi där. Faller in i det invanda gamla mönstret. Frivilligt? Utan att ta lärdom av det som varit? Bryr mig inte alls om det längre. Inte ett dugg. Faktiskt. För tystnaden är inte min. Och jag faller inte in i gamla mönster. Om jag får välja.

Ha en skön söndag!!!

Att skriva 100 inlägg

Det är det hundrade inlägget – på den här bloggportalen. Tänk, hundra tankar av ingenting och allting. Av stort och smått. Och ödmjukast inser jag att det faktiskt finns sådana som följer mig, i alla fall med jämna mellanrum. Det är stort det. För inte skriver jag egentligen om sådant som skulle kunna förändra världen. Om sådant som skulle kunna omstörta våra verkligheter. Nej, inte alls. Och inte skriver jag om vem jag är. Utan bara om det jag tänker. Men kanske är det så att jag är det jag tänker? Vem vet?

Om någon undrar så kan jag berätta att jag skriver mina texter direkt. Sittande på en divan-del i en soffa framför en öppen spis. Ibland värmer dess eld mig, men nu, under ljusa sommarkvällar, vilar den tyst och jag riktar min blick ut genom det stora franska fönster jag har vid min sida. Jag tittar på min spirea, på syrenen, på aklejorna utanför. Och låter tankarna vandra. Fritt.

Irl – in real life – är jag oftast ytterst stridbar. Drar mig inte för obekväma sanningar och inte heller för att höja rösten för de som inte har en egen. Med åren har jag dämpat mitt patos en aning, men misströsta inte. Det är enbart för att mina antagonister inte skall kunna mäta min styrka i en prolog. Så istället för att skjuta direkt, bidar jag numera min tid. Studerande den andre.

För man lär sig väldigt mycket om människor och om olika sätt att se på saker och ting, olika sätt att förhålla sig till ämnet om man kan hålla sig i bakgrunden till en början. Det har jag lärt mig. Blivit bättre på. Och om man ser på alla man möter som människor, fast var och en med sitt bagage, sina erfarenheter, kan man också få ner samtalet på en kommunikativ nivå. Där möjligheten för två kontrahenter att mötas är större.

Men. Det är irl det. Här bara tänker jag. Funderar jag. Och ni läser ändå. I alla fall ibland. Fantastiskt. Och vet ni vad? I en perfekt värld – sådan där som finns i botoxfixade tv-serier – så skulle jag vilja sitta på min divan och fundera hela tiden. Jämt. Och kunna leva på det. Men. Irl fungerar det inte så. För precis som alla pojkar vill bli fotbollsproffs (och många flickor med) och många tonårstjejer vill vara med i Top Modell/bli sångerskor/skådespelare är det många medelålders damer som vill bli navelskådande författare. Och då måste man utmärka sig. Eller sälja sig.

Därför fortsätter jag med bloggandet. Tills jag blir för trött. Och fortsätter att vara stridbar i mitt yrke och som förtroendevald. Så länge jag orkar.

Hoppas ni har en härlig midsommardag!

Att packa ihop

Så blåser vi ut ljusen. Dukar av bordet och ställer bort alla extrastolarna. Sopar ihop de nedfallna blommorna och knölar ner linneduken i tvättkorgen. Tar in fasadflaggan och startar en diskmaskin. Festen är slut. Skratten har klingat ut och samtalen tystnat. Nu finns fotografierna kvar. Och de dästa magarna.

Liksom vi monterar ner dagen, monterar naturen ner det nattlånga ljuset. Som en sista hälsning låter det oss få en skymt av ett milt nattljusmörker i öster. En sista smekning över kinden. Innan det lägger sig till rätta de få timmarna det kan vila i ett dunkel. Men det vilar leende, ty det vet att nu, nu vänder det. Nu får det längre och längre tid på sig att vila. I ett allt svartare mörker.

Vemodigt. Lite grann i alla fall. Förgängligt. Förvisso. Flyktigt, obeständigt, kortvarigt. Absolut. Precis som det alltid varit och alltid kommer att vara. Detta nordliga sommarljus. Men lite bitterljuvt har jag i alla fall haft möjligheten att se, i år, vad jag snart kommer att förlora. I motsats till tidigare år – då natten var skymd av tunga regnmoln.

