Att söka i tystnaden

I mellanrummen försöker jag hitta svaren. Där, där andetaget susar förbi hjärtat på väg upp mot munnen för att blåsas ut, utan att formas till ord. I de mikrosmå pauserna som kanske finns mellan de novemberregndroppar som faller mot mitt fönster. Där, där försöker jag finna svaret på frågan jag ställde. Ty ingen har med hörbara ord formulerat något eftermäle på min fråga.

Jag frågade vart jag skulle ta vägen. På riktigt. Och varför. Men ingen kunde svara mig. Och med det måste jag nog sluta mig till att jag i alla fall inte kan stanna här? Eller?

Jag sitter och tittar på de vita adventsstjärnorna som lyser i mina fönster. Och funderar på om det egentligen spelar så stor roll. Det där med allt. För det är som det är och det blir som det blir. Och till sist kommer inte någon att komma ihåg någon av oss.

Och någonstans där – i tystnadens mellanrum – känner jag att jag kan landa lite: det enda jag kan veta något om är just nu. Redan morgondagen är ett stort mysterium. Just nu är jag här. I morgon kan jag ju inte veta något om.

Att stilla undra

Det är en av de där kvällarna. En när jag sitter och tittar in i stearinljusens fladdrande sken och när jag på allvar försöker formulera en fråga. Jag hade tänkt att lägga ut frågan på Facebook, dela den med mina vänner och ovänner, men jag gör inte det – jag lägger den här.

Min fråga är nämligen av det slag som jag själv tycker känns jobbig att få i mitt flöde på FB, en kväll när jag endast slötittar på alla inlägg, ty det är en fråga som kräver ett svar. Och som blir lite sådär obehagligt jobbig och som kryper under huden. Men jag vill ändå ställa den för jag får ingen ro annars:

Vart vill ni att jag skall ta vägen? Varför? På riktigt. Vart vill ni att jag skall ta vägen? Varför?

Jag har länge sagt, skrivit, uttryckt att vansinnets tid är här. Att vad som helst kan hända och att vi inte, på något sätt, kan vara säkra på någonting. Inte ”ens” här, i Sverige. Och därför vill jag ställa en rak och ärligt menad fråga till alla mina bekanta och vänner som sympatiserar med Sd: vart vill ni att jag skall ta vägen? Och varför?

Att jag skriver Sd är för att det är sympatisörer och partimedlemmar i Sd som länge har talat om för mig att jag är otroligt oönskad; att jag, den dag de tar över, kommer att ”elimineras”. Andra politiska grupperingar har förvisso också uttryck denna önskan, men dessa grupperingar är ännu inte en del av etablissemanget. Sd är det. Och därför, alla ni som sympatiserar eller röstar på Sd: vart skall jag ta vägen? Och varför? Varför måste jag ”bort”?

Jag vill gärna veta. Inte så mycket för att jag sörjer att jag kanske snart måste dö. Eller för att jag är rädd. Men då jag månar om att låta bli att göra andra människor illa, vill jag veta vad jag gjort som gör att jag inte förtjänar att vara kvar i mitt hemland, att jag inte förtjänar att få vara kvar och, via skatteinbetalningar, hårt arbete med mera, få hjälpa till att fortsätta bygga detta vackra land? Kan ni berätta det för mig?

För ni förstår – när ni stöttar ett parti, då stöttar ni HELA politiken. Inte bara utvalda delar. Det är till exempel därför jag väljer att nästa mandatperiod avsluta mina politiska uppdrag. Jag lämnar politiken. För att jag känner att inte ens mitt älskade parti har orkat/kunnat föra den politik som jag har trott på. Mycket har varit bra – men i vissa, för mig viktiga delar – har vi inte riktigt lyckats. Andra blir då bättre på att företräda än vad jag är. För man kan ju inte i efterhand komma och påstå att man inget visste, att man inte menat riktigt så.

Alltså har jag en stilla undran: vart skall jag ta vägen? Och varför? Vad har jag gjort som är så ont? På riktigt?

