Att fånga människominnen

Var finns ni alla? Alla ni som en gång i mitt liv varit så viktiga för mig? Ni som fortfarande väntar i minnenas kulisser och kikar fram med jämna mellanrum? Alla kompisar? Bekanta? Förälskelser? Och ögonblickliga själsfränder? Jag tänker på er. Skall ni veta. För ni gjorde avtryck i mig.

Särskilt i tango-mode tänker jag på er. Undrar om ni också kommer ihåg minnena på samma sätt som jag. Funderar över om ni funderar över mig ibland. Undrar ni också? Vilka människor har ni blivit? A – du som var min allra första bästa vän. Jag som aldrig haft någon. Och så blev det du och jag. Mest för att ingen annan ville vara med någon av oss, men vi funkade ihop. Jag förstår nu att jag kanske inte var en lätt bästa vän att ha. Undrar just hur du har det? Jag har letat efter dig skall du veta.

Vad hände med dig K? Som jag i min fåniga ungdom faktiskt sårade rätt djupt. För att jag trodde att jag inte kunde bli älskad på allvar så kunde jag inte se att mitt sätt att agera kunde såra dig. För du menade ju inget på allvar. Trodde jag. Och du E – som stod ut med långa mittinattentvivel, när mitt fruktansvärt dåliga självförtroende rasade i mig och blev det som till sist faktiskt fick dig att inte orka. Ergo, fick jag rätt. Trodde jag.

Och du A? Vi som var så otroligt bra vänner. Du som faktiskt var en sådan väldigt bra människa. Trots att du kunde ha varit vän med vem som helst var det mig du hängde med. Vet du ens om hur utvald jag kände mig? Och J som jag jobbade ihop med och som bara var en sådan fantastisk tankeläsande kollega. Talade jag någonsin om hur mycket jag faktiskt uppskattade att arbeta med dig?

Och alla andra? Vad hände? Vilka blev ni? Hur mår ni? Undrar jag, där jag sitter och försöker fånga människominnen.

Att oinspireras

Det värker i min fingrar efter ord att skriva. Ett Något kryper under skinnet på mig och låter mig inte slappna av. Jag letar. Letar i skrymslen och vrår. Rycker och drar i minnen, berättelser, tankar. Inget duger. Allt är platt. Och fånigt. Banalt.

Och ändå måste jag skriva. Trots att jag inte har något att säga. Ty det jag ville ha sagt är redan uttryckt. Formulerat snyggt och väl paketerat. Ändå sitter jag här och stirrar dolskt ut i skumrasket i mitt kök. Som om jag hade något viktigt att säg.

Vad finns att skriva? Vad finns att berätta om, värt att läsa? Nej, jag finner inte fatt i något, utan suckar högljutt ut i natten. Funderar lite över just det här med ord. Är det med ord som med vänner: att det finns ett visst tilltänkt antal per dag, per liv, och har man använt sig av antalet så får man så vackert låta bli?

För jag skriver mycket nu. En massa bedömningar i skolan, utvärderingar, återkopplingar på uppsatser och arbeten. Jag skriver ansökningar och följebrev. Svara på meddelanden och funderar på texter till flyers. Jag formulerar politiska debattinlägg och har börjat på mina julbrev till mina fina pojkar. Så jag skriver. Kanske redan för mycket?

Så det är kanske därför mina ord är slut. När jag skall skriva bara för mig. Och inte uttrycka något för någon annan. Undrar just om det är så det är med mig? Att jag är slut när jag inte är för andra…

Att göra köttfärssås

Ibland får man ett uppdrag. Det är något man skall genomföra. Det kan vara svårt eller mycket enkelt. Ibland – de lyckliga och bästa stunderna – är uppdraget något av vikt. Väldigt många andra gånger är uppdraget av en mycket obetydlig art. Nästan lite fånig. Sådär.

Jag har fått ett uppdrag. Eller är det kanske så att jag själv gav mig uppdraget? Helt utan att tänka efter och analysera konsekvenserna? Jo. Kanske var det så. Men likafullt är jag en människa som står vid mitt ord. På gott och ont. Idag skall jag skriva om köttfärssås. Det är mitt uppdrag.

Så. Köttfärssås. Vad kan väl finnas att skriva om det? En banal, enkel måltid? En ”räddare i nöden” när man står där, sent en eftermiddag och skall laga mat till en hungrig familj där inte alla gillar allting? Är det så? Att det bara är en maträtt?

I en köttfärssås blandar man ihop olika ingredienser. Mest köttfärs. Förstås. Och så lite tomater. Kanske. Morötter? Vem vet. Man kanske använder vatten? Eller till och med lite matlagningsgrädde? Kokar man köttfärsen först? Eller steker man bara på den för att sedan hälla vätskan över? Har man i svamp? Använder man nötfärs, blandfärs, eller fläskfärs? Vad är rätt och vad är fel?

Det är med köttfärs som med så mycket annat här i livet. ”Jo, så SKA det vara!” ”Det är så man GÖR!!” ”Så vi ALLTID gjort!” ”Det är BRUKLIGT” Just ”brukligt”. Jag hatar det uttrycket. Brukligt. För vem? Av vem? Vem har bestämt det? Om jag gör köttfärs på ett vis, vad är det som säger att det är det rätta sättet? Och ”det rätta sättet” för vem? Jo. För mig. Inte för någon annan.