Jag står och handdiskar de glas som inte fick plats i diskmaskinen. Och genom mitt fönster ser jag på förgängligheten. Och plötsligt hör jag en sång hitbjuden av minnet. En sång jag ofta sjöng i början av mina tonår. Och texten är fortfarande vacker. Även om artisten för längesedan falnat i sin glans. Lyssna med mig. I natten.

Ha en underbar natt!!

Att fira midsommar

Midsommarstång och midsommarkransar

En speleman spelar och barnen de dansar.

En nubbe för mycket en pappa tar

En pojke i hörnet har inga tårar kvar.

Vår blågula fana mot himmelen svajar.

Vi kiknar av skratt och i lekarna vajar.

En mamma hon dansar nog allt lite vilt.

En flicka hon gömmer sig under sin filt.

Humlorna surrar i blomsterbukett.

Av jordgubbar fyller vi magarna mätt.

En flicka hon sitter på bänkens kant,

För henne ej midsommar är likadant.

För oavsett regn eller solsken klar,

för många dagen är underbar.

Men oavsett regn eller solsken klar,

andra önskar att ej finnas kvar.

Hoppas ni alla firar en finfin midsommar!!! Och om ni inte firar, önskar jag er en härlig fredag!!

Att vara två

Idag var jag inte ensam när jag klippte häcken. Betraktade du mig utifrån, från gatan, så verkade det nog så. För där stod jag, uppflugen på en stege och sträckte mig över häcken med min elektriska häcksax. Helt mol allena. Om du inte hade förmågan. Gåvan, att se. Se den lilla flickan som satt vid mina fötter.

Först var inte jag heller henne varse. För med mitt dåliga öra och med saxen som lät, är det svårt att höra revorna öppnas. Det var när jag sänkte min arm och därmed stängde av häcksaxen, som jag hörde det svaga nynnandet. Och när jag klättrade nerför stegen mötte jag hennes blick. Hon log. Mot mig, sittande där på ena stegpinnen.

Hon hade en liten hätta på sig, var barfota och hade en fläckig, mörk klänning. Under hättan stack rufsiga flätor ut. Hon rättade till en hårslinga som smitit ut, och i den rörelsen kände jag plötsligt igen henne. Det var flickan från fattighuset. Hon som nu gjorde dagsverken på en av gårdarna som fanns här i närheten. Hon såg glad ut. Så hoppade hon ner från min stege.

Då jag följde henne med blicken såg jag plötsligt korgen. Och den flätade väskan. Det verkade som om hon varit till arbetarna med mat. Bredvid korgen låg också ett par träskor som hon stoppade ner fötterna i. Så hörde jag ett porlande. Och flickan log mot mig när hon såg att jag förstod. Hon hade tagit en paus, sittande på en sten hade hon svalkat sina varma fötter i en liten bäck. Och då hade revan öppnats. Och jag fick sällskap. Precis som hon.

Jag blev stående. Och såg henne gå bort mot husen mittemot, svingande på den tomma korgen, nynnande på en sång. Och jag blev varm i hjärtat. Glad över att ha fått träffa henne ännu en gång. Så fortsatte jag klippa häcken.

Sov gott alla!!

Att vara en unik refräng

Helt plötsligt ser du henne i dig. I din hand som hänger i luften. Sättet den är vinklad på. Med handflatan lite halvt uppåtvänd och fingrarna tätt sammanhållna. Helt plötsligt hör du hans röst eka i din. Exakt samma fras, uttalad med exakt samma betoning. Tiden står still och du glömmer vad det var du egentligen höll på med i nuet – vad som ledde fram till att du gjorde som du gjorde, eller sa det du sa. Du har blivit som dem.

En gång lovade du. Med handen på hjärtat. Svor dyrt och heligt. Att du aldrig skulle bli som dem. Någonsin. Inte i någonting. Inte göra samma missar som de, använda samma uttryck, stagnera som de. Och du lyckades. I det mesta. Du gjorde medvetet andra val. Undvek de uppenbara fallgroparna. Väjde för de banala fällorna de omedvetet gillrade. Du kryssade dig fram genom rum efter rum av de stelnade normernas museum. Skickligt medvetandegjorde du andras misstag.