Att göra helg i november

Vi är inne i november nu. November 2016. Jag skall snart gå och lägga mig och försöka somna efter en händelserik helg och inför en lika händelserik ny vecka. Sedan torsdag har jag varit ledig – förutom några timmar på fredagen, då jag var inne på jobbet – och jag har verkligen gjort allvar av tanken att INTE jobba för en gångs skull. Som lärare i svenska och i engelska jobbar jag ju förvisso hela tiden; allt jag ser och hör kan omvandlas till en smart/inspirerande/annorlunda lektionslösning. Det kan bli en anpassning för en elev som behöver det eller något annat. Därför krävs det verkligen ett ordentligt beslut att faktiskt inte jobba. Utan bara vara människa.

I helgen har jag varit på restaurang med min familj, köpt alla julklappar och beställt julkort, tränat två gånger på gym, städat och tvättat fönster, strykt dukar och kökshanddukar, tvättat, varit på två powerwalks (en med finaste L och en med bästa A), läst handlingar till möten, varit ute och övningskört med B, lagat mat, haft en spelkväll med L, hjälpt B med matten, varit på kalas hos finaste syster K, tänt ljus på kyrkogården och lyssnat på en konsert i ett vackert kapell. En helg med en massa skratt och fånerier, kärlek, eftertänksamhet, sorg, saknad och gemenskap. En helg här och nu. En helg som människa.

Nästa vecka väntar möten, planeringar av lektioner och utvecklingssamtal och allt annat som hör läraryrket, i kombination med en förtroendevald politikerroll, till. På onsdag skall min fina klass på studieresa till Stockholm. Vi kommer vara borta tills fredag och dagarna är fyllda av en massa spännande studiebesök och vi har också biljetter till ”Fantomen på operan”. Det blir en spännande upplevelse. Och på helgen är det ännu mera kalas, följt av en tidig måndag morgon, då jag skall få gå igenom ett assessment inför en utbildning som jag väldigt gärna vill gå. Det är mycket som händer. I det lilla livet, som är här och nu.

Allt det som händer utanför mig som människa släpper jag med tankarna – bara för denna helg. För det finns en hel del att vara bekymrad inför. Striderna kring Mosul. Valet i USA. Och miljarder av andra, lika brännande frågor. Men jag släpper det. Denna första helg i november.

Människan Monika

Att ideligen träget deklarera

Att jag skulle komma till detta här! Att jag ens skulle behöva känna att det finns ett behov av att återigen upprepa mig!! Jag vet inte riktigt hur många gånger jag har skrivit detta – jag vet bara att min ilska och min övertygelse inte på något vis har falnat! Så tack – tack för att ni göder den, era svin!

Sommaren 1995, precis innan skolorna började, misshandlas och mördas John Hron. Här i Västsverige, inte särskilt långt ifrån där jag bor. Jag kommer smärtsamt ihåg hur jag fysiskt tog illa vid mig. Hur jag darrade av skräck när jag läste om hans sista timmar i livet; om hur han, 14 år gammal (!!!!!) var modigare än många av de vuxna jag mött och kommit att möta. Hur han stod upp för det han trodde på och fick plikta med döden. För att han trodde på att alla människor var lika mycket värda.

Jag hade då i ett par, tre år varit politiskt engagerad och därigenom mött hat, men det var inte riktigt förrän då, i augusti 1995, som jag insåg att det kunde kosta också mig livet. Det faktum att jag ansåg (och anser) att som människor är vi lika mycket värda – att det inte finns något ”vi och dem”, att det är våra enskilda handlingar som avgör vilka vi är som människor; inte etnicitet, religion, kön eller ekonomisk status – det faktum skulle kunna provocera någon att ta livet av mig.

1991 hade jag betraktat Bengt Westerberg, dåvarande Folkpartiet, när han reste sig upp och lämnade valstudion då Ny Demokratis partiledare anlände. Jag var 19 år och skulle rösta för första gången och det var magi för mig. Politisk korrekt eller inte, det spelade ingen roll: här var en vuxen, en partiledare, som på ett tydligt sätt visade vad han ansåg. Det var starkt. Modigt och stort. För det finns tillfällen då vi måste visa vad vi känner i magtrakten. Även om det inte är ”politiskt korrekt”.