Och det är så det är. Att göra köttfärssås. Och att göra en massa andra saker i livet. Att det finns en massa olika sätt. Där inte det ena är mera ”brukligt” än det andra! Det är bara olika sätt. Där inte det ena är mera rätt än det andra.

Jag tycker att vi skall tänka mera på det. Att det finns olika sätt. Som kan vara rätt. Att göra köttfärssås på. Och att leva på. Jag gör på mitt sätt. Du på ditt sätt. Och jag respekterar dig ändå.

Att måna

Det skall vara något alldeles extra med månen i natt. Talas det om. Håller man sig vaken tillräckligt länge kommer man att få vara med om något utomordentligt vackert. Sägs det. Ovanligt och enastående. Den klart lysande fullmånen blickar ner på mig från sin plats i universum och genom rutan i mitt köksfönster möts vi två. Månen och jag.

Hon vet däruppe att jag inte kommer att hålla mig vaken. Förmodligen kommer jag att drömma oroligt just när hon skall köra sitt stora nummer. Varm under mitt duntäcke kommer jag kasta av mig täcket och sömndrucket kommer jag sträcka mig efter behållaren att lägga min bettskena i. Ty bettskenor är inte förenliga med en god natts sömn. Lika lite som hårt sammanbitna käkar är förenliga med obefintlig spänningshuvudvärk och icke nedbitna tänder. Så jag kompromissar mig till ett status quo. Till ingen nytta.

Hon vet däruppe att jag kommer att stappla ur sängen i morgon på morgonen och ångra att jag ändå inte höll mig vaken – när jag nu ändå inte kan sova ordentligt. Förmodligen kommer hon att stilla undra när jag kommer att lära mig. Lära mig att hon är där hon är och att precis som hon vandrar sin stilla ban, vandrar också jag, tillsammans med miljarder andra människor, vår eviga bana.

Det är sådana tankar hon får mig till, hon däruppe. Sådana här sena söndagskvällar, när jag sitter i halvdunklet vid köksbordet och försöker samla mina tankar inför en ny vecka. Veckorna går fort och i myllret av alla minuter som rasslar förbi tar jag små micropauser – för att få begrunda, sortera och spara – för att sedan låta mig svepas med av allmänna pockandet på uppmärksamhet. Om hon bara visste hur mycket strunt vi människor egentligen tror är av högsta vikt. Hur många oegentligheter vi fäster en tramsig, infantil viktighetsstämpel vid. Hon hade nog brustit ut i stjärnfallsskratt.

Vad vackert det hade varit att se; ett stjärnfallsskratt! En smått galen, blodröd måne som skrattar åt oss enfaldiga människor här nere. Jag funderar vidare vid mitt köksbord. Lyssnar på huset när det går och lägger sig. Klockan tickar i vardagsrummet och kylskåpet surrar när termostaten går igång. Det är höst nu. Hösten 2015. En massa människor på flykt. En massa människor som sover direkt under månen. Och en massa andra människor som inte borde få någon ro alls att sova. De som egentligen tar alla de där stora besluten.

Ja, de som tar alla de stora besluten. De där besluten om att köpa vapen, om att starta ett krig, om att våldta och lemlästa, om att skrämma och om att bestämma över liv och död. De borde inte få sova. Varken i en säng. Eller under en måne. Måtte nattmaran rida dem! Och låt månen måna om de andra – de små. De rädda. De ensamma.

Att finurla

Det är ett tag sedan nu. Ett tag sedan jag lämnade spår på bloggen här. Underligt. För jag har varit otroligt upptagen med att tänka. Och finurla. Fundera fram och tillbaka på ordningen hos saker och ting. Och så har jag skrivit. Fast mest i huvudet. För det fungerar så bra, man löser så många olika saker och får tänka färdigt tankar. Det är huvudsakligen därför jag tycker så mycket om att träna. Träna ensam. Jag lyssnar bara till mina egna tankar då. Ingen annans. Och det finns liksom inget annat att göra.

September går mot sitt slut och hösten är här. Det finns en hel del som jag skulle vilja få gjort denna höst; jag skulle vilja sluta tjafsa med min romankaraktär om slutet på mitt manus, jag skulle vilja strukturera upp arbetet med människor som vill göra något för alla våra asylsökande, jag skulle vilja komma på ett enkelt och effektivt sätt att hjälpa mina elever att utveckla sig i mina ämnen, jag skulle vilja göra något som är av betydelse för någon annan.

För jag har liksom landat i den vetskapen; att jag inte kan vila förrän jag har gjort något. Något som betyder något för andra. Jag får inte mina kickar av att shoppa, av att nå berömmelse eller av att klara av att springa/klättra/cykla långa lopp. Inte heller av att tjäna pengar eller av att få beblanda mig med personer som betyder något. Jag får mina kickar av att försöka hjälpa andra, av att försöka lösa strukturella hinder och bekymmer.

Undrar just vad den typen av personlighet kallas? Det är inget jag löst under mina träningspass. Får fortsätta finurla.