Bra dagar kände du dig unik. Dåliga dagar som en dålig karbonkopia av något som var mycket större. Du valde även här. Valde att räkna de bra dagarna. Ty, att räkna de dåliga dagarna hade ett helt eget rum inrett i normernas museum. Och du var ju inte som de. Ända tills du står där. Med handen lyft i en gest och med rösten fylld av ekon från förr. Och det slår dig. Att trots ditt unikum, är du en upprepning. En refräng. En unik refräng.

För. Man är den man är. Man har den historia man har. Punkt. Varken sämre eller bättre. Det spelar ingen roll vart man flyttar. Hur många gånger man byter namn, identitet. Gör klassresor. För man är den man är. Och när du står där, drabbas av insikten och accepterar den – DÅ, först då, är du verkligen fri från den.

För då kan du växa och bli en egen person. Hela du. Med en historia. Som innehåller gott och ont. Men med makt att välja. En ny inriktning. Då kan du lugnt flytta – eller bo kvar. För vad andra tycker eller anser eller placerar in dig i kommer inte spela någon roll. För då har du, på djupet, blivit du. Med nya verser att foga till de gamla och med återkommande refränger. Som inte längre kommer att göra ont att lyssna på.

Ha en god natt!!

Att lägesrapportera

Så. Första dagen på min inarbetade (vi kommenterar inte det vidare, ok?) semester. Och hur är läget då då (eller: hurelegedårå?) Tja, det är nog väl, tackar som frågar. Huvudet upp och fötterna ner så att säga. Man har hälsan i behåll och tak över huvudet. Jomensåatteee.. Perfa, helt enkelt. Och du då? Hur har du det? Allt väl?

Så kan vi ju göra. Svara som vi brukar. Som vi är uppfostrade att svara. För gudbevaremigväl om vi liksom hänföll åt att beskriva det vi känner. Så där ärligt. Du vet, som vissa människor gör. Och då skruvar vi lite besvärat på oss och känner oss obekväma å den andres vägnar. Men. Jag tänkte bryta mot konvenansen. Här och nu ikväll.

Saker och ting är faktiskt bra. Träffade Syster II igår på grill hemma hos mamma och pappa. Fick tillfälle att träffa allas vår kära Asta på en fika. En fika på nästan sex timmar. Bara för att vi mådde så väl ihop, så tiden rann iväg. I dag kom älskade Å förbi med karl och dotter på en inomhusgrillning. Vi skrattade – som vanligt – till vi kiknade. Mina älskade pojkar mår toppen. Har landat i sommarlov. Allergierna de har har inte slagit ut dem helt. Så det är finfint.

Eller inte. På grund av två saker. Först: dagens i-landsproblem. Jag tror inte jag klarar av en mörk och regnig sommar. Kall och blöt. Den lägger sig som en våt, trött filt över mitt sinne och gör min kropp trög och tung. Den kramar ur mig lusten, lekfullheten och leendena. Sången och dansen. Jag fryser. In i märgen. Och törstar efter ljus. Och värme. En dryg vecka med ljus och värme i maj täcker på intet vis mitt behov. Jag skrumpnar.

Sedan: en ganska allvarlig sak. Jag har nu fått ett läkarutlåtande om att jag nog är på väg att krascha. Har haft en hel del åkommor under hösten/vintern som jag total ignorerat, men som jag faktiskt sökte för för en dryg vecka sedan. Och nu har svaren kommit. ALLA mina fysiska värden är fenomenala. Hur bra som helst. Järn/blod/sköldkörteln/ämnesomsättning/äggviteämnen/urin och avföring. Allt är läroboksexemplariskt. Men mina ryckningar, yrsel, migrän, avsaknad av aptit med mera kvarstår. För min läkare var det solklart. Min kropp sänder tydligen signaler med blåljusen på om att jag MÅSTE vila/sakta ner/stressa av.

Så, nu sitter jag här. Mitt i en fantastisk vardag. Med få bekymmer. Och längtar efter ljus. Och värme. Och vila. Och vila.

Hoppas ni får vila sött i natt!

PS. Dessutom skall jag klippa av mig mitt hår. Jag börjar tappa alldeles för mycket av det. På torsdag. Ja, jag säger då det... Och därmed nog om detta!!