1991 och 1995 och åren däremellan formade mig politiskt. Jag blev övertygad antirasist, humanist och världsmedborgare. Och ÄNDA SEDAN DESS har jag varnat för vad som händer när man inte tydligt tar ställning emot odemokratiska yttringar. Sedan dess!!!! I mer än 25 år!!!! För helvete!!! Och NU läser jag debattartiklar som säger att ”historieböckerna kommer att se tillbaka på vår tid med förskräckelse” ”vi borde göra något åt…” VI BORDE HA GJORT NÅGOT REDAN DÅ!!!!!!! Barn blev mördade i vårt land för att de ansåg att alla var lika mycket värda!!! Av nazister!!!!! I VÅRT LAND!!!! I SVERIGE!!!!

Jag är så hjärtinnerligt trött på att säga: ”vad var det jag sa?” Jag är så hjärtinnerligt trött på vuxna människor som säger: ”Nämen, det trodde jag inte! Säger de verkligen så??” När man ringer och hotar mig så säger man att jag skall dö. NÄR man tar makten 2018. Läser man en intervju som Hallands Posten har gjort med en ung man som är med i Nordiska motståndsrörelsen är det precis det man kan läsa. Man talar om raser. Att alla som inte är nordbor skall skickas tillbaka till sina ursprungsländer. Och inte komma hit och leva på skattebetalarna.

Det detta avskräde till människa totalt missar är att folk – som inte är nordbor – också betalar skatt i VÅRT hemland Sverige. Jag har hela mitt liv betalat skatt här – bra mycket längre än honom (för att jag levt och arbetat längre än vad han gjort) och jag är född här. Mitt hemland är här. Min man kom hit som ung vuxen och började arbeta och betala skatt här direkt. Hans skolgång har INTE svenskarna betalat, men denne idiots (han som blev intervjuad) HANS skolgång har MINA OCH MIN MANS skattepengar fått betala!! Fy fan!!!

Han säger i HP att han är beredd att kämpa för ett rasrent Norden. Och att de är många som känner så. Jag blir trött. Och än en gång så otroligt ledsen och arg. Det är så otroligt mycket som är så fel i hans resonemang. Men så påminns jag om alla hot jag får. Om alla väsanden om att jag är en landsförrädande hora, att jag är ett kommunist(?!)svin och att jag borde bli ”kulturberikad” analt. Jag hotas på arbetet, under politiska uppdrag, närsomhelst. I dag. År 2016. I mitt Sverige. Av folk från både etablerade och oetablerade riksdagspartier. Av folk som är ”rasrena” med thailändska fruar och judiska mammor. Och jag undrar över hur galen världen är.

Och så sitter jag och saknar en modig Bengt Westerberg och en ledstjärnig Anna Lindh. Och jag gråter fortfarande över en tonårings mod. Och sörjer mitt vackra land. Samtidigt som jag vägrar böjas. Vägrar överge det som är kärnan i min tro: att vi är alla lika inför universums vidunderlighet och att det är de val vi gör i livet som avgör vilka vi är som människor. Och därför väljer jag, ideligen träget, att fortsätta möta hat med handlingar av kärlek. För jag är jag.

Att oktobra

Jo. Jag är här. Någonstans i verkligheten finns också jag. Lite skamsen sitter jag vid köksbordet denna oktoberkväll och fingrar lite på alla vokaler och konsonanter. Jo då, jag är fortfarande här. Inte på något olycksbådande sätt; tro inte det för all del! Jag är inte här TROTS att något hänt eller så. Det är bara livet som hänt. Vardagen. Och ovardagen.

Det är oktober med råge nu. Innan, medan dagsljus rådde, kunde jag blicka ut över en flammande trädgård. Häckar, buskar och träd går i alla möjliga färger av rött, orange, gult och grönt. Det är rasande vackert och i stilla väder med hög, klar luft, är det svidande överskönt. Det är det jag försöker komma ihåg, alla de där andra dagarna i oktober. När det inte är stilla väder med hög luft. Vilket  händer allt som oftast.

Denna oktober har fört med sig flera bra saker: två små nya syskonbarn att älska; en flicka och en pojke, med bara en dryg veckas mellanrum. En helgtrip ner till två av mina självskrivna favoriter: Barcelona och Åsa (mer om det sedan) och andra goda nyheter. Det är värt att komma ihåg under de krympande ljusa timmarna.

För övrigt känns det som en mycket väl överensstämmande årstid. En årstid som passar med mycket av det som händer runt om kring oss: krympande dagsljus, hukande gång i regn från sidan, bus eller godisande och de ihärdiga stormarna. Det ÄR höst. På många sätt.